I

Identitet IMER-forskning Indier Ingermanländare Integration Integrationspolitik Integrationsverket Invandrarakademiker Invandrarbarn Invandrare Invandrarforskning Invandrarkvinnor Invandrarnämnd Invandrarorganisationer Invandrartidskrifter Invandring Invandringspolitik IOM Iranier Islam Islänningar Italienare


Identitet

Invandrarpolitiken i mitten på 1960-talet var främst en fråga om assimilation, dvs, invandrarna inlemmas i värdlandet och överger sin kulturella identitet. På senare tid har man ansett det viktigt att invandrarna behåller sin egen identitet.

Litteraturtips

Borgström, María, Att vara mitt emellan : hur spanskamerikanska ungdomar i Sverige kan uppfatta villkoren för sin sociokulturella identitetsutveckling. - Stockholm : Univ., 1998 - (Doktorsavhandlingar från Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet ; 87)

Bunar, Nihad, Ungdom, flyktingskap, identitet. - Växjö : Centrum för kulturforskning, Högsk. i Växjö, 1998.

Helenius, Pia, Att byta namn är att vara en äkta svensk-wanna-be .
Ingår i: Invandrare & minoriteter. - 1998(03), s. 16-19

Invandrartonåringars identitetskriser / Maria Abrahamsson.... - Stockholm : Socialhögskolan i Stockholm, 1970.

Kamali, Masoud, Varken familjen eller samhället : en studie av invandrarungdomars attityder till det svenska samhället. - Stockholm : Carlsson, 1999.

Liebkind, Karmela, Etniska minoriteters identitetskris i assimilationsprocessen : en konstruktionsteoretisk modell. Ingår i: Minoritet, kultur, identitet / under red. av Nikolaj-Klaus von Kreitor. - Borås : Invandrarförl., 1980, s. 53-71

Lundberg, Svante, Flyktingskap : latinamerikansk exil i Sverige och Västeuropa. - Lund : Arkiv, 1989

 

IMER-forskning

IMER-forskning är tvärvetenskaplig forskning som rör internationell migration och etniska relationer. Förkortningen används även internationellt, då dess verkliga ursprung är det engelska uttrycket med samma innehåll.

På Immigrant-institutets hemsida om IMER kan du få adreser till forskningsinstitutioner i Sverige, Norden och övriga världen, liksom abstracts till doktorsavhandlingar inom migration, rapporter och internettidskrifter mm.

Se även Invandrarforskning

Länk
Immigrant-institutets IMER-sida
 

Indier

Den indiska emigrationen kan delas i två faser. Man brukar urskilja dels den omfattande utflyttning från Indien som inleddes i mitten av 1800-talet under den engelska kolonialepoken, dels den utvandring som påbörjades efter Indiens självständighet.

Kontakter mellan Indien och Sverige har funnits i ett par hundra år men dessa har främst rört sig inom missionens eller handelns område. De har inte nämnvärt påverkat den indiska flyttningen till Sverige.

Ett fåtal indier har kommit till Sverige genom svenska kyrkliga samfund för att studera, men de flesta har återvänt när studierna avslutas. Först under 1970- och 1980-talen har en egentlig inflyttning skett, och år 1988 fanns i Sverige 1 540 indiska medborgare bosatta mot 492 år 1970.

En särskild kategori indiska invandrare är all de adoptivbarn som kommit till Sverige. Omfattning torde framgå om man jämför med att av 7 000 personer bosatta i Sverige som har Indien som födelseland har endast 20 procent indiskt medborgarskap. Mellan åren 1981 och 1988 har omkring femhundra personer årligen erhållit svenskt medborgarskap. En mycket stor del av dem torde vara adoptivbarn.

De flesta indier har valt att bosätta sig i de större städerna, framförallt i Stockholm med kringliggande kommuner.

Indierna i Sverige är en ganska heterogen folkgrupp och präglas av samma mångfald som utmärker Indien själv. Att man talar olika språk gör att det först och främst blir språkliga grupperingar som urskiljs, men även religion spelar en stor roll. Majoriteten av indier i Sverige är hinduer, därefter kommer sikher medan muslimer och kristna indier är relativt fåtaliga. De tre största språkgrupperna i Sverige är hindi, punjabi och bengali.

