A

Adoption Afghaner Albaner Amerikaner Anhöriginvandrare Antisemitism Antiziganism Araber Arabiska Arbetskraftsinvandring Arbetstillstånd Argentinare Armenier Asiater från Uganda Assimilation Assyrier Assyriska Asyl Asylrätt Asylsökande Azerbaijanska
 


Adoption

Utländska adopterade barn uppfattas inte som invandrare, även om de räknas in i statistiken såsom invandrade till Sverige. På senare tid har man dock uppmärksammat att vissa av svårigheterna för barn till invandrare på t.ex. arbetsmarknaden delas även av adopterade, även om de har svenska namn.
Många adopterade har också i vuxen ålder börjat söka sina rötter.
När det gäller adoption finns en myndighet, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA, som har det övergripande ansvaret för adoptioner från andra länder.
Från och med den 1 januari 2005 till och med 31 december 2016 bytte den namn till Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA). Från 1 januari 2017 har verksamheten det nya namnet Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFoF. Det handlar inte längre bara om adoptioner, utan också om att bedriva ett kunskapsbaserat arbete i frågor som rör familjerätt, familjerådgivning och föräldrastöd.

Länkar
Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd

Afghaner

Enligt SCB:s statistikdatabas var 31 267 personer födda i Afghanistan folkbokförda i Sverige (18 709 män och 12 558 kvinnor) år 2015.

Länkar
Litteratur om afghaner

Albaner

På Balkan finns idag cirka 4,5 miljoner albaner, varav 2,7 miljoner i Albanien, 1.7 miljoner i sydvästra Jugoslavien och cirka 20 000 i Grekland. Merparten av de jugoslaviska albanerna är bosatta i den autonoma provinsen Kosovo (1,2 miljoner), men större grupper av albaner finns även i Makedonien (380 000), Serbien förutom Kosovo (70 000) och Montenegro (37 000).

Det stora flertalet jugoslaviska albaner är muslimer, men det finns även en katolsk minoritet som uppgår till cirka 50 000 personer. Bland Kosovo-albanerna spelar Islam en mycket stor roll och landsbygden är kompakt religiös. Albanska är ett indoeuropeiskt språk som brukar räknas som en egen språkgrupp. Den indelas i två dialektgrupper, gegiska i norr och toskiska i söder. Det moderna litteraturspråket, som standardiserades under slutet av 1960-talet, baseras till stor del på de toskiska dialekterna, och det kan noteras att albanerna i Jugoslavien sedan 1970 använder samma skriftspråk som de albanska republiken, även om merparten talar de nordliga dialekterna. Det område som nu bebos av albaner invaderades under 600-talet av slaviska stammar, som undanträngde och assimilerade den ursprungliga befolkningen i slättområdena. Från 900-talet fram till och med 1300-talet behärskades det omväxlande av bulgarer, serber, normander och venezianare. Mot slutet av 1300-talet erövrades södra Balkan av turkarna som också invaderade de albanska områdena. Under 1600-talet inleddes emellertid en islamisering av den albanska befolkningen, som vid 1800-talets slut till 70 % var muslimer, 20 % grekisk-ortodoxa och 10 % katoliker. Av betydelse blev de migrationsrörelser som ägde rum särskilt under 1600- och 1700-talen. Efter uppror mot turkarna emigrerade stora grupper serber från Kosovo, som planmässigt befolkades med albanska muslimer och som åtminstone sedan 1800-talet dominerats av albaner.

Under åren fram till sekelskiftet 1900 rådde en mycket komplicerad situation, där albanerna ibland samverkade med turkarna, ibland hamnade i motsatsställning till dem, samtidigt som de albanska strävandena kom i konflikt med Montenegro och den nya serbiska staten rörande norra Albanien och Kosovo. Under 1909-1911 ägde flera större uppror rum och albanska väpnade styrkor kontrollerade tidvis stora delar av Kosovo och Makedonien. Den 28 november 1912 utropades en albansk stat som året därefter erkändes av stormakterna. Den kom dock inte att omfatta Kosovo, som under balkankrigen 1912-193 erövrats av Serbien för att efter första världskriget liksom Makedonien inlemmas i det nybildade Jugoslavien. I Jugoslavien fördes en politik som gick ut på att undertrycka albanska självständighetssträvanden i Kosovo. Bland annat förekom ingen skolundervisning på albanska. Vidare koloniserades området av serber och montenegriner.

