Kreativ tvåspråkighet - Luova kaksikielisyys

Utbildning och kultur Göteborgin kaupunki – Gunnared

Koulutus ja kulttuuri Ruotsin kouluvirasto

Suomeksi

Göteborg 22–23/10 1998 Suomen pääkonsulinvirasto – Göteborg

Birgitta Ulfsson, Märta Tikkanen, Dorita Finell, Pirjo Janulf, Kaj Fölster, Margareta Mellberg, Pirjo Kukkonen, Kristina

Tvåspråkighet –

en gåva och en utmaning

– En människas modersmål är ingen självklarhet, det är en gåva och en utmaning i varje stund, säger Märta Tikkanen. Tillsammans med Birgitta Ulfsson och Tuija Nieminen Kristofersson vittnar hon om tvåspråkighetens glädje och vånda.

Birgitta Ulfsson är enligt sig själv en typisk representant av en tvålänning/kahdenmaalainen från surmjölks-, brännvins- och vemodsbältet. Hon är full av energi och ord som hon mer än gärna delar med sig av till sina medmänniskor.

– Jag har två språk, attraherade av varandra, besläktade till sin geografiska grund men ändå så olika varandra, säger hon. Det svenska ordbruket blir lätt så formellt, lätt så «för säkerhets skull», sakligt. Det är ju bra, men det kan också bli en boja. Det är roligt att kunna få knåda ihop de båda språken till en lustfylld blandning.

Det finska i Birgitta Ulfsson är vildare och mer otuktat, en perfekt vågskål till det svenska.

– Jag gifte mig först med en finne, men han tyckte jag talade så vulgär finska att han föreslog att vårt hemspråk skulle vara svenska. För barnens skull.

När Birgitta Ulfssons pojkar var i 4-5-årsåldern och var ute på gården och spelade boll plötsligt stannade de upp i sin lek och skrek upp till henne där hon stod och strök skjortor i köket: «Vad är vi mamma, svenskar eller finnar?»

– Jag tänkte, nu kom den fråga jag varit rädd för så länge. «Både och», ropade jag tillbaka. «Aha», sa de och fortsatte nöjda spela boll.

Märta tikkanen tillhör också minoritetsgruppen finlandssvenskar. Hon anser sig leva hela tiden både mot och med denna tvåspråkighet. Varje stund. Det är en viktig del av hennes identitet.

– Att vara tvåspråkig är som att bo i den yttersta skärgården där det alltid blåser, säger hon. Det syns på vårt kroppsspråk, vi tar alltid spjärn mot vinden. När den mojnar faller vi lätt framstupa.

Märta Tikkanens mamma och pappa hade olika modersmål och tre av hennes fyra barnbarn växer i dag upp i samma situation.

– En människas modersmål är ingen självklarhet, det är en gåva och en utmaning i varje stund, säger hon tveklöst. När man tillhör en minoritetsbefolkning måste man hela tiden förklara. Man kan ju tro att det är en självklarhet att det finns två språk i Finland. Men ofta får jag förklara att jag skriver på svenska för att det är mitt modersmål och jag bor i Finland för att det är mitt land.

– Det är oerhört viktigt att få formulera sig på det språk som man har ett känslomässig förhållande till. Jag talar och skriver, alltså finns jag.

Närheten till ett annat språk sipprar hela tiden in i vårt liv, inte bara i direkta ord och lånade uttryck, utan på vårt sätt att se världen. Finskan och svenskan har olika sätt att se på verkligheten. Det märker man när man läser litteratur på de olika språken. Finskans mycket drastiska humor, konkret förankrade lyriska krumsprång, halsbrytande metaforer, finns ju också med i den svenska som vi i Finland tänker, talar, skriver.

Det finns inte särskilt många författare som skrivit på både svenska och finska. Elmer Diktonius är en av dem som klarade av det. Han var Märta Tikkanens störste idol i hennes ungdom.

– Dikten Brus är ett bra exempel på hur språken blandats. Han har tänkt den på finska och skrivit på svenska.

Henrik Tikkanen som Märta levde med i 30 år, är ytterligare en av de få författare som skriver på båda språken. Däremot vill han inte själv översätta en bok han skrivit på det ena språket till det andra. Han har provat, men fick ge upp när han upptäckte att han skulle vara tvungen att skriva om den från början.

– Det är så olika språk, man uttrycker sig på så olika sätt. Det behövs till exempel många fler ord på finska än på svenska för att säga samma sak.

