F

Familjeåterförening Finnar Finlandssvenskar Flickor Flyktingar Flyktingbarn Flyktinginvandring Flyktingkvot Flyktingmottagande Flyktingorganisation Fransmän FRIS Främlingsfientlighet Förintelsen Första asylland


Familjeåterförening

Familjeåterförening är ett begrepp som används för att beteckna anhöriginvandring.
 

Finnar

Den finska språkgruppen har utgjort den kvantitativt största språkliga minoriteten inom Sverige. Frågan om finnarnas status som etnisk minoritet i Sverige under äldre tid är komplicerad, eftersom de inom det gamla svenska riket utgjorde en minoritet i riket som helhet men var majoritet i större delen av den östra landsdelen, Finland. I det dåtida Sverige, som existerade fram till 1809, utgjorde de finskspråkigas andel cirka en fjärdedel. I Sverige efter 1809 sjönk andelen till någon procent: den finskspråkiga befolkningen bestod nu av den finsktalande befolkningen i Tornedalen, i finnbygderna och i Stockholm. Flyttningarna mellan Finland och Sverige har varit en viktig del av migrationsmönstret i Norden under historisk tid. I slutet av 1600-talet och delvis under följande århundrade skedde en inflyttning av nybyggare österifrån till Norrland, främst Lappland och Ångermanland.

På grund av Sveriges förlorade stormaktsställning minskade arbetskraftsvandringarna från de östra, finländska delarna av riket till den centrala delarna.

Migrationen efter andra världskriget

I den nordiska migrationen efter andra världskriget är flyttningarna mellan Finland och Sverige de kvantitativt största. Utflyttningen från Finland till Sverige ökade från 1946 till 1969-1970, då ett maximum nåddes. De första efterkrigsåren var utvandringen relativt måttlig, inte minst med hänsyn till det stora arbetskraftsbehovet i Sverige och de relativt stora ekonomiska problemen i Finland.

Den finländska emigrationen till Sverige har till största delen bestått av kroppsarbetare. Bland männen dominerade under 1940-talet och 1950-talets början lantarbetare och skogsarbetare, därefter ökade andelen industriarbetare successivt. Inslaget av intellektuella har varit litet. Genomsnittligt sett har utvandrarna haft lägre utbildningsgrad än de som inte utvandrat.

Flyttningarna mellan Sverige och Finland efter andra världskriget har alltså i högsta grad varit en effekt av de ekonomiska marknadskrafterna. En stor del av de finländska invandrarna till Sverige betraktade sin utlandsvistelse som tillfällig.

När man talar om organiserad arbetskraftsinvandring från Finland avses främst 1950- och 1960-talen. Rekryteringsverksamheten koncentrerades under några år till norra Finlands skogsarbetare och småbrukare. På 1950-talet fortsatte rekryteringen i södra Finland. Göteborgsvarven, SKF och Papyrus startade sina värvningar 1963-1964. Fackföreningsrörelsen i Sverige och Finland reagerade mot dessa direkta värvningar från företagens sida vilket gav till resultat 1973 års kanaliseringsavtalet, vilket innebär att arbeten skall förmedlas mellan arbetsförmedlingarna i de bägge länderna. Avsikten var att myndigheterna i de båda länderna skulle få bättre överblick och kontroll över flyttningsrörelserna och att förhindra värvning av arbetskraft på privat väg.

Den finskspråkiga invandrargruppens andel av de från Finland härstammande var vid årsskiftet 1981/1982 en kvarts miljon. Av de vuxna finskspråkiga (18 år och äldre) hade 101 000 finskt medborgarskap. I ovan angivna tal ingår inte den tornedalsfinska gruppen. År 2000 var antalet invandrare från Finland, inklusive de svenskspråkiga, 195 447.

Bosättningen i Sverige har varit koncentrerad till Stockholm samt till industricentra i Mälardalen såsom Västerås och Eskilstuna, till Göteborgsområdet och Borås samt till bruksorter i Bergslagen.

Föreningar och organisationer

Föreningsverksamheten bland sverigefinnarna är mångskiftande och organisationsnätet omfattande. År 1983 fanns ca 630 sverigefinländska föreningar eller organiserade grupper (de finlandssvenska föreningarna inräknade). Den största finskspråkiga organisationen, Riksförbundet Finska Föreningar i Sverige som bildades 1958 har 168 medlemsföreningar med sammanlagt 46 000 medlemmar. Namnet ändrades till Sverigefinska riksförbundet för att betona samhörigheten med Sverige.Verksamheten finansieras bl a med svenskt och finländskt statsstöd, medlemsavgifter och bidrag från olika fonder.