Efter andra världskriget blev Kosovo en autonom provins i republiken Serbien. Under de första decennierna styrdes området med mycket hård hand. Den albanska befolkningen betraktades mer eller mindre som en potentiell femtekolon och utsattes tidvis för hårda repressalier.

Den förändrade politiska situationen har medfört att serber och montenegriner under de senaste 20 åren i stort antal har lämnat området. Deras andel av befolkningen har minskat från en fjärdedel till omkring 13 %.

Den sociala och ekonomiska situationen i förening med en ny albansk självkänsla har därför bidragit till uppkomsten av radikalt nationella stämningar, i synnerhet bland intelligentian och studenterna.

Albaner i Sverige

De flesta albaner i Sverige kommer från Jugoslavien. Merparten härstammar från Makedonien, och från 1989 till 1992 har en ökad invandring från Kosovo noterats på grund av förföljelser. Antalet albaner från Kosovo räknas idag till 35 000-40 000.

Av allt att döma bibehåller man genom språk och i synnerhet religiösa och kulturella traditioner sin distans till omgivningen, både svenskar och övriga jugoslaver.

Religionen har stor betydelse, och i både Malmö och Göteborg har albanska muslimer spelat en framträdande roll i islamiska församlingarna. Det har funnits fler konkurrerande albanska föreningar.

Länkar

Litteratur om albaner

 

Amerikaner

Det relativt stora antalet amerikaner i Sverige avspeglar landets täta förbindelser med USA på affärslivets, utbildningens och kulturlivets snart sagt alla områden.

Historiskt sett har flyttningarna mellan Sverige och USA gått i västlig riktning. Under massemigrationsperioden 1840-1930 utvandrade omkring 1,2 miljoner svenskar till USA och Kanada. Mellan 10 och 15 procent av dessa återvände till Sverige. Utvandringen till USA fortsatte efter andra världskriget om än på en betydligt lägre nivå än före 1930.

Inom det akademiska området har Sverige haft intensivare kontakt med USA än med något annat lands.

Rent statistiskt är amerikaner en av Sveriges största invandrargrupper. År 1986 fanns 6 476 amerikanska medborgare i landet; de utgjorde 1,7 procent av samtliga utländska medborgare. Beräkningarna av antalet amerikaner kompliceras av det faktum att vissa har dubbelt medborgarskap. År 2000 var antalet invandrare från USA 14 413.

I vietnamkrigets spår anlände till Sverige amerikanska män, som sökte en tillflykt utomlands för att undgå tjänstgöring i den amerikanska krigsmakten. Kollektivt benämndes de desertörer men utgjorde i själva verket olika kategorier (vapenvägrare, värnpliktsvägrare, desertörer).
Som etnisk kategori är amerikanerna knappast synliga i Sverige men vissa sammanslutningar av amerikaner existerar. New York Club (senare omdöpt till American Club) bildades 1919 och är idag en sammanslutning för kontakter och umgänge mellan amerikaner och svenskar i ledande befattning främst inom affärslivet.

Flera amerikanska invandrare har blivit rikskända. En av dem är gospelsångerskan Cyndee Peters, ett annat var jazzbasisten Red Mitchell (1927-1992), som bodde i Stockholm 1968-1992. Han flyttade tillbaka till USA kort före sin död.

