Fram till 1995 ingick Slovakien i Tjeckoslovakien. Slovakerna talar slovakiska som är ett västslaviska språk. Merparten av de troende är katoliker, men även andra trossamfund förekommer.

Under andra världskriget fick Sverige ta emot flyktingar från Tjeckoslovakien. Mellan åren 1945 och 1950 kom det en relativt stark ström av flyktingar och andra invandrare från Tjeckoslovakien. Antalet slovaker som under denna period bosatt sig i Sverige uppskattas till några hundra personer.

I mitten av 1960-talet förekom ett enda exempel på reglerad arbetskraftsinvandring där invandrare från Slovakien var inblandade. Det gällde ett tiotal slovakiska läkare som blev erbjudna arbete vid sjukvårdsinrättningar runt om i landet tillsammans med sina tjeckiska kollegor.

Strax därefter kom en hittills mest omfattande flyktingströmmen från Tjeckoslovakien i samband med den så kallade Dubcek-krisen och den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien år 1968. Officiella svenska källor uppskattar antalet flyktingar till omkring 3 000.

Sedan dess har inflyttningen avtagit. Antal människor som kommit till Sverige från Slovakien åren 1975-1985 har troligen inte överstigit ett hundratal.

Önskan att behålla sitt språk och sin kultur är uttalad hos slovaker som kommit till Sverige i vuxen ålder men kommer troligen att försvagas åtskilligt i andra generationen. Hemspråksundervisning i slovakiska meddelas på några få orter, bland andra i Malmö och Lund.

De slovakiska föreningslivet bygger på samarbete med tjeckerna. Det finns en paraplyorganisation med säte i Göteborg, Tjeckoslovakiska Föreningars Riksorganisation (TRS) samt ett antal lokala föreningar, dit både tjecker och slovaker är välkomna.

Fram till 1991 ingick Slovenien i Jugoslavien. Landet blev internationellt erkänt 1992. Enligt 1981 års jugoslaviska folkräkning finns i Slovenien 1 712 000 slovener, utgörande drygt nittio procent av befolkning. Slovenerna utgjorde 8 procent av den jugoslaviska befolkningen.

De slaviska folken började befolka Slovenien från det sjätte århundradet efter Kristus. Slovenerna är ett sydslaviskt folk som både etniskt och lingvistiskt klart skiljer sig från andra slaviska folk. Först i och med den jugoslaviska (sydslaviska) statens bildande 1918 har de dock uppnått en relativ politisk och kulturell självständighet, som än markerats under efterkrigstiden och senast genom konstitutionen från 1974.

Slovenien gränser till Italien, Österrike och Ungern. Även på andra sidan dessa gränser bor sedan århundraden slovener; i Italien och Österrike finns idag omkring 150 000 respektive 50 000 samt i Ungern cirka 5 000 solvener.

Som ett resultat av efterkrigstidens emigration bor det dessutom ytterligare cirka 70 000 slovener i Västeuropa, framförallt i Tyskland men också i Sverige.

Slovenskan är ett sydslaviskt språk som med påtagliga dialektala differenser talas av alla slovener.

Slovenerna tillhör av tradition, åtminstone nominellt, den romersk-katolska kyrkan. Sekulariseringsprocessen har i Slovenien gått relativt, särskilt bland unga människor.

Invandringen till Sverige

Slovenerna började invandrar till Sverige strax efter andra världskriget. Invandringen ökade under 1950- och 1960-talet efter att avtal slöts mellan Sverige och Jugoslavien ett avtal om arbetskraftsöverföring, även om endast en mindre del av slovener som invandrat till Sverige har kommit via organiserade kontakter mellan ländernas arbetsmarknadsmyndigheter.

De slovener som finns idag i Sverige kom huvudsakligen under åren 1965-1975. Antalet slovener i Sverige kan uppskattas till omkring 5 000, om man inkluderar personer som idag är svenska medborgare, exklusive andra generationens slovener.

Slovenerna i Sverige befinner sig för närvarande i hög utsträckning i de ekonomiskt aktiva åldrarna. Förvärvsintensiteten är hög såväl bland män som kvinnor. Få är arbetslösa. En mindre del har kommit hit direkt från det slovenska jordbruket, de flesta har varit industrianställda tidigare i hemlandet.

Organisationssträvanden

Idag finns elva slovenska föreningar i landet. De ingår i Slovenska Riksförbundet i Sverige, som bildats 1991, efter att under många år ha varit en kommitté under Jugoslaviska Riskförbundet.

