Krysztof Laczak

Krysztof Laczak

Malmö, 990526

Malmö högskola
IMER 41-80p.

20p. uppsats
Handledare: Anders Wigerfelt och Enrique Perez


1990-talets svenska attityder

till invandrare och invandring

 Motto:

"Vad är det mer som skiljer den infödde från invandraren? Jag tror det är enkelt att peka ut, men fruktansvärt svårt att åtgärda. Det är våra attityder. Attityder och beteenden hos arbetsgivare, hos arbetsförmedlare, hos rekryterare, hos fackföreningsledare, hos kommunaltjänstemän, hos statsråd och andra politiker...

Alla dessa människors attityder och beteenden kan vara helt avgörande för invandrarens möjligheter att flytta in samhället."

Leif Blomberg, integrationsminister (i Nestius 1996:250)

INNEHÅLL

1. Inledning och syfte s.2
2. Metod och disposition s. 5
I. Grupprocesser och grupprelationer s. 10
3. "Vi" och "dem" s. 10
4. Attityder s. 19
5. Attitydernas sociala funktioner s. 22
6. Hur uppstår fördomar? s. 25
Sammanfattning s. 29
II. Rasistiska ideologier s. 31
7. Ideologisk hegemoni s. 31
8. Rasismens många ansikten s. 38
9. Invandrarnas kolonialisering s. 47
Sammanfattning s. 57
III. Svenska attityder s. 59
10. Skuggor ur det förflutna s. 59
11. 90-talets opinion s. 68
12. Slutdiskussion s. 81
13. Litteratur s. 93
14. Bilagor s. 96
15. Personliga uppgifter s. 99

 

1. Inledning och syfte

Uppsatsen har inspirerats av samhällsutvecklingen i Sverige under senaste 10-15 år. Flykting- och anhöriginvandring från mer avlägsna länder än innan, parallellt med vidgade samhällsklyftor till följd av landets ekonomiska och sociala kris, har lett till vissa spänningar mellan delar av inhemsk befolkning och nykomlingarna. Vid internationella jämförelser placerar sig Sverige rätt dåligt, när det gäller samhällets integration, som idag består både av människor vars familjer har bott i landet under många generationer och sådana som har bott här under kortare tid. Det verkar att majoriteten av nytillkomna flyktingar har mötts av djup misstro, marginaliserats och förvandlats till landets underklass, oavsett sin forna samhällsposition, utbildningsnivå och samhällspotential. Invandrarna i Sverige drabbas av större arbetslöshet än i andra EU-länder och bor mer segregerat. Avståndstagandet har ibland tagit form av fysiskt våld mot "de nya svenskarna".

Från 1 januari 1990 till och med 31 december 1994 begicks sammanlagt 497 övergrepp med rasistiskt eller främlingsfientlig grund, 195 attentat mot flyktingförläggningar, 263 angrepp mot flyktingar i samhället och 39 korsbränningar. Det innebär två attentat i veckan. I fem års tid. (Nestius 1996:168)

Jag ställer mig en fråga: kan det svenska avståndstagandet förklaras som ett "typiskt" inslag vid etniska möten eller påverkas det mer av svenskt specifika faktorer? Finns det något samband med traditionella västeuropeiska tankeströmningar?

I uppsatsen vill jag undersöka allmänna socialpsykologiska mekanismer som påverkar och utformar relationerna mellan olika samhällsgrupper. Jag vill se om socialpsykologiskt perspektiv ensamt kan förklara uppkomsten av negativa etniska attityder. Stor vikt kommer att läggas vid frågor kring attitydsbildning, attitydernas sociala funktioner, den sociala och nationella identitetens betydelse och förekomsten av etniska stereotypier. Särskilt vill jag undersöka hur pass mycket påverkas individuella attityder av rasistiska ideologier som tilldelar olika etniska grupper och tillhörande individer bestämda platser i samhällsordningen. Jag tänker också analysera svenska förhållanden för att utröna om rasismens moderna former, som dem idag definieras och tolkas av en rad utländska IMER-forskare, framför allt de som är verksamma i Storbritannien, USA, Frankrike och Nederländerna, förekommer också här i landet. Särskilt intresse tänker jag ägna åt frågan, om negativa etniska attityder, fördomar och diskriminerande beteende är individuella patologier, eller om de avspeglar samhällets traditionella normer, värderingar och prioriteringar. Några opinionsundersökningar genomförda i landet under 1990-talet kommer att utgöra analysens grund.

Vid granskningen av opinionsundersökningar undrar jag om jag kan hålla med etablerade forskares slutsatser. Undersökningarnas design kommer också att granskas, parallellt med forskarnas teoretiska antaganden om etniska attityders grunder och former. Jag tänker också ägna tid åt budskapet från svenska folket, som enligt min mening, syns tydligt i erhållna svar, men som sällan lyfts fram.

Särskilt intresse tänker jag ägna åt frågan kring villkor nödvändiga för att uppvisade attityder skulle överensstämma med de undersöktas faktiska sociala beteende. Under vilka omständigheter händer detta och vad säger internationell forskning om sådana mekanismer?

Jag tänker också genomföra kritisk diskussion kring dominerande tolkningar av opinionsundersökningarnas resultat. Man hävdar att främlingfientligheten håller på att minska, medan kritiken av landets invandringspolitik är allt starkare. Samtidigt anser man att uppvisade negativa attityder bottnar i 1990-talets kris. Jag undrar om tolkningen är relevant, med hänsyn tagen till landets traditionella hållning gentemot de flesta former av utländsk påverkan och befolkningens stadiga förankring i västeuropeiska tankemönster, när det gäller kontakter med människor från andra kontinent.

Man brukar komma fram till att negativa uppfattningar om invandrare och invandring dominerar bland personer med låg utbildning och bland dem som identifierar sig med arbetarklassen (Lange/Westin 1997). Andra samhällskategorier som ibland också pekas ut som främlingsfientliga är ungdomar och äldre personer. Jag undrar om attitydsundersökningarna i sin nuvarande form och dess efterföljande tolkningar, som inte leder till någon djupare analys av medelklassens attityder och förbigår med tystnad dess dominerande roll i samhället, är fortfarande relevanta för förståelsen av befintliga etniska relationer i landet.

Halvorsen (1992:25-26) skriver att syftet med en vetenskaplig undersökning kan placeras i någon eller några av följande kategorier:

1) att beskriva (underbyggande, dokumenterande forskning); 2) att förklara (utveckla kausalförståelse, d.v.s. hitta orsaksförklaringar; 3) att förstå (meningar med handlingar och att utveckla en helhetsförståelse av samhället); 4) att förutsäga; 5) att utvärdera (t.ex. bedöma effekter av företagna åtgärder); 6) att ge beslutsunderlag (handlingsinriktad forskning); 7) att förändra (aktionsforskning); 8) att utveckla nya perspektiv (som gör att man ser verkligheten med nya ögon); 9) att utforma konkreta utopier, d.v.s. att knyta ihop det önskvärda med det som är möjligt genom att klargöra betingelserna för förändring.

I uppsatsen tänker jag beskriva tillgängligt material och utvärdera det för att försöka förstå helhetsbilden av samhällsmekanismer bakom etniska attityder. Jag hoppas att jag lyckas utveckla nya perspektiv på området för att kunna belysa mindre uppmärksammade attitydsdimensioner. Om mitt arbete leder till att någon befintlig uppfattning om invandring och etniska relationer i Sverige omvärderas, då når jag uppsatsens syfte. Jag vill göra människor medvetna om sina antaganden.

2. Metod och disposition

Den västerländska industriepoken håller allt tydligare på att lämna plats åt det postindustriella informationssamhället, med dess blandning av folkslag och kulturer och nya samarbetsmönster över gränserna. Den forna myten om nationell enhetlig egenart är allt svårare att upprätthålla, inte minst i Sverige, där nästan var femte invånare idag har utländsk bakgrund. Allt fler sociala interaktioner och gruppkonflikter i landet börjar ha idag också en etnisk dimension.

Forskning om etniska relationer kräver i sin tur en helt ny metodik, som överskrider traditionella ämne- och fakultetgränser. Den som vill förstå interaktioner mellan olika etniska grupper bör idag frigöra sig från sedvanligt akademiskt tänkande, vilket avspeglat sociala relationer i relativt etniskt homogena industrisamhällen. Idag bör man agera flervetenskapligt och våga hämta relevant kunskap från källor som tillhör skilda vetenskapsområden och forskningstraditioner.

Lange (1983/1992:1) skriver om svenska förhållanden: "Forskningen om etniska relationer (...) engagerar i dag forskare från en rad discipliner, som socialantropologi, sociologi, psykologi, pedagogik, lingvistik, nationalekonomi, statsvetenskap, idéhistoria, historia och etnologi." Liknande tankegångar hittar vi hos Lawrence Bobo (i Katz & Taylor 1988:86): I take a quite catholic approach to the material as the research draws not only on the work of social psychologists, but also on that of historians, demographers, political scientists, and sociologists. The final outcome, I hope, is a better sense of the distinctive roles of prejudice and group conflict in racial attitudes as well as a sense of fruitful directions for future research.

I uppsatsen tänker jag anlägga socialpsykologiskt perspektiv på grupprelationer och gruppkonflikter. Jag använder mig också av vissa kultur- och kunskapssociologiska tolkningar. Idéhistorisk bakgrund till rasistisk ideologi, vilken förkastar alla hänsynstaganden till en människans inneboende värde eller karaktär, och som bedömer hennes förmåga eller tilldelar henne en roll uteslutande med ledning av hennes etniska härkomst och grupptillhörighet, kommer också att presenteras. Rasismens grunder är överlägsenhetsantaganden som i allmänhet är omedvetna eller åtminstone inte erkänns. Analysen kommer att genomsyras av den sociologiska grundinställningen som jag medvetet väljer och som alltid vägleder mina undersökningar - den humanistiska sociologin.

Sociologiskt tänkande är beroende av den sociologiska visionen som i första hand kräver en förmåga att tänka sig bort från de välbekanta vardagsrutinerna och betrakta dem i ett nytt ljus. Samtidigt bör man inse att många skeenden som enbart tycks gälla en individ i själva verket är en återspegling av mer generella samhällstrender och frågeställningar (Giddens 1998).

Formellt kan sociologin uppfattas som en uppsättning olika perspektiv eller tankesätt (Cuff & Payne 1992). Man försöker förstå den sociala verkligheten på olika sätt, men inget av dem har någon inbyggd garanti för att någonsin kunna presentera eviga och orubbliga "sanningar". Konsensusperspektivet och konfliktperspektivet betonar samhällets systemkaraktär. Även om det ena perspektivet betonar de samverkande och harmoniserande elementen i det sociala livet, medan det andra betonar de tvingande och splittrande elementen, så är båda ändå överens i vissa grundläggande frågor. De kan betraktas som "strukturalistiska" i den mening att båda betonar samhället som en helhet, den sociala strukturen och förhållandet mellan dess delar. Interaktionistiska sätt att förstå den sociala verkligheten skiljer sig markant från strukturalismen i och med att de betonar betydelsen av att undersöka de sociala handlingarna ur de inblandade aktörernas synvinkel. Här läggs betoningen på de betydelser som aktörerna själva tillskriver sina handlingar. Det etnometodologiska perspektivet är också "interaktionistiskt" i sin betoning på personer, språk och sociala möten. Dess förespråkare anser dock att de studerar det som andra sociologer antingen tar för givet eller bortser ifrån, nämligen utforskandet av de common sense-metoder varigenom alla människor - både sociologer och lekmän - uppfattar sin sociala verklighet som meningsful.

Uppsatsens analysperspektiv betonar dock en annan dimension, nämligen forskningens syfte. Sociologiska insikter är värdefulla för alla som ägnar sig åt samhällsverksamhet. Men verksamheten behöver inte vara särskilt humanitär (Berger 1963/1987). Man kan använda samma slags information för att legitimera rådande förhållanden eller för att ifrågasätta dem. Enligt Berger är sociologin en process som går ut på att "genomskåda" sociala fasader, "avslöja" och "demaskera" sociala system och relativisera de kategoriska krav som "den allmänna ordningens väktare" ställer. En av grundtankarna i hans sociologi är att verkligheten är socialt konstruerad. Samtidigt tillhandahåller han följande råd för alla som tänker ägna sig åt sociologiska undersökningar:

Lär dig avvisa de rena läror som förekommer. Lär dig också att avvisa de rena läror som kommer att finnas i morgon. Delta i andra människors liv, men tänk dina egna tankar. Acceptera "alienationen" - det är priset för friheten. Lär dig hur du ska stå fri. (Berger i Restivo 1991:81)

Berger kallar sitt sociologiska förhållningssätt för "ett humanistiskt perspektiv". Den humanistiske sociologens uppgift formuleras så här:

Att motiveras av mänskliga behov hellre än av storslagna politiska program, att ge sig hän med urskillning, att kombinera med känsla och skepticism, att fördomsfritt försöka förstå - allt detta är sociologiska attityder som knappast kan övervärderas i världen av idag. (Berger 1963/1987:149)

Vetenskaplighet bör kännetecknas av kritisk hållning till dogmer, påståenden och etablerade sanningar. En viktig forskningstradition är positivism som länge har försökt applicera naturvetenskapliga syn och metod även på samhällsforskningen. Positivismen utgår från strävan efter att grunda tänkandet på "fakta", d.v.s. kunskap som baseras på sinneserfarenhet och som uppfattas som oproblematiskt och teorioberoende. Positivisterna anser att vetenskapen är neutral och värderingsfri. Dess kritiker hävdar dock att, till skillnad från naturlagarna, inte finns det några oföränderliga lagar för mänskligt beteende eller för samhället. Människan har möjlighet att upphäva och förändra det bestående och därmed skapa sin egen framtid. Att ensidigt betona fakta, det som är positivt givet, är att uppfatta dem som naturgivna, oundvikliga och ödesbestämda (Halvorsen 1992).

Det sociologiska humanistiska perspektivet ägnar sig åt att samtidigt förstå, förklara, kritisera och förbättra människans villkor. Man måste ständigt vara på sin vakt så att man inte förlitar sig på trosläror, auktoriteter, inskränkta egenintressen och implicita antaganden om någon företeelses eller händelses realitet (t ex, när "fakta talar för sig själva"). Vi bör styras av humanistisk drivkraft som tvingar oss att avslöja, stå emot och utrota alla former av förtryck och utsugning av människor, och den förpliktigar oss att förbättra människornas livsvillkor. Den som jobbar inom den här traditionen är på ett eller annat sätt sysselsatt med att avmystifiera, demaskera, avmytifiera och avslöja det som finns bakom kunskapens och trons offentliga bilder och fasader. Detta ställningstagande bör leda till en kompromisslös forskning, där man måste tränga sig fram även när uppgiften verkar hopplös. För tänkare inom denna tradition finns det ingenting annat att göra än att tänka - och även försöka tänka på det "otänkbara" (Restivo 1991).

Berger (1963/1987) betonar att sociologi och historia är intimt förbundna med varandra. Inspirerad av hans tankegångar tänker jag tillämpa historiskt perspektiv på nutida sociala skeenden. Särskilt tänker jag uppmärksamma relationen mellan invanda föreställningar om svenskhetens överlägsenhet gentemot omvärlden och majoritetens aktuella attityder gentemot invandrare och invandring.

Studiet av vardagslivet där människor möts direkt, det vill säga ansikte mot ansikte, kallas mikrosociologi. Analysen av större sociala system, till exempel företag, politiska system eller den ekonomiska ordningen, kallas makrosociologi. Det kan verka som om att mikro och makro är två helt skilda områden, men de är i själva verket intimt lierade med varandra (Giddens 1998). Mark Graham skriver (i Hammar 1993) att begreppen makro och mikro är relativa. Vad som anses vara ett makrofenomen ur en synvinkel kan förfalla vara ett mikrofenomen ur en annan. Inte sällan jämställs mikro med individens agerande medan makro står för kollektiva fenomen av en annan storleksordning. I själva verket glider dessa nivåer i varandra. Sociala händelser utspelas på alla samhällsnivåer samtidigt även om varje nivå kräver sin speciella förklaringsmodell.

Socialpsykologi handlar om förhållandet mellan individ och samhället. Mer preciserat kan socialpsykologin sägas syfta till att förstå och förklara samspelet mellan individers tankar, känslor och beteende och det omgivande samhället. Man studerar samspelet mellan samhället och människornas beteende. Samhället påverkas av dess enskilda medlemmar och individerna påverkas av samhället. För att förstå samspelet mellan individen och den social omgivningen, är det viktigt att ha ett grepp om det sociala livet, t ex hur interaktionen mellan människor utspelas, hur de kommunicerar, hur roller lärs och utövas, hur värderingar och normer påverkar uppträdandet. Samtidigt kan inte dessa processer studeras helt fristående utan måste förstås mot bakgrund av olika samhällsförhållanden. Samspelet mellan individer äger alltid rum i ett större socialt sammanhang (Angelöw & Jonsson 1990)

Socialpsykologiska analyser anses traditionellt gälla skeenden på samhällets mikronivå, det vill säga människomöten till vardags. Uppsatsens analyser har socialpsykologiska forskningsrön som sin utgångspunkt.

Disposition

Uppsatsen är indelad i tre avsnitt. Del ett - grupprocesser och grupprelationer - presenterar allmängiltiga mekanismer bakom människornas indelning i innegrupp och utegrupp och visar hur stereotypier, både positiva och negativa, utvecklas. Negativa etniska stereotyper kräver någon sorts ideologi som rättfärdiggör kränkande och diskriminerande beteende riktad mot andra människor. Idéhistoriska mekanismer bakom europeisk rasistisk ideologi och relevanta svenska ståndpunkter presenteras i del två. Den moderna rasismens olika former och typologier presenteras också där. Del tre handlar om svenska attityder, både de aktuella och de traditionella. Särskilt intresse riktas mot frågan, om uppvisade attityder kan leda till beteende som överensstämmer med dem. Jag tänker också titta på om uppvisade attityder kan klassificeras som rasistiska, trots att många etablerade svenska forskare förkastar sådan indelning. Slutdiskussionen och bilagor avslutar uppsatsen som är en litteraturstudie.

I. Grupprelationer och grupprocesser

3. "Vi" och "dem"

Sociala grupper

Under perioden 1850 och 1920 har vi förändrat vår förståelse om relationer mellan jaget och samhället. Forskarna har visat att gruppen utgör centrum i människans värld. Denna insikt underordnar inte individen under kollektivet. Snarare avslöjar den att variationerna i individuell utveckling och mognad liksom utformningen av olika personlighetstyper beror av olika former av social organisation och kultur (Collins & Makowsky 1992, Restivo 1991).

Mänskligt handlande måste förstås utifrån den mening som aktörerna själva ger sitt handlande. Samhället är en del av den mänskliga världen, så som den är skapad av människor, så som människor tillägnar sig denna värld och så som världen också skapar människorna i en ständigt pågående historisk process. De flesta anpassar sig till och vänjer sig vid ett visst samhälle, vars normer, värderingar och regler de anammar och tar för givna. Samhället använder sig av olika medel för att upprätthålla ordningen och kontrollera sina medlemmar, bl. a. fysiskt våld, ekonomisk, politisk och juridisk kontroll, förlöjligande och förtal, sedvänjor och etikett, yrkessystem och familj. Institutioner är distinkta komplex av sociala handlingar som reglerar och styr människornas beteende i olika situationer. Samhället tilldelar individen olika roller som bestämmer hur hon skall handla i olika situationer. En roll kan definieras som en typbunden respons på en typbunden förväntning, som definierar såväl en handling som den som utför den. Varje roll inbegriper dessutom en bestämd identitet. Dessa identiteter tillhandahålls och vidmakthålls av samhället (Berger 1963/1987).

Berger understryker att vi bör komma ihåg att de roller som vi pådyvlas och tar för givna ingenting annat är än fiktioner och konstruktioner, oavsett om de handlar om könsroller, klassroller, yrkesroller eller rasroller. Alla roller är konstruktioner, alla sociala strukturer är konventioner. De flesta är nyttiga och värdefulla, men det finns också sådana som tjänar till att legitimera förtryck och diskriminering.

Socialpsykologin befinner sig i gränslandet mellan sociologi och psykologi, sociologin som å ena sidan har samhället som sitt centrala studieobjekt och psykologin som å andra sidan sätter individen i fokus. Det finns ingen tydlig gräns mellan dessa förhållningssätt, men det förekommer olikheter i tyngdpunkterna. Socialpsykologer kan vara både psykologer och sociologer. Det som förenar bägge perspektiven är betoning på individens subjektiva uppfattningar av sig själv och omvärlden. Som det s k Thomasteoremet säger, att om människor definierar en situation som verklig, blir den också verklig i sina konsekvenser. Socialpsykologin analyserar det ömsesidiga samspelet mellan sociala förhållanden och individens tankar, känslor och beteenden, samtidigt som den studerar individens förhållande till omvärlden och individens beteende som medlem av större eller mindre grupper (Angelöw & Jonsson 1990)

Är en grupp en samling individer eller kan den också vara något utöver detta? Två olika uppfattningar i denna grundfrågan har uppstått: Den individualistiska synen som med rötter i psykologin tar sin utgångspunkt i individen och individuella psykologska processer för att förklara socialt beteende och den grupporienterade synen, som med rötter i sociologin ser individen som en del av ett större system. Det kan vara en grupp, en organisation eller ett samhälle. Individens handlande antas ha samband med processerna i det omgivande större systemet (Svedberg 1997).

Sociala grupper kan rubriceras som sammanslutningar av individer som umgås (interagerar) och bildar sociala relationer med varandra. Dessa sammanslutningar av individer brukar ha gemensamma mål, är beroende av och påverkar varandra, är medvetna om varandra såväl fysiskt som psykiskt samt uppfattar sig själva som en grupp. Grupper utgör nåt slags brygga mellan samhället och individen och vice versa. I grupperna sker olika slags av påverkan och samhälleliga värden, språk, attityder, roller och normer överförs. De enskilda gruppmedlemmarna lär sig mer eller mindre fullständigt dessa värden, för att sedan föra dem vidare till andra individer. (Angelöw & Jonsson 1990)

Brown (1988/1998:2) kommer med följande definition vad social grupp är för någonting:

A group exists when two or more people define themselves as members of it and when its existence is recognized by at least one other.

Han anser att studiet av grupper bör betraktas som socialpsykologins huvuduppgift, därför att "human beings are ´group beings´", och motiverar sitt ställningstagande på följande sätt:

... groups are inescapable part of of human existence. Like them or not, they simply are not going to go away. People grow up in groups (...); they work in groups (..); they learn in groups; they play in groups (...); they make decisions in groups (...); and of course, they also fight in groups, as street gangs, revolutionary cadres and national armies. (ibid:viii)

I grupper blir vi individer således både individuella och samhälleliga varelser. Men de grupper vi tillhör eller deltar i är mycket olika varandra på många sätt. De fyller olika funktioner, har olika strukturer, är relaterade till omgivningen på olika sätt, förändras på olika sätt och påverkar oss i olika grad. Grupper uppstår därför att olika individer med t ex likartade intressen, mål, karaktärer etc. möts, antingen slumpmässigt eller under planerade former. Om en grupp lyckas fortleva, om den förändras eller försvinner synes vara relaterat till faktorer såsom gruppstruktur, relationer inom gruppen och gruppens relationer till sin omgivning.

Den franske 1800-talets sociologen Emile Durkheim framförde en tanke att en grupp människor ibland handlade till synes utifrån ett medvetande. Han tyckte sig ana att individerna är sammanlänkade genom en enande kraft som på något sätt finns bortom individen. I vissa grupper är denna kraft så stark att den enskildes vilja kan domineras av gruppens vilja. Han kallade denna självständiga kraft kollektivt medvetande som i franska språket har innebörden av både gemensamt medvetande och gemensamt samvete. Detta kollektiva medvetande består av en gemensam moral och uppsättning värderingar som både ledsagar och kontrollerar mänskligt beteende och som är en förutsättning för social solidaritet (Collins & Makovsky 1992)

Svedberg (1997:16) preciserar att en social grupp 1) centreras kring ett gemensamt mål, 2) formaliseras via institutionella arrangemang, 3) definieras genom ett exkluderande av "icke-gruppen". Inspirerad av Brown (1988) definierar han social grupp på följande sätt: I en grupp samspelar medlemmarna (minst två) för att nå ett mål eller utföra en uppgift. Råder det oenighet under längre tid i gruppen, om målet eller uppgiften, upplöses eller ombildas sannolikt gruppen.

Varje grupp har någon form av struktur, vilket innebär att gruppen eller systemets individer eller individuella delar är sammansatta på ett sådant sätt att de tillsammans fungerar som en grupp eller ett system. Gemensamt för alla grupper är att de består av individer vars medlemskap ibland är klart definierat, ibland inte. Förutom medlemmar har alla grupper det gemensamt att de behöver:

normer - ett regelsystem eller en normstruktur som i olika utsträckning reglerar individernas beteende, så att ett mer eller mindre homogent och förutsägbart beteende kan förväntas;

roller - en rollstruktur, d.v.s. någon form av mer eller mindre permanent differentiering/åtskillnad mellan delarna/individerna;

maktfördelning - en hierarki, makt- eller statusstruktur som ger vissa funktioner eller roller i gruppen mer makt eller status än andra. Makt- eller statusstrukturen befästs vanligen i normstrukturen och kan variera mycket från grupp til grupp;

kommunikation - en kommunikationsstruktur, d.v.s ett sätt som medlemmarna i en grupp kommunicerar med varandra på;

relationer - en interpersonel attraktionsstruktur, d.v.s grupper karaktäriseras av någon form av uttalad eller underförstådd överenskommelse om gruppens mål och om en strävan att "hålla ihop". Denna "vi-känsla" utgör en mycket viktig faktor som många gånger kan avgöra gruppens effektivitet och fortlevnad. Förhållandet mellan vi-känsla och gruppstrukturen är således ömsesidigt. Båda är beroende av varandra. (Angelöw & Jonsson 1990)

 

Gruppkategorier och grupprocesser

Man har under socialpsykologins hundraåriga historia indelat grupper på flera olika sätt (Angelöw & Jonsson 1990, Collins & Makowsky 1989, Egidius 1994, Trost & Levin 1996). En indelning byggde på föreställningen att varje samhälle och organisation är sammansatt av grupper som uppkommer spontant i ett samhälle, såsom familjer, släkter, kamrat- och umgängesgrupper, gäng och arbetsgrupper som utvecklas till kamratgrupper. Dessa kallades för primärgrupper. Övriga gruppbildningar kom ur denna synpunkt att betraktas som sekundära fenomen och kallades därför sekundärgrupper. I dessa är umgänge mera ytligt och formellt.

Indelningen i primär- och sekundärgrupperna svarar i stort sätt mot den mera moderna distinktionen mellan informella och formella grupper. Horisontella informella grupper består av personer från samma nivå inom ett företag, t ex vanliga anställda, förmän eller chefspersoner. Vertikala klickar eller kamratgrupper består av personer från dessa olika nivåer.

En annan indelningsgrund gäller grupptillhörigheten ur individens synpunkt. Man kan då skilja mellan innegrupp och utegrupp (egengrupp respektive främlingsgrupp), där innegruppen är en grupp som man känner sig tillhöra och som man kan identifiera sig med och utegruppen en grupp som man känner sig främmande inför eller inte tillhör. Innegruppen består av en samling människor som brukar beskriva sig själva som "vi", medan utegruppen uppfattas som "dem".

