Invandrarpolitiken i mitten på 1960-talet var främst en fråga om assimilation, dvs, invandrarna inlemmas i värdlandet och överger sin kulturella identitet. På senare tid har man ansett det viktigt att invandrarna behåller sin egen identitet.

IMER-forskning är tvärvetenskaplig forskning som rör internationell migration och etniska relationer. Förkortningen används även internationellt, då dess verkliga ursprung är det engelska uttrycket med samma innehåll.

På Immigrant-institutets hemsida om IMER kan du få adreser till forskningsinstitutioner i Sverige, Norden och övriga världen, liksom abstracts till doktorsavhandlingar inom migration, rapporter och internettidskrifter mm.

Den indiska emigrationen kan delas i två faser. Man brukar urskilja dels den omfattande utflyttning från Indien som inleddes i mitten av 1800-talet under den engelska kolonialepoken, dels den utvandring som påbörjades efter Indiens självständighet.

Kontakter mellan Indien och Sverige har funnits i ett par hundra år men dessa har främst rört sig inom missionens eller handelns område. De har inte nämnvärt påverkat den indiska flyttningen till Sverige.

Ett fåtal indier har kommit till Sverige genom svenska kyrkliga samfund för att studera, men de flesta har återvänt när studierna avslutas. Först under 1970- och 1980-talen har en egentlig inflyttning skett, och år 1988 fanns i Sverige 1 540 indiska medborgare bosatta mot 492 år 1970.

En särskild kategori indiska invandrare är all de adoptivbarn som kommit till Sverige. Omfattning torde framgå om man jämför med att av 7 000 personer bosatta i Sverige som har Indien som födelseland har endast 20 procent indiskt medborgarskap. Mellan åren 1981 och 1988 har omkring femhundra personer årligen erhållit svenskt medborgarskap. En mycket stor del av dem torde vara adoptivbarn.

De flesta indier har valt att bosätta sig i de större städerna, framförallt i Stockholm med kringliggande kommuner.

Indierna i Sverige är en ganska heterogen folkgrupp och präglas av samma mångfald som utmärker Indien själv. Att man talar olika språk gör att det först och främst blir språkliga grupperingar som urskiljs, men även religion spelar en stor roll. Majoriteten av indier i Sverige är hinduer, därefter kommer sikher medan muslimer och kristna indier är relativt fåtaliga. De tre största språkgrupperna i Sverige är hindi, punjabi och bengali.

Föreningar

Det finns åtskilliga indiska föreningar i Sverige, men de flesta är små och fungerar främst för enskilda språkgrupper. Den största allmänna indiska föreningen är Indian Association i Stockholm, en invandrarförening vars syfte är att ta emot alla oavsett religion. Den är framförallt socialt inriktad, och vid indiska högtider och festivaler ordnar man fester öppna även för allmänheten.

Indian Association utger tidningen Samband som utkommer sex gånger per år.

Swedish-Indian Society riktar sig till affärsmän och anordnar mera officiella arrangemang. Andra föreningar som kan nämnas är Hindusthani Club och Indian Badminton Club.

Indier i Sverige har varit en ganska obemärkt grupp som inte låtit tala om sig mycket. Man har till det yttre anpassat sig till svenska förhållanden medan man behållit sin kulturella särart inom familjerna.

Ingermanländare är invånare i och ättlingar till fördrivna eller avflyttade invånare i Ingermanland.

Ingermanländarna är som etnisk grupp lutheranska finnar, vilka på 1600-talet utvandrade från trakterna kring Nyslott i Savolax och Äyräpää på Karelska näset för att kolonisera den dåvarande svenska provinsen Ingermanland.

I början av 1930-talet fanns det 121.500 finsktalande ingrmanländare, 15.600 ingrer och 700 voter. Vid 1979 års folkräkning i Sovjetunionen uppgav sig 77 000 vara finnar, av vilka endast en mindre del bor i Ingermanland.

I början av 1990-talet bodde 25.000 i Ingermanland och St Petrsburg. 18.000 i karelen, 16.700 i Estland, 12.000 i övriga f.d. Sovjetunionen och 5.000 i Sverige.

Till ingermanländarna räknas även Ingermanlands finsk-ugriska urbefolkning, de grekisk-ortodoxa inrerna och voterna, som bosatt sig i det historiska landskapet Ingermanland.