Föreningar

Det finns åtskilliga indiska föreningar i Sverige, men de flesta är små och fungerar främst för enskilda språkgrupper. Den största allmänna indiska föreningen är Indian Association i Stockholm, en invandrarförening vars syfte är att ta emot alla oavsett religion. Den är framförallt socialt inriktad, och vid indiska högtider och festivaler ordnar man fester öppna även för allmänheten.

Indian Association utger tidningen Samband som utkommer sex gånger per år.

Swedish-Indian Society riktar sig till affärsmän och anordnar mera officiella arrangemang. Andra föreningar som kan nämnas är Hindusthani Club och Indian Badminton Club.

Indier i Sverige har varit en ganska obemärkt grupp som inte låtit tala om sig mycket. Man har till det yttre anpassat sig till svenska förhållanden medan man behållit sin kulturella särart inom familjerna.
 

Ingermanländare

Ingermanländare är invånare i och ättlingar till fördrivna eller avflyttade invånare i Ingermanland.

Ingermanländarna är som etnisk grupp lutheranska finnar, vilka på 1600-talet utvandrade från trakterna kring Nyslott i Savolax och Äyräpää på Karelska näset för att kolonisera den dåvarande svenska provinsen Ingermanland.

I början av 1930-talet fanns det 121.500 finsktalande ingrmanländare, 15.600 ingrer och 700 voter. Vid 1979 års folkräkning i Sovjetunionen uppgav sig 77 000 vara finnar, av vilka endast en mindre del bor i Ingermanland.

I början av 1990-talet bodde 25.000 i Ingermanland och St Petrsburg. 18.000 i karelen, 16.700 i Estland, 12.000 i övriga f.d. Sovjetunionen och 5.000 i Sverige.

Till ingermanländarna räknas även Ingermanlands finsk-ugriska urbefolkning, de grekisk-ortodoxa inrerna och voterna, som bosatt sig i det historiska landskapet Ingermanland.

Ingrerna invandrade omkring år 1000 och övergick tidigt till den grekisk-ortodoxa tron. Då den svenska statsmakten på 1600-talet försökte påtvinga ingrerna den lutherska läran inledde de en massiv utvandring till Ryssland.

Före första världskriget fanns ca 20 000 ingrer i Ingermanland. Därefter minskade antalet kraftigt på grund av Stalintidens tvångskollektivisering, deportationer till andra delar av Sovjetunionen, händelserna under andra världskriget, utflyttning och assimilation. Vid folkräkningen i Sovjetunionen 1979 registrerades 748 ingrer. I kulturellt avseende har ingrerna utmärkt sig genom en rik folkdiktning.

Ingriska

Ingriska är ett östersjöfinskt språk som talas av några hundra personer i Ingermanland utmed kusten mellan Narva och Sankt Petersburg.

Ingriska ansågs tidigare vara en finsk eller en karelsk dialekt men räknas numera vanligen som ett eget språk.

Ingriskans ljudsystem avviker markant från finskans och karelskans, bland annat genom att långa vokaler bevarats. Även formsystemet uppvisar egna ingriska drag, och ordförrådet har påverkats av ryskan och votiskan. Ett ingriskt skriftspråk var i bruk endast under en del av 1930-talet och användes mest för skolböcker.

Länkar

Litteratur om ingermanländare
Sveriges Ingermanländska Riksförbund
 

Integration

Integration innebär att alla medborgare känner ansvar för, samhörighet med och delaktighet i samhällsgemenskapen.

Integration har efter 1997 ersatt tidigare termer som assimilation eller anpassning, som gällde för invandrarpolitiken före regeringens proposition "Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik". Integration anses vara en ömsesidig process som omfattar hela samhället och inte en process som innebär att invandrarna ensidigt anpassar sig.

Länkar
Litteratur om integration

 

Integrationspolitik

Integrationspolitik är benämningen på den politik som riksdagen beslöt 1997 som fortsättning på den invandrarpolitik som varit ledstjärnan i Sverige sedan 1975 med devisen jämlikhet, valfrihet och samverkan.

I propositionen Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik anger regeringen målen för den nya integrationspolitiken.

Ett resultat av den nya politiken är bildandet av Integrationsverket, som tog över en del av de funktioner som Statens invandrarverk hade. Även detta verk har 2001 bytt namn till Migrationsverket som en konsekvens av förändringarna.

I samhällsdebatten 2004 framhävs från vissa politiker, särskilt från folkpartiet, att integrationspolitiken har misslyckats. Å andra sidan tycks det handla om ett missförstånd. I regeringens proposition som angav den nya integrationspolitiken finns ingenting konkret om vad integration innebär, förutom namnbyte på ansvarig minister och på ansvarig myndighet.