Vissa grupper eller sociala kategorier har man som referensgrupper, antingen som positiva eller negativa. Eftersom man inte alltid är medlem i den eller de grupper som man har som sitt ideal, skiljer man mellan referensgrupp och medlemsgrupp. En referensgrupp fungerar som en måttstock i värderingen av egen och andras status. Den positiva referensgruppen representerar mycket av det eftersträvansvärda i livet. En människans beteende, men även hennes självbild, kan förklaras av hennes strävan att närma sig eller tillhöra en eller flera referensgrupper.

Socialtillhörighet eller icke-tillhörighet medför vissa kunskapsåtaganden. När man går in i en grupp accepterar man en världsåskådning eller definition av världen, och det som hålls för sant och riktigt i en grupp kan betraktas som felaktigt eller osant i en annan.

Hos Svedberg (1997) hittar vi ett annat sätt att tolka människans sociala samspel, nämligen genom fokusering på olika grupprocessnivåer. På den individuella grupprocessnivån hämtas förståelsen uteslutande genom att man ser till den enskilda personen och hennes beteende. Nästa nivå är den interpersonella och där ligger intresset på relationen individ - individ. Men gruppen kan även betraktas som ett system eller ett slags nätverk av relationer. Ur detta perspektiv kan man säga att gruppen utgör en helhet och har ett eget liv - gruppen som en helhet. Den fjärde grupprocessnivå - intergrupp - ser till dynamiken mellan subgrupper och till relationer övergruppens gränser, d.v.s. till andra grupper och system.

Individuell nivå - I detta perspektiv ses en grupp som antingen ett individuellt eller intrapsykiskt fenomen. Enligt behavorismen liknas gruppen vid en marknad där individen söker positiva försärkningar. Enligt det psykodynamiska synsättet berättar individens beteende i gruppen om inre processer och om hennes karaktärstruktur. Gruppen finns som en osynlig företeelse inom individen. Problem förklaras utifrån individen.

Interpersonell nivå - Relationer och samspel mellan gruppens medlemmar fokuseras: Kommunikation, roller och konflikter är av intresse. G.H.Mead - gruppen ger sammanhanget för individuella handlingar; människan "föds" i samspelet med andra; vårt jag och vårt medvetande blir till i mänskliga möten i vardagen - i en social spegling; man handlar, och i andras reaktioner och attityder till denna handling "speglar man sig" och får ett jag; detta är kollektivt samspelmönster: roller, relationer och sociala koder; genom lek- och spelstadiet antar man olika roller och assimilerar andras attityder till en generaliserad andre; vissa människor man möter blir signifikanta symboler:

den signifikante andre. Jaget är beroende av grupperfarenheter; distinktionen mellan handlande I och reflekterande Me betonas.

K. Lewin - människan ingår alltid i ett psykologiskt sammanhang som hon intuitivt förnimmer; hennes livsrum består av ömsesidiga beroenden och manifesteras i t.ex. gruppens atmosfär som påverkar hennes beteende - beteendet är en funktion av beroendet mellan personlighetsfaktorer och livsrummet; de egna krafterna har ursprung i personen själv och resulterar i egna betenden, medan inducerade krafter härstammar från omgivningen och resulterar i gruppbeteende; en grupp är inte en samling individer utan en mängd relationer mellan individer; det ömsesidiga beroendet i dessa relationer utgör gruppen, inte medlemmarnas individuella egenskaper.

Objektrelationsteori - betonar sätt att relatera till "objekt" (emotionellt betydelsefulla personer) snarare än strävan efter driftsmässig tillfredställelse; ur samspelet mellan mor och barn växer inre psykiska strukturer som avgör sätt att relatera till betydelsefulla personer i framtiden; det lilla barnet har svårt att integrera de motstridiga upplevelserna av modern som god moder och ond moder (hennes kärlek och hennes irritation); detta leder till att barnen endast införlivar bilden av den goda modern med sin egen jagbild och ser andra människor som ondskefulla; denna omedvetna klyvning och projektion aktualiseras i den vuxnes liv i t.ex. i grupper, mellan ledare och ledda, mellan grupper och mellan nationer; all aggressivitet kommer därmed att riktas mot omvärlden och det egna jaget (gruppen) förhärligas.

Problem förklaras utifrån relationer, sociala strukturer osv.

Gruppen som helhet - gruppen har gestaltegenskaper, den är något mer och annat än summan av sina medlemmar. Agerandet i gruppen påverkas av ett gemensamt omedvetet, vilket ger erfarenheten av att höra samman och upplevelsen av ett "vi".

Wilfred Bion använder begreppet grundantagandegrupp för att beskriva ett irrationellt gruppfungerande hos alla nybildade grupper som har sin grund i ett delat omedvetet "som-om"-antagande, där tre antaganden dominerar: beroende, kamp/flykt och parbildning; gruppen är hjälplös och beroende som om det fanns ledare som ordnar allt, som om det fanns nagot att fly ifrån alternativt bekämpa och slutligen som om två krafter skall förenas och ett under skall inträffa och befria gruppen från problem och lidanden; dessa antaganden avlöses så småningom av en arbetsgruppkultur, d.v.s en anda präglad av vilja att at itu med förelagda uppgifter och att se gruppen som den är på ett realistiskt sätt.

Carl G Jung betonar det kollektivt omedvetna, d.v.s. något som förenar oss människor och våra öden och består av innehåll och handlingsmönster som är gemensamma för alla människor. Det är en del av psyket som bevarar och för mänsklighetens gemensamma psykologiska arv vidare. Gruppens omedvetna kan ses som en mellanlänk mellan individens omedvetna och det kollektiva omedvetna.

Allt hänger ihop, enligt det systemteoretiska perspektivet, som ser gruppen som ett öppet system där allt mänskligt handlande och mänskliga problem uppstår i samspelet med andra. Tonvikten ligger här på relationer, processer och strukturer i gruppen och dess förhållande till den omgivande helheten. En individ ingår som regel i många olika system, vilka påverkar varandra ömsesidigt och kan i sin tur bilda nya system. En händelse i en del av systemet berättar något om systemet i sin helhet och om dess beskaffenhet. Alla system strävar efter någon sorts balans; ett system är en helhet som fungerar som en helhet p.g.a. det ömsesidiga beroendet mellan dess delar. De olika systemen och subsystemen har gemensamma eller likande systemkaraktäristika som varje medlem är bärare av och inte kan skiljas ut ifrån.

Problem förklaras här som något alla är delaktiga i.

Intergrupp - här fokuseras på intergruppkrafter. De härrör ur relationen mellan och dynamiken i subgrupper och grupper.

Referensgruppteori är ett exempel: När individen agerar ses och tolkas hon som en representant för en eller flera subgrupper. Det kan vara status, kön, ålder, etnisk tillhörighet, ideologisk framtoning eller organisationstillhörighet. Intergruppkrafter bestämmer individens identitet och världsbild. Grupper sägs ha olika koder eller kulturer. Gruppkultur består av de kollektiva bilder medlemmarna har av sig själva, gemensamma kunskaper, delade erfarenheter, kollektiva vanor och värderingar. Systemteori appliceras också här.

Problem förklaras utifrån systemskillnader och kulturella olikheter.

Brown (1988/1998) försöker fördjupa vår förståelse av grupprocesser och grupprelationer med hjälp av tre nyckelidéer. För det första, gruppen är en källa till människans sociala identitet; man baserar sin självvärdering och uppfattning om sin plats i samhället på medlemskapet i olika grupper. För det andra, man upplever ständigt spänning mellan gruppens ändamål och nödvändigheten att samarbeta med andra gruppmedlemmar; "getting on with the job" betyder också "getting on with people". För det tredje, gruppdynamiken underkastas oftast sociala jämförelseprocesser; både internt mellan gruppmedlemmar och externt mellan sin egen innegrupp och olika utegrupper.

Innegruppen och utegruppen

Upplevelsen att den sociala världen består av en innegrupp och en utegrupp kännetecknas av sin inre dynamik (Allport 1954, Dovidio & Gaertner 1986, Atkinson m fl 1993, Manstead & Hewstone 1995, Sabini 1995). Själva faktum att populationen kategoriseras som innegrupp och utegrupp påverkar gruppmedlemmarnas beteende och uppfattningar om gruppernas natur. Omedelbart uppstår det en stark partiskhet gentemot innegruppen, särskilt när det gäller att fördela resurser och belöna prestationer. Man börjar inbilla sig att innegruppen kännetecknas av större åsikts- och attitydssamstämmighet, än det är fallet, samtidigt som man tillskriver dess individuella medlemmar mer tilltalande särdrag.

Uppdelningens andra resultat är att man börjar anse att utegruppens medlemmar liknar varandra i lika stor grad som dem skiljer sig från innegruppen. Ju mer framträdande är skillnader i utseende mellan grupperna, desto mer extrema är bedömningarna. Detta gäller också uppfattningen om utegruppens psykologiska karaktärsdrag - dess medlemmar uppfattas som mer extrema än innegruppens och betygsättningen följer det fysiska avståndet.

Utegruppens påstådda homogenitet är också kategoriseringens resultat. Ju större är upplevelsen av likhet inom en kategori, desto större är upplevelsen av en annan kategorins olikhet. Människor brukar bättre känna till den egna gruppens medlemmar och vara mer förtrogna med dem än med personer tillhörande andra grupper. Därför är deras tankar om innegruppen mer nyanserade än om utegruppen och dess medlemmar. Som resultat av detta brukar man vara mer positivt inställd till innegruppen än till utegruppen.

Innegruppens medlemmar väcker varmare känslor än utegruppens. Man brukar anse att positiva beteenden och resultat orsakas av innegruppens inneboende egenskaper och av gruppens gemensamma värderingar, medan negativa utgångar vållas av makter utanför dess kontroll. Utegruppens fram- och motgångar förklaras på ett annat sätt. Där anser sig man uppfatta slumpens verkan, när utgången är positiv, respektive tillskriver utegruppens misslyckanden dess oförbätterliga och karakteriska egenskaper.

Man brukar favorisera innegruppen och är mer benägen att se dess medlemmar som individer, medan utegruppen i regel uppfattas som homogen och väsenskild.

Innegruppens favorisering betraktas som uppdelningen främsta konsekvens, medan eventuell förekomst av fientlighet riktad mot utegruppen och dess intensitet bestäms av kategoriseringens art samt samhällets socio-kulturella värderingar och prioriteringar. En innegrupp kan inte existera utan en utegrupp, men grunderna för den sociala världen splittring varierar. Följande kategoriseringsvariabler brukar utgöra grund för inne/utegruppens förekomst: kön, ras/etnicitet/kultur, ålder, regional och nationell identitet, ideologi, religion, social klass, yrke och intressegrupp.

Utegruppen är viktig för att definiera innegruppen eftersom dess medlemmar oftast uppfattas som avvikande. Som kontrast visar den upp en avsaknad av den egna gruppens positiva egenskaper. Motsättningarna mellan grupperna leder till att solidariteten inom den egna gruppen stärks, t.ex. med hjälp av rykten och fördomar om den andra.

Gränsdragningar

Allport (1954) betonar ett viktigt socialt faktum, nämligen att innegruppens gränser ofta uppfattas olika av gruppmedlemmarna själva beroende av deras skiftande behov av statusförhöjning (self-enhancement). Ibland åberopas det ett medlemskap i en viss kategori, medan vid andra tillfällen betonas det en annan grupptillhörighet. Känslan av att höra till en grupp brukar vara mycket personlig och växlande angelägenhet. Allport (1954:37) skriver: "In-groups are often recreated to fit the needs of individuals".

Den egna familjen brukar utgöra den minsta och mest orubbliga innegruppen. Om vi betraktar familjen som centrum av människans föreställningsvärld, så bör gränserna för innegruppskänslan förflytas, ju mer man avlägsnar sig från familjeperspektivet. Innegruppens styrka bör minska i motsvarande grad, när erfarenheter av personlig kontakt försvagas och medlemskapet i innegruppen är allt mer omfattande. Man kan föreställa sig följande schematisk och förenklad utvidgning av innegruppens gränser, i form av koncentriska cirklar, där allt större kategorier människor integreras: först familjen, sen grannskapet, staden, egna nationen, staten, för att slutligen omfatta hela mänskligheten (Allport 1954).

4. Attityder

Attityder är känslobetonade sympatier och antipatier - fördelaktiga eller ofördelaktiga bedömningar och reaktioner mot objekt, människor, situationer eller alla andra tänkbara aspekter av verkligheten, inklusive abstrakta idéer och politiska lösningar. De anger känsloton mot omgivningen och är ställningstaganden som bildas efterhand som vi drar slutsatser om olika företeelsers beskaffenhet och deras betydelse för anpassningen till vår omvärld.

Känsloliv är den del av själslivet som ger information, motiv och handlingar deras speciella kvalitet, så att ting, händelser, människor osv. kan uppfattas som vänliga, fientliga, underbara, förhatliga, farliga, vackra, fula och på tusen andra sätt.

Samtidigt som man tillskriver omvärlden sådana kvalitetsegenskaper kan man hos sig själv uppleva tillstånd eller processer av upprymdhet, sorg, rädsla, ångest, förstämning, glädje, ilska, irritation osv. Känsloliv har alltså två beståndsdelar: allt detta som ger information, motiv och handlingar deras speciella kvalitet samt självupplevda tillstånd och processer.

Inom socialpsykologin och andra samhällsvetenskapen betraktas attityd som en varaktig inställning som kommer till uttryck att man är för eller emot något (ett attitydobjekt).

En attityd anses bestå av kognitiva, affektiva och intentionella element. Dess tankekomponent handlar om hur man uppfattar ett fenomen, medan känslokomponenten beskriver känslomässig reaktionen på det och beteendekomponenten gäller handlingsinrikting.

En negativ attityd mot en etnisk grupp brukar bottna i negativa stereotyper (dvs. negativa uppfattningar), yttra sig i fördomar (negativa känslor) och leda till diskriminering (negativt agerande).

Flera av teorierna om attitydbildning och attitydförändring går ut på att vi strävar efter att få balans eller jämvikt i vårt själsliv mellan olika inställningar. Om en vän har andra idéer om saker och ting än vi själva, känner vi ett tryck att antingen ändra våra idéer eller övertala vännen att ändra sina eller att ompröva vår inställning (attityd) till vännen.

Till denna typ av balans- eller jämviktsteorier räknas dissonansteorin, formulerad 1957 av amerikansk psykolog Leon Festinger. Han uppmärksammade bristande överenskommelse mellan olika värderingar, attityder, tankar och uppfattningar som kan finnas i en persons själsliv. Dissonansen är obehaglig och därför tillgriper människor diverse strategier att komma till rätta med den. Vi undviker att se kritiskt och negativt på sådant som vi företagit oss, fattat beslut om eller starkt tror på. Annars skulle vi komma i konflikt med oss själva. Vi söker befria oss från upplevda mångtydigheten och motsägelser i våra uppfattningar om saker och ting. Av den anledning läser vi sådana böcker och tidningar samt umgås med sådana människor som har samma synsätt och åsikter som vi själva.

Även om en attityd formats rationellt, när den väl slagit rot i sinnet, kan den leva vidare av egen kraft och lätt kan bli identitetsbestämmande.

Stereotyper är starkt förenklade, vanligen känslomässigt laddade föreställningar om en företeelse, t ex om en folkgrupp som man gillar eller ogillar. De bygger på svepande generaliseringar om gruppen vilka också anses gälla individuella gruppmedlemmar. Detta kan leda till förvrängda uppfattningar om individer tillhörande utegruppen. Fördomar om ett visst kön, en ras, etnisk eller social grupp bygger i regel på negativa stereotyper.

Fördomar är idéer och föreställningar som på förhand dömer (nedvärderar) grupper eller individer på grundval av deras förmenta egenskaper. Dessa åsikter grundas inte på objektiva fakta utan bottnar i känslomässiga, oftast omedvetna reaktioner, t ex fördomar mot personer i andra sociala grupper än den man själv tillhör, mot andra ideologier eller religiösa och politiska uppfattningar än den egna. Dessa föreställningar är djupt förankrade i känslobetonade reaktionsmönster och i motiv som oftast har med konflikter mellan grupper att göra. Logiska argument och personlig erfarenhet brukar ha ringa verkan på dem.

Manstead & Hewstone (1995:450) anlägger en brygga mellan fördomar och attityder:

This can be defined as holding of derogatory attitudes or beliefs, the expression of negative affect or the display of hostile or discriminatory behavior toward members of a group on account of their membership in that group. In this light sexism, racism, homophobia, and ageism can all be considered as special cases of prejudice. (...)

It is useful to conceive of prejudice as originating from three sources: sociopsychological motivations, cognitive processes, and sociokultural influences on individuals and their ingroups.

Alla fördomar bygger på två centrala föreställningar: 1) man nedvärderar "dem" för att upphöja självkänslan hos "oss"; 2) man vill till varje pris vidmakthålla status quo i samhället och lidelsefullt försvarar auktoriteter som legitimerar den.

5. Attitydernas sociala funktioner

En attityds funktion kan bl.a. vara att den förenklar hantering av informationen från den sociala omgivningen och blir ett slags mall för förståelse av likartade situationer i vardagslivet. En attityd bidrar till att vidmakthålla den bild av omgivning som är förenlig med självuppfattningen (Atkinson m fl 1993). Människor upplever socialt tryck för att anpassa sina attityder till den sociala miljöns krav och är mycket angelägna att ha effektiva och "korrekta" attityder. Därför är man benägen att ändra sin attityd, när en annan attityd visar sig vara effektivare och verkar ännu mer välgrundad (Manstead & Hewstone 1995).

Sabini (1995:528) definierar attitydernas sociala funktioner på följande sätt:

1) they help define social groups,

2) they help establish our identities,

3) they guide our thinking and behavior.

Instrumentell funktion

Vissa attityder formas för praktiska skäll och är nyttoinriktade. Här antas det att människor främst motiveras av eget intresse. Utgångspunkten är tanken att människor försöker maximera sina belöningar och minimera bestraffningar. Vissa attityder kan uppfylla funktionen genom att göra det lättare att uppnå målet. Man ansluter sig till sådana attityder för att få bestämda förmåner och undvika beskärning av dessa.

Bland svenska politiska ställningstaganden kan man nämna en önskan om utvidgning av skattefinansierad välfärd respektive motståndet mot högre skatter. Sådana attityder kan förändras bara om alternativet skulle ge större förmåner.

Kunskapsfunktionen

Dess syfte är att skapa ordning och reda för att effektivt kunna bearbeta alla intryck utan att ägna sig för mycket åt alla detaljer. Här antas det att alla människor motiveras av önskan att ha en stabil och meningsfull världsbild. Attityder hjälper tillfredställa behovet genom att tillhandahålla en referensstruktur som sorterar både befintlig och ny samhällsinformation.

Man bildar en schema, dvs en tankestruktur som formar sättet att uppfatta saker och ting och att reagera på det som uppfattas. Detta förenklar verkligheten och leder till förutfattade meningar vilka oftast baseras på outtalade antaganden. Ett svenskt exempel är föreställning att landets befolkas av "svenskar" och "invandrare".

Värdefunktionen

Funktionen uppfylls av attityder som uttrycker värderingar och förmedlar självuppfattningen. Här antar man att människor främst behöver skapa klarhet kring sin egen bild av sig själv. Man lägger till sig med viss attityd som antas hjälpa en att bekräfta och bibehålla självbilden.

Detta kan exemplifieras, att när man är positiv mot invandring p.g.a. sina inre övertygelse - därför att man uppskattar diversitet och är tolerant mot andra. Eller när man är negativ mot invandring - därför att man uppskattar homogenitet och högvärderar "svenskheten". Också breda politiska åsikter exemplifierar funktionen - när man uppfattar sig som "socialdemokrat" eller "moderat". Sådana attityder bottnar i självuppfattningen och brukar stämma med varandra. Samtidigt är dem svåra att förändra: då måste man övertygas att en alternativ attityd bättre passar med grunduppfattningen. Detta är inte det lättaste och man måste börja tidigt, därför att "man kan uppfostra barn, men inte vuxna".

Skyddsfunktionen

Funktionen gäller hanteringen av känslomässiga konflikter. Man anser att de flesta människorna klarar situationer som potentiellt hotar deras självkänsla genom att lägga till sig med attityder som förnekar eller minskar sådana risker. Här antas det att individer och grupper motiveras av önskan att värna självbilden när den hotas av deras eget undermedvetna eller av skeenden i den yttre världen. Vissa attityder tillfredställer behovet. Man kan hantera sina egna fientliga känslor gentemot sig själv eller sina närmaste genom att förskjuta dem på lägliga andra (exempelvis, medlemmar av etniska minoriteter eller i Sverige - "invandrare").

Funktionen uppfylls av attityder som har för syfte att undvika ångest och värna självkänslan.

Deras främsta form är projektion, ett reaktionsmönster som går ut på man förlägger egna synsätt, motiv och känslor till en annan grupp, dvs. tillskriver andra egna egenskaper som man inte vill kännas vid. Ordspråket, "På sig själv känner man andra", beskriver detta.

Ett annat fenomen förknippat med funktionen är benägenhet till syndabockjakt, när "de andra" beskylls för allehanda personliga och samhälleliga misslyckanden. Grupper och individer som uppvisar disposition för detta brukar komma från miljöer med tydlig inre hierarki (där man socialiseras till att samtidigt både underordna sig och se ner på andra) och där föräldrar starkt oroar sig för familjens framtida socioekonomiska status.

Auktoritär personlighet är en annan manifestation av skyddsfunktionen. Man uppvisar undergivenhet mot personer betraktade som överlägsna och förakt gentemot alla som uppfattas som underlägsna. Människor som uppvisar dogmatism, rigiditet och oförmågan att tolerera tillvarons mångtydighet brukar förtränga sina egna misshagliga egenskaper och projicerar dem på medlemmar i alla "underordnade" grupper.

1980-talets forskning (citerad i Atkinson m fl 1993) visar dock att attityder som uttrycker skyddsfunktionen i form av projektioner och syndabocksletandet kan också ha andra orsaker än beskrivna psykodynamiska processer. Etniska fördomar och auktoritära attityder kan också förvärvas genom vanliga uppfostringsmetoder. Socialisering till rådande kulturella normer, när det gäller umgänget över etniska och kulturella gränser, kan räcka till för att skapa fientlig eller nedlåtande inställning till människor och grupper uppfattade som "annorlunda" och "underlägsna".

 

Socialanpassningsfunktion

Här gäller det att få uppleva en känsla av deltagande och samhörighet med sin grupp. Genom att uttrycka vissa attityder blir man accepterad av andra.

Människan brukar använda sig i sina sociala interaktioner av åsiktkapslar som oftast består av en övertygelse, en attityd och känsla av social acceptans. Varje kapsel omfattar ett faktum, en känsla och en anhängarskara, som är dess viktigaste beståndsdel. Dess syfte är att: 1) utgöra ett pålitligt konversationsunderlagg (för att kunna komma överens med andra, när ämnet tas upp); 2) ge sken av rationalitet för icke-prövade, tysta överenskommelser i sociala frågor; 3) underlätta anslutning till viktiga social grupper och förstärka känslan att höra till (gruppen, subkulturen eller samhället). Man brukar acceptera vissa åsikter och attityder därför att ens vänner, familjer eller grannar gör det (själva innehållet är av mindre betydelse här - det är främst sociala band som räknas).

Attityden som uppfyller funktionen kommer sannolikt att förändras, om bakomliggande sociala normer ändras. Lagändringar och lagarnas praktiska tillämpning kan ibland ändra sociala normer, genom att statsmakten förklarar medborgarna vad som är acceptabelt och icke-acceptabelt samt straffar oacceptabelt beteende.

6. Hur uppstår fördomar?

Sammanställningen i Dovidio & Gaertner (1986) av socialpsykologiska förskningsrön, som jag redogör här, presenterar processer bakom människornas motivationer samt tar fasta på kognitiva, sociala och kulturella faktorer som håller fördomar vid liv. Två förklaringsmodeller verkar dominera samhällsdebatten. Vikten lagd vid inlärda (socialiserade) värden och attityder kännetecknar motivationsteorier.

Kognitiva teorier framhåller felaktig social kategorisering och fördomsfull informationsbearbetning (här betonas processer som styr intrycksmottagning, inlärning, minne, tänkande och reflektion, dvs. grundläggande kunskapsliv).

Allport (1954) urskiljde några forskningsområden i frågan om etniska fördomar. Han hävdade att stereotyper var fördomarnas konsekvens och fungerade som diskrimineringens efterrationalisering. Följande områden uppmärksammades:

  • · socio-kulturella helhet - här betonades social och kulturell kontext, där fördomsfulla attityder uppstod, hölls vid liv och förmedlades till kommande generationer;

    · situationell kontext - man fokuserade på direkta kontakters art; graden av samarbete eller rivalitet mellan grupperna påverkade fördomsfullheten och diskrimineringens intensitet;

    · personlighetens struktur - barnuppfostransmetoder satte igång psykodynamiska processer som väckte till liv etnocentrism och hierarkisk människosyn;

    · fenomenologin - där individens beteende styrdes av dennes världsuppfattning och idéer om samhällets och människans natur; historiska, kulturella, sociala, personliga och situationella faktorer tillsammans utmejslade attityder och ev. fördomar;

    · stimulus-respons samband - där faktiskt upplevda skillnader mellan grupperna orsakade antipati, diskriminering och fientlighet.

  • Idag hävdar man att fördomar och diskriminering bottnar i etniska stereotyper. Forskare söker fenomenets rötter både på makronivå (där fördomar skapas av gruppkontakternas natur) och på mikronivå (betoningen läggs vid processer som leder till att individer inom en bestämd kultur införskaffar och manifesterar fördomar mot andra etniska grupper).

    På samhällsnivå

    Här betonas att etniska fördomar brukar åsyfta minoritetens exploatering. Dessa teorier hittar orsakerna i ekonomiska och statusmässiga faktorer bland samhällsmajoriteten. Fördomarna syftar på verkningsfull kontroll över minoriteternas tillvaro och begränsar deras chanser vid konkurrens om attraktiva positioner på arbets- och bostadsmarknaden.

    Andra teorier förklarar fördomsfullheten genom att hänvisa till naturen av kontakter mellan grupperna. Man konstaterar att positiva kontakter (ex. samarbete) leder till positiva attityder, medan negativa interaktioner (ex. konkurrens) skapar negativ inställning.

    På individnivå - personligheten eller kontakten?

    Här försöker man förklara fördomarnas existens genom att hänvisa till inre faktorer och grundläggande personliga interaktioner. Bland inre psykologiska faktorer betonar man personlighetens roll samt kognitiva processer och motivationer. Freuds psykoanalytiska modell fungerar som stomme för personlighetsbaserade teorier. Fördomar betraktas som indikatorer av djupa inre konflikter. Teorierna understryker att projektion, förskjutning och auktoritär personlighet bidrar till att etnisk fanatism uppstår.