Poeten och doktoranden i sociologi Tuija Nieminen Kristofersson kom till Sverige som 15-åring. Med sig hade hon en mekaniskt inlärd svenska från den finska realskolan.

– Jag visste att det hette en blomma, flera blommor. Men bakom den plåtmasken av teknik fanns en avgrund och där dinglade jag. Mellan två kontinenter, tyckte jag. Det östliga med ett icke indo-europeiskt språk och min tillvaro i södra sverige med dess dästa sje-ljud och tungrots-r.

Men på gymnasiet läste Tuija den svenske poeten Erik Lindegren och hittade Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. Den dikten gick in i hennes livsnerv och öppnade hennes tilltro till språket. Under tonåren i Finland hade hon skrivit mycket, men haft oturen att träffa på en dålig lärare i finska. Denna tryckte ned henne när hon försökte tala om sitt skrivande och hon slutade nästan helt.

Inte förrän hennes första barn föddes fick hon tid, tystnad och lugn att läsa och skriva igen. Nu kom det ut på svenska.

– Mitt språk hade rotat sig i relationen med min man, med barn, vänner och det skånska landskapet. Jag vågade nu också närma mig min barndom och det finska.

Tuija är upprörd av den stelhet och inskränkthet som finns bland både författare och språkexperter när det gäller inställningen till vilket språk man kan skriva poesi på.

  • Det finns en föreställning att det bara går att skriva dikter på modersmålet. Denna myt, denna språkschauvinistiska bubbla måste punkteras på båda sidor av Bottenviken, säger Tuija som själv är ett levande bevis på hur verkligheten korrigerar teorierna.

 

 

Pionjärarbete på dagis öppnade hemmens dörrar

Vissa satt under ett bord och sa ingenting, andra klättrade runt väggarna och skrek. När Dorita Finell kom till dagiset i en förort utanför Stockholm gick det inte att få kontakt med de finska barnen. Men efter en tid kunde dessa barn ta sina föräldrar i handen och hjälpa dem ut i det svenska samhället.

 

Förskolläraren Dorita Finell kom 1977 som ung kvinna från Finland och en finlandssvensk utbildning i Jakobsstad. Hon hade varit arbetslös och Sverige lockade med jobb.

«Vill du börja jobba i morgon?» var frågan hon möttes av i det nya landet. Hon var eftertraktad.

– Jag kom till en förskola i en förort till Stockholm. Där ville de att jag skulle ta hand om de konstiga finska barnen. Det fanns två sorters finska barn, sa de. De som satt snällt under ett bord och störde ingen och de som klättrade runt på väggarna och skrek.

Ingen fick någon kontakt med dessa barn, det gick inte att ha en vanlig samling ens.

– Jag tänkte, det här blir enkelt, de är ju så små. De har det ju bättre än jag hade det som inte fick lära mig finska förrän jag som 7-åring började i skolan.

Men enkelt var det inte. Barnens föräldrar hade bott i Sverige i 8-10 år. De hade lärt sig svenska på fabriker och i städjobb. Deras finska hade försämrats och blandats upp med svenska utan att de själva märkt det. Detta blandspråk talade de med barnen.

– Jag försökte tala svenska med barnen, men fick ingen kontakt och det gick inte bättre när jag provade med finska.

Det fanns inte mycket forskning om hemspråkets betydelse vid denna tid. Det talades bara om hur viktigt det var att barnen skulle lära sig svenska fort så att de inte hamnade utanför samhället. Dorita och hennes kollegor fick starta ett pionjärarbete på sitt dagis. De beslöt att börja med det som föräldrarna kunde: sagor och visor på finska. Men sen skulle de gå över till svenskan så fort som möjligt. Det var kravet från samhället.

Rita och måla blev ett sätt att nå de tysta under bordet. Barn som inte talat på veckor kunde samtidigt som de målade börja prata om det de gjorde. Är det ett hus? Nej, det är en bil ser du väl!

Att sjunga tillsammans gick också bra. Först lyssnade barnen bara, sedan gnolade de med lite försiktigt, för att till sist sjunga för full hals. Samma visor fanns dessutom att prova på svenska.

Från biblioteket fick förskolan finska böcker. Det var 70-tal, biblioteken hade bra resurser och utlåningsstatistiken var viktig. Dagiset kunde beställa vad de ville ha och bära med sig hem. Barnen lånade hem till föräldrarna också, som sedan kom och sa: «Tänk, det är så många finska ord jag glömt. Nu börjar dom komma tillbaka». Föräldrarna kunde bli bra föräldrar på finska.