Efter regeringsskifte oktober 2006 har integrationspolitiken fått ett nytt departement, Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Samtidigt har Integrationsverket lagts ner sista juni 2007 efter 10 års verksamhet.

Integrationspolitikens officiella principer kan sammanfattas med:
– lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund
– en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund
– en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för
– ett samhälle fritt från diskriminering.
 

Länkar
Sverige, framtiden och mångfalden
 

 

 

Integrationsverket

Integrationsverket är framsprunget ur Statens invandrarverk. 1 juli 1997 flyttades delar av Invandrarverkets verksamhet till det nya verket, som har verkat i tio år fram till 30 juni 2007.

Integrationsverkets ansvar omfattade personer som kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd medan Migrationsverkets ansvar omfattar tillståndsgivning och mottagande av asylsökande under tiden som ansökan prövas.

Integrationsverket har haft ett övergripande ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden. Verket ska aktivt stimulera integrationsprocesserna i samhället. Verket är på så sätt motorn för förändringar snarare än den som utför det praktiska arbetet.

Integrationsverket hade det övergripande ansvaret för att nyanlända invandrare får stöd för sin integration i det svenska samhället, verka för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, förebygga och motverka främlingsfientlighet, rasism och diskriminering, följa och utvärdera samhällsutvecklingen mot bakgrund av samhällets etniska och kulturella mångfald.

En del av uppgifterna har återgått till Migrationsverket, medan andra övertagits av länsstyrelserna. Stödet till invandrarorganisationer flyttades 2007 till Ungdomsstyrelsen, som senare bytt namn till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
 

Invandrarakademiker

Länkar
Litteratur om invandrarakademiker

 

Invandrarbarn

Person som är barn till någon som är invandrare. Ett barn till invandrare kan vara född utomlands och följd med sina föräldrar till Sverige. Då är man både invandrare och invandrarbarn. Det finns dock lika många personer som är födda i Sverige. Dessa är inte invandrare utan kan bara betecknas som barn till invandrare.

Ett vanligare uttryck är "andra generationers invandrare", som inte är korrekt men som uttrycker det faktum att man själv inte valt att komma till Sverige.
 

Invandrare

Invandrare är en person som flyttar från ett land till ett annat för att bosätta sig där en längre tid.

Denne definition är accepterad i hela världen, oberoende av om det också förekommer andra termer som gästarbetare", "invandrararbetare".

Termen invandrare förekommer i riksdagsdebatten redan 1906. Den första lagen som begränsade utlänningarnas möjlighet att komma till Sverige tillkom 1913 och kallades "invandringslagen". Den har ersatts av utlänningslagen,som gäller idag, men vars term utlänning inte riktigt stämmer, då man inte syftar på alla människor i världen som inte är svenskar, utan bara på de som önskar komma till Sverige och de som uppehåller sig inom Sveriges gränser tillfälligt eller permanent och som inte är svenska medborgare.

Migrationsverket förvirrar mer än förklarar med sin definition av termen invandrare:
"Någon vedertagen definition av begreppet ”invandrare” finns inte och har egentligen aldrig funnits. För att i statistiska sammanhang räknas som ”invandrare” ska en person vara folkbokförd i Sverige. Ofta görs en indelning i två kategorier; födda i Sverige eller födda i utlandet respektive har svenskt eller utländskt medborgarskap."


De som är födda i Sverige kan inte vara invandrare i Sverige. De kan däremot utvandra till ett annat land och bli utvandrare" i Sverige och "invandrare" i det nya landet". De som har svenskt medborgarskap behöver inte alla vara födda i Sverige utan kan förvärva det svenska medborgarskapet genom "naturalisering". Likaså de som har utländskt medborgarskap behöver inte alla vara födda i utlandet utan kan likaväl vara födda i Sverige av utländska föräldrar som behållit sitt utländska medborgarskap.

Därför bör begreppet "invandrare" reserveras till just de som flyttar till ett annat land för att bosätta sig där för en kortare eller en längre tid och som blir folkbokförda i landet. Och det är just i denna definition som statistiken från SCB kan läsas när man räknar upp antalet "utrikes födda" i Sverige till 1 175 200 personer året 2006.

 

Invandrarforskning

Invandrarforskning är forskning om olika aspekter av immigration och av invandrarnas situation i det nya landet.