    Icke-psykoanalytisk teori framhäver att negativ självbild gör att en individ kan bli fördomsfull. Kognitiva teorier hävdar att det räcker att indela människor i grupper för att skapa grunden för framtida fördomar. Motivationsteorier fokuserar på mänskligt behov av inre samstämmighet. Uppfattade skillnader mellan etniska grupper (ex. utseendet) leder till att människor tror att "de andra" från utegruppen tänker och tycker annorlunda än de själva. Den här premissen leder i sin tur till negativ inställning.

    Socialisering, anpassning och attributionsprocesser kan också utgöra grund för fördomsfullhet. Detta hävdar teorier som betonar mellanmänskliga interaktioners betydelse. Man förvärvar fördomar på samma sätt som andra kulturella värderingar, enligt socialiseringsperspektivet. Olika kulturer visar olika grader av fördomsfullhet, men en och samma kultur brukar manifestera konsekvent negativ inställning, över tid och rum, gentemot grupper uppfattade som "främlingar". Det finns omfattande empiriskt material som bevisar att samhälleliga normer orsakar och bibehåller fördomar. Attributionsteori konstaterar att människan behöver "rationellt" förklara sitt eget och "de andras" beteende och brukar förknippa "de andras" uppträdande med varaktiga personliga egenskaper. Man tenderar alltså att exempelvis sätta likhetecken mellan minoriteters låga socio-ekonomiska status och deras påstådda lathet och andra karaktärfel.

    Kontrollmekanismer och utbredning

    Fördomsfullhetens roll i samhället kan också kategoriseras enligt dess relativa position längs två samhällskalor: 1) externa - interna kontrollmekanismer ("victim-system control"), och 2) utbredning ("embeddeness"). Det första konceptet analyserar i vilken grad människans samhällsställning beror på hennes interna, personliga förutsättningar eller hur pass mycket definieras den av objektiva, externa samhällsmekanismer. "Blaming the victim"-teorier lyfter fram relativt maktlösa människor på samhällets botten och klandrar dem för vållandet av sina egna problem. Teorier, som hittar orsaker till etniska socio-ekonomiska skillnader i minoritetsgruppers påstådda patologiska familjestrukturer eller kulturella efterblivenheten, hör till denna kategori - det är alltid "de andra" som det är fel på (när man konstaterar detta, kan syndabockjakten startas). Fördomsfullhetens utbredning i samhället kan mätas med hänsyn till hur pass central roll tankegångarna spelar. Är dem en isolerad, perifer eller avvikande företeelse (låg utbredning) eller en grundläggande norm i existerande samhällssystem (hög utbredning)?

    Formande processer

    Modern psykologisk forskning fokuserar på processer som leder till att fördomar uppstår och bibehålls hos individer, vilket i sin tur leder till att diskrimineringens utbredning i samhället tolereras. Kognitiva teorier hävdar att etniska fördomar bottnar i kulturella normer och åsikter samt orsakas av tendentiös informationsbearbetning som resulterar i samhällets uppdelning i inne- och utegrupp. Man kan antingen uppmärksamma skillnader eller likheter mellan grupper, kulturer och folkslag. När man kategoriserar människor i "våra egna" och "de andra", påverkar man sin egen varseblivning och sitt efterföljande beteende.

    Motivationsperspektivet betonar att etniska fördomar bottnar i konkurrensen om attraktiva mål (ex. resursfördelning på "de andras" bekostnad) eller orsakas av jakten på tillfredsställelse av sina egna behov. En annan förklaring betonar socialiseringsprocessens roll, där man uppfostras till fullvärdig samhällsmedlem och måste anamma rådande värderingar som nedvärderar etniska minoriteter.

    Sabini (1995:143) summerar forskningsrön kring fördomarnas uppkomst:

    Three different approaches to understanding prejudice have been taken. The cultural approach sees the prejudiced individual as a product of a prejudiced culture. The motivational approach considers prejudice as a consequence of hostile motives, hatred. The cognitive approach sees prejudice as an outgrowth of pernicious beliefs about people.

    Det kognitiva perspektivet betonar att alla fördomar baseras på stereotyper. Problemet är att stereotyper är ingenting annat än allmänna kategorier som är en del av normalt tänkande. Inte alla stereotyper är felaktiga. Inte alla stereotyper är negativa. En avgörande frågan: hur uppstår det negativa stereotyper om vissa samhällskategorier? Sabini (1995:143) svarar:

    There is substantial evidence that if people have a prior theory that two things are related, they will tend to see a relation between them (in a set of data) even when there is no real relation there. There is also research suggesting that if people encounter a member of a group who does not fit their stereotyp of the group, they will decide that for that very reason the person isn't typical of the group, and they will not revise their impression of the group as a whole.

    Det verkar att människor behöver något slags "a prior theory" för att "upptäcka" och "se" stereotyper i sin sociala omgivning. Det verkar att stereotyper om olika samhällsgrupper bottnar i samhällets definition av "korrekta" relationer mellan grupperna.

    Jag anser att bland presenterade socialpsykologiska forskningsrön bör man främst betona rollen som samhällets värderingar och prioriteringar spelar vid fördomarnas uppkomst. Människan är alltid en del av sitt omgivande samhälle och avspeglar i sina interaktioner dess grundläggande människosyn. Detta gäller också etniska relationer, särskilt förhållningssättet till grupper uppfattade som "underlägsna".

    Sammanfattning

    Medlemskap i olika sociala grupper skänker människan en tillhörighetskänsla som påverkar uppfattning om hennes sociala identitet. Gruppernas gränser skiftar och de är olika varandra på många sätt. De fyller olika funktioner, har olika strukturer, är relaterade till omgivningen på olika sätt, förändras på olika sätt och påverkar människor i olika grad. Varje grupp har dock ett gemensamt mål, formaliseras via institutionella arrangemang och definieras genom ett exkluderande av "icke-gruppen".

    Socialpsykologin analyserar det ömsesidiga samspelet mellan sociala förhållanden och individens attityder, samtidigt som den studerar individens förhållande till omvärlden och individens hållning som medlem av större eller mindre grupper.

    Attityder är varaktiga känslobetonade omdömen av människor, objekt, situationer eller andra aspekter av verkligheten. De består av kognitiva, affektiva och intentionella element. Dess tankekomponent handlar om hur man uppfattar ett fenomen, medan känslokomponenten beskriver känslomässig reaktion på det och beteendekomponenten gäller handlingsinriktning. Attityder definierar sociala grupper, hjälper oss etablera våra sociala identiteter samt styr vårt tänkande och beteende. De anses uppfylla fem funktioner: instrumentell, kunskaps-, värde-, skydds- samt socialanpassningsfunktion.

    En negativ attityd mot ex. en etnisk grupp brukar bottna i negativa stereotyper

    (d v s negativa uppfattningar), yttra sig i fördomar (negativa känslor) och leda till diskriminering (negativt agerande). Fördomar nedvärderar grupper eller individer för att upphöja självkänslan hos sin egen grupp. De bygger på stereotyper, d v s förenklade uppfattningar om andra grupper vilka också anses gälla individuella gruppmedlemmar. Fördomarna åsyftar vidmakthållande av status quo i samhället.

    Socialpsykologer anser att samhällets viktigaste uppdelning förekommer när människor uppfattar att det består av en innegrupp och utegrupp, där innegruppen är en grupp som man känner sig tillhöra och som man kan identifiera sig med och utegruppen en grupp som man känner sig främmande inför eller inte tillhör. Man favoriserar sin innegruppen och är benägen att se dess medlemmar som individer, medan utegruppen i regel uppfattas som homogen och väsenskild. Eventuell fientlighet riktad mot utegruppen och dess intensititet bestämms av uppdelningens art samt av samhällets värderingar och prioriteringar. En innegrupp kan inte existera utan en utegrupp, men grunderna för den sociala världens splittring varierar. Inne/utegruppens förekomst baseras oftast på följande variabler: kön, ras/etnicitet/kultur, ålder, regional och nationell identitet, religion, social klass, yrke ooch intressegrupp.

    Inom modern socialpsykologi anser man att etniska fördomar är resultat av olika processer inom innegruppen och bottnar i gruppens bild av omvärlden. Man pratar antingen om individuella motivationer som understryker konkurrensen om attraktiva mål (t ex resursfördelning på utegruppens bekostnad); eller om felaktiga kognitioner vilka orsakas av tendentiös informationsbearbetning (vi väljer att antingen se skillnader eller likheter mellan grupper, kulturer och folkslag; attityden utformas av samhällets kulturella normer); eller betonar socialiseringsprocessens roll (vi uppfostras till fullvärdiga samhällsmedlemmar och måste anamna rådande värderingar som kan nedvärdera etniska minoriteter).

    I ljuset av presenterade socialpsykologiska förskingsrön anser jag att den dominerande innegruppens relation till diverse etniska utegrupper bör analyseras för att kunna skaffa sig en uppfattning om utegruppers status och plats i samhällsordningen. Inte minst gäller det utegruppers ställning på arbetsmarknaden. Majoritetens inställning uttrycks genom specifika attityder som avspeglar samhällets sociokulturella hierarkier och interna prioriteringar. Nya samhällsmedlemmar socialiseras till normerna, vilka oftast har skapats och definierats under långa historiska processer.

    Det uppstår en rad frågor som jag ska försöka besvara i uppsatsens efterföljande delar. Hur uppfattas gränserna mellan svensk/västeuropeisk innegrupp och invandrade utegrupper? Vilka historiska faktorer påverkar dagens attityder? Hur definieras etniciteten och när uppfattas den som problematisk?

    Jag tänker också undersöka hur ideologier rättfärdigar etniska utegruppers underordnade ställning. Finns det en enda rasismform eller förekommer fenomenet i flera varianter? Måste man vara fördomsfull för att uppvisa attityder som i praktiken är rasistiska, därför att man förkastar hänsynstagande till människans inneboende värde eller karaktär och bedömer hennes förmåga eller tilldelar henne en samhällsroll uteslutande med ledning av hennes etniska härkomst?

    Sabini betonar samhällets roll (1995:125):

    The cultural account argues that we cannot understand the stereotypes we have of various groups in cognitive terms alone; it suggests that the stereotypes we have are a consequences of the specific way our culture has structured interactions between ingroups and outgroups. According to this view, the history of culture determines the particular content that various stereotypes have.

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    II. Rasistiska ideologier

    7. Ideologisk hegemoni

    Begreppet kultur kan ha olika betydelser i olika sammanhang. När sociologerna talar om kultur avser de ofta den allmänna samhällsutvecklingen i västerlandet. Termen civilisation används ofta som synonym med kultur. I vissa sammanhang används termen för att beteckna mer specifika fenomen; man talar t ex om folklig kultur versus finkultur, om mainstreamkultur och subkultur. Något som kännetecknar begrepp kultur är att det ständigt pågår symboliska strider om hur man skall definiera vad som är kultur (Johansson & Miegel 1996).

    Den tyske kultursociologen Karl Mannheim försökte under 1900-talets första hälft precisera villkor för utvecklandet av "det goda samhället". För att kunna nå fram till någorlunda "objektivt" kunskap om den sociala verkligheten måste man genomskåda de olika ideologiska föreställningarna som har sina rötter i olika sociala gruppers försök att tillskansa sig makt. Ett viktigt moment i ideologikritiken är att analysera sambandet mellan det sociala och det kulturella, d v s mellan olika sociala grupperingar och vissa värden, attityder och generella föreställningar om samhället.

    Mannheim använder begreppet "världsbild" för att beskriva hur en specifik kunskap om den sociala verkligheten växer fram och utvecklas i en specifik social kontext. En sådan världsbild har sitt ursprung i de erfarenheter och upplevelser som en social grupp delar. Kulturen formas genom en ständig kamp mellan olika sociala grupper. De sociala skikt som har mest makt försöker även skaffa sig monopol på hur den sociala verkligheten skall tolkas. Olika sociala grupper utvecklar olika ideologier för att rättfärdiga sina tolkningar av den sociala verkligheten. Ideologi innebär alltid en viss förvrängning av den sociala verkligheten i syfte att rättfärdiga en social grupps maktposition, privilegier och strävan efter kontroll över tillgängliga resurser.

    Mannheim anser att skapandet av kunskaper och kulturella föreställningar alltid sker i en social kontext. Därför finns det ett nära samband mellan uppkomsten av ny kunskap och skapandet och vidmakthållandet av ideologiska föreställningar. Enligt honom finns det en grupp i samhället som i större grad än andra både deltar i ideologiproduktionen och besitter resurser nödvändiga för ideologikritik; nämligen de intellektuella (Collins & Makovsky 1992, Johansson & Miegel 1996).

    Ideologi betraktad som samhällsåskådning utgör en någorlunda sammanhängande enhet vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer. Att vara anhängare av en ideologi betyder alltså att man accepterar dess verklighetsbeskrivning, delar dess grundläggande värderingar och stöder dess handlingsprogram.

    Ideologier har sin övertygelsekraft inte genom abstrakta idéer utan genom att anknyta till sådant som för dess bejakare ter sig som självklart, naturligt eller i överensstämmelse med sunda förnuftet.

    Den franske filosofen Louis Althusser knyter samman ideologierna till vad han kallar de "ideologiska statsapparaterna", skolan, kyrkan, rätten, familjen osv. Dessa institutioner utgör enligt hans mening förutsättningarna för människors tankar och åsikter. De ger så att säga ramarna för föreställningsvärlden. Ideologi är alltså förutsättningen i ett bestämt samhälle för människors medvetande, deras åsikter och tankar (Nationalencyklopedi 1989).

    Det pågår en ständig kamp mellan olika sociala grupper om makten och resursfördelningen i samhället. Majoritetens attityder till underordnade etniskt skilda grupper brukar ha ideologiska syften (L.Bobo i Katz & Taylor 1988).

    Här anknyter man till Gramsci's begrepp om ideologisk hegemoni, som uppstår när en grupps idéer starkt påverkar kulturella och sociala institutioner i samhället. Sociala ojämlikheter förklaras då på ett sätt som i praktiken fördjupar, rättfärdigar och befäster olikheterna. Hegemoni är den typ av social makt som bestämmer ett samhällets moral, ideologi och "intellektuella miljö" (i motsats till direkt politisk makt). Den dominerande gruppen åstadkommer en reell hegemoni, när alla sociala grupper och alla sociala skikt, både de som dominerar och de som domineras, accepterar den dominerande gruppens samhällssyn (Collins & Makovsky 1992).

    Sociala grupper försöker påverka och kontrollera varandra genom samhällets institutioner. Den dominerande gruppens attityder brukar åsyfta hegemoni. Gruppen försöker övertyga sig själv, liksom alla andra, att dess privilegierade status gagnar samhällsintresset. När det gäller etniska relationer, kan tendensen beskrivas som strävan efter kulturell hegemoni.

    Den här ideologiska processen är resultat av två separata samhällsprocesser. När sociala strukturella betingelser (ojämlikhet och segregation) förenas med effekter av gruppidentiteter som skapats under längre tid, uppstår det förutsättningar för ideologiskt motiverade attityder. Dessa är konsekvens av växelverkan mellan ojämlikhet och etnocentrism. Etnocentrismen bör uppfattas som överdriven favorisering av innegrupen, och inte som främlingsfientlighet gentemot utegruppen. Samverkan av alla dessa faktorer definierar gruppintressen vilka rättfärdigas genom den dominerande gruppens attityder som åsyftar tolkningsföreträde av rådande sociala verklighet (L.Bobo i Katz & Taylor 1988).

    Etniska möten

    Etnicitet uppstår och blir relevant genom sociala situationer och möten. Den skapas och ständigt förändras beroende på utveckling av sociala relationer i samhället. Själva ordet "etnisk" härletts från grekiska "ethnikos", som ursprungligen betydde hednisk.

    I USA kom ordet "ethnics" ungefär vid andra världskriget att användas som en hövlig beteckning på judar, italienare, irländare och andra folkslag som betraktades som underlägsna den dominerande befolkningen av huvudsakligen brittisk härkomst (Hylland Eriksen 1993:12).

    Termen etnicitet uppkom till följd av den västerländska samhällsvetenskapens försök att dels möta efterkrigens och avkolonialiseringens sociala verklighet, dels handskas med det okända, mer eller mindre konfliktfyllda umgänget mellan folk med skild språklig, kulturell och historisk bakgrund som präglar de flesta av världens nationella stater. Begreppet är dynamiskt och möjliggör studiet av förhållanden mellan etniska grupper som sociala processer. Det har framhållits att etnicitet bara är meningsfullt i multietniska sammanhang och att en grupp bara kan definieras som etnisk när den, utöver att utgöra en sociokulturell enhet, också står i relation till motsvarande grupper inom ett övergripande socialt system, i regel en nationalstat (Nationalencyklopedi 1989).

    Etnicitet är en aspekt av sociala relationer mellan aktörer som uppfattar sig själva som kulturellt avskilda från medlemmar av andra grupper med vilka de har ett minimum av regelbunden interaktion. Etnicitet kan också definieras som en social identitet (baserad på kontrast gentemot andra) kännetecknad av metaforisk eller fiktivt släktskap. När kulturella skillnader regelbundet påverkar interaktionen mellan gruppmedlemmar har också deras sociala relationer ett etniskt inslag. Etniciteten inbegriper både aspekter av vinst ch förlust i interaktionen och meningsaspekter i skapandet av en identitet (Hylland Eriksen 1993).

    Etniska klassificeringar är sociala och kulturella produkter som är relaterade till de klassificerandes behov. Etniska kategorier tenderar att bli mindre detaljerade ju större det upplevda sociala avståndet är. Det är därför vanligt att man i Europa tänker på "afrikaner" eller "sydamerikanska indianer" som etniska kategorier, trots att båda dessa "grupper" omfattar hundratals åtskilda kategorier. Man begränsar sig till att göra de distinktioner som är socialt relevanta. I extrema fall kan en dominerande grupp till och med tillskriva människor kategorin "invandrare" - och denna kan inkludera människor med mycket skiftande kulturella bakgrunder. System för social klassifikation och inklusion- och exklusionsprocesser skapar alltid ordning, men den typ av ordning de skapar är relaterad till aspekter av det vidare sociala systemet (Hylland Eriksen 1993).

    Hylland Eriksen (1993) citerar en teori, formulerad av Abner Cohen på 1970-talet, som definierar etnicitet som resultat av konkurrens om samhällsresurser. Enligt teorin är social interaktion och organisation dubbelsidiga fenomen: de omfattar både nyttoaspekter och meningsaspekter. Etnicitet är en organisatorisk form som utnyttjar denna dubbelsidighet för särskilda syften, vilka kan men inte behöver erkännas av aktörerna själva. Etniska ideologier har en lockelse eftersom de erbjuder lösningar på "livets eviga problem": frågorna om ursprung, öde och, i sista hand, meningen med livet. Men etnicitet måste också fylla en praktisk funktion för att fortleva. Det är ett redskap i konkurrensen om knappa resurser; ett redskap som samtidigt begränsas av ideologier kring en gemensam kultur, ett gemensamt ursprung och ett metaforiskt släktskap.

    Hylland Eriksen skriver vidare att man borde anta att etnicitet kan, i olika sammanhang, uppträda antingen som horisontella eller som vertikala aspekter av en social klassificering. Betraktar man etniciteten i dess horisontella aspekt, kan det vara relevant att fokusera på konkurrens om knappa rersurser och/eller dikotomiseringsprocesser och gränsupprätthållande. Om man å andra sidan koncentrerar sig på etnicitetens vertikala aspekter, är det mer relevant att fokusera på maktförhållanden i givet samhälle.

    Etniska ideologier kan användas för att rättfärdiga sociala hierarkier. Det råder dock aldrig en enkel korrespondens mellan etnisk tillhörighet och samhällsrang - det finns också andra rangordningskriterier. Kön, klasstillhörighet, ålder och andra kriterier - som varierar från samhälle till samhälle - bidrar alla till definiera en persons rang. Hylland Eriksen fortsätter:

    I flera mångetniska samhällen finns dock en stark korrelation mellan etnisk identitet och klasstillhörighet. (...) i europeiska industrisamhällen innehas de lägst rangordnade arbetena i allmänhet av icke-europeiska invandrare. Det måste dock betonas att etnicitet och klass hör till skilda kategoriseringar, även om de kan vara förknippade med varandra. (1993:68)

    Begrepp "doxa" kännetecknar de aspekter av en kultur som tas för givna och inte ifrågasätts. "Doxisk" stereotypisering är mycket omfattande i flera mångetniska samhällen och kan ofta fungera som självuppfyllande profetia: den negativa stereotyp som skapas av en dominerande grupp kan bli en del av den stereotypiserade gruppens sjävbild. Sådan stereotypisering bygger i sin tur ofta på skillnader i politiskt och ekonomiskt inflytande mellan de respektive grupperna. Sedan kan hela folk uppfattas som "naturligt" lämpade för skilda roller i arbetsdelningen, och dessa "naturliga" skillnader inkluderar ofta såväl kulturella som fysiska särdrag (Hylland Eriksen 1993).

    Gruppkonflikter

    Sambandet mellan etnicitet, konkurrensen om samhällets begränsade resurser och attityder uppmärksammas också av Katz & Taylor (1988). Etniska identiteter lyfts fram, när samhällets tidigare etniska uppdelning hotas av kollaps. Specifika fysiska, språkliga och religiösa markörer plockas vid behov fram för att definiera grupperna; t ex, när specifika faktorer, som ökad internationell invandring, hotar att rubba befintliga grupprelationer. Man tillskriver olika gruppers olika egenskaper med hjälp av hudfärg och dess nyanser, språk, kulturella drag och religion. Konkurrensen mellan grupperna handlar om tillgång till arbete, boende, status och samhällsservice.

    Gruppkonflikter är inte ofrånkomliga resultat av alla strukturella ojämlikheter. Katz & Taylor understryker att man också måste studera socialpsykologiska processer bakom etniska attityder. Forskarna har tidigare undersökt effekter av situationer, när små grupper tvingades konkurrera om samma mål. Detta har lett till negativa uppfattningar om utegruppen och har höjt sammanhållningen hos innegruppen. Spänningarna löstes efter hand genom att framkalla situationer som tvingade grupperna samarbeta. Ett annat tillvägagångssätt betonade människans strävan att uppnå och upprätthålla positiv social identitet, d v s en självuppfattning att man tillhör vissa sociala grupper med åtföljande emotionell, värderande valör. Grupprelationerna kännetecknas då av innegruppens favorisering och utegruppens diskriminering. Dessa forskningsrön har onekligen ökat vår förståelse av grupprelationer, men de har lämnat en viktig fråga utan svar. De har inte undersökt effekter av dominerande gruppens privilegierade samhällsställning.

    L. Bobo skriver i Katz & Taylor (1988:95) att:

    Racial attitudes consist of a feeling of in-group superiority, a sense of a proprietary claim to certain resources, and a sense that the out-group poses a threat to the position of the in-group. Each of these attitudes is a social product, and taken together, they constitute a sense of group position.

    Motiven bakom attityder som uttrycker positioner vid gruppkonflikter summeras på följande sätt:

    Group conflict motives are attitudes directly concerned with the competitive aspects of group relations and attemps to alter those relations. They concern distribution of scarce resources between social groups, as well as attemps to affect the process and pattern of their distribution. More specifically, three types of attitudes reflect group conflict motives:

    1) perceptions of incompatible group interests,

    2) perceptions and evaluations of relative group standing (fraternal deprivation),

    3) perceived threats or challenges to group interests.

    Each type of attitude invokes a sense of in-group position vis-á-vis an outgroup, and yet, these attitudes are not primarily expressions of intergroup affective orientations or trait beliefs about an outgroup (stereotypes) (Katz & Taylor 1988:95-96).

    Den dominerande gruppen försöker sprida idéer som befäster och befrämjar dess intressen. Idéerna brukar dock möta motstånd från underordnade grupper som i sin tur försöker utnyttja sprickor och inre spänningar i den dominerande gruppens ideologiska kostym. Sociala grupper påverkar varandra, präglas av samhällets dominerande värderingar och försöker tolka och utnyttja dem för sin egen vinning. Man kan säga att de strider om tolkningsföreträde av den sociala verkligheten samtidigt som de utväxlar idéer och tolkningar med varandra, enligt tyst överenskommelse om ett givet samhällets grundprinciper och natur.

    Faktiska sociala ojämlikheter i kombination med etnocentrism skapar motstridiga gruppintressen. Situationen tolkas olika av den dominerande och den underordnade gruppen och dessa tolkningar försöker gynna gruppintressen. Den dominerande gruppen vill behålla status quo, medan den dominerade gruppen är intresserad av samhällsförändringar. Slutresultat av dessa kraftmätningar, vilket uttrycks genom ömsesidiga gruppattityder, påverkas av idéutbyte mellan grupperna, av kulturella värderingars relativa styrkan i samhället (ex vikten lagd vid jämlikhet, demokrati och rättvisa) och av strukturella relationer mellan grupperna (omfattning och typ av gruppkontakter, relativ tydlighet av gruppgränserna och ev. historiska erfarenheter av konkurrens och motsättningar) (Katz & Taylor 1988).

     

    8. Rasismens många ansikten

    Ute i världen

    Rasismen är metoder och beteenden (våldets olika former, förakt, intolerans, exploatering och förödmjukelser) som den dominerande gruppen använder för att åstadkomma samhällets uppdelning genom att systematiskt utestänga andra grupper (uppfattade som hot) (Balibar & Wallerstein 1991).

    Utestängning rättfärdigas genom speciella diskurser och framställningar, där andra grupper stigmatiseras (med hänsyn till deras namn, hudfärg eller religionsutövning). Kombinationen av beteenden, diskurser och framställningar skapar ett nätverk av affektiva stereotyper som leder till att "a community of racists" uppstår vars syfte är begränsning av offrens livschanser.

    Balibar understryker att genomtänkta rasistiska teorier är en förutsättning för "racist community". Tidigare använde man sig av biologiska argument för att rättfärdiga olika gruppers skilda livsförutsättningar. Kritik mot invandring och migrationsprocesser ersätter idag rasideologin som baserats på vissa folkslags förmenta genetiska överlägsenhet gentemot andra grupper.

    Istället säger man att det är skadlig när gränserna öppnas för "de andra", så att grupperna med traditioner och livsstilar som "inte passar ihop" tvingas leva i ett och samma samhälle (särskiljande rasism - differentialist racism). Om oöverstigliga kulturella skillnader är "naturliga" och gör oss till dem som vi är, så när gränserna mellan kulturer avskaffas, uppstår det förrvirring och oundvikliga konflikter mellan etniska grupper vilket orsakar samhällets splittring.

    För att undvika "rasism" i samhället bör man respektera olika "toleranströsklar" och bevara "kulturella avstånd", dvs. stänga nationella gränser och segregera grupperna som råkat hamna i ett och samma samhälle. Man antar att grupperna är kulturellt homogena och reducerar dem till primitiv folkmassa som agerar oreflekterat samt antar att kulturer inte förändras.

    "Racism without races" är inte ny. Antisemitismen är dess tidigare form.

    Balibar påpekar att bakom processen döljer sig antagandet om kulturernas uppdelning i universella/dvs. progresssiva och partikulära/dvs. primitiva, där kulturtraditioner med rötter utanför Västeuropa (d v s också östeuropeiska) uppfattas som lägre stående. Kulturer som upphöjer individualismen till sin grundnorm uppfattas som överlägsna.