Dessa arbetarfamiljer hade på fritiden suttit i höghusen i den främmande, skrämmande förorten, bakom fördragna gardiner och bara längtat hem till Finland. Barnen hade inte fått en chans att bara vara i nuet, de hade levt sina första fem år i känslan av att deras hem egentligen inte var något att ha. Vänta bara tills vi kommer till Finland, då börjar äntligen livet!

– Men i Akalla och Kista var dessa barns barndom, säger Dorita. Här fanns det också nyckelpigor och pulkabackar, allt det som föräldrarna sagt fanns i Finland. Vi började titta på detta goda, det onda kunde vi lägga åt sidan så länge.

Barnen krävde nu av sina föräldrar att öppna dörrarna och gå ut i samhället. De ville ut i skogen, in till staden och de kunde nu vägen till många fina ställen som de ville visa.

– Vi märke en förbättring hos familjerna bland annat genom att våra gröna växter på dagis långsamt krympte. Föräldrarna började ta skott från växterna för att pynta sina hem.

Barnens identitet började sakta förstärkas. De berättade glatt på finska om det fantastiska Finland där det alltid är jul, där farmor och morfar bor och där det finns massor av godis.

När de nu blivit trygga med det finska i sig kunde de ta ett steg till: «Därute är Sverige och där talar de svenska, det måste vi också lära oss så vi kan tala med alla.»

– När 3-åringen som sitter på golvet och klär på sig en dag frågar: «Vad heter strumpbyxor på svenska?» Då är hon redo för sitt andra språk.

– Men behovet av att lära sig ett andra språk kommer inte bara av sig själv, anser Dorita. Det är vårt jobb att se till att de frågar efter det. En del är redo vid två år, andra först vid fem.

För Dorita själv blev flytten till Sverige början till en identitetskris.

– Jag trodde att jag var svensk när jag flyttade till Sverige. Jag var ju uppväxt med Allers och DN.

När hon första gången fick frågan «Var har du lärt dig så bra svenska»? blev hon både sårad och förvirrad. Det var ju hennes modersmål. Men i dag stör det henne inte längre, hon har funnit sin identitet och är övertygad om tvåspråkighetens fördelar.

– Det bästa med invandrarskapet är att man tvingas städa inom sig själv hela tiden. Som tvåspråkig är man mer van att lyssna uppmärksamt, man blir mer sensibel. Jag kan hitta nyanser i språken som enspråkiga missar. Tänk att få läsa rysk litteratur översatt till finska och anglosachsiska böcker på svenska!

Dorita är trots detta pessimistisk angående finskans framtid i Sverige. Hon tycker att diskussionen känns död. Den nya sverigefinska föräldragenerationen inser inte att de måste kämpa för sitt språk.

Men det finns ändå ljuspunkter för tvåspråkiga av alla nationaliteter, Dorita och hennes kollegor har kunnat ge en liten afrikansk pojke hemspråksundervisning i engelska på sitt dagis.

– Hemma hos pojken talar de bara engelska, på dagiset talar en av oss engelska med pojken och alla de andra svenska.

Detta att ett barn har trygghet i att det alltid finns en att gå till och prata sitt modersmål med, gör att de får mod att snabbt, snabbt lära sig det språk som alla kompisarna pratar.

Efterlyses: Trädgårdsmästare för minoritetsblomman finska

Hur skall då finskan överleva i Sverige. I vems intresse ligger det att tredje generationens finnar skall lära sig finska? Är finskan en kulturväxt, skall den gödslas, vattnas och ansas? Eller är den ett ogräs som skall bekämpas?

Forskaren Pirjo Janulf från Tumba ser språk som blommor och språkvårdarna följaktligen som trädgårdsmästare.

– Trädgårdsmästarna i Botkyrka är villrådiga: Är finskan en kulturväxt, skall den gödslas, vattnas och ansas? Eller är den ett ogräs som skall bekämpas.

I finska Åbo har minoritetsspråket svenska en bättre utgångspunkt: De har sina egna idoga trädgårdsmästare med lång erfarenhet av blomman. Den har ett eget parti och hålls uppe av framgångsrika personer och penningstarka sponsorer, stolta över sin finlandssvenska kultur.

I Botkyrka finns det inga Wallenbergare för minoritetsblomman.