Länkar
Amerikanska författare i Sverige

Anhöriginvandrare

De personer som fått uppehållstillstånd därför att de har nära anhöriga bosatta i Sverige. Make/maka och sammanboende samt ogifta barn under 18 år beviljas regelmässigt uppehållstillstånd i Sverige. (källa:UD)
 

Antisemitism

Antisemitism, beteckning för fientlighet mot judar och judendomen, i modern mening oftast med innebörden att judar har medfödda, föraktliga karaktärsegenskaper, och i högerextrema sammanhang att de söker krossa den västerländska civilisationen och den vita rasen.

Inom kristendomen har det länge funnits ett hat mot judar som grundar sig i att judarna skulle vara skyldiga till att ha dödat Jesus.

Den politiska antisemitismen uppkom under 1800-talet. Dessförinnan, särskilt under medeltiden fanns en religiöst präglad antisemitism i Europa. Antisemitism är ej att förväxla med antisionism, vilkens innebörd rent principiellt är motstånd till Israels påstådda ockupation av Palestina och ofta även judisk bosättning i detta område. Efter andra världskriget har det dock blivit vanligt att använda ord som antisionism för att legitimera antisemitism. Idag förekommer antisemitism både bland högerextrema och vänsterextrema rörelser.
Den här definitionen är hämtad från Wikipedia

Antiziganism

Antiziganism är rasism, eller fördomar om kollektiva föraktliga karaktärsegenskaper, riktad mot romer. Begreppet är bildat i analogi med antisemitism. Ända sedan romerna nådde Europa har de varit illa sedda på många håll. Bl.a. var det i Sverige under en period på 1500-talet belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet.
Den här definitionen är hämtad från Wikipedia
 

Araber

Länkar
Litteratur om araber och arabvärlden
 

Arabiska

Arabiskan tillhör den afro-asiatiska språkfamiljens semitiska gren tillsammans med bl.a. hebreiskan.

Länkar
Arabiska tidskrifter i Sverige
 

Arbetskraftsinvandring

Arbetskraftsinvandring är invandring, permanent eller tillfällig, av arbetskraft till ett land.

Kort efter andra världskrigets slut deltog Sverige aktivt i rekrytering av arbetskraft till industrin. 1965 startade en utredning som skulle hjälpa att få bättre information till invandrare. Den resulterade i bl.a. bildandet sv Statens invandrarverk och att arbetskrftsinvandringen i praktiken upphörde några år senare. Det var främst medborgare i de nordiska länderna som kunde fortsätta att invandra fritt. Vissa nyckelpersoner fick också arbetstillstånd, oftast tillfälligt sådant. Efter 1992 öppnades också arbetsmarknaden för Sedan den 15 december 2008 har Sverige regler för arbetskraftsinvandring som innebär att det är lättare för arbetsgivare att rekrytera arbetskraft från tredje land. Det är arbetsgivarens bedömning av om det finns ett behov av att rekrytera utländsk arbetskraft som ska vara utgångspunkt när ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs. i EES-länderna, dvs Europeiska gemenskapen och länderna i EFTA-gruppen.

Sedan den 15 december 2008 har Sverige regler för arbetskraftsinvandring som innebär att det är lättare för arbetsgivare att rekrytera arbetskraft från tredje land. Det är arbetsgivarens bedömning av om det finns ett behov av att rekrytera utländsk arbetskraft som ska vara utgångspunkt när ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs.

Länkar
Litteratur om arbetskraftsinvandring
Nya regler om arbetskraftsinvandring, Regeringens Prop. 2007/08:147
 

Arbetstillstånd

Medborgare från länder utanför Norden och EU/EES-området som vill arbeta i Sverige måste ordna ett arbetstillstånd innan de reser hit. För att få arbetstillstånd måste de bl.a. ha ett skriftligt erbjudande om arbete i Sverige.

Arbetstillståndet söker de på en svensk utlandsmyndighet i hemlandet eller det land där de bo. Migrationsverket beslutar om tillståndet, i regel efter samråd med länsarbetsnämnden.
 

Argentinare

Förbindelserna mellan Argentina och Sverige har länge varit betydande. Under 1900-talets förra hälft bosatte sig många svenskar i Argentina och svenska företag bildade dotterbolag där. Bland svenska företag som under detta århundrade etablerat sig i Argentina kan nämnas Bofors, Kockum, Höganäs-Billesholm, Ericsson, SKF och ASEA.