    Neorasister anser att individuella meriter och förutsättningar härstammar direkt från kulturtillhörigheten samt att xenofobia och social aggression är "naturliga" fenomen.

    Katz & Taylor (1988) presenterar flera definitioner, vilket understryker att rasismen förekommer i olika skepnader på olika samhällsnivåer och i olika sammanhang. Rasismen kan betraktas som the unequal treatment of individuals because of their membership in a particular group (s.6). Då betonas endast attitydernas beteendekomponent. Om man vill skilja åt rasism och fördom, då anser man att rasismen är the cumulative effects of individuals, institutions, and cultures that result in the oppression of ethnic minorities (s.6). Fördomar kan vara rasismens viktiga beståndsdel, men inte nödvändigtvis. Definitionen betonar sociala strukturens och sociala processens roll samt dess påverkan på individer. När man separerar dessa två begrepp, då lättare upptäcker man att attityder inte alltid leder till bestämda beteenden samt att vissa, till synes oskyldiga, beteenden kan ha lika förödande konsekvenser, även om de inte härleds från uttryckliga attityder. Begreppsseparationen gör att man lättare kan lyfta fram frågan om institutionell rasism, vars konsekvenser brukar vara negativa även om aktören själv inte vill vara illvillig.

    Institutionell rasism uppstår, när samhällsinstitutioner (ex. arbetsförmedlingen, polisen, skolväsendet) fungerar så att vissa etniska gruppers medborgerliga rättigheter och livschanser begränsas. I praktiken innebär detta att lagar och förordningar som ser till att samhällsmajoriteten får relevant hjälp från samhället, erbjuder mindre hjälp för invandrare och omfattar dem i mindre utsträckning. Diskriminering uppstår, när medlemmar i viss etnisk grupp behandlas ogynnsamt p.g.a. deras ursprung eller hudfärg. Dess direkta form innebär att lika människor behandlas olikt. Indirekt diskriminering uppstår, när alla behandlas lika, trots procedurens inbyggda olikheter. Diskriminerade grupper kan inte ta del av samhällsresurser och tjänster som förment är tillgängliga för alla. Effekten är arbetsmarknadens tudelning, där minoriteter brukar hamnar i tunga, dålig betalda, ohälsosamma och okvalificerade jobb. Deras arbetslöshet brukar också vara högre än majoritetsbefolkningen (Katz & Taylor 1988, Essed 1990 och 1991).

    Kulturell rasism handlar om invandrarnas negativa framställning i media, böcker, och i vanliga språkuttryck. Mekanismen omfattar också nedvärdering av kulturella begrepp och evenemang. Särskilt de svartas och muslimernas kultur presenteras som i för sig underlägsna, medan den egna som överlägsen i alla avseenden. "Barbarernas civilisering" ses underförstått som alla vita människors livsuppgift. Bilden reproduceras fortfarande inte minst genom barnböcker, språkliga vardagliga uttryck och massmediala klichéer, så att ständigt nya generationer lär sig att betrakta sådana sociala konstruktioner som givna. Den rasistiska ideologin i europeiska sammanhang handlar om förment västeuropeisk överlägsenhet gentemot andra människor (Katz & Taylor 1988, Essed 1990 och 1991).

    Individuell rasism uppstår när ideologi om den dominerande gruppens förmenta överlägsenhet internaliseras av dess medlemmar och uttrycks i deras vardagliga attityder. Den brukar påverka vanliga relationer samt informella kontakter. I praktiken överensstämmer den här rasismformen med etniska fördomarnas omfattning i ett givet samhälle. Den individuella rasismen har sin aktiv och passiv variant, där den sistnämnda betyder acceptans av andras aktiva rasism. Kollektiv rasism ger sig till känna, när ex. grupper av individer opponerar sig mot att invandrare, särskilt de från mer geografiskt avlägsna kulturer, vill bosätta sig nära dem (Katz & Taylor 1988, Essed 1990 och 1991).

    Individuell rasism förekommer ofta idag i symbolisk form. Den går ut på att istället för gamla negativa attityder till minoritetsgrupper (old-fashioned racism), uttrycker man idag sin förtrytelse över att dessa grupper inte längre vill nöja sig med sin tilldelade plats inom samhällsordningen samt att de verkar kränka samhällsmajoritetens protestantiska värderingar. Särskilt orolig är man när minoriteterna inte verkar bry sig om samhällets ideologiska spelregler, som betonar individualism, självtillit och belöning enligt förtjänst. Moderna symboliska rasister tror inte längre att t ex invandrare är biologiskt underlägsna, utan ser orsaker till deras ev. bidragsberoende och marginalisering i deras kultur och sedvänjor.

    Marginaliserade människor utan andra försörjningsmöjligheter klandras då att de accepterar välfärdstatens bidrag och andra stödformer. De anklagas för att de vill leva bekvämt på samhällsmajoritetens slit och skatter. Starkt uttalat motstånd till alla samhällsreformer som åsyftar förbättring av minoriteternas/invandrarnas ställning kännetecknar den symboliske rasisten. Nedvärdering av minoriteternas kultur placerar den här rasismformen nära dess kulturella variant.

    Den symboliska rasismen uppmärksammades först i USA på 1970-talet. Det var den vita samhällsmajoritetens reaktion på de svartas förbättrade levnadsvillkor och tillgång till vissa samhällsinstitutioner, som tidigare hade varit stängda för dem. Klagomålen gällde särskilt affirmative action och de svartas barns bussresor till skolor utanför deras egna segregerade bostadsområden. Det var inte längre acceptabelt att uttrycka sitt ogillande genom att uttryckligen ta avstånd från gruppen och öppet visa sina fördomar. Istället började man framhäva att diskriminering av de svarta tillhörde det förflutna, eftersom svarta hade friheten att konkurrera på arbetsmarknaden och avnjuta de saker de hade råd med; å andra sidan trycker de svarta på för hårt och på ställen där de inte är önskvärda och denna taktik samt deras krav är inte rättvisa; därav följer att de förbättringar som de svarta fått under den senaste tiden är oförtjänta och att de samhällsinstitutioner som medverkat till detta ägnar de svarta mer uppmärksamhet än dessa är värda att få.

    Till detta adderas uppfattningen att "rasism" är något ont, men att termen enbart syftar på de föråldrade stereotypa föreställningarna om de svartas (eller andra minoriteters) intelligens, ambition, hederlighet m.m. samt öppet stöd för segregation och diskriminering. Symboliska rasister anser således inte själva att de är rasister, eftersom de uppfattningar de hyser är baserade på "kända fakta". Den symboliska rasismen går ut på att med hjälp av abstrakta ideologiska symboler och symboliska beteenden uttrycka känslan att minoriteter bryter mot majoritetens omhuldade värden och för fram "illegitima krav" på förändring av rådande etniska relationer i samhället (Dovidio & Gaertner 1986, Katz & Taylor 1988, Wiewiorka 1995).

    Essed (1990 och 1991) analyserar etniska relationer i ett västerländskt (nederländskt) samhälle för att bl a punktera myten att hög utbildade medeklassmänniskor är mindre benägna att se ner på etniska minoriteter. Hon betonar att samhällsgruppen är bara skickligare i sina försök att maskera och förneka avståndstagandet samt uttrycka det i kulturellt acceptabla former.

    Rasismen knyter hon ihop med maktfördelningen i samhället, där den dominerande gruppen kan effektivt förtrycka andra etniska grupper, genom att tillskriva dem negativa egenskaper så att dem inte kan hota dess privilegierade samhällsställning.

    Likadana slutsatser om maktens roll dras fram i Katz & Taylor (1988:7). Rasismen kan ses då som acts of institutional procedures which help create or perpetuate sets of advantages or privileges for whites and exclusions or deprivations for minority groups. Här betonas både den individuella och den institutionella rasismens betydelse. Förutsättningen är an ideology of explicit or implicit superiority or advantage of one racial group over another, plus the institutional power to implement that ideology in social operations. Rasismen kan ses då som kombination av etniska attityder och tillgång till makt i samhället för att kunna sätta dem i verket.

    Wellman (1977) kommer med viktigt konstaterande. Rasismen uppstår och bevaras, därför att den tjänar den vita amerikanska majoritetens faktiska intressen vid konkurrensen om samhällets begränsade resurser. Strukturella lösningar ser till att de svartas och andra minoriteters underordnade ställning bevaras, parallellt med att retoriken och argumenten för dess bevarande ändras över tid och rum. De marginaliserade eventuella vinster likställs med de vita eventuella förluster - "zero-sum game". Man ser till att de svarta hindras från att kunna konkurrera med de vita om kvalificerade jobb, attraktiva bostäder och framtidsutbildningar. Hela tiden "förklarar" man de svartas och andras utestängning med hänvisning till deras förmenta brister. Ibland "hittas" dem i deras biologi, ibland i deras psykologi och ibland i deras kultur. Det är ju alltid offrets fel...

    Mekanismerna presenterade av författarna är också verksamma i dagens Sverige, där "invandrare" systematiskt marginaliseras, anser jag. Argumenten är också tämligen likartade. Samtidigt tror jag att inte många läsare kommer att hålla med mig.

    Svenska röster

    Det verkar finnas en bred överenskommelse i landet att rasismen inte förekommer här. Ibland pratas det dock utslätande om främlingsfientligheten, tolkad som känslor av obehag inför människor som inte uppfattas som "vi". Med tanke på hur rasismen officiellt definieras, i snäva biologiska termer, är det mycket svårt att genomföra en fördjupad diskussion i ämnet.

    Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet lade fram i sin rapport Mångfald mot enfald (SOU 1989:13) följande definitioner:

    Rasism är en föreställning om den egna folkgruppens överlägsenhet och en uppfattning om att det finns biologiska skillnader mellan folkgrupper som gör det motiverat att dela in dessa i mer eller mindre värda. Vidare innebär det att en folkgrupp som betraktar sig som mervärdig "ras" anser sig ha rätt att förtrycka, utnyttja eller kontrollera de andra eller tvinga dem att leva åtskilda från andra folkgrupper.

    Främlingsfientligheten definieras av kommissionen som känslor som, i varierande styrka, innebär ovilja, rädsla, inför eller hat gentemot andra etniska grupper.

    Definitionen betraktar främlingsfientligheten som ett individuellt psykologiskt fenomen utan koppling till sociala strukturer bakom etniska relationer i landet. Man verkar dessutom betrakta fenomenet som ett gradbegrepp, något som existerar i olika styrka: som ovilja, rädsla, xenofobi och som hat.

    Vissa forskare ansluter sig till världsbilden. Rasism exists in many parts of the world, but hardly in Sweden, skriver Charles Westin (1989:15). Han verkar tolka begreppet mycket snävt och förknippar det med dåvarande samhällssystem i Sydafrika. Vidare betonar han att invandrarnas utsatthet bottnar i samhällsinsitutionernas och myndigheternas okänslighet. Han skriver att:

    The problem does not pertain to the interpersonal relations between Swedes and migrants in schools, places of work and neighbourhoods, but rather to the rigid applications of regulatory systems, definitely having unintented, in some instances intented, discriminatory consequences. The problem rather concerns various presuppositions within the Swedish bureaucracy to the effect that the Swedish way of doing things is the only valid one. The problem, then, is about structural and institutional discrimination rather than one concerning hostile attitudes (1989:16).

    Om man grundligt dekonstruerar texten, då syns det att "rasismen", enligt Westin, skulle kunna förekomma, om individuella attityder varit negativa. Annars har vi att göra med strukturell och institutionell diskriminering, som baseras på grundantagande om den svenska kulturens, eller "the Swedish way of doing things", överlägsenhet. Enligt min tolkning, uppfyller beskrivningen den institutionella och kulturella rasismens kriteria, såsom dem definieras av utländska IMER-forskare.

    Westins tolkning av rasismbegreppet verkar pendla mellan två analysnivåer och två infallsvinklar samtidigt. När det gäller utländska förhållanden, framhäver han rasismens strukturella, ideologiska och institutionella dimensioner på makronivå. När det gäller svenska fall, plötsligt verkar det uteslutande handla om individuella attityder.

    The struggle against apartheid and racism in South Africa hardly benefits by Swedish politicians talking about the "rasism" in this contry too. (...) Xenofobic attitudes don't compare to racism. Racism is the degrading of entire ethnic and racial communities in society with reference to phenotypical markers and ethnic membership. (...) Racism is an ideology permeating each and every societal institution, the political, economic and social structures. This, at any rate, is not the problem in Swede. (1989:15).

    Man kan inte säga att Westins tolkningar bygger på okunskap om utländska forskningsrön. Särskilt gäller det böcker av Katz & Taylor (1988) och Dovidio & Gaertner (1986) vilka är internationellt kända antologier som presenterar resultat av undersökningar genomförda under 1960-, 70-, och 80-talet. I hans fall verkar det handla om medvetet ställningstagande, där termen "rasism" reduceras till de diskurser i vilka människor kategoriseras på grundval av någon biologisk markör, varvid varje så avgränsad grupp uppfattas ha vissa väsentliga kännetecken. Man verkar koncentrera sig på individuella attityder, samtidigt som mindre vikt läggs vid samhälleliga/strukturella faktorer som kan vara deras orsak.

    Hos en annan forskare knuten till samma institution (CEIFO - Centrum for invandringsforskning) hittar man en välunderbyggd genomgång av utländsk forskningslitteratur kring rasismbegreppet (Lange 1992). Läsaren möts av en virvelvind av vetenskapsteoretiska termer och begrepp, som enligt min mening oftare leder till förvirring än skapar den klarhet vilken författaren sägs sig åsyfta.

    Här presenteras och citeras omsorgsfullt valda forskningsrapport som i större eller mindre grad stöder tesen om rasismens biologiska dimensioner. En annan tes som författaren försöker underbygga är att rasismen främst bör undersökas på mikronivå. Tredje tesen är att rasismen inte är ett fenomen som kännetecknar den europeiska kulturen utan att liknande tankegångar kan hittas på alla kontinent och i alla kulturkretsar.

    Begrepp som "institutionell", "kulturell" eller "symbolisk rasism" förkastas förstås helt och hållet. Däremot hittar man i kap. 2 rätt positiva omdömen om sociobiologiska tankegångar, vilka bygger på premissen att de ärtfliga faktorernas roll bör framhävas på bekostnad av de miljömässiga och att det naturliga urvalet har format beteenden och anpassat individer till olika situationer och roller. Man verkar glida förbi syften som "rasismen" kan ha i olika samhällen under olika historiska omständigheter. Desto mer utrymme ges för ifrågasättande av rasismens moderna former vilka försöker ersätta betoning på biologiska skillnader mellan folk och grupper med vikten lagd vid etniska och kulturella dito. Författarens grundfråga: Om inte biologiska argument används, vilka skäl finns det då för att fortsätta använda termen "rasism"? (Lange 1992:17), är mycket signifikant för bokens uppläggning.

    Det finns dock andra positioner i den svenska rasismdebatten. Åke Sander (i Rasismens varp och trasor, 1995:142) presenterar betydligt bredare rasismdefinition. Enligt honom är rasismen:

    1 varje föreställning eller ideologi som

    2 vill särskilja människor p.g.a. verkliga eller inbillade fysiska, metafysiska, socio- historiska eller kulturellt förvärvade egenskaper av det typ som, välförvärvade, individen har svårt att frigöra sig från och sammanföra dem till folkslag vilka

    3 vart och ett har sin egen särart eller identitet som har egenvärde samt

    4 att denna identitet enbart kan bevaras och utvecklas i ett kulturellt, etc. homogen eller "ren" miljö.

    Om denna ideologi och strävan att bevara den egna kulturen eller etniska identiteten eller "renheten", kopplas till

    5 uppfattningen att de som från den egna gruppens synvinkel tillhör "en främmande kultur" också utgör ett hot av något slag mot den egna gruppen och dess särart och identitet, och därför bör uteslutas eller isoleras, då har vi som jag ser det, både nödvändiga och tillräckliga kriterier för att med fog benämna detta förhållningssystem rasistiskt och dem som företräder och försöker sprida och implementera det rasister.

    Sander påpekar att inom dessa ideologier också förekommer teorier om att vissa i en individs (eller ett folks) kulturella, etniska eller religiösa socialisation förvärvade egenskaper kan bli så djuprotade i hennes (dess) "karaktär" att det med tiden blir omöjligt för individen (folket) att frigöra sig från dem. Olikheter förorsakade av en individs (ett folks) etniskt, kulturellt eller religiöst specifikt färgade och formade socialisation ges här alltså i princip samma status som olikheter grundade i (medfödd) genetisk och allmänbiologisk utrustning.

    Idén blir mycket kontroversiell när man tror sig kunna klassificera människor i grupper och drar normativa slutsatser från sin uppdelning. Alltså när man hävdar att dessa egenskaper bestämmer andra egenskaper vilka sedan ligger till grund för att legitimera särskiljande, segregering, överlägsenhet, och liknande.

    Sander varnar för snäv gammaldags definition vad rasismen är för något. Han skriver att uppdelning i "vi" och "dem" i kombination med idéer om gruppsärskiljande och gruppurism skapar förutsättningar för rasism. De teorier, symboler, myter och uttryck som sedan används kan variera. Gårdagens begrepp som ras/jude kan, verkar det, lätt bytas mot dagens religion/muslim.

    Fara är att vi är så fast i traditionellt biologi- rasismtänkande med dess mytologi, symboler och uttryck att vi inte ser att en "ny rasism" med nya förtecken är under uppsegling. En rasism med åtminstone delvis annorlunda mytologi, symboler och uttryck, eller, om man så vill: nya trasor i gammal varp. (...) Varp finns. Trasor finns. Mönster finns. (...) Låt oss därför avslöja mönster, bränna trasorna och ta ner varpen. (...) En del av detta är att försöka göra oss medvetna om våra egna ofta vaga och grumliga uppfattningar och attityder i de frågor som diskuterats (Rasismens varp och trasor, 1995:164).

    9. Invandrarens kolonialisering

    Alexandra Ålund skriver (i Rasismens varp och trasor, 1995) att samhällsutvecklingen i Sverige under 1980- och 90-talet kännetecknas av tilltagande tendens i den offentliga debatten att markera det som skiljer snarare än det som förenar "svenskar" och "invandrare". Genom det som har kommit att kallas för "försvenskningen av Sverige" profileras en ny sorts svenskhet, som starkt präglas av etnocentrism. Man konstruerar en ny nationell identitet, som i praktiken gör det svårt för "de andra" att vinna tillträde till samhällsgemenskapen. När etnicitet i Sverige omtalas i termer av oföränderliga, traditionstyngda och främmande invandrarkulturer som hotar "vårt sätt att leva", "vår kultur" och ytterst "vårt land" - handlar det om en oförtäckt "rasialisering", påpekar Ålund.

    Här anknyter hon till rasismforskaren Robert Miles (1993), som klargör att "rasialiseringen" går ut på att den Andre i relation till "vi" eller "själv" skapas i förtäckta ordalag. Samhället "rasialiseras" genom att både Vi och den Andre konstrueras som biologiskt självreproducerande sociala kollektiv med distinkt historia och en uppsättning unika särskiljande karakteristika som uppfattas som naturgivna och får funktionen att beteckna skillnader. Det som antas utgöra skillnader, biologiska eller kulturella tecken, spår och markörer sätter så gränser till vad den andre kan bli.

    Miles betonar att rasistiska ideologier konstruerar och förklarar olikheter som naturgivna. Kulturella och biologiska "förklaringar" används som markörer av skillnader - både verkliga och inbillade, mellan individer och grupper. Vidare tolkas de påstådda skillnaderna som bevis på antingen betydelsefulla olikheter inom samhället eller underlägsenhet hos de kollektiv vars existens skapades samtidigt med samhällsbildningen. I sin tur är detta intimt sammanbundet med såväl histioriska som nutida syn på ojämlikhet som något givet av "naturen".

    Förklaringen till rasismens uppkomst och utveckling av dess olika former kan relateras, enligt Miles, såväl till kolonialismen som den historiska utvecklingen av kapitalismen i Europa. Koloniala bilder lever kvar, understöds av moderna former av åtskillnader och karaktäriseringen av människor som kulturellt annorlunda, som mer eller mindre värda. Ytterst medverkar dessa bilder till att rättfärdiga och upprätthålla ojämlikheter i samhället. Gränsdragningar uttrycks följaktigen genom att vissa grupper av människor ges underordnade positioner inte bara på arbetsmarknaden utan inom alla viktiga samhällsområden. På så sätt upprätthålls en hierarkisk ordning i samhället och det är detta som sociala och kulturella gränser, symboliska och faktiska, handlar om.

    Kolonialismens olika former

    Kolonialismen beskrivs som högt utvecklade staters exploatering av andra länder. Dess utmärkande drag är att man inte på allvar sökt införliva kolonierna kulturellt med moderlandet, utan sett dem som områden bebodda av underlägsna "inföddingar". Under 1800-talet hänvisade man till plikten att "civilisera inföddingarna" och "omvända hedningarna". Redan samtida bedömare pekade dock på den ekonomiska verkligheten bakom denna retorik. Den växande industrin behövde nya marknader, samtidigt som den sökte efter billiga råvaror och i ett senare skede billig arbetskraft. De vita blev herrar över lokalbefolkning, vilken de ohämmat kunde exploatera som arbetskraft för att utvinna naturens rikedomar. Rasismen är kolonialsystemets fundament. (Nationalencyklopedin 1989)

    a. I kolonierna

    Den europeiska sfärens ekonomiska expansion har lett till att kontakter med andra kulturkretsar etablerades under 1500-, 1600-, 1700- och 1800-talet. Européernas överhöghet hade etablerats med vapenmakt, medan de erövrade folkslagen oftast skilde sig utseendemässigt från sina nya herrar. En rad idéer uppkom som försökte förklara och rättfärdiga erövringen med hänvisning till de erövrades förmenta "primitivitet". Deras "barbariska" sedvänjor var i behov av upplyftning, som endast kunde förmedlas genom kontakt med de vita överlägsna européernas "civilisation". Ju mörkare hy, desto större "behov av civilisering"... De koloniala samhällen vilade på strikt hierarkisk ordning, där de vita erövrarna placerade sig högst och var måna om sin privilegierade ställning.

    Young (1995) betonar hur 1800-talets rastänkande baserades på förhoppning att sådana kulturmöten skulle leda till att det svagare samhällets kultur skulle utplånas och dess normer skulle närma sig västerländska standarder. Européerna betraktade sig själva som bärare av universell utveckling och allmängiltig framsteg, som borde spridas till världens alla hörn. Varje påträffad kultur bedömdes enligt dess tillskrivet avstånd från europeiska standarder och placerades inom hierarkier av civilisationer. Kulturens fulländning betraktades som utvecklingens universella mål och själv placerade sig européerna närmast toppen.

    Young presenterar dominerande europeiska utvecklingsidéer, där man såg "history of the world as a violent antagonistic, but creative war between the strong and the weak, between the light and the dark races, between the civilized and the savage" (1995:85). Just därför uppfattades de nya folk och kulturer som Europa mötte som farliga och hotfulla. De skulle förgöra den kristna europeiska kulturen om man inte förekom dem, slog dem i bojor och höll dem i okunnighet. Under kolonialismens tidevarv på 1800-talet utvecklades den ideologiska rasismen till sin fulländning. Dess milda variant betonade förtryckets "civiliserande" syfte. De västliga värdena skulle överföras till "de primitiva" folken. Dessa skulle genom sträng fostran göras redo för inträde i en civiliserad gemenskap. Dess mer ondskefulla form hävdade att "de andra raserna", kulturerna och folkslagen aldrig kunde bli delaktiga i våra värden och kunskaper. De låg nämligen i vårt blod. De var exklusiva biologiska egenskaper, som inte kunde spridas till andra folk. "De andra raserna" utgjorde ett hot mot vår biologiska särställning. De hotade att urvattna vårt rena blod, förvekliga våra seder, försämra våra själsförmögenheter och försvaga vår överlevnadsinstinkt. Därför fick "raserna" inte blandas. Resonemanget legitimerades med tankegångar lånade från den darwinistiska utvecklingsläran. Darwins lärjungar spred tesen att "den starkares överlevnad" också gällde för den mänskliga artens utveckling. De vita kolonisatörerna utrotade de infödda folken med den starkares rätt. "De svaga och livsodugliga" måste ge vika för de starka och livsdugliga.

    Kolonisatören ville bevara distans till de underkuvade folken och tillskrev de minst tilltalade egenskaper. Man förnekade att de var kapabla till kulturgärningar i europeisk mening, samtidigt som man presenterade sig själv som deras motbild.

    Young skriver att ..."Culture has always marked cultural difference by producing the other; it has always been comparative, and racism has always been an integral part of it: the two are enextricably clustered together, feeding off and generating each other. Race has always been culturally constructed. Culture has always been racially constructed." (1995:54)

    Kolonisationens verkan på de koloniserade och deras rangordning i kolonisatörens ögon presenteras av Frantz Fanon (1986). Fanon konstaterar att negern inte finns, utan är en myt som har uppkommit i mötet med den vite. För att bli erkänd som människa måste den svarte bli "vit". För att bli vit måste den svarte erövra språket som står för "det vita". Graden av bemästring av de vitas språk kan förflytta den kolonialiserade människan närmare det vita idealet. Det rådande systemet, normerande och värderande är dock fortfarande "vitt". Därför kan "den vita världen" fortfarande förkasta den svarte trots att denne erövrat språket, kulturell kompetens och utbildning enligt det vita konceptet. Denne kan inbilla sig att han nått den vita nivån, men det är fortfarande de vita själva som bestämmer vem som kan betraktas som "vit".

    I meet a Russian or a German who speaks French badly. With gestures I try to give to him the information that he requests, but at the same time I can hardly forget that he has a language of his own, a country, and that perhaps he is a lawyer or an engineer there. In any case, he is foreign to my group, and his standards must be different.

    When it comes to the case of the Negro, nothing of the kind. He has no culture, no civilisation, no "long historical past". (Fanon, 1986:34)

    Det andra kännemärket är hudfärgen. Ju mörkare hy, desto större avståndet från det vita estetiska idealet. Desto mer negativ bedömning av personens samhällspotential och samhällsmobilitet. "The Negro is just a child", skriver Fanon (1986:27). Därför känner sig många vita människor i kontakter med de svarta berättigade att betrakta och behandla dem paternalistiskt och nedlåtande.

    Fanon skriver att kolonial rasism inte skiljer sig från rasismens andra former och att förtryckets alla former liknar varandra. Han fastslår att européer skapar rasistiska strukturer. "It is the racist who creates his inferior." (1986:93). Samtidigt knyter han an till antisemitismens mekanismer, med hjälp av Jean-Paul Sartre:

    Thus I would call anti-Semitism a poor man's snobbery. (...) By treating the Jew as an inferior and pernicious being, I affirm at the same time that I belong to the elite." (Sartre, Anti-Semite and Jew, s.27). (...) The Jew is one whom other men consider a Jew: that is the simple truth from which we must start... It is the anti- Semite who makes the Jew (Sartre, ibid, s.69).

    b. I Västeuropa

    Återuppbyggnadsbehoven efter andra världskriget, parallellt med stor brist på manlig arbetskraft, har lett till att omfattande invandring från andra områden, också från forna kolonier, både tillåtits och uppmuntrats. Den här gången har människor av annan etnicitet och hudfärg kommit till metropolen. Men de hade blivit behandlade på exakt samma sätt som i kolonierna och tilldelades plats lägst inom samhällshierarkier, lång borta från den vita västeuropeiska majoritetens värld. It is not denied that the idea of 'race´ has been and is employed (sometimes implicitly) in Britain (and elsewhere) as an ideological dimension of the exclusion of people from access to work, welfare services, housing and political rights, etc. (Miles, 1990:28).