Ingrerna invandrade omkring år 1000 och övergick tidigt till den grekisk-ortodoxa tron. Då den svenska statsmakten på 1600-talet försökte påtvinga ingrerna den lutherska läran inledde de en massiv utvandring till Ryssland.

Före första världskriget fanns ca 20 000 ingrer i Ingermanland. Därefter minskade antalet kraftigt på grund av Stalintidens tvångskollektivisering, deportationer till andra delar av Sovjetunionen, händelserna under andra världskriget, utflyttning och assimilation. Vid folkräkningen i Sovjetunionen 1979 registrerades 748 ingrer. I kulturellt avseende har ingrerna utmärkt sig genom en rik folkdiktning.

Ingriska

Ingriska är ett östersjöfinskt språk som talas av några hundra personer i Ingermanland utmed kusten mellan Narva och Sankt Petersburg.

Ingriska ansågs tidigare vara en finsk eller en karelsk dialekt men räknas numera vanligen som ett eget språk.

Ingriskans ljudsystem avviker markant från finskans och karelskans, bland annat genom att långa vokaler bevarats. Även formsystemet uppvisar egna ingriska drag, och ordförrådet har påverkats av ryskan och votiskan. Ett ingriskt skriftspråk var i bruk endast under en del av 1930-talet och användes mest för skolböcker.

Integration innebär att alla medborgare känner ansvar för, samhörighet med och delaktighet i samhällsgemenskapen.

Integration har ersatt tidigare term som jämlikhet, valfrihet och samverkan, som gällde för invandrarpolitiken före regeringens proposition Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik. Integration anses vara en ömsesidig process som omfattar hela samhället och inte en process som innebär att invandrarna ensidigt anpassar sig.

Integrationspolitik är benämningen på den politik som riksdagen beslöt 1997 som fortsättning på den invandrarpolitik som varit ledstjärnan i Sverige sedan 1975 med devisen jämlikhet, valfrihet och samverkan.

Ett resultat av den nya politiken är bildandet av Integrationsverket, som tog över en del av de funktioner som Statens invandrarverk hade. Även detta verk har 2001 bytt namn till Migrationsverket som en konsekvens av förändringarna.

I samhällsdebatten 2004 framhävs från vissa politiker, särskilt från folkpartiet, att integrationspolitiken har misslyckats. Å andra sidan tycks det handla om ett missförstånd. I regeringens proposition som angav den nya integrationspolitiken finns ingenting konkret om vad integration innebär, förutom namnbyte på ansvarig minister och på ansvarig myndighet.

Efter regeringsskifte oktober 2006 har integrationspolitiken fått ett nytt departement, Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Samtidigt har Integrationsverket lagts ner sista juni 2007 efter 10 års verksamhet.
Integrationspolitikens officiella principer kan sammanfattas med:
– lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund
– en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund
– en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för
– ett samhälle fritt från diskriminering.

Integrationsverket är framsprunget ur Statens invandrarverk. 1 juli 1997 flyttades delar av Invandrarverkets verksamhet till det nya verket, som har verkat i tio år fram till 30 juni 2007.
Integrationsverkets ansvar omfattade personer som kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd medan Migrationsverkets ansvar omfattar tillståndsgivning och mottagande av asylsökande under tiden som ansökan prövas.
Integrationsverket har haft ett övergripande ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden. Verket ska aktivt stimulera integrationsprocesserna i samhället. Verket är på så sätt motorn för förändringar snarare än den som utför det praktiska arbetet.
Integrationsverket hade det övergripande ansvaret för att nyanlända invandrare får stöd för sin integration i det svenska samhället, verka för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, förebygga och motverka främlingsfientlighet, rasism och diskriminering, följa och utvärdera samhällsutvecklingen mot bakgrund av samhällets etniska och kulturella mångfald.
En del av uppgifterna har återgått till Migrationsverket, medan andra övertagits av länsstyrelserna. Stödet till invandrarorganisationer har flyttats till Ungdomsstyrelsen.

IOM, International Organization for Migration är ett internationellt organ som grundades i Bryssel 1951 under namnet Intergovernmental Committee for European Migration (ICEM). Dess syfte var att hjälpa de europeiska flyktingar som blivit det på grund av andra världskriget att hitta ett nytt land, särskilt i Latinamerika, australien och USA.

IOM:s roll numera är att hjälpa invandrare från andra kontinenter. Antalet medlemsländer har också utökats och det är inte längre en europeisk angelägenhet.