Idag bedrivs invandrarforskning praktiskt taget på samtliga universitet och på en del högskolor. Det utkommer också mer än ett hundratal specialinriktade vetenskapliga tidskrifter. Ett 20-tal av dem finns tillgängliga på Immigrant-institutets bibliotek.

Se även IMER-forskning

 

Invandrarkvinnor

Litteratur om invandrarkvinnor
Kvinnoorganisationer med egna hemsidor:
Assyriska Kvinnoförbundet
Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbundet i Sverige
Portugisisktalande Kvinnors Organisation i Sverige, PIKO (upphört – sidan finns tillgänglig via internetkuseet)

 

Invandrarnämnd

Under 1970- och 1980-talet bildades kommunala nämnder som kallades invandrarnämnd och vars uppgift var att ansvara för kommunens insatser för invandrare och flyktingar.

Nämnden kunde ha till sitt förfögande en invandrarförvaltning, eller en invandrarbyrå. Under 1990-talet har kommunernas politik förändrats och nämnderna har försvunnit, gått in i andra eller bytt namn till Integrationsnämnd eller dylikt, särskilt i slutet på 1990-talet då den officiella invandrarpolitiken ändrade namn till integrationspolitik. I da finns det inte längre några invandrarnämnder.
 

Invandrarorganisationer

I den officiella litteraturen brukar man göra skillnad mellan förening och organisation. En invandrarförening anses vare en förening med lokal anknytning och vars medlemmar är invandrare till största delen. En invandrarorganisation anses vara en förening av flera lokala föreningar eller med medlemmar på flera orter och som därmed är av rikskaraktär.

En del invandrarföreningar är äldre än flertalet idag aktiva svenska föreningar. Det norska samfundet i Stockholm bildades i slutet av 1800-talet och har hunnit passera 100-års jubileet. Även i Borås bildades 1900 Tyska verkmästareföreningen, som senare bytte namn till Tyska föreningen och finns ännu idag. Likaså den italienska föreningen i Nacka som bildades 1905 och vars främsta uppgift då var av social karaktär.

Flyktingarna från Ingermanland, Karelen, Estland och Lettland bildade föreningar så snart som de kom till Sverige under och efter andra världskriget. Sveriges ingermanländska riksförbund publicerade året 2000 en historik över ingermanländarnas föreningsverksamhet. Redan 1983 kom också en omfattande historisk bok över esternas förenignsliv. Alla dessa flyktinggrupper har och har haft flera riksorganisationer och kulturella organisationer på riksnivå och som bildades kort därefter. Ingermanländska riksförbundet bildades 1947. Det dröjde till 1956 innan ett riksförbund för de finska invandrarna bildades.

Efter bildandet av Statens invandrarverk 1969 ökade antalet invandrarorganisationer, särskilt då man från statens sida började ge bidrag till organisationernas verksamhet 1976. Stödet till invandrarorganisationerna administrerades från 1998 till 2007 av Integrationsverket. Från och med 2008 är det Ungdomsstyrelsens som ansvarar för stödet. År 2007 fick 53 organisationer organisationsstöd, varav 33 av dem får också verksamhetsbidrag. Ytterligare 8 organisationer fick s. k. etableringsstöd. Från och med juli 2008 trädde en ny förordning om organisationsstöd.

Ungdomsförbund, vare sig de är fristående eller en del av ett annat riksförbund, kan få bidrag från Ungdomsstyrelsen. På samma sätt får kvinnoförbund bidrag från Justitiedepartementet, som har ansvaret för jämställdhet. Invandrarnas kvinnoförbund får också stöd som etniska riksförbund.

Invandrarföreningarna i en kommun kan få bidrag till sin verksamhet om kommunen har ett sådant bidragssystem. Variationerna mellan kommunerna kan vara mycket stora.
En av de stora skillnaderna mellan svenska och invandrarföreningar är att en svensk förening ofta bildas för ett särskilt ändamål medan en invandrarförening kan fungera för olika ändamål och syften, främst av social karaktär. Även bland invandrarföreningar förekommer specialisering, som fiskeförening eller förening för gitarrvänner, men det är mer ovanligt.
Det finns vissa organisationer av invandrare som inte benämns som "invandrarföreningar" i dagligt tal, det är t.ex. kulturföreningar eller föreningar bildade på religiös grund.
Det totala antalet invandrarföreningar och likartade föreningar i Sverige året 2017 torde vara över 3000.