Med detta i bakgrunden har Pirjo Janulf undersökt kunskaperna i svenska och finska bland elever hos andragenerationens sverigefinnar i Botkyrka och finlandssvenska elever i Åbo.

Finlandssvenskarnas resultat i svenska var mycket bra, bättre än bland svenska elever i Sverige. Och de var dessutom ungefär lika bra i finska som finnarna. Sverigefinnarnas resultat inte varit lika klart lysande.

– Det är inte förvånande att skillnaderna var så stora, säger Pirjo Janulf. I Finland är båda språken obligatoriska och de har bra status. Tvåspråkighet är dessutom ett krav för många yrken och ger bättre löner. Föräldrarna är oftast högutbildade och båda språken används i hemmen.

I Botkyrka tillhör minoritetsspråket en lägre utbildad klass och det finska språket är ifrågasatt hela tiden. Det ger inga pluspoäng i svenska samhället att kunna finska.

En skolklass i Sverige med en majoritet invandrarbarn framställs i dag som ett problem och en förklaring till svårigheter. Man får extra resurser i form av mer svenskundervisning till en klass där många faller utanför normen, det vill säga inte är svenska. När det ändå inte blir bättre hänvisar man till att barnen är dumma.

– Skolan sitter fast i ett monokulturellt synsätt, säger Pirjo Lahdenperä, filosofie doktor på lärarhögskolan i Stockholm. Svenskheten är ideal och utgångspunkt. Bäst vore om alla invandrare var svenskar, näst bäst att de blir så svenska som möjligt. Inte undra på att skolan är dyr, det kostar att försöka göra om invandrare till svenskar!

Pirjo Lahdenperä har studerat de problem lärare har med elever av annan etnisk tillhörighet. Det visade hur det monokulturella sitter i ryggraden. Läroplanen är gjord för medelklasselever med aktiva, välutbildade föräldrar. Normen är given, allt annat är undantag. Tvåspråkighet ses som ett hinder från att lära sig svenska ordentligt.

– Det är en tankekullerbytta. Jag har aldrig hört någon resonera så när det gäller engelska eller franska.

Idealet borde vara den mångkulturella skolan där mångfalden är utgångspunkten. Där man arbetar med samspel mellan olika kulturer och med mångkulturell pedagogik. Lärarna kommer också från olika kulturer och de egna förutfattade meningarna ifrågasätts hela tiden.

– Tvåspråkighet kan ses från två håll, säger Pirjo Lahdenperä. Dels som ett provisorium: Språk som redskap, vilket möjliggör kommunikation med andra som talar det språket. «Det är viktigt att du lär dig behärska svenska, du bör så småningom överge ditt gamla språk. Du är på väg mot en ny enspråkighet.»

Dels som en tillgång: Språk är världsbild och handling och ger dig ett nytt perspektiv, vidgar din världsbild och din handlingsberedskap. «Det är viktigt att du lär dig gestalta världen även på svenska. Du får gärna tänka på olika språk och växla perspektiv, du är på väg mot en tvåspråkighet.»

Alla skolor i Sverige har i princip möjlighet att ordna undervisning för tvåspråkiga barn. Men av någon anledning görs inte detta. Under 70-talet tyckte «alla» att hemspråksundervisning var viktig. Men i slutet av 80-talet och början av 90-talet tog pengarna slut.

1993 slutade SCB att samla in uppgifter om elevantalet i finska klasser. Andra undersökningar visar att det 1997 fanns 1200 elever i finska klasser i hela Sverige och 800 i finska friskolor. Antalet motsvarar inte det förmodade behovet.

Eftersom det inte finns någon statistik över vad barn har för modersmål i Sverige är det lätt för de ansvariga att bara sortera undan frågan och göra det till en privat angelägenhet. Det skulle till och med kunna hävdas orättvisan i att vissa ska få lov att ha två språk medan andra bara har ett.

På biblioteken har det egentligen aldrig varit några problem att hävda finskan eller något annat minoritetsspråks plats, inte ens i dagens kärva läge. Göteborgs Stadsbibliotek har köpt in finska videofilmer, något som även ökat utlåningen av finska böcker.

Biblioteken är den institution som i dag fått det största ansvaret med att visa upp invandrargruppernas språk. De har en mycket viktig roll för språkens status. Ett språk som inte hörs eller syns förlorar i status. För barn med minoritetsspråk betyder det mycket att komma till ett bibliotek och se böcker på sitt modersmål.