    Miles påpekar att enligt historisk forskning kännetecknas negativ ideologisk inställning till migrationsprocesser och olika migrationsgrupper oftast av gemensamt motiv, som är oberoende av själva migranter. Man brukar nämligen bortse från tidigare migrationer, vilka alltid tillfört signifikanta kulturella förändringar, för att kunna reproducera myten om nationell kulturell homogenitet, som "hotas" av De Andra i senaste migrationsvåg.

    Tre analysnivåer lyfts fram inom forskningen kring invandrarnas underordnade ställning. Samtidigt betonas det att alla tre bör beaktas samtidigt, därför att uppvisade attityder sällan kan klassificeras i enlighet med akademiska modeller.

    1) Fördomar och efterföljande diskriminering som etnocentrismens resultat.

    2) Förtrycket som uttryck för maktkamp kring anseende och inkomster.

    a) Marxistisk tolkning anser att kapitalistiska samhällen skapar "rasism" för att underlätta arbetarnas exploatering.

    b) "Inre kolonialisering" av underordnade grupper.

    c) Splittrad arbetsmarknad, där mer betalda arbetstagare rekryteras uteslutande från dominerande samhällsgruppen.

    d) Neoklassiska ekonomiska teorier som försöker förklara befintliga skillnader genom att hänvisa till marknadsmekanismer.

    e) Fattiga vitas rädsla för konkurrens.

    3) Individuella variationer in diskrimineringens omfattning, som resultat av socialiseringsprocesser och graden av samhällsvärderingars internalisering.

    Alla dessa tillvägagångssätt utelämnar dock från analysen ett grundläggande historiskt arv inom den västeuropeiska kulturkretsen. Nämligen, ett rasialiserat tänkande, som gör att "... implicit rasism lies powerfully hidden but repeatedly propagated within Western notions of culture." (Young, 1995:91) Rasteorier om de vitas överlägsenhet som utvecklades som försvar för 1800-talets erövringar dominerar fortfarande västerländskt tänkande.

    We live in a world in which the nineteenth-century biological conception of 'race', although discredited scientifically, remains an important presence in 'common sense': large numbers of people continue to believe, and act as if they believe, that the world´s population is divided into a number of discrete, biologically distinguishable groups, i.e. 'races' (Miles, 1990:47).

    Fortfarande ses människor med annat utseende och hudfärg som underlägsna. Ofta anser man att "de" inte bör åtnjuta samma rättigheter som västeuropéer. Deras livschanser begränsas, när man anser det lämpligt.

    En historisk mekanism till bidrar till västeuropéernas hierarkiska människosyn. Idén om kampen mellan "civilisation" och "barbari" föddes för 2500 år sedan, när de gamla bofasta grekerna mötte skytiska nomader norr om Svarta havet. Sen dess har man använt argument att man försvarat civiliserad ordning i förhållandet till närmaste grannland österut. Under historiens gång ansåg fransmännen att tyskarna var barbariska, medan tyskarna tyckte detsamma om slaverna liksom polackerna om ryssarna (Ascherson, 1997).

    Om dessa idéer fortfarande präglar västeuropeiskt tänkande, så bör etnisk tillhörighet och nyanser i hudfärgen avgöra individens chanser i samhällslivet. Lättast ser man detta genom invandrarnas ställning på respektive arbetsmarknad. Hur fungerar mekanismerna i dagens Sverige?

    c. I Sverige

    Arbetslivet i Sverige är tudelat - svenskar och invandrare arbetar i olika branscher och innehar skilda befattningar, även om de råkar befinna sig på en och samma arbetsplats (Ekberg 1991).

    Invandrare födda i Sydeuropa befinner sig nästan till 70 procent inom tillverknings- och serviceyrken, medan för invandrare födda i Västeuropa är motsvarande andel endast cirka 30 procent, dvs lägre än i totalbefolkningen. Omvänd har sydeuropéer låg andel och västeuropéer hög andel inom tekniskt, natur- och samhällsvetenskapligt, humanistiskt och konstnärligt arbete.

    Brune (1993) konstaterar att invandrare från Sydeuropa och utvecklingsländerna har i stor utsträckning hänvisats till samma typer av okvalificerade arbeten, oavsett kultur, utbildning och forna klasstillhörighet. Särskilt besvärligt situation är för välutbildade invandrare. Utomeuropeiska akademiker har extremt svårt att få arbete (Hossein-Kaladji, 1993). Enligt undersökningen har bara 21 procent arbete som motsvarar deras utbildningsnivå. Och 17 procent av de tillfrågade säger att de sökt minst hundra jobb utan resultat - med dagens kris låter det normalt, men undersökningen gjordes 1989 när det fortfarande var brist på arbetskraft.

    Utbildningen leder sällan till ett bättre livskvalitet för en invandrare. Wadensjö (1991) har studerat arbetslivsvillkor för invandrare med svenska akademiska examina. Inkomstutvecklingen jämfördes med deras svenska motparter. Utbildningsdelen av deras humankapital var alltså av svensk typ och kvalitet. De med ursprung i nordiska länder har ungefär samma inkomstutveckling som etniska svenskar, västeuropéer och östeuropéer har tydligt lägre inkomster, där skillnaden är på cirka 10%, medan sydeuropéer och övriga har ännu lägre, och skillnaden är på 20-40%. Detta mönster finns för alla akademikergrupper utom för läkarna där det inte finns några differenser. Wadensjö konstaterar att invandrare med svenska examina har lägre inkomster än de som är födda i Sverige. Han har upptäckt ett systematiskt mönster, där de som kommer från länder som markant skiljer från Sverige också har de klart lägsta inkomsterna. Värdering av invandrares samhällspotentiall verkar följa geografiskt avstånd från Sverige.

    Dessa mekanismer bekräftas också av andra studier av arbetsmarknaden. Hos ekonom-historikerna Bevelander/Carlsson/Rojas (1997) hittar man jämförelser mellan löneinkomster för män från 14 olika länder som nu bor i Stockholm. Längst ner befinner sig en grupp invandrare från länder i Mellanöstern och Afrika. Sedan följer en klunga bestående av Chile, Grekland och (lite överraskande) Etiopien. Så ett mellanskikt från före detta Jugoslavien, Polen och Finland som uppvisar rätt stora skillnader sinsemellan. Löneligan toppas av västeuropéer och nordamerikaner.

    När författarna mäter graden av boendesegregering med hjälp av segregationsindex uppträder samma ordning. Wirtén (1998) skriver att enligt en OECD-rapport från 1997 är andelen invandrare i de fattiga förortsområdena högre i Sverige än i andra OECD-länder, likaså kvoten mellan andelen invandrare som bor i fattiga respektive andra bostadsområden. I det avseende är den etniska segregeringen hårdare i Sverige än i t ex Frankrike och Storbritannien.

    Daun (1998) skriver att i Sverige dominerar en övertygelse om svensk utvaldhet och överlägsenhet i arbets- och samhällsliv, som antagligen hänger samman med uppfattningen om Sverige som ett modernt välfärdssamhälle med ett rationellt och modernt arbetsliv.

    Kärnan i vår nationella identitet är uppfattningen att vi är moderna, högt utvecklade. Att vi har kommit långt, medan andra lever kvar i gamla attityder. Detta tänkande bygger på en föreställning att samhällen genomgår en utveckling från lägre till högre stadier, där vi närmat oss krönet. I verkligheten finns det inga överordnade kriterier för vad som är det goda samhället och det är meningslöst att tala om utveckling, när allt vi ser är förändringar av olika slag. (Daun, 1998:175)

    Brune (1993) betonar att inställning till invandrare på arbetsmarknaden och förväntningar på deras arbetsförmåga hänger ofta samman med det sätt på vilket svenskar rangordnar nationer och nationaliteter efter grad av tillskriven "modernitet" och "civilisation". Nationer som har en liknande industriell utveckling förväntas ha medborgare med egenskaper lämpade för svenskt arbetsliv. En japan eller en nordamerikan behöver inte kämpa särskilt hårt för att få sin olikhet erkänd och uppskattad i Sverige. Omgivningen förväntar sig en positiv olikhet, en närmast automatiskt förmåga att använda datorer och tänka modernt. En kvinna från mellanöstern må vara långt mer välutbildad och "modern"; sannolikt måste hon bevisa sin kompetens på ett helt annat sätt.

    Statistik över arbetslösheten avslöjar en tydlig eurocentrisk prioritering. Lägst är arbetslösheten bland tyska medborgare. Lägre än bland svenskar. Sedan följer efter en fallande skala: östeuropéer, sydeuropéer, latinamerikaner. En bra bit efter ligger asiaterna. Och så ett fall rakt ner i mörkret, till de grupper som vita européer tillmäter lägst värde: afrikaner och araber. Där nere är den öppna arbetslösheten drygt 50 procent. (P.Wirtén i Arena 6/94)

    Han skriver vidare att nord- och västeuropéer samt nordamerikaner integreras snabbt i det svenska samhället. De släpps in på arbetsmarknaden, får lön och gör karriär på samma sätt som svenskar. Förtrycket drabbar inte alla invandrare. Bara vissa. Förtrycket baseras på ogillad härkomst - inte på det faktum att man är invandrare. Det är med andra ord inte "invandrare" som diskrimineras, utan människor som kommer från eller har sina rötter i vissa delar av världen.

    Sverige hamnar idag på sista plats bland EU-länder, när det gäller utomeuropeiska invandrares integration på arbetsmarknaden. Enligt uppgifter från EU:s statistikorgan Eurostat (1998) visar många EU-länder upp en dubbelt så hög arbetslöshet bland utomeuropéerna än generellt, men i Sverige är skillnaden mer än fyrdubbel. I exempelvis Tyskland låg arbetslösheten i slutet av 1998 officiellt på 10,6 procent, medan arbetslösheten bland utomeuropeiska invandrare var 20,8 procent. Motsvarande siffror för Storbrittanien var 6 procent respektive 13 procent. I Sverige var i genomsnitt 27 procent av de utomeuropeiska invandrare arbetslösa under 1998. För svenska medborgare var motsvarande siffra 6 procent.

    Det verkar att svenska arbetsgivare har fastnat i kolonialt, rasialiserat tänkande, där människornas samhällspotential bedöms enligt deras relativa avstånd från den västeuropeiska, och svenska, idealet. Hudfärgen och födelselandet verkar bestämma ens chanser på arbetsmarknaden och placering i olika branscher. Även inkomsten verkar påverkas av etnisk härkomst. Ju större avstånd från idealet, desto lägre betalning för ett och samma arbete. Wellman (1977) påpekade att rasismen upprätthålls och reproduceras, därför att den dominerande gruppen tjänar på detta. Jag anser att liknande mekanismer fungerar på den svenska arbetsmarknaden. Etniska svenskar får automatiskt tillgång till bättre betalda arbeten och dessutom får dem bättre betalt. Invandrarna har kolonialiserats här i enlighet med västerlandets grundläggande tanke. Nämligen föreställningen om en civilisationernas hierarki där Europa ligger högst och därmed har rätt att dominera (eller anstränga sig för att "lyfta upp") de andra folkslagen.

    Det strukturella förtrycket blir synligt genom att det osynliggör invandrare, eller att det placerar dem i vissa på förhand givna roller. Arbetsmarknaden verkar ha en rad bestämda "invandrarjobb", med låg status och låg betalning, där en "invandrare" kan räkna med anställning. Mer attraktiva arbetstillfällen verkar befinna sig utanför hans räckhåll.

    Hos Brune (1990) hittar vi en analys av flyktingfrågorna i pressen under åren 1985-1988. Enligt henne handlar artiklar i stor uträckning om "vi" och "dem", t ex "vårt" sättt att behandla "dem". De som uttalar sig är tjänstemän, politiker, poliser och organisationsföreträdare. Man ser sällan artiklar om flyktingarnas egna tankar och behov. De behandlas snarare som ett kollektiv skildrat i tredje person - de utreds eller slussas till olika ställen och kostar pengar. Brune anser att pressens intresse för flyktingfrågor har trängt undan intresset för invandrarfrågor, det finns t ex få beskrivningar av invandrares villkor och integration i samhället. När invandrare skildras är det dessutom sällan i vardagliga situationer och människor kategoriseras efter nationella kriterier, även när andra indelningsgrunder borde vara mer adekvata.

     

     

    Sammanfattning

    Ideologier i sociologisk mening är olika sociala gruppers försök att skaffa sig tolkningsföreträde av den sociala verkligheten.

    Ideologi innebär alltid en viss förvrängning av den sociala verkligheten i syfte att rättfärdiga en social grupps maktposition, privilegier och strävan efter kontroll över tillgängliga resurser. Begreppet "världsbild" beskriver hur en specifik kunskap om den sociala verkligheten växer fram och utvecklas i en specifik social kontext. De sociala skikt som har mest makt försöker även skaffa sig monopol på hur den sociala verkligheten skall tolkas.

    Att vara anhängare av en ideologi betyder alltså att man accepterar dess verklighetsbeskrivning, delar dess grundläggande värderingar och stöder dess handlingsprogram. Ideologi ligger nära en attityd i socialpsykologisk mening.

    Majoritetens attityder till underordnade etniskt skilda grupper brukar ha ideologiska syften. Gruppen försöker övertyga sig själv, liksom alla andra, att dess privilegierade status gagnar samhällsintresset. Hegemoni är den typ av social makt som bestämmer ett samhällets moral, ideologi och "intellektuella miljö" (i motsats till direkt politisk makt). Den dominerande gruppen åstadkommer en reell hegemoni, när alla sociala grupper och alla sociala skikt, både de som dominerar och de som domineras, accepterar den dominerande gruppens samhällssyn. När det gäller etniska relationer, kan tendensen beskrivas som strävan efter kulturell hegemoni.

    Etnicitet är en aspekt av sociala relationer mellan aktörer som uppfattar sig själva som kulturellt avskilda från medlemmar av andra grupper med vilka de har ett minimum av regelbunden interaktion. Etnicitet kan också definieras som en social identitet (baserad på kontrast gentemot andra) kännetecknad av metaforisk eller fiktivt släktskap. Etnicitet är meningsfullt bara i multietniska sammanhang och att en grupp bara kan definieras som etnisk när den, utöver att utgöra en sociokulturell enhet, också står i relation till motsvarande grupper inom ett övergripande socialt system, i regel en nationalstat.

    Etniska klassificeringar är sociala och kulturella produkter som är relaterade till de klassificerandes behov. Den dominerande gruppen försöker pådyvla resten av samhället sin definition av vad etnicitet är i samhället. Nyttoaspekter och meningsaspekter är viktiga dimensioner av det sociala livet. Etnicitet är en organisatorisk form som utnyttjar denna dubbelsidighet för särskilda syften, vilka kan men inte behöver erkännas av aktörerna själva. Etniska ideologier har en lockelse eftersom de erbjuder lösningar på "livets eviga problem": frågorna om ursprung, öde och, i sista hand, meningen med livet. Men etnicitet måste också fylla en praktisk funktion för att fortleva. Det är ett redskap i konkurrensen om knappa resurser; ett redskap som samtidigt begränsas av ideologier kring en gemensam kultur, ett gemensamt ursprung och ett metaforiskt släktskap. Etniska ideologier kan användas för att rättfärdiga sociala hierarkier, trots att det också finns andra rangordningskriterier som kön, klasstillhörighet eller ålder.

    Sociala ojämlikheter i kombination med etnocentrism skapar motstridiga gruppintressen. Den dominerande gruppen vill behålla status quo, medan den dominerade gruppen är intresserad av samhällsförändringar. Slutresultat av dessa kraftmätningar, vilket uttrycks genom ömsesidiga gruppattityder, påverkas av idéutbyte mellan grupperna, av kulturella värderingars relativa styrkan i samhället (ex vikten lagd vid jämlikhet, demokrati och rättvisa) och av strukturella relationer mellan grupperna (omfattning och typ av gruppkontakter, relativ tydlighet av gruppgränserna och ev. historiska erfarenheter av konkurrens och motsättningar).

    Rasismen kan uppfattas som metoder och beteenden (våldets olika former, förakt, intolerans, exploatering och förödmjukelser) som den dominerande etniska gruppen använder för att åstadkomma samhällets uppdelning genom att systematiskt utestänga andra grupper (uppfattade som hot). Utestängning rättfärdigas genom speciella diskurser och framställningar, där andra grupper stigmatiseras (med hänsyn till deras namn, hudfärg eller religionsutövning) i syfte att begränsa deras livschanser och konkurrenskraft. Genomtänkta rasistiska teorier, skapade av samhällets intellektuella elit, är en förutsättning för rasismen utbredning. Tidigare använde man sig av biologiska argument för att rättfärdiga olika gruppers skilda livsförutsättningar. Kritik mot invandring och migrationsprocesser ersätter idag rasideologin som baserats på vissa folkslags förmenta genetiska överlägsenhet gentemot andra grupper. Istället säger man att det är skadlig när gränserna öppnas för "de andra", så att grupperna med traditioner och livsstilar som "inte passar ihop" tvingas leva i ett och samma samhälle. Kulturtraditioner med rötter utanför Västeuropa (d v s också östeuropeiska) uppfattas som lägre stående. Kulturer som upphöjer individualismen till sin grundnorm uppfattas som överlägsna.

    Forskare verksamma i USA, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, understryker att rasialiserat tänkande, där "de andra" konstrueras som biologiskt självreproducerande sociala kollektiv med distinkt historia och en uppsättning unika särskiljande karakteristika som uppfattas som naturgivna och får funktionen att beteckna skillnader, är mycket utbrett. Det som antas utgöra skillnader, biologiska eller kulturella tecken, spår och markörer sätter så gränser till vad den andre kan bli. Rasistiska ideologier konstruerar och förklarar olikheterna som naturgivna.

    Enligt dessa forskare förekommer rasismen i olika skepnader. Institutionell rasism uppstår, när samhällsinstitutioner (ex. arbetsförmedlingen, rättsväsendet eller polisen) fungerar så att vissa etniska gruppers medborgerliga rättigheter och livschanser begränsas. Dess konsekvenser brukar vara negativa även om aktörerna själva inte vill vara illvilliga. Kulturell rasism handlar om invandrarnas negativa framställning i media, böcker, och i vanliga språkuttryck. Mekanismen omfattar också nedvärdering av kulturella begrepp och evenemang. Individuell rasism uppstår när ideologi om samhällsmajoritetens förmenta överlägsenhet internaliseras av den dominerande innegruppens medlemmar och uttrycks i deras vardagliga attityder. Individuell rasism förekommer idag ofta i symbolisk form. Den går ut på att istället för gamla negativa attityder till minoritetsgrupper (old-fashioned racism), uttrycker man idag sin förtrytelse över att dessa grupper inte längre vill nöja sig med sin tilldelade plats inom samhällsordningen samt att de verkar kränka samhällsmajoritetens protestantiska värderingar. Särskilt orolig är man när minoriteterna inte verkar bry sig om samhällets ideologiska spelregler, som betonar individualism, självtillit och belöning enligt förtjänst utan är villiga att acceptera välfärdsstatens olika bidrag och stödformer. Samtidigt motsätter man sig alla reformförsök som åsyftar förbättring av invandrarnas livssituation.

    Rasismen uppstår ofta och bevaras, därför att den tjänar samhällsmajoritetens faktiska intressen vid konkurrensen om samhällets begränsade resurser. Strukturella lösningar ser till att invandrarnas underordnade ställning bevaras, parallellt med att retoriken och argumenten för dess bevarande ändras över tid och rum. Ofta baseras moderna rasistiska attityder på mycket rationella överväganden och har föga samband med fördomar.

    Invandrares ställning och behandling i Västeuropa kan karakteriseras som nykolonialisering, där symboliska kulturella avstånd från den västeuropeiska normen avgör gruppens och individernas livschanser. Särskilt tydligt visar sig denna tendens på arbetsmarknaden, som är tudelad, med tydligt avgränsade arbetstillfällena för olika etniska grupper. I enlighet med den koloniala ideologin ofta ses kontakter med människor från andra kulturer som uttryck för kulturers kraftmätning.

    I Sverige anser man officiellt att rasismen inte förekommer här. Den definieras som en föreställning om den egna folkgruppens överlägsenhet och en uppfattning om att det finns biologiska skillnader mellan folkgrupper som gör det motiverat att dela in dessa i mer eller mindre värda. Den ses som ett individuellt psykologiskt fenomen utan koppling till sociala strukturer bakom etniska relationer i landet. Det finns forskare i landet som inte håller med tolkningen, men den delas av tongivande forskare knutna till CEIFO - Centrum för invandringsforskning. De förkastar tesen att rasismens moderna former förekommer i Sverige. Det är CEIFOs forskare som brukar undersöka etniska attityder i landet.

    Här uppstår det en viktig metodologisk fråga om undersökningarnas validitet och reliabilitet. Vad är det som undersöks? Hur pålitliga är slutsatserna?

    I uppsatsen tredje del tänker jag titta närmare på dessa frågor, för att kunna uttala mig om 1990-talets svenska attityder till invandrare och invandring.

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    III. Svenska attityder

    10. Skuggor ur det förflutna

    Åke Sander skriver (i Rasismens varp och trasor, 1995) att Sverige för hundra år sedan var ett av Västeuropas fattigaste länder. Det var också ett av de länderna som industrialiserades, urbaniserades och moderniserades senast. Med några få undantag kan Sveriges historia, fram till de senaste femtio åren, skrivas som historien om ett relativt traditionellt, auktoritärt, centralistiskt, såväl kulturellt, etniskt, och religiöst ovanligt homogent samhälle med starka nationalitets- och enhetstankar.

    Han skriver vidare att svensk lagstiftning också motverkade från slutet av 1500-talet "främmande" inflyttning. Det svenska samhällets skyddade sig mot "främmande" influenser och därmed följande risk för inre splittring genom en synnerligen restriktiv religionslagstiftning. "Ett land, ett folk, en religion" var under hela Enhetstiden, från slutet av 1500-talet till mitten på 1800-talet, den slogan enligt vilken Sverige styrdes. Sverige och svenskarna fick formellt sin religionsfrihet först 1951 - mer än hundra år efter grannländerna. Nationalism, enhets- och homogenitetssträvanden tillika med främmande- och annorlundafientlighet var - underblåst av en stark, auktoritär, konservativ och xenofobisk evangelisk-luthersk statskyrka - dominerande drag i Sverige in i detta århundrade.

    Enhets- och homogenitetsideal med starka inslag av allt från främlingsfientlighet till (äkta) rasism har djupa historiska rötter och bred förankring i svenskarnas tanke- och livsmönster och har historiskt utövat ett starkt inflytande på Sveriges kultur och på svenskarnas uppfattningar, värderingar, normer, värden, seder och bruk (Rasismens varp och trasor, 1995:147).

    Som vi kan se var de svenska ideologiska premisserna om landets nationella särart och viljan att skydda den från "främmande element" ganska betungande inslag när landet förvandlades till välfärdssamhället och under efterkrigstiden kom i kontakt med migranter från andra länder. Välfärdens uppbyggnad har varit i ganska stor grad beroende av invandring och processen har lett till invandrarnas ökande närvaro på svensk mark. De möttes oftast av attityder som uttryckte övertygelse om svensk förträfflighet inom alla områden.

    Ohlsson (1993) skriver att Sverige, men framför allt landets elit, har under lång period inympats med sin förmodade förträfflighet och nedärvda överlägsenhet. Det var en del i den svenska nationalstatsprocessen och ett framträdande inslag i stormaktstidens föreställningsvärld. Under 1400- och 1500-talen hade den svenska exceptionalismen i göticismens form bidragit till framväxten av den svenska nationalstaten. På 1600- och 1700-talen hade den influerat förvaltning och kultur. På 1800-talet skulle den fortleva vid sidan av och i symbios med det begynnande moderna projektet.

    Under mitten av 1800-talet genomgick Sveriges ekonomiska liv något av en kulturrevolution, fortsätter Ohlsson. Det omoderna fick ge vika för det moderna och kring 1850 inleddes en period av liberalisering och modernisering som lade grunden för en välståndsutveckling som skulle hålla i sig fram till 1970-talet. Men på nästan alla områden stretade det gamla emot, insvept i nationens och folkets vackra skrud. Påfallande ofta var det oviljan mot utländsk påverkan -genom handel, teknik och idéer - som höll samman motståndet.

    Ohlsson skriver att 1900-talets stora svenska projekt - folkhemmet - tänktes omfatta endast svenskar, konstruerade som en stor nationell familj, och ibland byggdes dess institutioner på idéer som direkt försökte motverka "skadliga" utländska inflyttanden. Detta gällde exempelvis tänkegångarna bakom mycket inflyttelserik bok skriven 1934 av makarna Myrdal, Kris i befolkningsfrågan. Födelsetalet i Sverige var då mycket lågt och man oroade sig att framtidens arbetande befolkning skulle bli så liten att den inte skulle orka bära försörjningsbördan. Därmed skulle Sverige behöva importera människor från andra länder i en sådan omfattning att landets särart skulle gå förlorad. "Faran" försökte man bl. a. motverka genom olika former av samhällsstöd för svenska barnfamiljer.

    Cristian Catomeris tillägger (i Nestius 1996) att för makarna Myrdal var t ex målet för befolkningspolitiken att skapa en frisk och livsduglig "svensk ras" som var "nordisk till sin väsen". Han citerar Alva Myrdals radioprogram från det sena 30-talet, där hon säger: "Vi måste öka barnafödandet för att bibehålla den svenska rasens livsrum". Receptet hette ökat barnafödandet och tvångssterilisering av "mindrevärdiga element". Catomeris ser också ett samband mellan Folkhemmets födelse och tidsperiodens andra idéströmningar, bl a rasbiologi. Han lyfter fram Sveriges framträdande roll vid etablerandet av "institutionaliserad och statsunderstöd rasism" på 1920-talet, som stöddes av alla dåvarande riksdagspartier.

    Under beteckningen vetenskap slog man fast idén om den egna gruppens överlägsenhet, och andra gruppers underlägsenhet, i en fallande skala grundad på i första hand fysiska olikheter. De svenskar som är över 65 år idag är uppvuxna med detta tänkande, i skolan såväl som i politiken (Catomeris i Nestius 1996:118).

    Motståndet till den europeiska integrationen och medlemskap i EG eller EU har mellan 1960 och 1990-talen förts i landet med argument som huvudsakligen gick ut på att Sveriges särart skulle gå förlorad och svenska överlägsna lösningar skulle urvattnats och kompromissats, om man blev medlem av det europeiska gemenskapen. Den nationella harmonins och enhetlighetens betydelse lyftes också fram, som kontrast till den europeiska brokigheten. Man betonade att Sverige hade en enhetlig befolkning med gemensamma grundvärderingar vare sig det gällde välfärden eller protestantismen.