Begreppet invandrarorganisationer har på senare tid ersatts av termen etniska organisationer, främst av de myndigheter som administrerar samhällsstödet till dem.

Länkar
Lista över lokala invandrarföreningar, riksorganisationer och riksorganisationer med egen hemsida
Förordning(2008:63) om statsbidrag till organisationer bildade på etnisk grund
 

Invandrartidskrifter

Invandrartidskrifter definieras som en periodisk publikation utgiven av invandrare eller för invandrare. Immigrant-institutet inkluderar även skrifter som utges om invandrare eller sådana som utges för svenska utvandrare eller om svensk utvandring.

Tidskrifterna är mycket varierande i sin karaktär och form. Medan några är enkla stencilblad är andra mycket påkostade, allt beroende på vilken organisation som står bakom.

Tidskrifterna täcker också alla möjliga områden. Man kan särskilja organisationstidskrifter, religiösa tidskrifter, lokala blad, kulturtidskrifter som ägnar sig i huvudsak åt att sprida konsten, litteraturen, musiken, ungdomstidskrifter, kvinnotidskrifter och inte minst politiska tidskrifter där man argumenterar för förändringar i hemlandet främst bland flyktinggrupperna.

1976 fick invandrarnas riksorganisationer möjlighet till stöd för sina organisationstidskrifter. Detta varade till och med 1986 då stödet till organisationerna förändrades och tidskriftsstödet försvann undan för undan.

Det är några få som får pressstöd. Här gäller de tidskrifter som utkommer minst en gång i veckan. Bland dem återfinns tidningen Sesam, vars ursprung är Invandrartidningen, som började utges 1967 som en statlig tidning, men som såldes ut efter arr den nya integrationspolitiken 1997 började tillämpas.

Internet har inneburit att flera föreningar och organisationer övergår till att publicera enbart elektroniskt. På Immigrant-institutets länklista finns redan 40 elektroniska tidskrifter och flera kommer till kontinuerligt.

Den största samlingen tidskrifter finns på Immigrant-institutets bibliotek, som räknar med 1000 publikationer, varav 200 löpande. 1976 publicerade institutet en katalog över 126 tidskrifter, följt av en ny upplaga 1982 med 244 och en senare 1992 med ca 200 tidskrifter. 2001 års upplaga av katalogen innehåller 235 tidskrifter, men några av dem upphört under tiden 1992-2001. Antalet löpande tidskrifter har minskat i takt med att stödet också minskat.

Länk
En aktualiserad internetversion av tidskriftskatalogen.
 

Invandring

Invandringen till Sverige är sedan 1969 reglerad, utom för medborgare i de nordiska länderna som har rätt att bo och arbeta i vilket nordiskt land de vill sedan 1954 då man införde den fria nordiska arbetsmarknaden. Likaså för medborgare i den europeiska unionen och EES-länder blev arbetsmarknaden fri 1992. Sverige är sedan år 1995 medlem i EU (Europeiska Unionen). Det innebär att medborgare i alla EU-länder fritt skall kunna flytta mellan länderna för att arbeta, studera, bo och leva utan krav på arbetstillstånd. Den fria rörligheten omfattar även familjemedlemmar.

2004 pågick en debatt om övergångsregler för invandring från de nya europäiska medlemsländerna. Riksdagen beslöt den 28 april 2004 att inte införa några övergångsregler, vilket innebär att medborgare från de 10 nya EU-länderna får röra sig fritt på samma villkor som medborgarna från de gamla EU-länderna.

I övrigt består invandringen till Sverige huvudsakligen av anhöriga till personer som bor i Sverige, personer som gifter med sig svenskar eller andra invandrare.
 

Invandringspolitik

De principer och regler enligt vilka utlänningar kan få tillstånd att bosätta sig i Sverige. (källa:UD)
Se även Migration.

Invandringspolitiken ligger sedan 1969 på Statens Invandrarverk, numera Migrationsverket. De beslut som överklagas prövades sedan 1992 och fram till 2006 av utlänningsnämnden. Vissa fall prövas av regeringen, förutsatt att Migrationsverket eller Utlänningsnämnden lämnat dem till regeringen för vägledning i liknande ärenden. Utlänningsnämnden upphörde den 31 mars 2006 och ersatets av tre migrationsdomstolar som ska ligga under länsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Kammarrätten i Stockholm kommer att få pröva länsrätternas beslut.
 