För de upplysta inom den argentinska medelklassen har Sverige representerat frihet från konventioner och kärlek till naturen; organisationstalang och ansvarskännande för kommande generationer har förknippats med svensk mentalitet.

Argentinare i Sverige

År 1970 kunde man bara räkna till omkring 630 argentinare i Sverige. På grund av politiska kriser under efterkrigstiden och repressiva diktaturregimer har många välutbildade forskare och yrkesskickligt folk lämnat landet. Med några undantag gick denna ström till Sverige. Men när siffran på argentinare i Sverige ökat till 2 400 år 1975 var detta ett resultat av att de flytt undan militärdiktaturens förföljelser.

Valet av Sverige som tillflyktsort var emellertid inte en följd av familjerelationer eller ekonomiska kontakter. Den viktiga faktorn var i stället den svenska regeringens välkomnande och positiva behandling av chilenska och uruguyanska flyktingar.

Argentinare som kom enskilt eller i familjegrupper föredrog att bosätta sig i de större kommunerna: Stockholm, Göteborg, Malmö Växjö och Uppsala.

Argentinarna i Sverige har bevarat sin karaktär av flyktinggrupp och ser inte sin Sverigevistelse som permanent. De önskar återvända när den politiska situationen tillåter. De har också tagit intryck av chilenska flyktingars relationer med svenska organisationer och politiska partier (Socialdemokraterna, Folkpartiet, LO, frikyrkorna, Röda Korset, etc..) för att skapa solidaritet med Argentina samt genomföra aktioner riktade mot hemlandet.

Organisationer

Verksamheten i argentinarnas föreningar i Sverige har haft politiska förtecken, medan frågor som gällt den egna gruppens inlemmade i det svenska samhället har avklarats i första hand genom informella kontakter med svenskarna. Argentinska föreningar i Sverige avspeglar däremot politiska förhållanden i Argentina. Argentinska kommittéer har funnits i Stockholm, Göteborg, Växjö, Alvesta, Västerås och Borås. De flesta argentinska föreningarna har haft ett kort liv och många söker sig till allmänna latinamerikanska föreningar.

Argentinarnas beslut att stanna i Sverige eller återvända till hemlandet har en komplex bakgrund. Trots att argentinarna har uppnått hygglig integration i det svenska samhället, har de återvänt i stor utsträckning.
 

Armenier

Historia

De första anteckningarna i historien om armenierna är från 400-talet f. Kr. och återfinns hos Herodotos. Armenien var under antiken under vissa perioder en självständigt stat och under andra en del av Perserriket, Seleukidiska riket eller det Bysantinska riket.

Det område som i dag utgör den självständiga staten Armenien är bara en liten del av det stora område där armenierna tidigare levde. Det var den första kristna kulturen och armenierna räknar sig som kristna sedan 300-talet.

Den turkiska invandringen i Mindre Asien på 1400-talet medförde dock att armenierna trängdes tillbaka. Det armeniska folket kom att leva som en av många folkgrupper i det stora ottomanska riket. Det kunde dock utöva sin religion och bevara sin kultur och sitt speciella skriftspråk, som på 400-talet skapats av munken Mesrop Mashtot.

Under den ottomanska tiden diskriminerades dock armenierna på olika sätt. Man tvingades betala särskilda skatter till den ottomanska staten och man utsattes, liksom flera andra minoriteter, för återkommande pogromer.

I samband med det ottomanska rikets sammanbrott och skapandet av det moderna Turkiets framväxt utsattes armenierna för folkmord.

Turkiet hade gått med i första världskriget på trippelalliansens sida (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien; det sistnämnda landet bytte dock sedermera sida). I kriget kämpade armenierna som andra medborgare i det ottomanska riket i den turkiska armén. Turkiets fiender, främst England och Frankrike, såg en möjlighet att i samband med krigsslutet och det ottomanska rikets sammanbrott inkludera landet i sin intressesfär och knyta Turkiet till sina respektive imperier.