    Ohlsson försöker knyta ihop traditionellt svenskt tänkande med landets förhållande till omvärlden och människor som har sina rötter där och varnar för följande:

    I ett land där så mycket av det gemensamma kulturhistoriska godset utgår från att den homogena befolkningen formats av naturen, klimatet och de fria vidderna ligger det nära till hands att föra resonemanget ett steg för långt, in i det moras som rymmer föreställningar om ett slags nationell arvsmassa som är karakteristisk för land och folk och som följaktigen måste värnas mot "främmande element" (Ohlsson 1993:13).

    Ohlsson fortsätter att lyfta fram uppfattning om den svenska exceptionalismen som nationalidentitetens mest centrala del och kommenterar världsbildens självklara följder:

    Sverige har alltid varit bäst. Svenska varor har alltid varit bättre eller, som de hette under tullstrider, "ärligare". Samhällets organisation har alltid beskrivits som optimal, det må ha gällt ståndsriksdagen eller välfärden. Det utländska inflyttandet har emellanåt betraktats som farligt och nedbrytande och ibland som något nödvändigt som dock måste kontrolleras och assimileras. (...)

    ...uppfattningen att det extremt svenska är synonymt med det extremt goda utgör idag ett betydande inslag i den svenska erfarenheten, ständigt trumpetat av politiker och andra opinionsbildare.

    Vid 1990-talets vägskäl uppstår ett stort problem med den attityden. Om Sveriges anses representera fulländning när det gäller demokratiska insitutioner, rättskipning eller humanitet i största allmänhet blir konsekvensen att varje anpassning till omvärlden uppfattas som en försämring (Ohlsson 1993:213-214).

    De senaste decenniernas svenska "framstegsberusningens" former och tillhörande attityder kommenteras av socialpsykologen Lars Dencik, professor vid Roskilde Universitetscenter i Danmark (i Framtider 3/97).

    Vid olympiska spelen 1948 blev Sverige bästa nation efter USA. (...) "Vi" var bäst - självklart bäst. Som vi strax därefter blev det också i välfärd, välstånd och rättvisa. Teknologiskt låg våra industrier i topp, våra ingenjörer var bäst i världen, våra arbetare världens bäst betalda och mest lojala. Full sysselsättning och social trygghet var självklarheter. Sverige var ett av de etniskt och kulturellt mest homogena länderna i världen. Vi räknades som en av världens rikaste nationer. (...) Hela vårt sociala system blev ett föredöme för världen. "Den svenska modellen" blev ett begrepp. Delegationer från hela världen sökte sig hit för att studera och lära av oss. (...)

    I nästan ett halvsekel, från segrarna vid olympiaden 1948 till mordet på Olof Palme 1986, byggdes bilden av Sverige som förträfflighetens land ostört upp. På mycket kort tid kom så denna självbild av Sverige att raseras. (...) Sverige finns inte längre självklart i toppen på de internationella rankingslistorna över ländernas utbildningssystem, vetenskapliga forskning eller ens välfärd. (...)

    På kort tid har Sverige drastiskt förändrats. Uppemot en miljon människor är idag reelt arbetslösa. Ungefär lika många av dem som lever här har i någon mening invandrarbakgrund. Dessa två förhållanden har framför allt det gemensamt, att vi i Sverige idag snabbt håller på att producera en socialt synlig och etniskt sorterad underklass (Framtider 3/97:29-30).

    Sveriges relativt snabba förvandling från kulturellt och etniskt homogena land till dagens multietniska samhälle uppmärksammas också av Ohlsson (1993). Han skriver att arbetskraftsinvandring och generös flyktingpolitik har underminerat den homogenitet som i hundratalsår kännetecknat Sverige och som bestämt så mycket av landets uppfattning om sig självt. Ohlsson betonar att det protestantiska Sverige håller på att bli mångkulturellt. Detta är en mycket svår omställning och prövar, enligt honom, landets förmåga att leva upp till sin egen officiella retorik om mångfald, jämlikhet, solidaritet och samverkan. Vidare säger han att:

    Sverige har i sekler strävat efter det enhetliga, rena och förutsägbara. Det utländska - idéerna, möblerna, invandrarna - har Sverige metodiskt anpassat till sin egen nordiska avbild. Ur detta har Sverige hämtat mycket av sin styrka. Nu låter det sig inte göras längre. Alldeles i slutet av 1900-talet måste Sverige i stället börja bejaka det brokiga, det litet kantstötta och det oförutsägbara.

    Det är ett stort steg, ett farväl till 500 års exceptionalism och ett uppbrott från nationalstatens trygga rastställe. Det skapar inte bara osäkerhet utan kanske också vemod över att en epok håller på att ta slut (1993:214).

    Hittills har landet haft relativt svårt att tillmäta "det brokiga, det litet kanstötta och det oförutsägbara" något större värde. Både arbetskraftsinvandrare och flyktingar möttes här, i likhet med mottagande på andra håll i Västeuropa, av ideologisk världsbild som har varit fast förankrat i evolutionistiskt tänkande. Synen på den mänskliga historien som en kvalitativ förändringsprocess mot ökande civilisation - från den enkla till det komplexa, från det grova till det förfinade, från mörker till upplysning, från det primitiva till det civiliserade - har sällan ifrågasätts i landet. Åke Sander påpekar (i Rasismens varp och trasor, 1995) att i Sverige förstärktes immigranternas underordning genom att man i gemen också accepterat en "moderniseringsteori". Denna säger att för att uppnå ekonomisk och social välfärd måste de "underutvecklade" länderna och deras folk förändra sina traditionella institutioner, normer och värderingar och anpassa sig till den moderna västerländska modellen av marknadsekonomi, urbanisering, industriell produktion och politisk och annan byråkrati. De måste även skifta sina lojaliteter från byn, stammen, den religösa och etniska gruppen till nationen och staten med vidhängande institutioner.

    Teorin är också sammanlänkat med antagandet att också etnisk och kulturell tillhörighet, såväl som etniska och kulturella skillnader, successivt kommer att förlora i betydelse och försvinna i och med att ett samhälle moderniseras.

    Åke Sander skriver vidare att den västerländska kulturen och det västerländska samhällsskicket betraktades från sent 1800-tal okritiskt som högsta form av kultur och samhällsskick och kristendomen som högsta form av religion. Andra kultur-, samhälls- och religionsformer mättes efter västerländsk måttstock. Andra kulturer, samhällsformer och religioner betraktades i regel som primitiva, vidskepliga, outvecklade och osofistikerade. Denna evolutionsteoretiska och etnocentriska uppfattning har orsakat att i breda lager av de västerländska befolkningarna fortfarande finns det en kraftig och oftast negativ mytbildning kring människor från "främmande kulturer". Sander understryker att detta särskilt gäller islam och muslimer.

    Evolutionsteoretiskt tänkande, etnocentrism och en fördomsfull syn på andra kulturer, ja på "det främmande" överhuvudtaget, verkar djupt inbäddat i det västerländska kulturella medvetande. (...) Majoriteten av våra politiker såväl av "vanliga människor" verkar fortfarande djupt övertygade om riktigheten i att, i termer av U-hjälp eller bistånd, exportera våra olika idékomplex och med dem följande institutioner och praktiker, normer och värden till de s.k. utvecklingsländerna. Denna uppfattning om andra kulturer som lägre och sämre och som "ingenting för oss" är, som jag ser det, en del av vår "modernitetsmyt". Detta är en myt som har mycket av den styrka och fyller många av dem funktioner som de religiösa myterna i många samhällen av tradition har haft och har fyllt (Rasismens varp och trasor, 1995:149).

    När Sverige efter andra världskriget började bli ett immigrationsland var det också enhets- och homogenitetsideal, kompletterade med ett starkt evolutionstänkande, som dominerade, fortsätter Sander. Landets villighet att ta emot flyktingar och invandrare var, i jämförelse med många andra länder, betydligt större än motsvarande villighet att acceptera deras etniska, kulturella och religiösa olikheter. En ensidig anpassning från invandrarnas sida till den majoritetskultur de mötte, var vad som förväntades. Grunduppfattningen var i stor utsträckning att Sverige och övriga Västeuropa hade nått en högre utvecklingsnivå än övriga världen och att människor från andra delar av världen, om och när de kom till Sverige, snart skule inse detta och så långt som möjligt vilja anpassa sig till oss, att så långt som möjligt vilja bli som vi, fortsätter Sander. 1965 bekräftade dåvarande statsminister Tage Erlander officiellt att det var assimiliation som var ideal och målsättning med orden: "Man måste ta seden dit man kommer."

    Under 1970-talet växte dock fram en ny opinion som förespråkade att Sverige skulle sätta som officiell målsättning att bli ett pluralistiskt, multikulturellt land. Riksdagen fastslog 1975 för Sveriges invandrarpolitik de välkända målen "jämlikhet, valfrihet och samverkan". Hur dessa principer skall tolkas och omsättas i praktik har det dock rått mycket oklarhet och diskussion kring, säger Sander.

    Det verkar att valfriheten uppfattas i praktiken, åtminstone ur svensk synvinkel, som ett gradbegrepp: invandrarna skall enligt valfrihetsmålet kunna välja själva i vilken mån de vill gå upp i svensk kulturell identitet eller bibehålla den ursprungliga identiteten. Samtidigt skall man dock, enligt jämlikhetsidealet, ha lika värde och lika rättigheter och skyldigheter som etniska svenskar i sin relation till lagar och förordningar inom samhällets alla sfär.

    Sander påpekar att denna grundkonflikt, mellan trycket på (jäm)likhet å ena sidan och valfrihet å den andra, försökte man "lösa" med hjälp av teorin om "de två samhällsområdena" (the two domain society). Enligt denna teori förväntar man sig i princip total assimilation ((jäm)likhet) inom samhällets officiella sfär, området där alla skall vara lika. Kulturella, etniska och religiösa egenheter får invandrarna odla och praktisera i den privata sfären.

    Samhället splittras alltså i två distinkta delar. (Jäm)likhet, assimilation och homogenitet hör till samhällets officiella sfär och valfrihet, mångfald och olikhet till den privata. Ett problem är att de olika sfärerna kan täcka olika stora områden av ett samhälles och en individs liv. I en s.k. stark välfärdsstat som Sverige är den officiella sfären mycket omfattande och den privata mycket liten. Den senare sträcker sig inte speciellt långt utanför individens eget hem.

    Jag anser att tolkningen både åsyftar och åstadkommer en ideologisk hegemoni, där endast svenska version av landets sociala verklighet gäller. Presenterad förklaring av "jämlikhet, valfrihet och samverkan" leder till invandrarnas strukturella marginalisering. Befolkning av utländsk härkomst är därför ur stånd att göra sin röst hörd i samhällsdebatten. Man kan inte heller påverka landets "svenska" institutioner, inte ens inom den egna kommunen.

    Ett ofrånkomligt resultat av den officiella invandrarpolitiken blir alltså invandrarnas assimilation inom den officiella sfären. Sander understryker att målsättningen med dylik politik är att utplåna andra kulturella, etniska och religiösa gruppers tanke- och livsmönster och att den underförstått hävdar att man utifrån vissa egenskaper kan skilja "dem" från "oss" och att de egenskaper som karaktäriserar "dem" i någon bemärkelse är sämre än dem som utmärker "oss". Han avslutar sitt resonemang på följande sätt:

    Jag har svårt att se att assimilationsföreträdarna kan undkomma att klassificieras som någon form av ny-rasister. Assimilationismförespråkarna omfattar också, mer eller mindre medvetet och explicit, de kulturchauvinistiska och etnocentriska uppftattningar som ovan benämndes "teorin om kulturevolution" och "moderniseringsteorin" (Rasismens varp och trasor, 1995:158).

    Jag håller med Åke Sander. Grunderna till invandrarnas utanförskap och marginalisering bör sökas i majoritetens attityder, särskilt hos företrädare för den officiella sfärens institutioner. Berger (1963/1987) har påpekat att institutionerna styrs av samhällets värderingar. Det är samhället som tilldelar individen olika roller och bestämmer hur hon skall handla i olika situationer. Det svenska samhället verkar ha ganska problematiskt förhållande till andra kulturer.

    Åke Daun bekräftar och fördjupar Sanders bild (i Daun & Ehn 1988). Invandrarnas svårigheter i landet diskuteras oftast med referens till invandrarnas kultur som påstås gör det svårt för "dem" att finna sig till rätta i den svenska omgivningen. Bland svenskarna lever det fortfarande en outtalad attityd, som innebär att det är invandrarna som är särskilt kulturbundna, som i sitt betende styrs mer eller mindre av irrationella trosföreställningar och traditioner. Svenskarna betraktas däremot som "moderna". De tillhör "det moderna, urbaniserade industrisamhället" och har i just denna mening egentligen ingen särskild kultur annat än gamla festtraditioner, såsom midsommarfirande, som man håller vid liv av sentimentala skäl. Särskilt "moderna" är svenska värderingar, exempelvis demokrati, jämställdhet, rationalitet, fridsamhet. Man menar att andra länder så småningom kan eller bör ansluta sig till de värderingar som svenskar omfattar. Daun understryker att obenägenheten bland svenskar att acceptera sig själva som bärare av någon specifik kultur är ett svenskt kulturdrag.

    Jag anser att just detta gör att man ser sig själv som representant för universell framsteg och utveckling och har svårt att se de egna tolkningarna och lösningarna som eventuell omsorg av de egna intressen. Förmodad objektivitet och rationalitet i samband med antaganden om de svenska lösningarnas "högre kvalitet" gör det ännu svårare att acceptera andra tolkningar och synvinklar. Om våra attityder, värderingar, roller och identiteter påverkas i stor grad, som Berger säger, av samhällets förväntningar och befallningar, kan dem då betraktas som individuella fenomen? Bör de också undersökas som individuella fenomen? Var i analysen finns det plats för strukturella faktorer? Om rasismen åsyftar olika former av etniskt utdefinierade gruppers underordning och utestängning från de flesta samhällsområden, kan man då endast intressera sig för dess biologiska variant?

    11. 1990-talets opinion

    Forskarna vid Institutet för samhälle, opinion och massmedia (SOM) vid Göteborgs universitet har under 1990-talet undersökt svenskarnas inställning till invandring. Enligt 1997 års SOM-undersökning anser 54 procent av svenskarna att Sverige skall ta emot färre flyktingar. Det är lika många som i 1996 års mätning. Andelen som vill att Sverige skall ta emot fler flyktingar har däremot minskat från 14 procent 1996 till 12 procent 1997.

    Undersökningens resultat presenteras i boken Opinionssamhället (1998). De flesta svenska riksdagspartier har alltså en majoritet av sympatisörer som är för begränsning av flyktingsmottagandet. Moderaterna är de mest negativa: 68 procent vill se en minskning. Motsvarande siffra för centern är 58 procent, för socialdemokraterna 55 procent, och för vänsterpartiet 54 procent. 50 procent av miljöpartisterna vill ta emot färre flyktingar. Bara hos kristdemokraterna och folkpartiet är det en minoritet som hyser denna uppfattning: 37 respektive 38 procent.

    Ulf Bjerefeld och Marie Demker konstaterar i boken att synen på flyktingmottagande bara delvis följer traditionell vänster-högerskalan. De tar fasta på begrepp som jämlikhet och tillit och utgår från en teori som hävdar att jämlikhet - inte synen på vilka funktioner staten skall fylla i samhället - är det värde som ligger till grund för vänster-högerskalan.

    Det visar sig att inställning till jämlikhet sammanfaller relativt väl med synen på flyktingmottagande. Oavsett partisympatier vill de som inte anser att jämlikhet är särskilt viktigt ta emot färre flyktingar. Bland socialdemokrater är det 53 procent och bland moderaterna bara 36 procent som tycker att jämlikhet är mycket viktigt.

    Frågan är dock hur den stora skillnaden mellan de borgerliga partiernas inställning till flyktingar kan förklaras. Bjerefeld och Demker tycks ha funnit en möjlig förklaring. De menar att nyckelfrågan är hur samhörig en person känner sig med omvärlden. Av undersökningen framgår att det finns ett samband mellan i vilken utsträckning partisympatisörer litar på andra människor och deras attityder till flyktingmottagning.

    Folkpartiets väljare verkar vara mest tillitsfulla. Av folkpartisterna är det 66 procent som "litar på folk i allmänhet". Moderaterna - de mest flyktingnegativa - placerar sig, liksom de övriga partierna, på drygt 50 procent. Lägst andel har centern med 49 procent.

    Svenskarnas förtroende för politikerna är lågt och många svenskar är negativt inställda till EU. Lägst förtroende har man för kommunstyrelserna och de politiska partierna. Resonemanget om flyktingopinionen borde även kunna användas på det svenska EU-motståndet. Människor som skräms av omvärlden är sannolikt mindre benägna att sträcka ut en hjälpande hand till flyktingar och mer tveksamma till att samarbeta över gränserna än de som känner tillit till sin sociala omgivning. Man kan dra slutsatsen att många svenskar inte litar på den officiella sfärens företrädare. Å andra sidan har en majoritet förklarat att de känner förtroende för sina medmänniskor. Jag anser att detta kan inge hopp om en liberalare flyktingpolitik, om "det starka samhället" och dess institutioner försvagas, så att gräsrötternas potentiella engagemang, kanske genom frivilliga organisationer, får större speluttrymme.

    Det har också genomförts särskilda undersökningar om ungdomarnas attityder, antingen speciellt om inställning till invandrare och invandring (Lange/Westin 1993) eller där frågan uppkom som en del av större generationsanalys (Andersson/Furth/Holmberg 1997, Enberg/Kälvemark/Ohlander 1998).

    Andersson/Furth/Holmberg (1997) har konstaterat att ungdomar vänder sig mot hierarkiskt uppbyggda arbetsmiljöer. De mest attraktiva yrkena är rörliga och självständiga och behöver inte ha någon högre status. De unga verkar inte heller intresserade av att göra karriär. Det är viktigare att göra något kul än att bli något fint. Stark betoning av familjen samtidigt som man har icke-hierarkiska värderingar visar på något nytt - traditionella konservativa värderingar om familjen och den lilla privata världens betydelse kombinerad med traditionella vänstervärden om självstyre och icke-hierarkiska organisationssätt i samhällets officiella sfär. Eller med andra ord ett "postmaterialistiskt" synsätt.

    Frihetskänslan värderas högt av de unga, inte bara tron på den egna förmågan att välja. Livet ska vara rörligt, och två av tre kan tänka sig att flytta utomlands för en längre tid. Öppenheten inför det internationella samhället är stor: tre av fyra ungdomar kan tänka sig att bilda familj med en partner som är född och uppvuxen i ett utomeuropeiskt land.

    Kvinnorna har i jämförelse med sina manliga kollegor en mycket större öppenhet mot omvärlden: högre flyttningsbenägenhet, starkare beredskap att flytta utomlands, en tydligare orientering mot Europa och en mer positiv attityd till invandrare.

    Det kan tyckas motsägelsefullt att en majoritet inte är säker på, eller också klart anser, att de kommer för många flyktingar till Sverige, och att också en majoritet är osäker på, eller tycker att det finns för många invandrare på arbetsmarknaden. Männen är mer osäkra eller avvisande till flyktingar och invandrare än kvinnorna. När sambanden bakom de olika värderingarna analyseras ligger det inte någon paradox i det faktum att man är kritisk till invandringen samtidigt som man kan tänka sig att flytta utomlands eller gifta sig med utomeuropéer. Variansen i både frihetskänslan och flyttbenägenheten är starkt förknippad med planerad högre utbildning eller att man vill bort från hemmiljön. Det är när man inte tror om att kunna påverka sin egen framtid, inte vill studera eller är bunden till hemorten som invandrarna uppfattas som något man känner sig osäker inför eller t o m hotad av.

    Inga enkla sociala eller regionala samband bestämmer värderingarna hos de unga. Kön tycks vara mer betydelsefullt än social bakgrund eller regional hemvist, därför att de största skillnaderna i värderingar förekommer mellan tjejer och killar. Man ser en tydlig skillnad mellan "gammalmodiga" materialistiska män från mindre industriorter, och postmaterialistiska kvinnor från mellanstora städer. Kvinnorna värderar relationer, arbetsinnehåll, utbildning, utlandsvistelser och platta organisationer högt, medan de gammalmodiga killarna har mer materialistiska värderingar där pengar, status och lokalsamhället är viktiga värden.

    Undersökningar analyserade i Enberg/Kälvemark/Ohlander (1998) bygger på en rad enkäter i kombination med djupintervjuer. Invandring är den fråga som är mest känslig och komplicerad för ungdomarna. En mycket liten del anser att man borde stoppa invandringen. En lite större grupp menar att en gräns måste sättas. En del nämner spontant bråk och kriminalitet i samband med invandring, men det förekommer också att man påpekar att kriminaliteten i så fall kan bero på hur invandrarna behandlas i Sverige. Bland männen finns det fler kritiska till invandringen än bland kvinnorna, högutbildade är mer positiva än lågutbildade, de som bor i glesbyggd är mer kritiska än de som bor i städer. Olika sociala, ekonomiska och teknologiska krafter bidrar till tolerans, t ex mindre auktoritär barnuppfostran, geografisk omflyttning och massmediernas ökade betydelse.

    Speciellt viktig är att den unga generationen visar sig ha högre tolerans än äldre. Samtidigt understryker man att den tidigare generationen är mer materialistisk p.g.a. av sin fattiga uppväxt. Föräldragenerationen är mycket mer karriärmedveten och tänker mer på pengar.

    Men framför allt är det invandringspolitiken som kritiseras. Flyktingar får sitta för länge på förläggningar, det är fel att många invandrare "placeras" på samma ställe, framför allt i storstäderna etc. Invandrare får inte möjlighet att använda sin kompetens och utbildning. Sverige skulle ha stor nationalekonomisk nytta av dem om detta skedde i större utsträckning, anser en del respondenter.

    Ungdomarnas attityder till invandrare och invandring har varit föremål för undersökning genomfört av CEIFO-forskare (Lange & Westin 1993). De har kommit fram till att graden av upplevd social distans till olika invandrargrupper har samband med attityder - ju större social distans desto mer negativa är attityderna. Sambandet är relativt oberoende av köns- och socialgruppstillhörighet.

    Upplevd olikhet gentemot etniska/nationella grupper har ett positivt samband med negativa attityder till invandare och invandring - ju större upplevd olikhet desto mer negativa är attityderna. Subjektivt skattad kunskap om etniska/nationella gruppers levnadssätt och kultur har ett negativt samband med upplevd olikhet och social distans - ju större den upplevda olikheten och sociala distansen, desto mindre är den självskattade kunskapen (eller vice versa). De grupper som bedöms som mest olika av svenska ungdomar stereotypifieras i högre grad än de övriga grupperna.

    Perceptionen av relationer mellan svenskar och invandrare samvarierar med attityder till invandrare och invandring. Ju mer negativa attityderna är, i desto större utsträckning bedöms relationerna som dåliga. Perceptionen av relationer mellan svenskar och olika invandrargrupper samvarierar med upplevd olikhet till samma grupper - ju större upplevd olikhet desto sämre bedöms relationerna vara.

    Attityder till invandrare och invandring inverkar också på bedömningen av flyktingars motiv för att söka sig till Sverige. De som anser att nästan inga av de mest utpräglade flyktinggrupperna är "riktiga" politiska flyktingar tillhör de mest intoleranta.

    Graden av kontakt med invandrare samvarierar med uppvisade attityder - ju mer kontakt desto mer positiva är attityderna. Sambandet är dock komplext och måste undersökas närmare, skriver Lange & Westin (1993:115). Vidare konstaterar dem att det förefaller att den kontextuella variabeln "invandrartäthet" komplext är relaterad till attityder. Boende i invandrartäta områden kan ha helt olika inverkan på attityderna beroende av en rad faktorer som måste undersökas på större och kontextuellt mera representativt material (ibid., s.115).

    Författarna konstaterar också att det tycks finnas ett visst samband mellan den vikt ungdomarna tillskriver "egoistiska" värderingar (de som har att göra med makt, karriär och materiella ägodelar) och attityder till invandrare och invandring. Ju viktigare sådana värderingar är, desto mera negativa är attityderna och vice versa.

    Självvärdering, tillförsikt till den egna förmågan att utforma sitt liv efter egna preferenser, uppfattningen om hur man har det ställt jämfört med de flesta andra i samma ålder i Sverige, "företagaranda" samt "egoistiska" värderingar tycks i viss mån sammanhänga med varandra. Alla dessa förhållningssätt är relaterade till socialgrupptillhörighet.

    Två aspekter framträder ur materialet där en stor majoritet av ungdomarna uttrycker en negativ attityd. Den ena handlar om invandring, där i genomsnitt

    75 procent av ungdomarna motsätter sig större invandring eller invandring överhuvudtaget. Den andra handlar om ungdomarnas uppfattning om relationen mellan invandring och tillgång på bostäder. Drygt 82 procent anser att tillgången på bostäder har blivit sämre på grund av invandringen.

    Ungdomar från socialgrupp 1 och 2 (medel- och övre medelklass) har mer positivt förhållningssätt till invandrare och invandring än socialgrupp 3 (motsvarande arbetarklassen). De flesta undersökningar visar att de "lägre" klasserna står för en större intolerans gentemot invandrarna än de "högre" klasserna. En förklaring som figurerar i debatten är att arbetare fruktar en större konkurrens på arbetsmarknaden från invandrare. Detta kan ha fog för sig, därför att de flesta invandrare oavsett utbildning och personliga förutsättningar hamnar i arbetaryrken. De utgör inget hot på arbetsmarknaden för tjänstemän, där medelklassen har sina arbetstillfällen. En annan förklaring pekar på bildningens och utbildningens betydelse för att främja toleranta hållningar. Åter en annan förklaring riktar uppmärksamheten på känslan av trygghet och kontroll över livssituationen där arbetarklassen är mindre gynnad än medelklassen. Jag själv skulle inte lägga för stor vikt vid det faktum att personer med arbetarbakgrund är negativa. Deras möjligheter att påverka samhällsinstitutionerna och även sina arbetsplatser är relativt begränsade. Både de privata och de offentliga arbetsgivarna brukar komma från andra sociala grupper och utövar betydligt större samhällsinflytande. Dessa personer uppvisar sällan negativa attityder i opinionsundersökningar och bara i undantagsfall kan betraktas som fördomsfulla. Ändå är invandrarnas samhällssituation mycket dålig idag och inte mycket pekar på några förbättringar. Antingen missar opinionsundersökningar i enkätform de mer utbildades verkliga attityder eller även deras genuint positiva individuella attityder inte kan motverka invandrarnas institutionella diskriminering ute i samhället.

    En genomgående skillnad finns mellan pojkar och flickor i inställningen till invandrare och invandring. Flickorna står för ett mer positivt och tillåtande förhållningssätt än pojkarna. Skillnaderna mellan könen är relativt oberoende av socialgrupptillhörigheten. Enligt författarna kan en av orsakerna vara sexuell konkurrens. Det kan tänkas att svenska killar uppfattar invandrarkillar som konkurrenter om samma tjejer, eftersom invandrarflickor (särskilt från vissa länder) har betydligt mindre frihet att ingå förhållanden än invandrarkillar.