Vad måste då göras för att bevara finskan i Sverige?

– Först och främst till alla finnar: Tala finska med dina barn! säger Pirjo Janulf. Välj finskspråkig barnomsorg och finsk klass och inte minst: vårda din egen finska.

– Svenska myndigheter vill jag uppmana att ge minoritetsspråken ett lagligt skydd. Och reella ekonomiska resurser till utbildning, press, radio, tv, teater och vård. Ge även de svenska barnen möjlighet att lära sig finska i skolan!

Finns det då verkligen någon som avsiktligt vill mörda språk?

– Jo, säger Pirjo Janulf. Bland all världens stater finns det regeringar som anser det mest fördelaktigt att ha så få folkgrupper och så få språk som möjligt i sitt land. Värnar du de små blommorna i din trädgård eller trampar du ihjäl dem eller låter dem vissna?

 

«Jag har insett språkets betydelse för demokratin»

Att ha kraft att kräva att få behålla sitt språk och sin kultur i ett främmande land är en klassfråga, anser Kaj Fölster. I Tyskland bor tre miljoner turkar vars barn inte vill veta av sitt ursprung.

Författaren Kaj Fölster flyttade runt i världen som barn och blev flerspråkig.

– Jag har inte glömt mina stamningar, min stumhet och oförmåga att göra mig förstådd under uppväxttiden. Men alla var ändå snälla, inte ett ord om att jag var tyst och ingen skrattade om jag sa fel. Jag såg varken mig eller det nya land som jag kom till som problem. Varje nytt språk var en ännu inte gjord upptäckt.

– Det är märkligt att ett samhälle inte ser de kompetenser och möjligheter som finns hos flerspråkiga människor som levt i olika världar. Vi ser lättare det som förenar, enspråkiga ser alltför lätt det som skiljer, att andra är annorlunda.

Som vuxen bildade hon familj i Västtyskland.

– I Tyskland har jag lärt mig att ett språk är historiskt förankarat och kan användas till att manipulera människor, till att förstöra en hel kultur. Till att missbrukas av makten så till den grad att många ord förstörs. Jag har insett språkets betydelse för demokrati och humanism.

Hon anser att hon inte skulle sett det så klart om hon fortsatt att leva i ett så skyddat land som Sverige.

– Jag kan inte acceptera att ett barn, en människa som kommer till ett nytt land anses som bristfällig. Varför har vi utvecklat den här kulturfientligheten i Väst-Europa?

– I de delar av världen som vi kallar fattiga, när vi egentligen menar att de är materiellt fattiga, är det helt normalt att kunna många språk. I Indien, där jag bodde en tid träffade jag en nioårig pojke som kunde fyra språk, fyra alfabet. Han berättade om sin mor, som av oss västerlänningar räknas till analfabet, som kunde tala tre språk flytande. Det kan få en att fundera över vad fattigdom egentligen är.

Att kräva att få behålla sitt språk och sin kultur i ett främmande land är mycket en klassfråga, anser Kaj Fölster. Det är lättare att ställa anspråk om man anser sig tillhöra ett ledande skikt. Därför kan invandrare med litterär tradition, god utbildning och hög klasstillhörighet få mer genomslag för sina krav och behov.

– Litterär tradition håller ett språk levande. Har man det kan man också ta tillvara det man får i sitt nya land i form av till exempel hemspråksundervisning.

I Tyskland finns tre miljoner turkiska invandrare, arbetare vars barn inte vill lära sig turkiska. De kämpar istället för livet för att tvätta av sig sin bakgrund, byter både namn och språk i sin kamp för att inte bli nedvärderade.

– Frågan vi måste ställas oss är hur människor utan litterär tradition skall kunna stödjas för att bli offensiva i anspråken på sitt modersmål?

Med berättelserna kom läsförståelsen

Nyckeln till den globala världen är inte det ena eller det andra språket. Det är så många språk som möjligt, anser historikern Margareta Mellberg

Norra Värmland tillhör de områden som haft finsk invandring ända sedan slutet av 1500-talet. Krig, nöd och fattigdom drev finnarna utefter den 60:e breddgraden, det nordiska vemodets gränslinje och barrskogens område.

Den värmländske poeten Bengt Berg ser sig som en medlem av de språkliga kvartsmiljonsällskap som finns i Skandinavien, finlandssvenskarna, sverigefinnarna, värmlänningarna och islänningarna.