Samarbetet är etablerat med många olika organisationer inom det svenska föreningslivet, bl a med LO, ABF, Föreningen Norden samt Hem och Skola. Sverigefinska Riksförbundet har varit företrätt i en mängd olika samhälleliga organ både i Sverige och Finland, särskilt sådana som arbetat med invandrarfrågor som Statens Invandrarverk (numera Migrationsverket), Delegationen för invandrarforskning (upphört), och finsk-svenska utbildningsrådet.

Riksförbundets tidning Ruotsin Suomalainen ("Sverigefinnen") har utkommit sedan 1965. År 1984 ersattes den som riksförbundsorgan av RSKL-Lehti (RSKL-bladet). Det ges ut numera tillsammans med Suomen silta från Finland.

Teater, musik- och körverksamhet samt folkdans dominerar på kulturområdet. En stor mängd föreningar har också en mycket aktiv idrottsverksamhet.

Sverigefinska Riksförbundet äger två folkhögskolor, en i Haparanda, grundad år 1973, och sedan 1980 även en i Axevalla i Västergötland. En del finska föreningar, framförallt i Stockholmsområdet, har ansett Riksförbundet för politiserat och gick samman i Blåvita förbundet, som uppgav sig vara partipolitiskt obundet. Förbundet har numera upphört. Det finns många finska föreningar som inte är anslutna till

Politiskt har främst socialdemokrater och kommunister organiserat sig i egna föreningar eller sektioner. Differentieringen i det sverigefinska organisationsfältet kommer till synes också i den organisering i egna föreningar som inletts av nya yrkesgrupper, tillkomna som en följd av den tidigare invandringen. Sverigefinska lärare, studerande, journalister, författare och konstnärer började på 1970-talet organisera sig på detta sätt.

Bland viktigare sverigefinska institutioner kan nämnas Stiftelsen Finlands Hus i Stockholm, Arkiv för Sverigefinnar och Finlandssvenskar i Sverige.

Hemspråksundervisning/Modersmålsundervisning

En av de frågor som mest engagerat de finska organisationerna är finskundervisningen i de svenska skolorna. Riksförbundet finska föreningar i Sverige har i sitt principprogram 1987 uttalat att ett finskspråkigt skolalternativ inom den ordinarie svenska skolans ram är en förutsättning för att det finska språket och den finska kulturen skall fortleva i landet.

Religiösa förhållanden

En stor majoritet av de inflyttade finnarna tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan ("statskyrkan"). Bland de mindre grupperna märks främst de grekisk-ortodoxa och några frikyrkor, av vilka pingströrelsen är störst.

Länkar
Litteratur om finländare
 

Finlandssvenskar

Finlandssvenskar är de invånare i Finland - eller emigranter därifrån - som har svenska som modersmål.

Deras antal utgör knappt 300 000 eller cirka 6 % av landets befolkning; i Sverige bor dessutom bortåt 60 000 finlandssvenskar. "Svenskfinland" utgörs huvudsakligen av två smala kustområden jämte tillhörande skärgård, det ena längs Finska viken från Pyttis till Åland, det andra längs Bottniska viken mellan Sideby i söder och Karleby i norr.

Antropologiskt skiljer sig finlandssvenskarna obetydligt från den finsktalande befolkningen, socialt kan man påvisa vissa mindre olikheter: andelen företagare och tjänstemän är något högre, andelen arbetare något lägre än bland de finsktalande. Utflyttningen av yngre familjer har medfört att antalet åldringar är högre än genomsnittet.

Finlandssvenskarnas antal, räknat i absoluta tal, steg fram till 1940, då de utgjorde drygt 350 000. Den relativa andelen, som fram till 1800-talets slut höll sig kring 14-15 %, började därefter minska, beroende på lägre födelsetal, högre emigration samt förfinskning, främst i samband med blandäktenskap, som är vanligare i städerna än på landsbygden.

Dagens svensktalande är ättlingar dels till de ursprungliga kolonisatörerna och till svenskar som flyttat till Finland före 1809 (då landet var en del av det svenska riket), dels till finnar som försvenskats och till inflyttade balter och nordtyskar som övergått till att tala det tidigare dominerande språket svenska.