Deltagandet i kriget var för det ottomanska rikets del resultatet av dess stormaktsdrömmar samtidigt som det blev alltmer tydligt att kriget i verkligheten i allt högre grad kom att handla om att försvara landet mot starka imperialistiska makter.

Ju längre kriget pågick desto klarare framstod det att det ottomanska riket höll på att bryta samman och att de imperialistiska stormakterna blivit allt starkare. Det ottomanska rikets regering försökte dölja sina förluster i kriget genom att kasta skulden på olika minoriteter i landet och inledde pogromer på armenier och assyrier/syrianer.

Bristen på framgångar och de många nederlagen medförde att den ottomanska regeringens politik framstod som alltmer ohållbar, vilket ledde till att en grupp unga nationalistiska officerare under Kemal Pascha (Atatürk) förberedde sig för att gripa makten och genomföra en modernisering av landet. Deras kamp för ett moderniserat Turkiet innebar både en kamp mot den ottomanska regeringen och en kamp mot de stormakter som ville vinna inflytande i landet.

Sammantaget mördades omkring 1,5 miljoner armenier och en halv miljon assyrier/syrianer under detta folkmord, som inleddes 1915 och inte var slut för än 1922. En del i massmordet bestod i att många fördrevs ut i den syriska öknen, där en stor del av dem dog av svält och törst. En spillra av dessa fördrivna lyckades dock överleva. Andra flydde till den armeniska delen av Ryssland. En del armenier som överlevde förföljelserna i Turkiet underkastade sig den turkiska överhögheten och assimilerades. I dag finns det bara omkring 50 000 armenier i Turkiet.

Kemal Atatürk som ledde kampen för ett nationellt självständigt menade att alla som levde i landet måste betraktas som turkar.

Detta har medfört att den politik som förts och fortfarande förs har sträckt sig längre än till att handla om medborgarskap i en ny statsbildning. Den har medfört diskriminering av en rad minoriteter i det turkiska samhället.

Självständig stat

Den del av Armenien som låg i Ryssland och dit många armenier flydde undan folkmordet kom att svepas med i den utveckling som följde på den ryska revolutionen. Under två år var landet först självständigt, därefter kom Armenien att bli en republik i Sovjetunionen. Det är detta land som i dag utgör den självständiga republiken Armenien. Det är ett litet land med en befolkning på 3,5 miljoner invånare. Många armenier som lever i förskingringen i andra länder och andra världsdelar betraktar dock detta land som sitt hemland.

Bland barn av den armeniska emigrationen märks den amerikanske dramatikern William Saroyan, skådespelerskan och sångerskan Cher och den franske sångaren Charles Aznavour.

Invandring till Sverige

Före mitten av 1900-talet bestod invandringen av armenier till Sverige av enskilda individer och familjer.

Den moderna invandringen av armenier till Sverige har ägt rum i etapper. I början av 1950-talet kom några armeniska familjer till Stockholmområdet. De kom huvudsakligen från Istanbul i Turkiet och hade kvalificerade yrkeskunskaper såsom läkare, tandläkare och ingenjörer. Från 1975 ökade invandringen kraftigt från Turkiet och inbördeskrigets Libanon. Efter 1979 började armenier dessutom anlända från Iran.

Armeniernas antal i Sverige utgör närmare 1 300 Huvudparten bor i Stockholmsområdet och i Uppsala. En växande grupp kommer från Iran. I Uppsala bor 500 armenier varav majoriteten kommer från Iran. Ett tjugotal familjer är bosatta i Malmö och kommer från Irak och Syrien.
Språkmässigt är armenierna delade i två dialekter alltefter ursprungsland. De med bakgrund i Iran talar östarmeniska medan de med bakgrund i Turkiet talar västarmeniska.