– Min utgångspunkt är att en människa är också mycket. Jag fick mig en tankeställare en gång när jag i mitt övermod frågade en av de 46 000 färöingarna om det inte kändes konstigt att skriva på ett så litet språk som deras. Han svarade: Vad skulle du svara om en kines frågade dig detsamma?

Bengt Berg har finska gener i sitt blod och hans barn har ännu fler, eftersom hans fru tillhör en släkt som ännu på 30-talet pratade finska i Värmland. Språkforskare kom till Värmland från Helsingfors för att höra och lära sig hur finskan en gång lät.

Margareta mellberg är filosofie doktor i språkhistoria vid universitetet i Göteborg.

– Jag har tittat på en internationell undersökning (How in the World do Students read) som testat läsförståelsen hos barn. På den ligger Sverige trea, USA tvåa och Finland etta. Det intressanta är att de forskare som är ansvariga för undersökningen försökt hitta en förklaring till varför lilla Finland är bäst. Det beror – enlig dem – på att alla finska ord stavas ljudenligt. Det är inte svårt att dra slutsatsen att dessa forskare kommer från ett anglosachsiskt språkområde, inte bara för att det är svårare att stava engelska, utan också för att de kan komma på tanken att rättstavning har något med läsförståelse att göra. För en person som behärskar flera språk är det självklart att språkets innersta väsen är ett system byggt på logik och konsekvens för att skapa kommunikation. Rättstavning är bara kosmetika!

Margareta Mellberg har ingen klar förklaring till Finlands och Sveriges topplaceringar, men att vår djupa folkbildningstradition spelar in tvivlar hon inte på. Vi var i princip läskunniga redan på 1600-talet.

Enligt skolordningen 1649 i Svea rike var klockaren skyldig att till att lära alla barn läsa. För det beväret fick han som lön rätten att behålla gräset på kyrkogården.

Redan 1548 utkom Nya Testamentet på finska, översatt av rektorn för Åbo skola Mikael Agricola. Han hade själv delvis skapat det finska skriftspråket med hjälp av västfinska dialekter. Detta innebar att den finskspråkige klockaren hade sitt undervisningsmaterial klart och kunde göra sig förtjänt av gräset på kyrkogården.

Fortfarande under 1800-talet bedrevs den svenska och den finska folkbildningen med många tidsödande stavningsövningar.

Först på 1860-talet kom läseboken och nu kunde läraren i skolan få börja berätta: om Esau som var luden och Jakob som var slät och om David och Goliat. Med berättelsen – en spännande historia med början och slut – kom läsförståelsen.

– Finlands egentliga språkstrider är politiska och hör hemma i 1930-talet. Den fascistiska ultranationalimen hade inte blick för tvåspråkighetens möjligheter. Men det var främst universitetsutbildningen som berördes, inte den långt viktigare folkbildningen.

Äktfinskheten drevs av finskspråkiga, men även svenskarna i Finland har gjort sig skyldiga till en rent löjeväckande oförmåga att förstå landets andra språk. Den som besöker Helsingfors i dag kan se det gula posthuset ståta med texten posti ovanför ingången. Vid sidan står ett litet mindre, snirkligt post. Och på taxibilarna ser man taksi och taxi sida vid sida så att svenskarna i enlighet med sina grundlagsskyddade rättigheter inte ska behöva ta miste på vad det är för sorts bil de ser framför sig.

– Enspråkighetens oförståelse finns fortfarande i både Sverige och Finland. I Finland argumenterar man för att svenskan skall bytas ut mot engelska. Det visar bara att man inte förstått hur språkinlärning fungerar, det är bara det första språket som är svårt att lära sig, de andra får man på köpet.

– För en person som inte kan mer än ett språk förefaller flerspråkighet som rena trolleriet, säger Margareta Mellberg. Precis som läs- och skrivkunnighet verkar övernaturlig för analfabeten.

– Nyckeln till den globala världen är inte engelska, eller franska, eller esperanto. Det är så många språk som möjligt.

– Lyssna inte på dem som säger att man inte kan lära sig för många språk på en gång med risk för att blanda ihop dem. På sikt kommer flerspråkigheten att mista sitt drag av genialisk begåvning och bli var mans egendom, på samma sätt som läs- och skrivkunnighet numera för de flesta förlorat sin magi. Och detta är en bra sak.

Tystnad och tango

Tangon är en symbol för flerspråkighet. Den Argentinska tangons vemodiga ton träffade rätt i Finlands hjärta och det skapades en finsk version.