Finlandssvenskarna har historiskt sett tillhört såväl de högre stånden som allmogen och har senare funnits i alla samhällsklasser.

Det nationella uppvaknandet under 1800-talet och finskans förbättrade ställning bidrog till en språklig-nationell gruppering där svenskarna i realiteten befann sig i en minoritetsställning, men med en stark integration i samhället.

De finsknationella strävandena fick en motsvarighet i en svensk nationalitetsrörelse, som särskilt från och med 1880-talet, då det rådde skarpa motsättningar mellan de båda språkgrupperna, ledde till grundandet av särskilda svenska organisationer och institutioner på olika områden.

I början av 1900-talet ökade svenskarnas språkliga profilering, särskilt på det politiska planet. År 1906 stiftades Svenska Folkpartiet, som i dag samlar över tre fjärdedelar av den svenska befolkningen i Finland, och 1919 samlades för första gången Svenska Finlands folkting, ett samarbetsforum för de svensk- och tvåspråkiga politiska partierna i Finland med uppgift att bevaka den finlandssvenska befolkningens intressen.

Under 1910-talet började benämningen finlandssvenskar användas för den svenska befolkningen i Finland, närmast till åtskillnad från svenskarna i det gamla moderlandet. Den traditionella nordiska termen finländare förblev i finlandssvenskt språkbruk den samlade benämningen för de finska och svenska nationaliteterna i Finland. Svenskans status som det ena av landets två nationalspråk fastslogs i det självständiga Finlands regeringsform 1919.

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige, FRIS, är en politiskt och religiöst obunden organisation, grundad 1963, med syfte att vara en förenande länk mellan finlandssvenskarna i Sverige.

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige har också till uppgift att upprätthålla den finlandssvenska kulturen och kontakten med Finland. FRIS verkar för att finlandssvenskarna i Sverige skall "bli synliga" som grupp och erkända som etnisk minoritet.

Antalet medlemmar är 4 000, organiserade i 22 lokalföreningar. Till FRIS är Ålandsgillet, Svenska Åbolandsgillet och tre österbottniska föreningar anslutna.

FRIS utger tidningen FRIS-nytt och arrangerar årliga kulturdagar.
 

Flickor

På senare år har flickornas situation i invandrarfamiljer uppmärksammats mer. Flera händelser som mordet på Pela och Fadime har satt fokus på deras livssituation.

Länkar

Ett eget liv?
(Länsstyrelsen Västra Götaland, 2002:40)

 

 

Flyktingar

"Med flykting avses i denna lag en utlänning som befinner sig utanför det land, som han är medborgare i, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning, och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Vad som nu har sagts gäller oberoende av om förföljelsen utgår från landets myndigheter eller dessa inte kan antas bereda trygghet mot förföljelse från enskilda.

Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit".
Utlänningslagen 3 kap. 2 §.

Denna definition ansluter nära till definitionen i FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning från 1951, den s.k. Genèvekonventionen. (källa:UD)

I FN:s flyktingkonvention från 1951 och i ett tilläggsprotokoll 1967 definieras en flykting som en person "med välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning och som inte kan eller vill stå under sitt hemlands skydd".

Dessutom kan personer som riskerar dödsstraff, kroppsstraff, tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, flyr på grund av väpnad konflikt eller miljökatastrof, förföljs på grund av kön eller homosexualitet, få flyktingstatus enligt Utlänningslagen.

Länkar
Litteratur om flyktingar
 

Flyktingbarn

Länkar
Litteratur om flyktingbarn
 

Flyktinginvandring

Flyktinginvandring, invandring av människor på flykt från sitt hemland, enskilt eller i större grupper.
 

Flyktingkvot

Flyktingkvot avser det antal flyktingar som Sverige åtagit sig att ta emot årligen direkt från flyktingförläggningar i utlandet eller andra inrättningar i samverkan med UNHCR. Kvoten fastställs årligen av riksdagen och har legat mellan 1250 och 2000 personer. Vissa år har Migrationsverket, som ansvarar för uttagningen, inte använt kvoten till fullo.
 