I regel är armenierna i Sverige flerspråkiga. Fyra språk eller flera är ingen ovanlighet. Detta är en spegling av de villkor under vilka armenierna lever i diaspora.
Under de senaste åren har en hel del armenier som anlänt till Sverige avvisats med hänvisning till de lagar som reglerar flyktinginvandringen. Armenier vars namn slutar på -ian uppmärksammats. Denna ändelse på namn är typiskt armenisk. De från Iran har som regel fått stanna medan de från Syrien fått avslag på sin ansökan.

Föreningsmässigt är armenier organiserade i kulturföreningar. Armeniska kulturföreningen i Stockholm började sin verksamhet 1973.

Armeniska kulturföreningen i Uppsala bildades hösten 1980. Kulturföreningarna arbetar genom högtidssammankomster vid armeniska minnesdagar, konferenser, teater- och musikverksamhet samt sportaktiviteter.

För att bevara den armeniska identiteten är undervisning i armeniska språket som komplement till hemspråksundervisningen, även för armenier som inte alls behärskar armeniska., en viktig del i föreningarnas arbete.

Armeniska kyrkan

Religionsmässigt tillhör en överväldigande del av det armeniska folket den armeniska apostoliska kyrkan. Högsta ledaren, katolikos, har sitt residens i Etchmiadzin i Armenien och erkänns som "Alla Armeniers Katolikos".

Länkar
Litteratur om armenier

 

Asiater från Uganda

Den fjärde augusti 1972 tillkännagav Idi Amin, generalen som 1971 grep makten genom en kupp, att asiaterna i Uganda fick 90 dagar på sig att lämna landet. Alla asiater med utlandskt pass måste ovillkorligen ge sig av. De som var ugandiska medborgare tvingades också lämna landet då deras pass konfiskerades.

Hälften av de ca 70 000 asiaterna kom till Storbritannien. USA och Kanada tog emot några tusen unga och välutbildade personer. Den svenska regeringen beslutade 1 september 1972 att ta emot något hundratal personer. Omkring sju hundra personer kom till Sverige . Sedan dess har gruppen fördubblats genom naturlig förökning, giftermål och anknytningsinvandring.

Asiater från Östafrika är hinduer, muslimer och sikher. För både hinduer och muslimer, i synnerhet för kvinnorna, spelar religion en stor roll i det dagliga livet, men på litet olika sätt. För hinduerna förefaller till exempel frågan om egna tempel här i Sverige ha varit mindre viktig än muslimernas motsvarande önskan om egna moskéer.

Som regel har hinduer och muslimer skapat separata organisationer i Sverige. De viktiga frågorna har rört religiösa lokaler, begravningsplatser och för muslimer rituell slakt. Endast på en ort har en gemensam förening uppståt - "Uganda Asian Cultural Society". De fåtaliga sikherna står utanför dessa organisationer.

Flertalet personer under fyrtio år, män som kvinnor, har god utbildning, många med universitetsstudier bakom sig. Dessvärre har de sällan kunnat använda sig av denna i Sverige. Medvetenheten om utbildningens betydelse är stor och den unga generationen satsar på högre studier i Sverige.

Litteratur
Ghai, D. P. & Ghai, Y. P., Porträtt av en minoritet : Asiaterna i Östafrika. - Stockholm, 1971.
Lindmark, Ulla, Muslimska ugandier i Trollhättan : en studie av islams betydelse vid mötet mellan invandrare och det svenska samhället, Nord Nytt 20 (1984), s. 15-27.
Westin, Charles, Möten : uganda-asiaterna i Sverige (FEST Rapport nr 13), Stockholm, 1986.
 

Assyrier

Assyrier, i traditionell mening, folk i det forntida mesopotamiska riket Assyrien. Namnet har i senare tid kommit att användas om och av en arameisktalande minoritet i nuvarande Syrien, Turkiet och Irak, vilken bekänner sig till den nestorianska kristendomen. Under 1980-talet har grupper från denna minoritet invandrat till Sverige. Även syrisk-ortodoxa invandrare från det assyriska området kallas ibland assyrier, fast de själva kallar sig syrianer.