    Lange och Westin har undersökt ungdomarnas attityder till invandrare och invandring med hjälp av några attitydsdimensioner. Dimension 1 handlar om att se invandrarna som konkurrenter och i viss mån även som ett ekonomiskt hot. Här är de extremt negativa attityderna relativt ovanliga. Distributionen av olika värden skiljer sig dock mellan socialgrupperna. Det är främst flickorna från socialgrupp 1 som påverkar fördelningen med sina låga poäng av olika indexvärden.

    Dimension 2 handlar, enligt författatrna, om egoistiskt rättvisesyn parad med ett påtagligt inslag av främlingsfientlighet. Det är främst pojkarna från socialgrupp 3 som är mest negativa.

    Dimension 3 fångar ett assimilativt förhållningssätt co extrempunkterna handlar om ställningstagandet till frågan huruvida det är den svenska kulturen eller invandrarnas kultur som ska bevaras. Den "assimilationiska" extremvarianten är vanligast bland pojkar från socialgrupp 3, medan den "pluralistiska" extremvarianten är mest företrädd bland flickor i socialgrupp 1.

    Lange och Westin understryker att unga människor i övre tonåren generellt sett alltid uttrycker sig mera negativt om minoriteter än personer som är en fem, tio år äldre. Det är möjligt att attityderna avspeglar förhållningssätt som är typiskt för respondenternas ålder och hör till processen att forma en egen identitet och politisk grunduppfattning.

    Avslutningsvis påpekar författarna att 65 procent av ungdomarna är oroade för att invandrarna kan drabbas av rasism.

    Lange (1995) analyserar resultaten från TEMOs riksrepresentativ opinionsundersökning som har genomförts på uppdrag från Statens Invandrarverk. TEMO presenterar resultaten i form av procenttal för varje enskild fråga. De frågor som syftar på invandring och invandringspolitik har grupperats i några "teman", men uppdelningen är - som TEMO själv påpekar - godtycklig. Svarsfördelningen för varje fråga har korstabulerats mot några bakgrundvariabler som kön, ålder, partisympatier, facklig tillhörighet, utbildning och region. Lange påpekar att man inte bör använda enskilda frågor vid redovisning av resultaten. Alternativet är konstruktion av sammansatta mått.

    Därför försöker han mäta attityderna med hjälp av tidigare nämnda dimensioner som konstruerades på CEIFO och är dess bidrag till forskning kring etniska relationer i Sverige: 1) upplevelse av invandrarna som ett ekonomiskt hot, 2) inställning till invandring och invandringspolitik samt 3) assimilativ inställning: krav på att invandrarna ska bli så "svenska" som möjligt. De olika frågorna och påståendena analyseras för att utröna i vilken utsträckning grupper av frågor och påståenden "hänger ihop" i människors ställningstaganden samt fastslå om de går i samma riktning.

    Ur materialet dras slutsats att främlingsfientligheten som är sammankopplad med upplevelsen av invandrare som ekonomiskt hot och "snyltare" är relativt ovanlig i befolkningen. Samtidigt är en kritisk/negativ inställning till invandring och invandringspolitik vanligare.

    Tolkningen styrs av indexets konstruktion. Jag håller med Lange att man inte bör tillmäta för stort värde på enskilda svar i undersökningen. Däremot anser jag att redovisade resultat är beroende av enkätens och måttens konstruktion, som i sin tur härrör från forskarens teoretiska antagande om undersökningsfältets natur och tillhörande begrepp. Jag vill påminna här att CEIFOs forskare anser att en väldigt liten andel av landets invånare hyser rasistiska åsikter (Westin 1989). Samtidigt tolkar dem fenomenet som individuell företeelse som bottnar i antaganden om biologiska skillnader mellan folkgrupper. Man utesluter att rasismen idag kan uppträda i olika samhällen i helt nya former (Lange 1992).

    Jag anser dock att det faktum när 57,5 procent av respondenterna tror att "Många utlänningar kommer till Sverige bara för utnyttja våra sociala förmåner", bör föranleda en djupare analys än den som Lange (1995) tillhandahåller. Stödet för påståendet innebär att respondenterna tror att flyktingar främst söker sig till landet för att parasitera på den svenska välfärden och leva på socialbidrag. Med tanke på att devisen - "Man skall vara hederlig. Göra rätt för sig. Inte ligga andra människor och det allmänna till last." - utgör en av grundnormerna i Sverige (Daun 1989), kan det tänkas att enligt samhällsmajoriteten kränks de svenska värderingarna av flyktingar. Sådan övertygelse utgör en av pelarna i den symboliska rasismen som idag håller på att ersätta tidigare föreställningar om minoriteternas biologiska underlägsenhet (Katz & Taylor 1988). Starkt uttalat motstånd till alla samhällsreformer som åsyftar förbättring av minoriteternas/invandrarnas underordnade ställning kännetecknar också den symboliske rasisten.

    Det vore intressant om man hade valt att undersöka attityderna, med sikte inställt på den symboliska rasismens förekomst i landet. Sådana systematiska undersökningar har inte genomförts. Därför är det svårt att uttala sig i ämnet, även om jag anser att det kan finnas belägg för dess existens.

    Lange (1995) kommer också till slutsatsen att attityden att vara starkt främlingsfientlig och starkt negativ/kritisk mot invandring och invandringspolitik är vanligast bland dem som har låg utbildning och är äldre än 35 år. Samtidigt påpekar han att sannolikheten att träffa på en människa som är entydigt positiv i samtliga tre anseenden som mäts av CEIFOs indexen 1 - 3 är störst bland de unga (16-35 år) med hög utbildning och minst bland 56-76-åringar med låg och medelhög utbildning. Sannolikheten att påträffa en människa som är entydigt negativ i alla tre avseenden är störst bland de lågutbildade i åldern 56-76 år och minst bland de högutbildade i åldrarna under 36 år.

    Lange kommer fram till att tre attitydsdimensioner är på olika sätt fördelade bland respondenterna. När det gäller den första, som enligt honom handlar om främlingsfientlighet och - i extremfall - rasism, är majoriteten inte alls, eller endast måttligt, främlingsfientlig. En minoritet på drygt 11 procent framstår som starkt främlingsfientlig. I hela befolkningen motsvaras detta av flera hundra tusen personer. I fråga om den andra dimensionen - inställning till invandring och invandringspolitik - är bilden motsatt: majoriteten är ganska eller mycket negativ och kritisk, och endast 15 procent framstår som mycket positiva. Den tredje dimensionen - krav på "försvenskning" av invandrarna - är nästan symmetriskt fördelad med en vis övervikt av svagare krav, skriver Lange.

    Jag kan inte helt hålla med honom, med tanke på att 59,4 procent instämmer i att "Invandrare som tänker stanna i Sverige bör i sitt eget intresse bli så lika svenskarna som möjligt" och att 56,5 procent anser att "Alla invandrarbarn i Sverige borde från början få lära sig att svenska är deras modersmål". Detta tolkar jag som ett tydligt stöd för krav på invandrarnas "försvenskning".

    Lange & Westin (1997), som kommenterar en intervjuundersökning genomförd 1993, kommer fram i sin bok till slutsatser liknande dem som Lange dragit fram 1995. Attitydsdimensionerna är dock nyanserade och man också försöker mäta kunskap om invandring och invandringspolitik, perception av invandrargruppernas status i det svenska samhället samt perception av invandrarnas situation i Sverige jämfört med svenskarna. Man måste betona att CEIFOs bild av olika invandrargrupper är mer nyanserad, medan i exempelvis TEMOs undersökning analyserad i Lange (1995) användes en homogen och grovhugen kategori - "invandrare".

    En generell slutsats som CEIFOs forskare drar fram i ljuset av egna attitydsundersökningar är att främlingsfientligheten inte har ökat i det svenska samhället. Missnöjet med invandringspolitiken har dock ökat starkt, men det är fel att jämställa kritik av invandringspolitik med främlingsfientlighet. En anledning till den ökande kritiken mot invandringen kan vara en friare och mindre tabubelagd diskussion i medierna av invandringen och dess följder.

    Det är möjligt att nämnda opinionsundersökningar har stor validitet och reliabilitet, när det gäller privata personers individuella attityder till invandrare och invandring. Det uppstår dock en fråga, hur man skulle uttala sig i egenskap av företrädare för samhällsinstutioner, exempelvis som arbetsgivare. Det finns inte så många opinionsundersökningar som mäter den här dimensionen.

    En av de fåtaliga mätningarna är en undersökning baserat på intervjuer med drygt 450 svenska företagare, Hinder för att anställa invandrare, SAF 1997. Syftet var att kartlägga orsakerna till att arbetslösheten bland invandrarna är nästan tre gånger högre än bland svenskarna. Närmare 90 procent av företagarna uppger att en avgörande svårighet ligger i att bedöma kompetens och utbildning hos en arbetssökande från utlandet. Detta är en elegant förklaring som låter ganska trovärdigt.

    Men kan man lika elegant bortförklara det faktum att arbetslösheten bland invandrarnas barn, som skaffat utbildning här i landet och pratar korrekt svenska, är enligt skolkommitténs delbetänkande om den mångkulturella skolan (SOU 1996:143), lika hög eller t.o.m. högre än hos deras föräldrar? Skolkommittén konstaterar att ungdomarna med utländsk bakgrund lyckas väl så bra som de svenska eleverna i skolan. De har dock ett sämre utgångsläge efter avslutade studier. Arbetsmarknaden är i praktiken stängd för dem.

    De är arbetslösa i nästan dubbelt så stor omfattning som svenska ungdomar. De har, oberoende av kön, endast en tredjedels chans att ha arbete överhuvudtaget jämfört med svenska ungdomar. Denna allmänna bild förändras inte om man tar hänsyn till skilda utbildningsnivåer. Det verkar att ungdomarnas etniska härkomst väger tyngre på arbetsmarknaden än deras svenska utbildning. Det föreligger väl inga överväldigande svårigheter vid bedömning av deras kompetens?

    Bevelander/Carlsson/Rojas (1997) kommer fram till att svenska arbetsgivare efterlyser endast en sorts kompetens vid nyanställning, det "svenska". Samtidigt påpekar författarna att graden av olikhet från det svenska har en avgörande betydelse. Denna olikhet handlar enligt dem om en blandning av verklig och upplevd olikhet som orsakar bortstötning av individer som inte tros kunna fungera på arbetsplatser med höga krav på "svenskhet", d v s tillhörighet till en kulturell gemenskap definierad i etniska termer.

    Man kan multiplicera exemplen av institutionernas diskriminerande agerande. När antirasistisk tidning Expo startades 1995 avslöjades det att innan dess förgäves försökte man förmå Brottsförebyggande rådet, BRÅ, att inte bara undersöka invandrarnas kriminalitet utan också den rasistiska brottsligheten (SDS 951008). Situationen förändrades dock efter Expos bildande och BRÅ har också börjat karlägga brott med rasistiska förtecken. Försäkringskassan nämns också som institution som ibland uppträder diskriminerande mot invandrare. Jag citerar från SDS (970210):

    Gerd Hatzenbuhler är spansk tolk i Malmö. Bland sina kunder och vänner bland sydamerikanska invandrare har hon sett alltfler exempel på en negativ inställning till invandrare: Försäkringskassan är på hugget - de är mycket mer misstrogna och utreder invandrarnas ärenden extra noga, i synnerhet dem från redje världen.

    Riksdagsman Juan Fonseca: Det finns två typer av invandrarfientlighet. Den ena är den öppna - när en person helt enkelt oprovocerat slår en invandrare. Den andra är den institutionella, som kan möta oss från myndighetr eller banker som ju tillhör det svenska etablissemanget. Sverige är ett land som i ovanligt stor utsträckning styrs med ett slags konsensus. Det innebär att en negativ inställning sprids myndigheterna emellan.

    Hur undersöker man den institutionella rasismen? Jag tror inte att traditionella attitydsmätningar i enkätform kan bevisa dess förekomst. Här krävs det tydligen andra grepp. Jag skulle föreslå en sociologisk triangulering, d v s kombination av olika datainsamlingsmetoder. Granskning av olika dokument som preciserar institutionens policy, kombinerad med analys av processen hur policyn tillkommit kan i viss mån belysa dolda antaganden om olika invandrargrupper och dess tilldelade roll i samhället. Täta kontakter med institutionen, helst genom deltagande observation under längre tid, bör kombineras med kvalitativa djupintervjuer, där personalen och framför allt chefpersoner får utrymme för att fördjupa resonemanget kring institutionens attityder till invandrare.

    Att problemet är mer utbrett än man tror vittnar exempelvis en rapport från Malmöprojektet Ung i sommar, som publicerades i december 1998. Den avslöjade en systematisk diskriminering av ungdomar med utländsk bakgrund när kommunala praktikplatser fördelades i staden. Ungdomarna bortplockades endast p.g.a. sina utländskt klingande namn - de ansvariga tjänstemännen försökte förhindra "konflikter", som i deras ögon skulle uppstå om någon "invandrare" skulle genomgå sin sommarpraktik på en hittills "helsvensk" arbetsplats.

    Dåvarande Diskrimineringsombudsmannen, Frank Orton, svarade på en direkt fråga "Diskrimineras invandrare i det svenska rättsväsendet?":

    När jag upptäckte hur lite polis och åklagare brydde sig om diskrimineringen på krogarna kontaktade jag riksåklagaren. Vittnen hördes inte, bevis plockades inte in, och när de skulle ta itu med fallen hade åtskilliga preskriberats (Aftonbladet 950530).

    Advokaten Per Samuelsson som har försvarat många invandrare inför rätten, både i civila och kriminella mål, uttalar sig i samma tidning om sina erfarenheter av domstolarnas agerande vid sådana fall.

    Invandrare döms hårdare än svenskar. (...) Bakom den hyggliga svenska masken finns fördomarna. (...) Vi tror att vi är så snälla, men jag stöter på det titt som tatt när någon från ett annat land ska försvaras. (...) Han tycker det är hög tid att lyfta bort vår svenska praktighetsgloria. Aningslösheten om hur vi agerar tror han kan vara farligare än den rasdebatt som pågår i USA. Där talar man öppet om hur fördomar styr människors beteende. Vi däremot, väljer att inte låtsas att de finns.

    - Vi vill gärna vara oskyldiga och toleranta. Men så fort någon från ett annat land kommer in i rätten får han eller hon kämpa i uppförsbacke.

    Fast det gäller förstås inte alla utlänningar.

    - Är du engelsman är det inga problem. Men är du grek, egyptier eller turk blir det en annan sak. (...)

    Riskerar en utländsk person som åtalas för samma brott som en svensk, att dömas till längre straff?

    - Absolut - omedvetet fungerar det så.

    Hur reagerar dina kollegor på dina åsikter?

    - Negativt. De säger att det inte finns något problem och så kommer präktigheten fram - vi är inga rasister, utan snälla mot utlänningar. Men varför skulle vi vara annorlunda än övriga världen, frågar sig Per Samuelsson (Aftonbladet 950530).

    Den korta verklighetsbaserade texten tolkar jag som ett bevis för att inom en av landets viktigaste institutioner förekommer det vissa inslag av kolonialt, rasialiserat tänkande som bedömer individerna i enlighet med deras etniska gruppens relativa avstånd från den svenska samhällsnormen. Förnekandet av problemets existens är också rätt karakteristiskt. Man anser sig representera ett upplyst, värderingsfri och objektivt förhållningssätt till invandrare, medan i själva verket styrs man av svenska folkets aktuella förväntningar, när invandraren döms hårdare än svensk.

    Opinionsundersökningar ger vid handen att allmänheten önskar hårdare straff för utlänningar, än för svenskar som bryter mot den svenska lagen. Lange (1995) visar att 77,9 procent av respondenterna instämmer helt eller delvis i påståendet att "Alla utlänningar som begår brott i Sverige bör tvingas att lämna landet". Dessutom anser man rätt ofta att etnisk tillhörighet påverkar brottsbenägenhet hos individer. Lange & Westin (1997) presenterar respondenternas perception av olika invandrargruppers brottslighet i landet. När bara 20,4 procent anser att finnarnas brottslighet är större än svenskarnas, så stiger siffrorna markant, när man uttalar sig om mer "exotiska" grupper. 35,3 procent anser att polackerna är mer brottsliga än svenskar, 43,4 procent hävdar att så är fallet med araberna, 48, 9 procent ser turkarna som mer brottsbenägna och 49,8 procent anser att iranier begår fler brott än svenskarna. I botten/toppen på listan placeras kosovo-albaner, som 55,8 procent svenskar ser som mer brottsbenägna än landets majoritetsbefolkning. Det som är intressant i sammanhanget är att alternativet om invandrargruppernas "mycket färre" och "något färre brott" i jämförelse med svenskarna stöds endast av några få procent bland respondenterna. Jag kan inte dra en annan slutsats än att personer med utländska rötter, vilka kallas för "invandrare", ses som mycket mer brottsbenägna. Brott är en gärning som i lag eller annan författning är belagd med straff, d v s böter eller fängelse. När brott begås i regel bryter man mot samhällets mycket viktiga norm. Övertygelsen att "invandrare" är mer brottsbenägna är svenskar tolkar jag att man egentligen säger att "de kommer hit, kränker våra normer och inte bryr sig om vårt sätt att leva". Och detta ligger nära den symboliska rasismens grund, som går ut på att majoritetens anser att minoriteterna/invandrarna kränker dess värderingar. Ett annat intressant fenomen är att CEIFOs forskare inte har ställt frågan om brottslingarnas sociala hemvist som eventuell orsak till den upplevda brottsbenägenheten utan ensidigt betonat den etniska härkomsten som enda eventuella förklaring av gruppernas upplevda brottsbenägenhet. Förhållningssättet gör att man kan undra om svaren skulle fördela sig annorlunda, om frågan formulerats på ett mer nyanserat sätt.

    Vi har närmat oss en avgörande fråga som brukar uppstå vid attitydsmätningar, nämligen när kan man förutse en persons faktiska beteende om man känner till dennes attityd?

    Svar på frågan kan tillhandahållas av en teori om genomtänkt uppträdande (theory of reasoned action) från Ajzen & Fishbein (1980). Forskarna påpekar att attitydsmätningar brukar intressera sig för mycket breda och abstrakta kategorier, t ex frågar man om upplevt socialt avstånd till olika invandrargrupper. Ajzen och Fishbein understryker att sådana allmänna attityder inte förutsäger något konkret beteende gentemot grupperna. Man måste ställa frågor om attityder till konkreta situationer: t ex, om man är beredd att ha en person från gruppen som anställd, som granne, som partner i en parrelation etc.

    Allmänna attityder kan eventuellt förutsäga beteende i mycket allmänna termer, medan uttryckliga attityder kan förutsäga mer konkreta beteenden.

    Enligt Ajzen och Fishbeins model påverkas beteendet främst av avsikter och syften, medan attityder förutsäger beteendet på omvägar genom att påverka avsikterna. Forskarna hävdar att avsikter att agera gentemot attitydsobjektet inte endast är bestämda av attityder utan också av subjektiva normer angående handlingen - man beaktar vad signifikanta andra personer i den närmaste omgivningen eller i samhället i övrigt förväntar sig av en i den konkreta situationen.

    Ajzen och Fishbein anser att man utformar sitt agerande genom att beräkna alla tänkbara konsekvenser av sina ställningstagande. Sedan bedömer man dess följder och agerar därefter. Deras model har visat sig mycket framgångsrik, när det gäller att förutsäga människornas faktiska beteende (Sabini 1995). Den har dock vissa begränsningar.

    Inte alltid agerar man i enlighet med sina rationella övervägande. Det finns en rad bestämda faktorer som påverkar faktiskt fattade beslut, inte minst vid kontakter med minoriteter/invandrare.

    Det visar sig att gamla erfarenheter av liknande situationer och beslut som fattades då påverkar beteendet mer än dagens rationella överväganden. Dessutom vet man rätt ofta, vad man bör göra, men hindras från det, därför att ens irrationella känslor står i vägen. Ibland påverkas vi av våra fördomar mer än vi är villiga att erkänna. Ibland saknar man möjligheten att göra det som man vill. För det fjärde, man kan ha åsikter som inte påverkas av vad andra människor tror att man bör göra i en given situation.

    Det finns också en rad andra begränsningar som bottnar i sociala skäl. För det första, man kan ta efter vissa viktiga förebilder, även om man inte tror att agerandet är rationellt eller korrekt. För det andra, omgivningens sociala inflyttande i form av direkta påtryckningar kan direkt påverka beteendet, även om man inte håller med påtryckarna. För det tredje, kognitiva dissonansen kan förvanska attityder.

    Attityder som baseras på direkta, upprepade och färska kontakter med attitydsobjekten ("invandrarna") förutsäger beteendet bättre än attityder som härstammar från gamla, indirekta eller sällsynta interaktioner. Det kan också hända att attityden och beteendet inte har undersökts samtidigt, vilket kan innebära att förändringar kan uppstå, som i sin tur leder till en skillnad mellan attityd och beteendet.

    När det gäller attitydsförändringar så betonar man fyra viktiga förhållanden, nämligen källan (sändaren), publiken (mottagaren), budskapet (kommunikationen) och det sociala sammanhang som kommunikationen äger rum i (Sabini 1995, Manstead & Hewstone 1995).

    Beträffande sändarens roll, så anser man att en trovärdig och övertygande sändare är en person som både är expert och inger förtroende. En person som argumenterar mot sina egna intressen är mer övertygande än en person som för fram ett budskap för egen vinning. En talare övertygar mer om det ej framgår att han försöker övertyga sin publik. Om sändaren är lik sin publik, är denne mer övertygande. Fysiskt mer attraktiva sändare förefaller även vara mer övertygande än fysiskt oattraktiva sändare. Vi övertalas lättare av personer som talar snabbt jämfört med dem som talar långsamt. Det kan hänga samman med att vi uppfattar de snabbtalande som mer insatta, kompetenta och engagerade i sitt ämne.

    Man kan fråga sig hur ett budskap ska framföras för att vara övertygande. Ofta hävdas det att skräckexempel kan vara ett bra sätt att förändra attityder och påverka till önskat beteende, men alltför mycket rädsla förefaller kunna leda till att man avskärmar sig från budskapet. Man distraheras då och har svårt att vara uppmärksam på vad som faktiskt sägs. Om skrämselinforma- tionen dock omedelbart följs av information om hur, när och på vilket sätt åtgärder kan vidtas för att undvika problemet, blir skrämseltaktiken mer effektiv.

    12. Slutdiskussion

    Attityder definierar sociala grupper i samhället, hjälper oss etablera våra sociala identiteter samt styr vårt tänkande och beteende. De är varaktiga känslobetonade omdömen av människor, objekt, sociala situationer och andra aspekter av verkligheten. De består av kognitiva, affektiva och intentionella element. Dess tankekomponent handlar om hur man uppfattar ett fenomen, medan känslokomponenten beskriver känslomässig reaktion på det och beteendekomponenten gäller handlingsinriktning. De anses uppfylla fem funktioner: instrumentell, kunskaps-, värde-, socialanpassnings-, och skydds- funktion.

    En negativ attityd mot ex. en etnisk grupp brukar bottna i negativa stereotyper

    (d v s negativa uppfattningar), yttra sig i fördomar (negativa känslor) och leda till diskriminering (negativt agerande). Fördomar nedvärderar grupper eller individer för att upphöja självkänslan hos sin egen grupp. De bygger på stereotyper, d v s förenklade uppfattningar om andra grupper vilka också anses gälla individuella gruppmedlemmar. Fördomarna åsyftar vidmakthållande av status quo i samhället.

    Socialpsykologer anser att samhällets viktigaste uppdelning förekommer när människor uppfattar att det består av en innegrupp och utegruppen, där innegruppen är en grupp som man känner sig tillhöra och som man kan identifiera sig med och utegruppen en grupp som man känner sig främmande inför eller inte tillhör. Man favoriserar sin innegruppen och är benägen att se dess medlemmar som individer, medan utegruppen i regel uppfattas som homogen och väsenskild. Eventuell fientlighet riktad mot utegruppen och dess intensititet bestämms av uppdelningens art samt av samhällets värderingar och prioriteringar. En innegrupp kan inte existera utan en utegrupp, men grunderna för den sociala världens splittring varierar. Inne/utegruppens förekomst baseras oftast på följande variabler: kön, ras/etnicitet/kultur, ålder, regional och nationell identitet, religion, social klass, yrke och intressegrupp.

    Inom modern socialpsykologi anser man att etniska fördomar är resultat av olika processer inom innegruppen och bottnar i omvärldens bild inom gruppen. Man pratar antingen om individuella motivationer som understryker konkurrensen om attraktiva mål (t ex fördelning av samhällsresurser på utegruppens bekostnad); eller om felaktiga kognitioner orsakade av tendentiös informationsbearbetning (vi väljer att antingen se skillnader eller likheter mellan grupper, kulturer och folkslag; attityden utformas av samhällets kulturella normer); eller betonar socialiseringsprocessens roll (vi uppfostras till fullvärdiga samhällsmedlemmar och måste anamma rådande värderingar som kan nedvärdera etniska minoriteter).

    Etniska fördomar verkar för det mesta vara stark förankrade i samhällets kulturella värderingar. Jag anser att de bör betraktas som sociala och inte som individuella fenomen, därför att de åsyftar bibehållna sociala relationer i ett givet samhället.

    Man bör analysera den dominerande samhällsgruppens attityd till diverse etniska utegruppers för att kunna skaffa sig en uppfattning om utegruppers status och plats i samhällsordningen.

    Sociala grupper försöker skaffa sig ett övertag gentemot varandra. Ideologier i sociologisk mening tjänar etablerade samhällsintressen. Ideologi innebär alltid en viss förvrängning av den sociala verkligheten i syfte att rättfärdiga någon grupps maktposition, privilegier och strävan efter kontroll över tillgängliga resurser. Att vara anhängare av en ideologi betyder alltså att man accepterar dess verklighetsbeskrivning, delar dess grundläggande värderingar och stöder dess handlingsprogram. Ideologi ligger nära en attityd i socialpsykologisk mening.

    Majoritetens attityder till underordnade etniskt skilda grupper brukar ha ideologiska syften. Gruppen försöker övertyga sig själv, liksom alla andra, att dess privilegierade status gagnar samhällsintresset. Hegemoni är den typ av social makt som bestämmer ett samhällets moral, ideologi och "intellektuella miljö" (i motsats till direkt politisk makt). Den dominerande gruppen åstadkommer en reell hegemoni, när alla sociala grupper och alla sociala skikt, både de som dominerar och de som domineras, accepterar den dominerande gruppens samhällssyn. När det gäller etniska relationer, kan tendensen beskrivas som strävan efter kulturell hegemoni.

    Etnicitet kan betraktas som en aspekt av sociala relationer mellan aktörer som uppfattar sig själva som kulturellt avskilda från medlemmar av andra grupper med vilka de har ett minimum av regelbunden interaktion. Etnicitet kan också definieras som en social identitet (baserad på kontrast gentemot andra) kännetecknad av metaforisk eller fiktivt släktskap. Etnicitet är meningsfullt bara i multietniska sammanhang och att en grupp bara kan definieras som etnisk när den, utöver att utgöra en sociokulturell enhet, också står i relation till motsvarande grupper inom ett övergripande socialt system, i regel en nationalstat.