Flyktingmottagande

Flyktingmottagande används för att beteckna det system som Invandrarverket och AMS utformade genom Arbetsgruppen för flyktingars ansvar (AGFA). Förslaget presenterades 1984 och gick ut på att flytta ansvaret från AMS till Invandrarverket. enom detta kom flyktingmottagandet att flytta sina polisitioner från att inrikta sig på att söka arbete för flyktingarna till att bygga en organisation som gick igenom varje individs och varje familjs behov. Tanken var fin, men det kom att innebära i praktiken att de nya flyktingar var helt beroende av socialtjänsten.
Från att i början ha ett 60-tal kommuner som slöt avtal med invandrarverket blev det så småningom hela landet med undantag för några få kommuner.

En av de kommuner som blev riksbekanta var Sjöbo, där man 1988 bestämde sig för att genomföra en folkomröstning. Resultatet av den blev att befolkningen röstade nej till flyktingmottagning i kommunen.
 

Flyktingorganisation

Flyktingorganisation kan syfta både på internationella organ som är engagerade i arbetet för flyktingar, såsom UNHCR, i dagligt tal FN:s Flyktingkommissariat, eller organisation av flyktingar som företräder deras sociala och kulturella intressen i det nya hemlandet.
 

Fransmän

Fransmännen i Sverige är relativt få. De har emellertid som invandrare en lång tradition bakom sig. Massutvandring är sällsynt i fransk historia, bortsett från den intensiva religiösa flyktvågen på 1600-talet.

De flesta fränsmännen i Sverige tillhör medelklassen, kommer från urbana miljöer och har en god utbildning. De har inte kommit av nöd. Trots att de lätt låter sig integreras i det svenska samhället bevarar de en stark fransk identitet. Däremot överför de sällan känslan av fransk etnisk tillhörighet till kommande generationer.

Organisation

Fransmännen själva använder ofta uttrycket "franska kolonin". Det finns ingen fransk koloni, det är en abstrakt konstruktion om en sammanslutning som skulle kunna existera. Fransmännen tenderar att bryta sig loss snarare än att gruppera sig. De tycker inte om föreningslivet och säger det öppet. De vill inte känna sin individuella frihet kringskuren.

Franska reformerta kyrkan är den äldsta och en av de mycket institutioner som främst vänder sig till fransmän, men även här återfinner man numera en majoritet av svenskar bland medlemmarna. Kyrkan ordnar regelbundet sedan mer än hundra år månatliga föredrag med framstående fransmän.

Union des Français de Suède, som sedan kriget söker samla alla fransmän i Sverige, har ett otacksamt arbete. Organisationen måste ständigt förnya sina aktiviteter för att locka sina medlemmar. Sedan 1981 existerar en parallellorganisation med en mer politisk profil. A.D.F.E.

Alla andra organisationer vänder sig i första hand till svenskar. Deras uppgifter är att propagera för den franska kulturen i olika former. I detta syfte ordnar L'Alliance Française föredrag av välkända personligheter från Frankrike.

Franska Institutet representerar franska staten i Sverige men det fungerar även som en samlingspunkt för fransmän som vill njuta av det intellektuellt stimulerande programmet.

Oviljan att aktivt delta i ett franskt föreningsliv bör på intet sätt tolkas som en svag nationell känsla. Kanske tvärtom. Uppfattningen om den franska kulturens egenvärde — språk, historia, litteratur — inpräntas djupt i varje franskt barn med nästan totalt uteslutande av kunskaper om främmande kulturer.
 

Främlingsfientlighet

Främlingsfientlighet innebär att man tar avstån från personer eller grupper som upplevs som främmande. Det kan vara mot personer från andra delar av landet men numera gäller det i första hand personer från annat land.

Länkar
Litteratur om främlingsfientlighet

 

Förintelsen

Förintelsen används i dag för att beteckna nazisternas folkmord på judar, romer och vissa andra grupper under andra världskriget 1939-1945.

På initiativ av Göran Persson utgavs boken "...om detta må ni berätta: En bok om förintelsen i Europa 1933-1945" (1998). Boken distribuerades gratis ut till alla skolelever och andra intresserade. Initiativet följdes under åren 2000-2004 av fyra konferenser för arbetet mot folkmord under namnet Stockholms Internationella Forum.
 

Första asylland

En flykting förväntas söka asyl i det första land han kommer till efter flykten, om han i det landet är skyddad mot förföljelse och mot att återsändas till det land som han flytt ifrån. En flykting som före ankomsten till Sverige har vistats i ett sådant s.k. första asylland återsänds därför som regel till det landet. Denna princip tillämpas i de flesta länder som skrivit under Genèvekonventionen. (källa:UD)