År 1966 beslöt Sverige, efter en förfrågan från Kyrkornas Världsråd och FN:s flyktingkommissariat, att ta emot 200 kristna statslösa flyktingar från Libanon. Merparten hade sitt ursprung i Turkiet. Några av dem kom ursprungligen från Syrien och Irak. I dag finns det sannolikt 20.000 assyrier/syrianer bosatta i Sverige.

Den assyriska/syrianska invandringen till Sverige kan indelas i tre skeden. Det första skedet omfattas av de så kallade kollektivt överförda flyktingarna som innefattar fyra sådana överföringar från Libanon under 1972-1976. Vid deras ankomst fanns uppehållstillstånd och arbetstillstånd redan klara och de togs emot i flyktingförläggningar där de fick svenskundervisning och en viss samhällsorientering.

Det andra skedet omfattas av så kallade anknytningsfall. Till dessa hör familjemedlemmar eller andra nära släktingar som fick tillstånd att bosätta sig i Sverige. Det tredje skedet inleddes i mitten av 1970-talet då en massiv spontaninvandring av assyrier/syrianer plötsligt tog fart.

Statens Invandrarverk ansåg emellertid att assyrierna/syrianerna endast undantagsvis kunde betraktas som politiska flyktingar. Men till följd av deras invandring infördes 1975 ett tilläg i den svenska flyktinglagen, där en ny kategori flyktingar definierades. Det var de så kallade B-flyktingarna. År 1976 beslutade regeringen att de assyrier/syrianer som då fanns i Sverige skulle få stanna och att samtliga skulle betraktas som B-flyktingar.

Namnstriden

Assyriernas/syrianernas egen beteckning på sig själva är suryoye. Däremot råder det stor oenighet inom gruppen om vad de skall kallas på svenska. I början benämndes de vanligen assyrier, men sedan framträdde många som ville kallas syrianer.

Grunden till namnstriden ligger i vilken nationell identitet man anser sig stå för. Medlemmar inom den nestorianska kyrkan har valt att kalla sig assyrier. De som kallar sig syrianer hävdar att de härstammar från araméerna. Man föredrar beteckningen syrian framför syrier då det senare förknippas med medborgare i Syrien. De assyriska/syrianska invandrarna talar flera olika språk alltefter ursprungsområde.

Föreningsväsen

Den assyriska/syrianska invandrargruppen är splittrade i två riksförbund, nämligen Assyriska Riksförbundet, grundat 1977, och Syrianska Riksförbundet i Sverige, grundat samma år. Det assyriska riksförbundet utger månadstidskriften Hujådå. Syrianska riksförbundet utger tidskriften Bahro Suryoyo. Båda tidskrifterna utkommer på svenska, turkiska, arabiska och syriska (suryoyo).

Merparten av de assyriska/syrianska invandrarna tillhör den syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige med biskopssäte i Södertälje.

Länkar
Litteratur om assyrier

Assyriska

Benämning för det språk som talas av assyrier/syrianer. Andra benämningar på språket är suryoyo eller arameiska. I vissa skrifter talas det också om turabdinska (på grund av att ett antal assyrier/syrianer kommer från Tur Abdin i sydöstra Turkiet). Ett svensk-turabdinskt lexikon har utgivits av Skolverket inom Lexin-projektet.

Länkar
Assyriska tidskrifter i Sverige
 

Asyl

Uppehållstillstånd som ges till en utlänning därför att han/hon är flykting.
"Med asyl avses i denna lag uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att han är flykting. En ansökan om uppehållstillstånd enligt 3 § skall handläggas som en asylansökan". Utlänningslagen 3 kap. 1 §.