Och vem har inte hört om den finska tystnaden?

Vad har tango och tystnadens språk gemensamt? Förutom att det finns finsk tango och att finländare anses tystlåtna. Jo, det är de två ämnen som fascinerar Pirjo Kukkonen, filsofie doktor från Helsingfors. Hon är semiotiker och studerar därmed hur tecknen i språket får betydelse, men hon är också intresserad av det som händer mellan tecknen, tystnaden. Och så forskar hon i tango.

– Sverige gjorde mig tvåspråkig, berättar Pirjo Kukkonen. För mig har det varit både himmel och helvete. Först nu i vuxen ålder förstår jag rikedomen. I denna flerspråkighet ingår också ett tredje språk, tystnadens språk.

– Tystnaden är ett mycket subtilt, fint språk som jag egentligen skulle vilja att alla fick lära sig i skolan. Som en motvikt till denna enorma informationsflod som sköljer över oss i vår tid.

– Vad gör jag med tystnaden? Tystnadens grammatik handlar om hur vi använder pauser och tigande i vårt tal och i skrift. Tystnaden bygger upp en mängd språkliga val, ordnar ett system där det finns luft, för att inte allt bara ska bli en obegriplig kakafoni.

Jag får något till stånd när jag använder tystnaden i min kommunikation. En dialog mellan ljud och tystnad. Det intressanta med tystnad är att den har både negativa och positiva sidor. För mig som uppskattar tystnad är den hemskt givande, en rikedom. För en annan kan det vara uttryck för död, icke-liv. Vi kan hata, hota, älska och samtycka med tystnad.

Tystnaden är också en nationell ikon, en myt. Om vi förstår tystnadens språk och grammatik kan vi också se tystnaden som en stark identitet. Det finns naturligtvis inte bara en sorts tystnad likaväl som det inte bara finns en sorts finländare. Men vi tål mycket längre pauser än andra nationaliteter som inte förstår dem. Det kan tolkas som att vi är dumma eller inte ha något att säga. Men vi finländare skall inte skämmas för att vi är en tystlåten nation.

I den mångkulturella tangon möttes olika världar. Ursprungligen var det gatornas språk i Argentina och Rio del la Plata.

När tangon når Finland blir den väldigt romantisk. Av något främmande har man gjort en en alldeles egen genre.

– För att riktigt förstå den finska tangon måste man förstå den längtan som finns i den finska kulturen, säger Pirjo Kukkonen.

Under 80-talet dök det upp något nytt i den finska tangon. Många texter skrevs om och blev någorlunda motsvariga de ursprungliga texterna. Väldigt dramatiska.

Musikern m a numminen är en annan tangoentusiast som också från och till kan drabbas av den stora tystnaden.

– Jag kan vakna på ett hotellrum i Sverige och upptäcka att det är långt gånget på dagen. Städerskan har redan kommit och när hon tittar lite snett på mig, där jag sitter alldeles tyst kan jag känna att hon tänker: Hur fan kan han vara så populär i Sverige, han som inte säger ett ord?

M A Numminen började studera sociologi i Helsingfors, upptäckte tangons betydelse för finska finnar och ville veta mer om den.

– Jag beslöt mig för att försöka lära mig att tycka om tango. Det måste ju finnas något bra i den, eftersom två miljoner finnar älskar den. När jag studerade texterna såg jag plötsligt att de berättade sanningen om oss finländare. Efter det tyckte jag också om tango .

– Tangon kom till Finland den 2 november 1913, kl 14.00. Då framförde balettdansören Toivo Nistanen den på Apolloteatern i Helsingfors första gången. Det var då fortfarande elitens musik och internationell. Men i början av 30-talet kom de första finska kompositionerna.

– Under vinterkriget 1940 mot Sovjet satt musikern Toivo Kärkki i en liten by i norra Karelen och författade tangostycken i pauserna mellan krigandet. Hans recept var att blanda ryska romanser med tyska marschtakter och fick på så sätt fram en tango som blev väldigt populär.

– Det blev en ypperlig blandning för alla finska män som inte kan dansa, säger M A Numminen. De behöver bara vandra runt på golvet. Det kan vara en annan förklaring till tangons popularitet.

«Jag hör hemma lika mycket i Finland som i Sverige»

Hela sitt 25-åriga liv har Kristina präglats av två kulturer, två språk och två identiteter. Hon är en stark person och har lyckats att förena det svenska och det finska i sig och bli accepterad som den hon är.

Kristinas föräldrar kom från Finland till Sverige på 60-talet för att få jobb. Kristina är född och uppvuxen i Göteborg. Finskan var hennes förstaspråk och modersmål. Hon gick i finsk förskola och i finsk klass upp till högstadiet. Fortsatte sedan med finsk hemspråksundervisning. I gymnasiet bytte hon bort franska mot finska för att fördjupa sina modersmålskunskaper. Tyvärr var det så ojämn kunskapsnivå i gruppen att de mest satt och pratade med varandra.

– Jag har en väldigt finsk mamma, säger Kristina. Det kan vara en förklaring till att jag aldrig själv tvekat om min tillhörighet. Det var finskt hemma, även om pappa ansträngde sig mer för att vara svensk. Han hade svenska arbetskamrater och läste svenska på KomVux. Mamma hade finska arbetskamrater och ville inte ha det annorlunda. Hon sa: jag vill aldrig bli svensk! Jag skall snart flytta hem igen. Hon valde att hålla sig lite utanför samhället, stolt över sitt ursprung, sin finska kultur och starka band med hemlandet.

– Men nu har hon accepterat att hon blir kvar i Sverige.

I 4-5-årsåldern lärde Kristina sig snabbt att prata svenska ute på gården med de andra barnen.

– Det var inga större problem, jag hade också lätt att få kompisar. Jag blev lätt accepterad både som svensk och finsk.

Den finska sidan av henne var väldigt viktigt under uppväxtåren. Hon kände sig mer finsk än många finlandsfödda jämnåriga.

Familjen hade täta kontakter med Finland och Kristina brevväxlade ivrigt med sina kusiner. Varje sommar åkte familjen dit.

– Allt fungerade bra så länge jag var liten. Jag hade inte en tanke på att jag inte hörde hemma lika mycket i Sverige som i Finland, säger Kristina. Men i 11-årsåldern hände det något. Mina kusiner sa åt mig att jag inte alls var finsk. «Du bor i Sverige och kommer bara hit på somrarna.» Jag blev väldigt sårad och det var en jobbig period. De var nog avundsjuka för att jag hade sett mer av världen, hade utländska kompisar som de inte visste något om.

– Andra finnar i Sverige tyckte inte att det var så mycket att grubbla över. Det var nog bäst att bli så svensk som möjlig för att passa in, få jobb och vänner. De såg Finland som ett b-land.

Ytterligare andra slöt sig i grupper och hade egna fester utan att ha något med svenskar att göra. m– Många av de sistnämnda lever fortfarande så i dag, de kan nästan ingen svenska och lever vid sidan av.

Sista året i gymnasiet skaffade sig Kristina en «riktig» finsk pojkvän i Finland. Hon kände att en svensk inte kunde förstå henne på samma sätt som en finländare.

– Jag behövde få vara tillsammans med någon som kände på samma sätt som jag för Finland.

Efter gymnasiet flyttade Kristina ensam till Finland. Hon läste nordiska språk i tre och ett halvt år i Uleåborg och Helsingfors.

– Jag utvecklade min finska på ett sätt som jag inte skulle ha kunnat göra hemma i Sverige. Min identitet blev under dessa år också mer enhetlig.

Hon gjorde lärarpraktik i olika gymnasieklasser.

– Det var hemskt tufft. Eleverna tyckte att jag pratade högfärdigt. Mitt finska jag blev mer ifrågasatt där än den varit i Sverige.

– Jag flyttade tillbaka till Sverige igen eftersom jag kände att jag var friare att vara mig själv här. Men jag kan tänka mig att tillfälligt flytta till Helsingfors under några år och jobba där.

Hennes nuvarande pojkvän, som är svensk, är villig att flytta med.

– Vi var med om en märklig sak när han var i Finland första gången: Han och jag hälsade på min farmor som är senildement. Helt borta. Plötsligt säger farmor: «Ska du lära dig finska pojk? Har han tänkt sig lära finska??»

– Även om han inte lär sig finska så anser vi båda två att våra barn skall kunna finska ordentligt.

– Jag vill att de ska gå i en skola där alla nationaliteter hör hemma. Att människor från olika länder läser vissa ämnen ihop och sedan delar upp sig och får mer av sitt respektive lands kultur och språk. Det tror jag är det bästa sättet att få ett samhälle där alla hör hemma.