IOM-OIM, International Organization for Migration

IOM, International Organization for Migration är ett internationellt organ som grundades i Bryssel 1951 under namnet Intergovernmental Committee for European Migration (ICEM). Dess syfte var att hjälpa de europeiska flyktingar som blivit det på grund av andra världskriget att hitta ett nytt land, särskilt i Latinamerika, australien och USA.

IOM:s roll numera är att hjälpa invandrare från andra kontinenter. Antalet medlemsländer har också utökats och det är inte längre en europeisk angelägenhet.
Sedan 2016 ingår IOM i FN: officiella organ, samtidigt som den fyllde 65 år.

Länk
International Organization for Migration

 

Iranier

Irans skriftligt belagda historia sträcker sig mer än 2 500 år tillbaka i tiden. Redan på 500-talet för Kristus hade det sin första storhetstid och då, liksom under senare storhetstider, sträckte det sig långt utanför de nuvarande gränserna. Iran har ständigt varit utsatt för folkvandringar och erövringar. Trots det vittnar dess historia om en stark kulturell kontinuitet. Det iranska arvet och det persiska högspråket har alltid kunnat hävda sig på nytt gentemot erövrarna.

Språk

Med "iranier" bör man i första hand avse personer födda i Iran eller med iranskt medborgarskap. Den största folkgruppen i Iran är perserna, det vill säga den folkgrupp som har persiska (eller närstående dialekter) som modersmål. De utgör ungefär 40 % av Irans befolkning. Den näst största gruppen är azeri-turkar, d v s azerbajdjanska turkar, och närstående folk. De utgör ungefär 30 % av befolkningen. I storleksordning kommer sedan i runda tal 15 % kurder, 5 % vardera av araber och balocher, 3 % turkmener och 2 % sammanlagt av armenier, assyrier, judar med flera.

Dessa folkgruppers språk hör till ett flertal olika språkfamiljer. Persiska, kurdiska och balochi är iranska språk och tillhör, liksom svenskan, den indoeuropeiska språkfamiljen. Till den språkfamiljen hör också armeniskan. Azer-turkiska och turkmeniska hör till de turkmongoliska eller altaiska språken. Arabiska och assyriska, slutligen, är semitiska språk. I Iran är emellertid persiskan det helt dominerande språket.

Religion

Religiöst sett är Iran mer enhetligt. 98 % av befolkningen är muslimer. Den stora majoriteten, eller 85 % av invånarna, är shi'iter, medan en rätt stor minoritet, 13 %, är sunniter. Sunniter återfinns särskilt bland kurderna (65 % sunniter), balocherna (80 % sunniter), och turkmenerna (95 % sunniter).

Armenierna har sin egen ortodoxa kyrka, och assyrierna är nestorianska kristna. De fåtaliga zoroastrierna är perser som behållit Irans förislamiska religion. Utan skydd i grundlagen står de förhållandevis talrika bekännarna av bahai-religionen, judarna och de få kristna som tillhör västliga samfund.

Iranska gäststudenter

Under 1960- och 1970-talen blev antalet iranska studenter så stort att de måste söka sig också till utländska universitet och högskolor för att skaffa sig en högre utbildning. Tidigare hade enstaka studenter med speciella studieintressen, till exempel i tekniska och agronomiska ämnen, studerat i Sverige. Nu kom en snabbt växande skara, som helt sökte sig till medicinsk eller teknisk utbildning men så småningom också till de flesta andra ämnen.

Motståndet mot shahen växte i Iran, och studenterna engagerade sig livligt i kampen mot Teheran-regimen. När repression i Iran ökade, blev det allt fler iranska studenter som av politiska skäl inte kunde återvända hem. Det gällde också de iranska studenterna i Sverige. När shahens regim föll i februari 1979, var 2 200 iranska medborgare kyrkobokförda i Sverige. Majoriteten av dem var gäststuderande.

Eftersom Irans universitet var stängda i flera år efter den islamiska revolutionen, tvingades större studentgrupper än någonsin tidigare att söka sig utomlands för högre utbildning. Sverige har mottagit ett växande antal sådana studenter.

Flyktingar under kriget Iran-Irak

I september 1980 utbröt det krig mellan Iran och Irak. En viktig del av de flyktingar som kommit till Sverige sedan 1980 är unga män som velat undgå att sändas ut i kriget eller som flytt från det. Under senare år har emellertid flyktingarna från Iran ofta utgjort hela familjer eller personer som redan haft anhöriga i Sverige. Antalet iranier i Sverige har också ökat snabbt.

Iranier har främst sökt sig till de största städerna (Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Linköping, Lund, Umeå).

Kulturella särdrag

Med tanke på den etniska och religiösa bakgrunden är det förståeligt att iranierna inte är någon enhetlig invandrargrupp. Liksom i hemlandet bestäms samhörighetskänslor mer av gemenskap i etniskt, religiöst eller politiskt avseende än av en iransk gruppidentitet. De grupper som både etniskt och religiöst skiljer sig från flertalet, främst armenier och assyrier, är därvid de klarast urskiljbara grupperna. Bland muslimer betonar särskilt kurderna sin separata identitet. Iranska bahaier identifierar sig ofta starkt med sitt religiösa samfund. Ideologiska skiljelinjer mellan politiskt aktiva grupper, även av samma språk och religion, kan leda till stora motsättningar och minska eller upphäva betydelsen av en gemensam iransk gruppidentitet.

Iranier har allmänt sett anpassat sig väl till det svenska samhället. De är kulturellt aktiva, har bildat ett flertal föreningar, utger tidskrifter och böcker o s v. Eftersom en stor del av dem är flyktingar, är den politiska utvecklingen i Iran av avgörande betydelse för deras fortsatta tillvaro i Sverige.

Länkar
Litteratur om iranier
Persiska tidskrifter i Sverige
Iranska författare i Sverige

 

Islam

Drygt en sjättedel av världens sex miljarder invånare är muslimer. Islam är inte endast en tro, det är också en civilisation, en social ordning. Islams anspråk på att också vara en samhällsordning skiljer den från de flesta former av kristendom. Den för kristna idétraditionen karakteristiska åtskillnaden mellan andligt och världsligt (som kan utformas på skilda sätt) har ingen motsvarighet i islam.

På 1400-talet hade islam utbrett sig från Spanien och Nordafrikas västkust till södra Filippinerna, medan kristendomen höll på att trängas tillbaka till Väst- och Nordeuropa, som var relativt sent kristnade områden.

Arabvärlden innefattar endast en mindre del av islam, men dess traditionella religiösa centra ligger där i kraft av historia och språk, de heliga platser i Saudi-Arabien, intellektuellt al-Azhar-universitetet i Egypten. Islam dominerar som religion i ett område som sträcker sig från nordvästra Afrika till Indonesien.

Islam har eljest inget prästerskap i kristen mening. I stället finns de rätts- och skriftlärda, som tillämpar den islamiska rätten och traditionen för enskilda eller överheten.

Islam i Europa

Sedan den turkiska tiden finns i Jugoslavien, Bulgarien, Albanien (så länge religionen var tillåten) och i mindre utsträckning i nordöstra Grekland sammanlagt några miljoner muslimer. Men islams närvaro i Europa idag är främst en följd av senare invandring. Frankrike har en miljontals muslimer, helt övervägande från före detta franska kolonier i Nord- och Västafrika. Därifrån har betydande grupper också kommit till Belgien, Italien, och Spanien.

Muslimerna i Tyskland, knappast två miljoner, utgörs huvudsakligen av turkar. I Storbritannien återigen dominerar invandrare från den indiska subkontinenten bland de dryga miljonen muslimer.

Muslimer i Sverige

I Sverige var antalet muslimer obetydligt fram till mitten av 1960-talet. Med den stora arbetsinvandringen från Sydösteuropa på 1960-talet kom tiotusentals muslimer från Turkiet och Jugoslavien. Till dessa har kommit flera tusen nordafrikaner samt ytterligare några tusen från den indiska subkontinenten. Efter 1970 har flyktingar varit den största gruppen: palestinier och libaneser samt andra grupper från Mellanöstern.

I början av 1980-talet har strömmen av asylsökande från Iran och Irak varit det största tillskottet till den islamiska folkgruppen i Sverige.

Det är vanskligt att uppskatta antalet muslimer i Sverige. Av invandrare som är födda i Turkiet är kanske hälften kristna syrianer. Andelen muslimer bland jugoslaverna kan man endast gissa.