    Jag själv anser att begrepp "kultur" bör betraktas som en process, ett ständigt flöde av symbolisk kommunikation för att tillgodose mänskliga behov. För en människa idag handlar livet om olika möjligheter till identifikation som flyter in i varandra och också överlappar varandra. Etnisk identitet, särskilt medlemskap i en dominerande innegrupp, är en av många upplevda tillhörigheter som inte måste sammanfalla med nationell identitet. Det är mycket viktig att avmytifiera det nationella och avpolitisera det etniska. Vi bör lämna de invanda föreställningar som grundar sig i uppfattningar om tillhörighet till en kultur. Kultur bör inte uppfattas som en given uppsättning kulturella särdrag, möjlig att avgränsa.

    Som det har visats i uppsatsen är etniska klassificeringar sociala och kulturella produkter som är relaterade till de klassificerandes behov. Den dominerande gruppen försöker pådyvla resten av samhället sin definition av vad etnicitet är i samhället. Etniska ideologier har en lockelse eftersom de erbjuder lösningar på "livets eviga problem": frågorna om ursprung, öde och, i sista hand, meningen med livet. Men etnicitet måste också fylla en praktisk funktion för att fortleva. Det är ett redskap i konkurrensen om knappa resurser; ett redskap som samtidigt begränsas av ideologier kring en gemen- sam kultur, ett gemensamt ursprung och ett metaforiskt släktskap. Etniska ideologier kan användas för att rättfärdiga sociala hierarkier, trots att det också finns andra rangordningskriterier som kön, klasstillhörighet eller ålder.

    Sociala ojämlikheter i kombination med etnocentrism (d v s favorisering av den egna innegruppen) skapar motstridiga gruppintressen. Den dominerande gruppen vill behålla status quo, medan den dominerade gruppen är intresserad av samhällsförändringar. Slutresultat av dessa kraftmätningar, vilket uttrycks genom ömsesidiga gruppattityder, påverkas av idéutbyte mellan grupperna, av kulturella värderingars relativa styrkan i samhället (ex vikten lagd vid jämlikhet, demokrati och rättvisa) och av strukturella relationer mellan grupperna (omfattning och typ av gruppkontakter, relativ tydlighet av gruppgränserna och ev. historiska erfarenheter av konkurrens och motsättningar).

    Rasismen kan definieras som metoder och beteenden (våldets olika former, förakt, intolerans, exploatering och förödmjukelser) som den dominerande etniska gruppen använder för att åstadkomma samhällets uppdelning genom att systematiskt utestänga andra grupper (uppfattade som hot). Utestängning rättfärdigas genom speciella diskurser och framställningar, där andra grupper stigmatiseras (med hänsyn till deras namn, hudfärg eller religionsutövning) i syfte att begränsa deras livschanser. Genomtänkta rasistiska teorier, skapade av samhällets intellektuella elit, är en förutsättning för rasismen utbredning. Tidigare använde man sig av biologiska argument för att rättfärdiga olika gruppers skilda livsförutsättningar. 1990-talets kritik mot invandring och migrationsprocesser ersätter rasideologin som baserats på vissa folkslags förmenta genetiska överlägsenhet gentemot andra grupper. Istället säger man att det är skadlig när gränserna öppnas för "de andra", så att grupperna med traditioner och livsstilar som "inte passar ihop" tvingas leva i ett och samma samhälle. Kulturtraditioner med rötter utanför Västeuropa (d v s också östeuropeiska) uppfattas som lägre stående. Kulturer som upphöjer individualismen till sin grundnorm uppfattas som överlägsna.

    Många IMER-forskare verksamma i USA, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, understryker att rasialiserat tänkande, där "de andra" konstrueras som biologiskt självreproducerande sociala kollektiv med distinkt historia och en uppsättning unika särskiljande karakteristika som uppfattas som naturgivna och får funktionen att beteckna skillnader, är mycket utbrett. Det som antas utgöra skillnader, biologiska eller kulturella tecken, spår och markörer sätter så gränser till vad den andre kan bli. Rasistiska ideologier konstruerar och förklarar olikheterna som naturgivna.

    Enligt dessa forskare förekommer rasismen idag i många nya skepnader. Institutionell rasism uppstår, när samhällsinstitutioner (ex. arbetsförmedlingen eller polisen) fungerar så att vissa etniska gruppers medborgerliga rättigheter och livschanser begränsas. Rasismformens konsekvenser brukar vara negativa även om aktörerna själva inte vill vara illvilliga. Kulturell rasism handlar om invandrarnas negativa framställning i media, böcker, och i vanliga språkuttryck. Mekanismen omfattar också nedvärdering av kulturella begrepp och evenemang. Individuell rasism uppstår när ideologi om samhällsmajoritetens förmenta överlägsenhet internaliseras av den dominerande innegruppens medlemmar och uttrycks i deras vardagliga attityder. Individuell rasism förekommer idag ofta i symbolisk form. Den går ut på att istället för gamla negativa attityder till minoritetsgrupper (old-fashioned racism), uttrycker man idag sin förtrytelse över att dessa grupper inte längre vill nöja sig med sin tilldelade plats inom samhällsordningen samt att de verkar kränka samhällsmajoritetens protestantiska värderingar. Särskilt orolig är man när minoriteterna inte verkar bry sig om samhällets ideologiska spelregler, som betonar individualism, självtillit och belöning enligt förtjänst utan är villiga att acceptera välfärdsstatens olika bidrag och stödformer. Samtidigt motsätter man sig alla reformförsök som åsyftar förbättring av invandrarnas livssituation och chanser i samhället.

    Jag anser att rasismen uppstår, därför att den tjänar samhällsmajoritetens faktiska intressen vid konkurrensen om samhällets begränsade resurser. En mängd strukturella lösningar ser till att invandrarnas underordnade ställning bevaras, parallellt med att retoriken och argumenten för dess bevarande ändras över tid och rum. Ofta baseras moderna rasistiska attityder på mycket rationella överväganden och har föga samband med fördomar.

    Invandrares ställning och behandling i Västeuropa kan karakteriseras som nykolonialisering, där symboliska kulturella avstånd från den västeuropeiska normen avgör gruppens och individernas livschanser. Särskilt tydligt visar sig denna tendens på arbetsmarknaden, som är tudelad, med tydligt avgränsade arbetstillfällena för olika etniska grupper. I enlighet med den koloniala ideologin ofta ses kontakter med människor från andra kulturer som uttryck för kulturers kraftmätning.

    I Sverige anser man officiellt att rasismen inte förekommer här, förutom i välavgränsade kretsar utan samhällsinflyttande. Den definieras som en föreställning om den egna folkgruppens överlägsenhet och en uppfattning om att det finns biologiska skillnader mellan folkgrupper som gör det motiverat att dela in dessa i mer eller mindre värda. Rasismen betraktas som ett individuellt psykologiskt fenomen utan koppling till landets sociala strukturer och relationer. Det finns IMER-forskare i landet som inte håller med tolkningen, men den delas av tongivande forskare knutna till CEIFO - Centrum för invandringsforskning vid Stockholms universitet. De förkastar tesen att rasismens moderna former förekommer i Sverige. Det är främst CEIFOs forskare som brukar genomföra stora opinionsundersökningar om etniska attityder i landet.

    I enlighet med sina teoretiska ansatser intresserar de sig för individuella personers privata attityder. Jag känner inte till någon attitydsmätning, där informanterna får uttala sig som representanter för någon samhällsinstitution. CEIFOs forskare anser att varken institutionell, kulturell eller symbolisk rasism förekommer i landet. Därför bryr de sig inte heller om att undersöka rasismformernas eventuella existens. Detta är enligt min mening anledningen till att man t o m förbiser i sitt eget material ganska starka bevis för att den symboliska rasismen kan faktiskt existera i landet.

    Jag anser att det faktum att 57,5 procent av respondenterna tror att "Många utlänningar kommer till Sverige bara för utnyttja våra sociala förmåner", bör föranleda en djupare analys av undersökningsmaterialet. Stödet för påståendet innebär att respondenterna tror att flyktingar främst söker sig till landet för att parasitera på den svenska välfärden och leva på socialbidrag. Med tanke på att devisen - "Man skall vara hederlig. Göra rätt för sig. Inte ligga andra människor och det allmänna till last." - utgör en av grundnormerna i Sverige kan det tänkas att i samhällsmajoritetens ögon kränks de svenska värderingarna av flyktingar. Sådan övertygelse utgör en av pelarna i den symboliska rasismen som idag håller på att ersätta tidigare föreställningar om minoriteternas biologiska underlägsenhet. Starkt uttalat motstånd till allehanda samhällsreformer som åsyftar reell förbättring av minoriteternas/ /invandrarnas ställning är den symboliska rasismens andra pelare - och den svenska väljarkåren stöder inte sådana åtgärder. Frågan drivs inte av något politiskt parti därför att det saknas ett väljarunderlag för sådana reformer.

    Den symboliska rasismens alla dimensioner har inte undersökts i sin helhet och jag vill inte dra för långtgående slutsatser om dess utbredning i samhället. Jag tror dock att det kan finnas tillräckligt med bevis för dess existens i landet. Frågan bör analyseras snarast möjligt för att undanröja alla tvivel.

    En annan slutsats som dras fram av CEIFOs forskare är att främlingsfientligheten stöds av en liten minoritet på drygt 11 procent. När det gäller inställning till invandring och invandringspolitik är bilden motsatt: majoriteten är ganska eller mycket negativ och kritisk, och endast 15 procent framstår som mycket positiva. Assimilativ inställning - krav på "försvenskning" av invandrarna - är nästan symmetriskt fördelad med en vis övervikt av svagare krav, skriver man.

    Jag har svårt att hålla med den senaste tolkningen med tanke på att på att 59,4 procent bland respondenterna instämmer i att "Invandrare som tänker stanna i Sverige bör i sitt eget intresse bli så lika svenskarna som möjligt" och att 56,5 procent anser att "Alla invandrarbarn i Sverige borde från början få lära sig att svenska är deras modersmål".

    En av anledningarna till CEIFos tolkningar kan vara att man i hög grad styrs av sina teoretiska, men sällan vid undersökningarnas redovisade antaganden om rasismens former och definitioner. En annan orsak kan vara själva konstruktionen av olika attitydsindex, som omfattar en rad påståenden, vilka sedan analyseras tillsammans. Tolkningen styrs av indexets konstruktion. CEIFO mäter främst 1) upplevelse av invandrarna som ett ekonomiskt hot, 2) inställning till invandring och invandringspolitik samt 3) assimilativ inställning: krav på att invandrarna ska bli så "svenska" som möjligt.

    Jag håller med forskarna att man inte bör tillmäta enskilda svar i undersökningen för stort värde. Däremot vill jag understryka att resultaten är beroende av enkätens och måttens konstruktion, som i sin tur härrör från forskarens teoretiska antagande om undersökningsfältets natur och tillhörande begrepp. Andra teoretiska ställningstaganden som fokuserar på rasismens moderna dimensioner och leder till att andra frågor analyseras kan frambringa helt andra resultat.

    CEIFO försöker i praktiken mäta stöd för gammaldagsrasism baserad på biologiska överlägsenhetsantaganden och hittar inga belägg för dess existens.

    En generell slutsats som CEIFOs forskare drar fram är att främlingsfientligheten inte har ökat i det svenska samhället. Missnöjet med invandringspolitiken har dock ökat starkt, men man säger att det är fel att jämställa kritik av invandringspolitik med främlingsfientlighet. En anledning till den ökande kritiken mot invandringen kan vara en friare och mindre tabubelagd diskussion i medierna av invandringen och dess följder.

    Denna konklusion verkar utgå från premissen att den starka kritiken mot invandrarpolitiken är ett relativt nytt och avgränsat fenomen, starkt förknippat med 1990-talets ekonomiska och sociala kris. Jag har svårt att acceptera tolkningen, med tanke på landets traditionella hållning till de flesta "främmande" inflytande vilka oftast uppfattades som oönskade och hotande dess nationella och kulturella särart. Under seklens gång hade man gång på gång försökt begränsa "skadliga" utländska påverkan genom att lyfta fram exceptionellt "goda" svenska exempel och de egna lösningarna som förment överglänste allt utländskt. Landets enhet och homogenitet har alltid prisats och lyfts fram som motvikt till Europas "skadliga" brokighet och 1990-talets starka avståndstagandet från förda invandringspolitik, vilken i slutändan utsätter befolkningen för kontakter med människor med rötter i andra länder och visar den alternativa livstilar, är i mina ögon en logisk fortsättning av landets traditionella hållning gentemot utländska inflyttanden. 1990-talets ekonomiska och social kris har fördjupat misstänksamheten och ogillandet, men jag har svårt att se den som avståndstagandets orsak. Invandrarna har tilldelats sämsta platser i arbetsfördelningen redan under välmående 1960-talet, när deras närvaro i landet accepterades och arbetsinsatsen välkomnades.

    Dessutom bör man ägna en tanke åt reella innebörd i kritiken riktad mot invandringspolitiken. Vem invandrar idag och vems chanser till framtida invandring vill man begränsa?

    Arbetskraftsinvandringen från europeiska länder har blivit ersatt av flykting- och anhöriginvandring från mer avlägsna platser. Utomeuropéerna dominerar idag bland flyktingar och de flesta oroshärdar i världen, där beväpnade konflikter sätter igång utvandringen, ligger ganska långt borta från Sveriges gränser. Jag ser en tydlig parallell mellan kritiken av invandringspolitiken, vilken går ut på att landet tänker erbjuda en hjälpande hand människor på flykt, och det upplevda avståndet som landets majoritet känner inför dessa flyktinggrupper. Samtidigt anser man att etnisk tillhörighet har samband med brottsbenägenheten hos dessa människor. Jag betraktar detta som en horribel och mycket ovärdig attityd. Tror man på allvar att det är endast någons mer eller mindre avlägsna födelseplats som avgör om man kommer att bryta mot det svenska samhällets lagar och förordningar? Ju större det geografiska avståndet desto större brottsbenägenhet?

    Finns det inga sociala skillnader inom invandrargrupperna? Kan man döma ut hela gruppen p.g.a. av vissa individers beteende? Här har vi med mycket extrema fall av fördomsfullhet att göra, anser jag. Attityden hos de som svarat är mycket onyanserad och invandrade utegrupper betraktas som homogena kollektiv.

    Jag tror dock att sociala faktorer också kan spela viss roll, när det gäller det ganska kompakta avståndstagandet från landets invandringspolitik. En invandringspolitik som prioriterar flyktingar och deras anhöriga är starkt selektiv i socioekonomisk mening. Politiskt förföljda är i alla samhällen i regel individer som är de bäst utbildade och hör till medelklass eller arbetarelit. Och så är det ännu mer i relativt fattiga länder. Därför är det ingen tillfällighet att bland de människor som kommit hit från så kallade tredje världen, finns en stor andel som har mycket hög utbildningsnivå.

    Jag anser att 1960-talets mindre negativa svenska attityder till invandrare och invandring kunde uppfylla två viktiga attitydsfunktioner: dels den instrumentella och dels uppfyllde dem en viktig värdefunktion. Sverige behövde arbetskraftsinvandrare för fortsatt välfärdsutveckling. Samtidigt anser jag att många svenskar kunde känna sig mycket tillfredställda, överlägsna och säkra i sina nationella identiteter vid kontakter med arbetskraftsinvandrare som rekryterades från relativt enkla förhållanden för att utföra enkla arbetsuppgifter. Dagens välutbildade, medvetne medelklassflyktingen inte alltid låter sig imponeras på liknande sätt av svenska samhälleliga lösningar. Dennes närvaro kan ibland uppfattas som ett hot mot den svenska nationella självuppfattningen. Dessutom är det flyktingarna själva som behöver Sverige idag, och inte tvärtom. Det vore intressant om hypotesen blivit testad.

    Man kan hitta vissa inslag av otidsenligt, kolonialt och rasialiserat tänkande i landet, där endast svensk kompetens efterlyses av arbetsgivare och människornas samhällspotential och arbetsförmåga bedöms enligt deras gruppers relativa avstånd från den västeuropeiska, och svenska, idealet. Man använder sig både av civilisations- och moderniseringsteori för att upprätthålla samhällsmajoritetens ideologiska hegemoni. Invandrarpolitiken kännetecknas formellt av "jämlikhet, valfrihet och samverkan". Det verkar att valfriheten uppfattas i praktiken, åtminstone ur svensk synvinkel, som ett gradbegrepp: invandrarna skall enligt valfrihetsmålet kunna välja själva i vilken mån de vill gå upp i svensk kulturell identitet eller bibehålla den ursprungliga identiteten. Samtidigt skall man dock, enligt jämlikhetsidealet, ha lika värde och lika rättigheter och skyldigheter som etniska svenskar i sin relation till lagar och förordningar inom samhällets alla sfär.

    Trycket på (jäm)likhet å ena sidan och valfrihet å den andra, försöker man "lösa" med hjälp av teorin om "de två samhällsområdena" (the two domain society). Enligt denna teori förväntar man sig i princip total assimilation ((jäm)likhet) inom samhällets officiella sfär, området där alla skall vara lika. Kulturella, etniska och religiösa egenheter får invandrarna odla och praktisera i den privata sfären. Samhället splittras alltså i två distinkta delar. (Jäm)likhet, assimilation och homogenitet hör till samhällets officiella sfär och valfrihet, mångfald och olikhet till den privata. Ett problem är att de olika sfärerna kan täcka olika stora områden av ett samhälles och en individs liv. I en s.k. stark välfärdsstat som Sverige är den officiella sfären mycket omfattande och den privata mycket liten. Den senare sträcker sig inte speciellt långt utanför individens eget hem. Det är endast svenska idéer och lösningar som gäller i samhällslivet.

    Samhällsinstitutioner avspeglar samhällets normer, attityder och värderingar. Jag känner dock inga opinionsundersökningar som försöker mäta rasismens institutionella form. Samtidigt vill jag påpeka att från officiella håll förkastas tesen om formens existens. Ledande forskare håller med detta. Jag anser dock att visst agerande från institutionernas sida uppfyller definitionens kriterier.

    Slutligen vill jag anknyta till den humanistiska sociologin som har varit uppsatsens inspiration. Berger (1963/1987) understryker det faktum att samhället definierar oss, samtidigt som det definieras av oss. Samhället är ett objektivt faktum som bestämmer vem vi är, men människornas egna meningsfulla handlingar bidrar till att återskapa samhället och ibland också bidra till att förändra det. Eftersom samhället har skapats av människor, kan det också förändras av människor. Sociologin kan visa människan att hon är den samhället gjort henne till, men att hon, om hon vill, kan vara något annat om hon väljer att vara det. Den moderna människan konfronterar en under tidigare epoker oöverträffad mångfald av kulturella intryck och världsåskådningar, vilket innebär att hon kan jämföra och värdera sin egen kultur, sociala ställning etc. i förhållande till en mängd olika alternativ. Möjligheterna för individerna att välja världsbild har ökat.

    Berger inför Sartres begrepp "ond tro" i diskussionen. "Ond tro" innebär att man föreställer sig att någonting är nödvändigt fast det i själva verket inte är det. Påståendet "jag måste" är falskt i nästan alla sociala situationer. Den "onda tron" innebär att man flyr från friheten och anpassar sig till konventionen som vore det nödvändig. I enlighet med detta resonemang beskriver Berger samhällets rollkomplex som en enorm apparat av "ond tro" som förser individer med möjligheten att dölja sin frihet och motivera sina handlingar med att de inte hade något val.

    Dagens rätt negativa attityder till invandrare och invandring kan alltså förändras, precis som allt annat i samhället. Samhällets pågående omvandling från etnisk homogen traditionell industrialism till informationssamhällets pluralism kräver detta, därför att inget samhälle idag har råd med strukturell utestängning av potentiella begåvningar och konsumenter. Detta kräver dock en omprövning av traditionella begrepp och framför allt den svenska nationella självuppfattningen som modernitetens spjutspets. Ett sådant gigantiskt projekt bör startas snarast möjligt, därför att man redan håller på att förlora värdefull tid.

    Negativa etniska attityder brukar leda till helt onödiga samhällskostnader, när minoriteternas/invandrarnas underordning permanentas och individerna hålls utanför arbetsmarknadens attraktiva och välbetalda arbeten, inte på grund av sina förmenta brister utan med hänsyn till sin grupptillhörighet. Dels handlar det om uteblivna kommunala inkomstskatter från undersysselsatta invandrare och minskade momsinbetalningar till statskassan på grund av deras låga konsumtion, dels gäller det att en del av nödvändiga samhällsinsatser, inom exempelvis vårdsektorn och äldreomsorgen, inte blir utförda. Det behövs också en övervakningsapparat, som ser till att dem underordnade grupperna "hålls i styr", men som också belastar skattebetalarna. Den skapar dock ett antal arbetstillfällen för medelklasspersoner från majoritetsgruppen. Jag anser att många samhällsinstitutioner, exempelvis arbetsförmedlingen, socialtjänsten, eller försäkringskassan, förutom sina huvuduppgifter i allt större grad sysslar idag med kontroll av befolkningens svagaste och fattigaste skikt, där invandrarna är överrepresenterade.

    Slutligen vill jag stanna en kort stund vid erfarenheterna av de svartas kamp i 1950- och 60-talets Amerika. Deras strävan mot mer jämlika möjligheter till utbildning, angreppen på segregation och diskriminering med stöd av lagen, och kraven på rösträtt öppnade möjligheterna till större industriella insatser och en starkare tillväxt i de mer eftersatta södra områdena. Medborgarrättsrörelsen hyllades med rätta för sin humaniserande och civiliserande insats. Men den innebar också en ekonomisk revolution. Regionen och särskilt dess storstäderna - med Atlanta som bäst exempel - uppvisar idag en ekonomisk dynamik som hela tiden växer sig starkare.

    Jag tror att omprövning av svenska rätt negativa attityder till invandrare och invandring kan leda till liknande ekonomisk uppsving i landet. Dessutom ser jag ingen väg tillbaka från dagens multietniska informationssamhälle till gårdagens etnisk homogena nationalstat. Det nya samhällets alla invånare, både "svenskar" och "invandrare", bör bedömas individuellt efter sin potentiella samhällsnytta och inte efter sin grupptillhörighet. Arbetsmarknadens uppdelning i "vanliga jobb" och "invandrarjobb" bör upphöra snarast möjligt. Ett modernt samhälle har inte råd med sådana attityder.

    13. Litteratur

    Böcker:

    Ajzen, I. & Fishbein, M. (1980), Understanding Attitudes and Predicting Social Behavior, Prentice-Hall.

    Allport, G.W. (1954/1979), The Nature of Prejudice. Addison-Wesley.

    Andersson, H.E. & Demker, M. (1997), Ett missnöjt folk?, SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

    Angelöw, B. & Jonsson, T. (1990), Introduktion till socialpsykologi, Studentlitteratur.

    Argyle, M. (1992), The Social Psychology of Everyday Life, Routledge.

    Ascherson, N. (1997), Svarta havet, Ordfront.

    Atkinson m fl, (1993), Introduction to Psychology. Harcourt Brace & Co.

    Balibar, E. & Wallerstein, I. (1991). Race, Nation and Class, Verso.

    Beck, U. (1992), Risk Society - Towards a New Modernity, Sage.

    Beck, U., Giddens, A., Lasch, S. (1994), Reflexive Modernization - Politics, Tradition and Aesthetics in the Modern Social Order, Polity Press.

    Berger, P.L. (1987), Invitation till sociologi, Rabén & Sjögren.

    Bevelander, P., Carlsson, B, Rojas, M. (1997), I krusbärslandets storstäder, SNS.

    Billig, M. (1976), Social Psychology and Intergroup Relations, Academic Press.

    Bjerefeld, U. & Demker, M. (1998), Opinionssamhället, SOM-insitutet vid Göteborgs universitet.

    Brown, R. (1988/1998), Group Processes - Dynamics within and between Groups, Blackwell Publishers.

    Brune, Y. (1990), Flyktingfrågorna i pressen 1985-1988, Delegationen för invandraforskning.

    Brune, Y. (1993) Invandrare i svenskt arbetsliv, rapport till Statens Invandrarverk.

    Collins, R. & Makowsky, M. (1992), The Discovery of Society, McGraw-Hill.

    Cuff, E.C. & Payne, G.C.F. (red.) (1992), Samhällsvetenskapliga perspektiv, Bokförlaget Korpen.

    Daun, Å. (1998), Svensk mentalitet, Rabén Prisma.

    DeMott, B. (1998), The Trouble with Friendship, Yale UP.

    Dovidio & Gaertner (eds.), (1986). Prejudice, Discrimination and Rasism, Harcourt Brace & Co.

    Egidius, H. (1994). Psykologilexikon, Natur och Kultur.

    Ekberg, J. (1991). Vad hände sedan? Studie av utrikesfödda på arbersmarknaden, Acta Vexionensia.

    Enberg, J, Kälvemark, S. Ohlander, A-S. (1998), Den bästa generationen?, Rabén Prisma.

    Essed, P. (1990), Everyday Rasism: Reports from Women in Two Cultures, Hunter House.

    Essed, P. (1991), Understanding Everyday Rasism, Sage.

    Fanon, F. (1986), Black Skin, White Masks, Pluto Press Ltd.

    Giddens, A. (1991), Consequences of Modernity, Polity Press.

    Giddens, A. (1998), Sociologi, Studentlitteratur.

    Habermas, J. (1985), Den nya oöverskådligheten, i Ord och Bild nr 3.

    Habermas, J. (1987), Det modernas normativa halt, i Postmoderna tider, Norstedts.

    Habermas, J. (1990), Om begreppet kommunikativ handling, i Kommunikativt handlande, Daidalos.

    Hammar (1993), Invandring, forskning, politik - en vänbok till Tomas Hammar, CEIFO.

    Halvorsen, K. (1992), Samhällsvetenskaplig metod, Studentlitteratur.

    Hosseini-Kaladji, H. (1993), Iranianas and the Swedish labour market, Svenska Invandrarinstitut och Museum.

    Invandrarverket (1995), Rasismens varp och trasor, Statens invandrarverk.

    Johansson, T. (1996), Socialpsykologi och modernitet, Studentlitteratur.

    Johansson, T. & Miegel, F. (1996), Kultursociologi, Studentlitteratur.

    Katz, P.A. & Taylor, D.A. (1988), Eliminating Rasism, Plenum Press.

    Lange, A. (1983), En flerfaktorteori om etniska relationer i Sverige, CEIFO.

    Lange, A. (1992/1997), Reflektioner kring rasism, CEIFO.

    Lange, A. & Westin, Ch. (1993), Ungdomen om invandringen, CEIFO.

    Lange, A. (1996), Den svårfångade opinionen. Förhållningssätt till invandrare och invandring 1995, CEIFO.

    Lange, A. & Westin, Ch. (1997), Den mångtydiga toleransen, CEIFO.

    Liedman, S-E. (1997), I skugan av framtiden. Modernitetens idéhistoria. Bonniers Alba.

    Liljeroth, L. & Rojas, M. (1997), Svenska främlingar - att älska Sverige med dess fel och brister, Gedins.

    Manstead, A. & Hewstone, M. (1995), The Blackwell Encyclopedia of Social Psychology, Blackwell Publishers.

    Miles, R. (1990), Racism After Race Relations, Hunter House.

    Newman, W.L. (1993), Social Research Methods.

    Nestius, H. (red.), (1996), