Drygt en sjättedel av världens sex miljarder invånare är muslimer. Islam är inte endast en tro, det är också en civilisation, en social ordning. Islams anspråk på att också vara en samhällsordning skiljer den från de flesta former av kristendom. Den för kristna idétraditionen karakteristiska åtskillnaden mellan andligt och världsligt (som kan utformas på skilda sätt) har ingen motsvarighet i islam.

På 1400-talet hade islam utbrett sig från Spanien och Nordafrikas västkust till södra Filippinerna, medan kristendomen höll på att trängas tillbaka till Väst- och Nordeuropa, som var relativt sent kristnade områden.

Arabvärlden innefattar endast en mindre del av islam, men dess traditionella religiösa centra ligger där i kraft av historia och språk, de heliga platser i Saudi-Arabien, intellektuellt al-Azhar-universitetet i Egypten. Islam dominerar som religion i ett område som sträcker sig från nordvästra Afrika till Indonesien.

Islam har eljest inget prästerskap i kristen mening. I stället finns de rätts- och skriftlärda, som tillämpar den islamiska rätten och traditionen för enskilda eller överheten.

Islam i Europa

Sedan den turkiska tiden finns i Jugoslavien, Bulgarien, Albanien (så länge religionen var tillåten) och i mindre utsträckning i nordöstra Grekland sammanlagt några miljoner muslimer. Men islams närvaro i Europa idag är främst en följd av senare invandring. Frankrike har en miljontals muslimer, helt övervägande från före detta franska kolonier i Nord- och Västafrika. Därifrån har betydande grupper också kommit till Belgien, Italien, och Spanien.

Muslimerna i Tyskland, knappast två miljoner, utgörs huvudsakligen av turkar. I Storbritannien återigen dominerar invandrare från den indiska subkontinenten bland de dryga miljonen muslimer.

Muslimer i Sverige

I Sverige var antalet muslimer obetydligt fram till mitten av 1960-talet. Med den stora arbetsinvandringen från Sydösteuropa på 1960-talet kom tiotusentals muslimer från Turkiet och Jugoslavien. Till dessa har kommit flera tusen nordafrikaner samt ytterligare några tusen från den indiska subkontinenten. Efter 1970 har flyktingar varit den största gruppen: palestinier och libaneser samt andra grupper från Mellanöstern.

I början av 1980-talet har strömmen av asylsökande från Iran och Irak varit det största tillskottet till den islamiska folkgruppen i Sverige.

Det är vanskligt att uppskatta antalet muslimer i Sverige. Av invandrare som är födda i Turkiet är kanske hälften kristna syrianer. Andelen muslimer bland jugoslaverna kan man endast gissa.

Den islamiska grupp som länge gjorde sig mest känd utåt, var Ahmadiya-sekten. Den har varit missionerande med ett svenskt centrum i Göteborg. De flesta andra muslimer finner Ahmadiya långt från traditionens huvudfåra, främst genom att de förnekar att uppenbarelsen fulländades och avslutades med Muhammad. De senaste åren har Ahmadiyer kommit som flyktingar till Sverige från främst Pakistan, där de betraktas som avfällingar.

De islamiska publikationerna på svenska har varit få. Ahmidiya har utgivit Aktiva Islam. I Stockholm utkommer sedan 1986 Hedef på turkiska, och sedan 1988 Salaam på svenska.

Länkar

För islänningar har Sverige genom tiderna varit ett land som man gästat, inte som man bosatt sig i. Även efter det att en faktisk invandring börjat upplever många islänningar sin vistelse i Sverige som tillfällig. Någon nämnvärd invandring hade alltså inte förekommit tidigare.
Invandring till Sverige

Endast åtta islänningar anges ha varit bosatta i Sverige 1930., och fram till andra världskriget var migration mellan Island och Sverige minimal. År 1960 fanns 331 isländska medborgare. 1970 uppgick antalet isländska medborgare i Sverige till 1 713, och år 1986 fanns således 3 532 isländska medborgare bosatta i Sverige.
Anpassning

Islänningar har i princip inte svårt att lära sig svenska, eftersom språken är nära besläktade. Hemspråksundervisningen uppskattas och utnyttjas. Allteftersom folk stannat längre och insett varaktigheten i vistelsen i Sverige har det sociala livet med svenskar ökat. Få känner sig diskriminerade, vilket hänger samman med att islänningarna inte är många i absoluta tal och att svenskarnas inställning till Island är positiv.
De isländska invandrarna bibehåller i allra högsta grad banden till moderlandet genom att inte byta nationalitet. Från 1948 till 1985 bytte endast 310 islänningar sitt medborgarskap mot svenskt.
Föreningslivet

År 1980 var de isländska föreningarna så stora och många att ett riksförbund grundades. Man räknar 2 300 medlemmar och utger tidningen Islandsposten sex gånger per år i en upplaga om 1 500. Tidningen har bevakat diverse intressefrågor såsom hemspråksundervisning .

Den italienska invandringen till Sverige har gamla anor. Karaktäristiskt för den italienska invandringen är att det huvudsakligen rört sim om en renodlad yrkesinvandring, vidare att den varit betingad av speciella behov från svensk sida samt att den haft sin grund i ett befolknings- och arbetskraftsöverskott i Italien.

Efter andra världskrigets slut rådde högkonjunktur i de flesta svenska verkstadsindustrier och bristen på yrkesutbildad arbetskraft var stor. I april 1947 slöts ett avtal mellan de svenska och de italienska myndigheterna, och några månader senare anlände den första kontingenten italienska arbetare till Sverige. De kom till Kockums i Malmö. SKF i Göteborg och ASEA i Västerås.

Särskilt omfattande var denna invandring under 1940-talet samt 1960-talet, då den årliga genomsnittliga invandringen till Sverige från Italien uppgick till 500 personer.

Anpassning

Mötet med Sverige tycks för många italienare ha blivit en smärre kulturchock, i synnerhet för de först anlända, för vilka valet av Sverige mest tycks ha skett av en slump och vilkas kunskaper om landet tycks ha varit minimala.

Bland de faktorer som skapade stora omställningssvårigheter vid ankomsten framhålls i första hand klimat, språk, mat, och omgängesvanor.

Föreningsliv

Behovet att sluta sig samman för att klara den första anpassningen ledde till att man bildade italienska föreningar. Den första bildades i Västerås 1948. Idag existerar sjutton lokala italienska föreningar, med i genomsnitt 200-300 medlemmar per förening, sammanslutna i riksförbundet Federazione delle Associazioni Italiane in Svezia, grundat 1960.

Förbundet organiserar över 4 000 medlemmar, knappt hälften av samtliga italienare i landet. Förutom den viktiga sociala funktionen har de lokala föreningarna även organiserat språkkurser samt kulturella såväl som idrottsliga aktiviteter. Riksförbundet sitter med i en rad olika invandrarråd, bland andra hos Invandrarverket, LO och ABF.

Italienska riksförbundet ger ut en månatlig medlemstidning Il Lavoratore (Arbetaren) och driver också egna närradiosändningar i Stockholm och Eskilstuna.