Den islamiska grupp som länge gjorde sig mest känd utåt, var Ahmadiya-sekten. Den har varit missionerande med ett svenskt centrum i Göteborg. De flesta andra muslimer finner Ahmadiya långt från traditionens huvudfåra, främst genom att de förnekar att uppenbarelsen fulländades och avslutades med Muhammad. De senaste åren har Ahmadiyer kommit som flyktingar till Sverige från främst Pakistan, där de betraktas som avfällingar.

De islamiska publikationerna på svenska har varit få. Ahmidiya har utgivit Aktiva Islam. I Stockholm utkommer sedan 1986 Hedef på turkiska, och sedan 1988 Salaam på svenska.

Länkar
Litteratur om Islam i Sverige
Information om islam på svenska

 

Islänningar

För islänningar har Sverige genom tiderna varit ett land som man gästat, inte som man bosatt sig i. Även efter det att en faktisk invandring börjat upplever många islänningar sin vistelse i Sverige som tillfällig. Någon nämnvärd invandring hade alltså inte förekommit tidigare.

Invandring till Sverige

Endast åtta islänningar anges ha varit bosatta i Sverige 1930., och fram till andra världskriget var migration mellan Island och Sverige minimal. År 1960 fanns 331 isländska medborgare. 1970 uppgick antalet isländska medborgare i Sverige till 1 713, och år 1986 fanns således 3 532 isländska medborgare bosatta i Sverige.

Anpassning

Islänningar har i princip inte svårt att lära sig svenska, eftersom språken är nära besläktade. Hemspråksundervisningen uppskattas och utnyttjas. Allteftersom folk stannat längre och insett varaktigheten i vistelsen i Sverige har det sociala livet med svenskar ökat. Få känner sig diskriminerade, vilket hänger samman med att islänningarna inte är många i absoluta tal och att svenskarnas inställning till Island är positiv.
De isländska invandrarna bibehåller i allra högsta grad banden till moderlandet genom att inte byta nationalitet. Från 1948 till 1985 bytte endast 310 islänningar sitt medborgarskap mot svenskt.

Föreningslivet

År 1980 var de isländska föreningarna så stora och många att ett riksförbund grundades. Man räknar 2 300 medlemmar och utger tidningen Islandsposten sex gånger per år i en upplaga om 1 500. Tidningen har bevakat diverse intressefrågor såsom hemspråksundervisning .
 

Italienare

Den italienska invandringen till Sverige har gamla anor. Karaktäristiskt för den italienska invandringen är att det huvudsakligen rört sim om en renodlad yrkesinvandring, vidare att den varit betingad av speciella behov från svensk sida samt att den haft sin grund i ett befolknings- och arbetskraftsöverskott i Italien.

Efter andra världskrigets slut rådde högkonjunktur i de flesta svenska verkstadsindustrier och bristen på yrkesutbildad arbetskraft var stor. I april 1947 slöts ett avtal mellan de svenska och de italienska myndigheterna, och några månader senare anlände den första kontingenten italienska arbetare till Sverige. De kom till Kockums i Malmö. SKF i Göteborg och ASEA i Västerås.

Särskilt omfattande var denna invandring under 1940-talet samt 1960-talet, då den årliga genomsnittliga invandringen till Sverige från Italien uppgick till 500 personer.

Anpassning

Mötet med Sverige tycks för många italienare ha blivit en smärre kulturchock, i synnerhet för de först anlända, för vilka valet av Sverige mest tycks ha skett av en slump och vilkas kunskaper om landet tycks ha varit minimala.

Bland de faktorer som skapade stora omställningssvårigheter vid ankomsten framhålls i första hand klimat, språk, mat, och omgängesvanor.

Föreningsliv

Behovet att sluta sig samman för att klara den första anpassningen ledde till att man bildade italienska föreningar. Den första bildades i Västerås 1948. Idag existerar sjutton lokala italienska föreningar, med i genomsnitt 200-300 medlemmar per förening, sammanslutna i riksförbundet Federazione delle Associazioni Italiane in Svezia, grundat 1960.

Förbundet organiserar över 4 000 medlemmar, knappt hälften av samtliga italienare i landet. Förutom den viktiga sociala funktionen har de lokala föreningarna även organiserat språkkurser samt kulturella såväl som idrottsliga aktiviteter. Riksförbundet sitter med i en rad olika invandrarråd, bland andra hos Invandrarverket, LO och ABF.

Italienska riksförbundet ger ut en månatlig medlemstidning Il Lavoratore (Arbetaren) och driver också egna närradiosändningar i Stockholm och Eskilstuna.

Länkar
Litteratur om italienare