Slovenska tidskrifter i Sverige

Det har funnits flera tidskrifter.

Svobodna Misel (Den Fria tanken) är en kulturtidskrift för slovener och svenskar som startades så sent som 1984. Som namnet anger är det en helt fristående tidskrift som vill föra en kritisk diskussion i kulturella frågor.

Naš Delavec (Vår arbetare) är en månadstidning för slovenska arbetare som ges ut av Socialistiska Alliansen och fackföreningsorganisationen i Slovenien. Tidningen skickas gratis till dem som prenumererar på annan slovensk tidning.

Kvar finns:
Naš Glas (Vår röst), som startades 1973, är den slovenska föreningarnas språkrör i Sverige. Den utkommer med sex nummer med en upplaga på 800 exemplar och med stöd från Statens Kulturråd. Tidningen vill bevaka slovenernas liv i Sverige samt bidra till att vårda slovenska språket. Den bytte namn 2002 till Informativno glasilo (Informationsbladet).

Drustveno glasilo (Medlemsbladet) utges sedan 1996 av Kulturföreningen Slovenija i Olofström.

Litteratur

Budja, Augustina, Slovenci na Svedskem okvirno zgodovinski pregled : monografija = Slovener i Sverige i ett globalhistoriskt perspektiv : monografi. - Landskrona, 2005. - 536 s. : ill.
Slovensk text

Magnusson, Kjell, Jugoslaver i Sverige : Invandrare och identitet i ett kulktursociologiskt perspektiv. - Uppsala : Uppsala universitet, 1986.

Petric (Holmqvist), Lena, Carl Snoilsky och Slovenien. - Ljubljana, 1981.

Stiri pota in razpotja : antologija slovenske poezije na Svedskem / Marija Hribersek, Avgustina Budja, Jan Zavadlov, Tone Jakse. - Stockholm : Svejug, 1979.

Widgren, Jonas, Jugoslaverna i Sverige. - Uppsala, Uppsala universitet, 1977

”Social turism” myntades av statsminister Göran Persson i en ekointervju den 11 november 2003. Han ville skärpa invandringskraven från de nya medlemsländerna när EU skulle utvidgas 1 maj 2004.
-Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva, sade statsminister Göran Persson till Sveriges Radios Ekoredaktion.
Flera förslag om skärpta krav avvisades dock av riksdagen dagarna innan utvidgningen. Medborgare i de 10 nya EU-länderna kan alltså resa fritt i Sverige och söka arbete på samma villkor som medborgare i de övriga 15 medlemsstaterna.

Bakgrund

Det territorium som idag utgör Somalia blev under 1800-talet delat mellan europeiska kolonialmakter: Storbritannien kontrollerade den norra delen och Italien den södra. Innan dess hade Somalia inte varit ett sammanhållet land, områdets invånare uppfattade sig knappast som tillhörande samma nation.

Under åren av kolonialt styre växte dock en känsla av nationell gemenskap fram bland somalierna, och när självständigheten erhölls 1960 bildade de två kolonialdelarna en gemensam stat, Republiken Somalia.

Somalia ligger i det område i Afrika som kallas Afrikas horn.

Huvudstaden heter Mogadishu.

Somalia skiljer sig från andra afrikanska länder genom att befolkningen är nästan helt enhetlig i etniskt avseende: i stort sett alla landet invånare är somalier och talar somaliska. Förutom de cirka 8 miljoner som är bosatta i Somalia finns det somaliska minoriteter i grannländerna Etiopien, Kenya och Djibouti.

Det föreligger dessutom religiös enhetlighet: praktiskt taget alla somalier är muslimer. Det som splittrar befolkningen är klansystemet. Det finns sex klanfamiljer, och varje sådan familj består i sin tur av en rad klaner.

Efter självständigheten 1960 försökte man att i Somalia skapa ett fungerande politiskt system, men korruption och ett fragmenterat partiväsen lade hinder i vägen. Landet gick mot allt större kaos, och detta resulterade slutligen i en militärkupp 1969.

Militärregimen strävade efter att avskaffa det gamla klantänkandet: det blev förbjudet att nämna klannamn eller att efterfråga någons klantillhörighet. Men president Siad Barre visste att utnyttja klanmotsättningarna, i enlighet med den klassiska metoden att härska genom att söndra.