Den som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning får asyl enligt den s k Genèvekonventionen. Som övriga skyddsbehövande räknas personer som löper risk för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, personer som flyr från inre eller yttre väpnad konflikt eller miljökatastrof, och personer som förföljs på grund av kön eller homosexualitet. I massflyktsituationer kan regeringen förordna om tillfälliga uppehållstillstånd i två år. (källa:UD)

Länkar
Litteratur om asyl och asylrätt
 

Asylrätt

Asylrätt är folkrättslig grund för en stat att bevilja en person asyl utan att detta kan anses som en ovänlig handling gentemot dennes hemland. En person kan inte med åberopande av folkrätten kräva att få asyl. Däremot får en stat inte avlägsna en person till ett land där denne riskerar förföljelse. Ibland hävdas att asyl inte får beviljas den som är skyldig till krigsförbrytelse eller annat brott av synnerligen allvarlig beskaffenhet, t.ex. flygkapning. I nationell rätt kan föreskrivas att en flykting har rätt till asyl. Detta gäller enligt den svenska utlänningslagen, under förutsättning att flyktingen kommer direkt till Sverige från hemlandet.

Historisk bakgrund

Redan hos grekerna och romarna kunde brottslingar söka och få skydd i gudarnas tempel. På liknande sätt fanns det, enligt Moseböckerna, vissa fristäder hos judarna där dråpare kunde få skydd. Den kristna kyrkan övertog denna asylrätt och ansåg att brottslingar hade rätt till asyl i kyrkor och kloster. Kyrkan ville genom asylrätten bl.a. hindra eller åtminstone begränsa de privata fejderna och de förödande blodshämnderna. Sedan kristendomen blivit statsreligion, blev asylrätten erkänd även av de världsliga myndigheterna. Risken för missbruk medförde dock att man införde vissa restriktioner beträffande grova förbrytare.

När Sverige kristnades infördes asylrätten även här, vilket framgår av de medeltida lagarna. Brottslingar kunde få asyl inte bara i kyrkor och kloster utan i begränsad omfattning också i bergverken. Allteftersom statsmaktens auktoritet stärktes, inskränktes kyrkans rätt att ge asyl åt brottslingar, och med reformationen upphörde denna kyrkans rätt helt i Sverige liksom i övriga protestantiska länder.

Politiska flyktingars rätt till asyl var under många århundraden beroende av respektive stats förmåga att hävda sin makt och rätt gentemot andra stater. Efter vissa internationella insatser för de politiska flyktingarnas skydd under 1800-talet kom man på 1900-talet som aldrig tidigare att uppmärksamma flyktingarnas problem. Det bildades en rad internationella hjälporganisationer för att bistå de stora flyktingskarorna, och efter andra världskriget togs flyktingproblemet upp av FN, vilket ledde fram till 1951 års flyktingkonvention, som ratificerats av ett stort antal stater.

I Sverige speglas den internationella utvecklingen i lagstiftningen 1937, 1954 och 1980, vilket inneburit en successiv förstärkning av skyddet för flyktingar.
 

Asylsökande

Asylsökande är en person som själv tar sig til Sverige eller annat land och ansöker om uppehållstillstånd och i sin ansökan åberopar att han är flykting, krigsvägrare eller inte kan återvända pga de politiska förhållandena i hemlandet.

I de flesta europeiska länder har asylsökande rätt att stanna i avvaktan på att skyddsbehovet prövas. En asylsökande kan tvingas lämna Sverige innan frågan är slutligt avgjord om han eller hon har skydd i ett annat land eller det av andra skäl är uppenbart att personen saknar behov av skydd.

De ekonomiska villkoren för asylsökande under väntetiden regleras i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA).

Länkar
Lagen om mottagande av asylsökande
 

Azerbaijanska

Azerbajdzjanska (även benämnt azeri och azeriska) är ett språk talat av cirka 7 miljoner människor i Azerbajdzjan samt människor  i regionen Azarbajdzjan i nordvästra Iran, i det autonoma området  Nagorno-Karabach där huvudspråket är annars armeniska och andra mindre områden i näraliggande länder. Azerbajdzjanska är ett sydvästturkiskt språk och nära besläktat med turkiskan.

Länkar
Azerbaijanska tidskrifter i Sverige