Motståndet mot regimen växte alltmer, och 1989 utbröt massdemonstrationer i huvudstaden Mogadishu. Dessa slogs brutalt ned. Men också väpnade motståndrörelser organiserade sig, och vid nyåret 1990-91 inleddes en offensiv mot Mogadishu. Siad Barre flydde, hans diktaturtid var till ända, och många somalier trodde att bättre tider nu var att vänta. Men strax utbröt motsättningar mellan två klanfamiljer.

Somalia hamnade alltså i ett inbördeskrig. Situationen förvärrades dessutom av att landet drabbades av en svältkatastrof 1992, där hundratusentals människor hungrade ihjäl. Somalia är numera ett land i kaos. Statsapparaten har helt brutit samman på grund av inbördeskriget, och anarki råder.

Den somaliska invandringen till Sverige

De första somaliska immigranterna slog sig ner i Sverige på 1960-talet. På 1970-talet kom också en grupp politiska flyktingar.

En stor andel somalier i Sverige var tvåspråkiga redan när de kom. Italienska och engelska är de vanligaste andraspråken. Många har dessutom goda kunskaper i arabiska.

På grund av den politiska oron, inbördeskriget och svältkatastrofen i Somalia har många somalier tvingats lämna sitt land. Totalt har mer än en miljon somalier flytt, och av dem befinner sig 12 000 i Sverige. De flesta anlände i början av 1990-talet.

Om man till de 12 000 invandrade somalierna lägger till de 2 400 personer som är födda i Sverige men har somaliskt medborgarskap, blir det totala antalet somalier i Sverige drygt 14 400. (Ibland anges det emellertid att det finns 15 000 - 18 000; den siffran kommer man fram till om man medräknar somalier som har varit bosatta i Etiopien).

Somalierna i Sverige är en ung folkgrupp, eftersom det är få äldre somalier som har invandrat. Drygt 70% är under 30 år, och endast 4% är över 50 år. De flesta är således i den ålder då familjebildning ännu inte har påbörjats eller ganska nyligen har skett. Det innebär att många barn med somalisk bakgrund kommer att växa upp i Sverige.

Ungefär en fjärdedel av somalierna är bosatta i Stockholm: 1997 fanns det i Stockholms stad 3 773 personer med somalisk bakgrund (somaliska medborgare eller svenska medborgare födda i Somalia). De utgör därmed den näst största eller största gruppen bland de afrikanska invandrarna i Stockholm (den andra stora gruppen är eritreanerna).

Somaliska Riksförbundet i Sverige (SRFS) grundades i slutet av 1995, då aktiva äldre, ungdomar och intellektuella somalier träffades. De representerar alla somaliska klaner och är involverade i somaliernas situation i Sverige.

Man beslöt enhälligt att somalierna i Sverige behöver en riksorganisation, som skall vara en förenande organisation för somalier i Sverige. Somaliska Riksförbundet är nu en landsomfattande organisation sammansatt av lokala föreningar vilka bedriver aktiviteter inom kultur, idrott, utbildning, solidaritetsarbete och bevarande av den somaliska kulturen och traditionen.

Länkar

Bland de i Sverige 160 medborgarskapsgrupperna är den spanska bland de tjugo första i storleksordningen. Antalet spanska medborgare 1985 var 2 878 personer. Trots detta är kunskapen om invandringen från Spanien mycket begränsade.

Enstaka spanjorer kom som flyktingar till Sverige efter spanska inbördeskriget och andra världskriget. År 1945 fanns 38 spanjorer i Sverige. Däremot kom inga av de spanska barn som evakuerades från Spanien i inbördeskrigets slutskede till Sverige.

År 1950 bodde 93 spanska medborgare i Sverige och 1960 hade deras antal vuxit till 740. År 1974 var till exempel antalet spanska medborgare i Sverige 3 637 (0,9 procent av samtliga utlänningar i landet). Vid 1980-talets mitt kan antalet spanjorer i Sverige uppskattas till närmare 5 000 om man inkluderar naturaliserade och bar till naturaliserade födda i Sverige.

Största antalet spanjorer har etablerat i större städer med kranskommuner såsom Malmö, Göteborg, Norrköping och Västerås. Den största koncentration finns emellertid i Stockholm.

Föreningslivet

Föreningslivet är livligt. Antalet föreningar är många. Spanska Riksförbundet har en omfattande verksamhet gentemot landsmän i förskingringen, men dessutom finns större och mindre regionala och allmänna föreningar och sällskap i de större städerna och mindre samhällen. Deras verksamhet varierar från allmänt socialt och även politiskt agerande till enbart kulturella och speciella klubbar.

Riksförbundet har ca 2 700 medlemmar och utger tidskriften Raíces som utkommer med fyra nummer per år. Tidskriften upphörde 1999.

Den 31 december 1983 fanns i Sverige 2 500 personer med Sri Lanka som födelsland. Av dessa har 1 842 naturaliserats, en anmärkningsvärt hög siffra, som beror på att en stor del av dem är adoptivbarn.

Huvudsakligen tillhör invandringen från Sri Lanka 1970- och 1980-talet. Invandringen har, frånsett adoptivbarn, under åren fram till 1986, praktiskt taget helt avstannat. Denna situation kan emellertid ändras om det blir aktuell med flyktingmottagning på grund av den långvariga och under senare år upptrappande konflikten mellan singaleser och tamiler.

Motsättningarna mellan singaleser och tamiler går tillbaka i tiden men passerade in i en ny fas i och med Sri Lankas självständighet 1948. Tamilernas politiskt sett viktigaste organisation, TULF (Tamil United Liberation Front), har strävat efter att tillförsäkra tamilerna regional kontroll i norra Sri Lanka med Jaffna som centrum. Konflikten har med jämna mellanrum blossat upp för att nå en höjdpunkt sommaren 1983, då hundratals tamiler dödades och många fler fick se sina hem brännas ner.

Tamiler och singaleser i Sverige

Konflikten mellan tamiler och singaleser påverkar starkt förhållandena i Sverige, där gränsen mellan de både grupperna kan sägas vara lika skarp och följa samma mönster som i Sri Lanka. Vänföreningen Sri Lanka Föreningen, Sverige är knuten till den singalesiska sidan och har gehör vid ambassaden. I denna betecknas den tamilska oppositionen som terrorism.

Tamilerna har en Stockholmbaserad förening vars öppenhet markeras genom namnet Svenska multietniska föreningen för Sri Lanka. Några Singaleser finns med i styrelsen men tamilfientliga singaleser betecknar den som en tamilförening. I verksamheten planeras klädinsamling, medicin och pengar för mat till drabbade familjer.

En fråga många ställer är: Hur många invandrare finns i Sverige?. En annan är: hur många invandrare kom till Sverige det senaste året? Det är inte alltid så viktigt hur många som råkade komma just det senaste året. Vill man vara säker på vad statistiken säger ska man alltid kontakta Statistiska centralbyrån, SCB.
Man kan också konsultera "Statistisk årsbok" på närmaste folkbibliotek.
Man ska alltid uppge årtal i samband med att man säger hur många invandrare det finns i Sverige. Då spelar det inget roll om siffrorna inte är de allra senaste.

Immigrant-institutet har utifrån SCB:s statistik bearbetat en del tabeller. Se länken nedan.

Här några snabba fakta:
Den 31 december 2006 var antalet invandrare 1 175 200, och de kom från 199 länder i världen.
2006 invandrade 95 750 personer. Av dessa var 15 352 svenska medborgare.
2006 utvandrade 44 908 personer. Av dessa var 24 875 svenska medborgare.
Från 1941 till 2006 invandrade 2 616 644 personer. Av dem var 326 841 svenska medborgare (dessa räknas bara sedan 1964).
Från 1941 till 2006 utvandrade 1 493 089 personer. Av dem var 515 320 svenska medborgare (dessa räknas bara sedan 1964).
På 90 år från 1851 till 1940 emigrerade från Sverige 1 417 480 personer. Det är den period i Sveriges historia som beskrivs som tiden för "den stora emigrationen".
På 66 år från 1941 till 2006 emigrerade från Sverige 1 493 089 personer. Siffrorna går inte riktigt att jämföra, men de ger en visning om statistikens relativitet.

I gränsområdet till Böhmen i Tjeckien fanns tidigare ett kompakt tyskt bosättningsområde. Från 1920-talet benämndes dess invånare vanligen sudettyskar. Termen hade emellertid myntats redan år 1902.

Efter andra världskrigets slut fördrevs närmare tre miljoner sudettyskar från Tjeckoslovakien. Merparten av dem hamnade i olika läger i Västtyskland. Många föredrog att emigrera till Nord- och Sydamerika. Det finns fortfarande sudettyska organisationer i Tyskland som fungerar dels som kulturellt sammanhållande, dels som politiska påtryckargrupper vilka verkar för ersättning för förlorade tillgånger och till och med för att återupprätta Sudetenland.

Invandring till Sverige

Redan efter den tyska annekteringen av Sudetområdet i oktober 1938 flydde en skara sudettyska socialdemokrater och kommunister till Sverige. Det rörde sig om 350 personer. Ytterligare ett par hundra kom under kriget till Sverige. I december 1945 bildades en "Hjälpkommitté för sudettyska antifascister" som medverkade till att åren 1946-1947 närmare 250 sudettyskar kunde komma till Sverige.

År 1948 rekryterade ASEA i Västerås omkring hundra sudettyskar från läger i Västtyskland. Efter 1948 fick ytterligare 2 000 sudettyskar tillstånd att resa till Sverige.

Det finns inte många undersökninga av sudettyskar i Sverige. 1998 doktorerade Rudolf Tempsch med en undersökning om sudettyskar i Eskilstuna. Man har en socialdemokratisk diskussionsklubb inom den sudettyska gemenskapen. Fram till 2001 publicerades Blätter der sudetendeutschen Sozialdemokraten, som distribuerades delvis i Sverige.

Litteratur

Kern, Karl, Heimat und Exil von Böhmen nach Schweden, Nürnberg, 1980.
Kern, Karl, Förrådd av öst och väst : med rötterna i Böhmen : från Prag till Malmö : ett flyktingöde. Viken : Eremit-press, 1987.
Müssener, Helmut, Exil in Schweden : Politische und Kulturelle Emigration, München, 1974.
Tempsch, Rudolf, Invandrare i folkhemmet : sudettyskarna i Eskilstuna 1938-1988. Eskilstuna, 1995.
Tempsch, Rudolf, Från Centraleuropa till folkhemmet. Den sudettyska invandringen till Sverige 1938-1955. Göteborg, 1997. Doktorsavhandling.
Swedner, Harald, Invandrare i Malmö (Forskningsrapport från Invandrarföreningen, Stockholm, 1973.

Litteratur
Svenska som andraspråk - i forskning, undervisning och samhälle / Kenneth Hyltestam & Inger Lindberg (red.). - Lund : Studentlitteratur, 2004. - 768 s.
Ett 30-tal forskare medverkar i detta verk där aktuellt forskningsresultat redovisas.

Den svenska emigrationen till USA under 1850-1930 har studerats ganska ingående. Dessutom finns det flera institutioner som Emigrantregistret i Karlstad, Svenska emigrantinstitutet i Växjö, Uppsala universitet, med stora boksamlingar kring ämnet.

Vi vill därför här i första hand uppmärksamma udda företeelser om den svenska emigrationen. En av dem var den svenska emigrationen från främst Kiruna och andra orter i Norrland till den dåvarande Sovjetunionen på 1920 och 1930-talet.

Litteratur

Eneberg, Kaa, Kirunasvenskarnas okända historia
Artikel i Nordisk tidskrift 2000:4

Eneberg, Kaa, Tvingade till tystnad : en okänd historia om några svenska familjeöden. - Stockholm : Hjalmarson & Högberg, 2000. - 186 s., xxiv pl.-s. : ill. - ISBN: 91-89080-58-0 (inb.)
Behandlar kirunasvenskar

Forssell, Birgitta, De flyttade österut : Kirunabor upplevde Sovjetunionen under Stalintiden Ingår i: Kiruna : 100-årsboken. D. 2. 2000, ISBN 91-630-9371-5 S. 471-474 : ill.

Hanno, Carl-Uno, Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier : om utvandringen från Malmfälten till Sovjetkarelen på 1930-talet. - Ingår i: Norrbotten, ISSN 0546-3467 ; 1976/77, s. 63-105

Svenskbyborna är en benämning på ättlingar i Ukraina till en svenskspråkig befolkning som flyttade från Dagö i Estland. Den svenske godsägaren Karl Magnus Stenbock kom överens med den ryska kejsarinnan Katarina II om att Dagöborna skulle få cirka 13 000 ha mark i ett av ryssarna nyligen erövrat område i södra Ukraina.

Den 1 maj år 1782 kom svenskarna fram efter 9 månaders vandring. Området kallades Svenskbyn. Orten heter numera Gammalsvenskby på svenska och Zmievka på ukrainska

Med hjälp av Röda Korset kom ca 200 tillbaka till Sverige 1929. Alla trivdes dock inte i Sverige och en del återvände till Ukraina.

I Sverige bosatta svenskbyborna och deras ättlingar har bildat Föreningen Svenskbyborna. Den 1 augusti varje år firas på Gotland dagen för ankomsten till Sverige 1929.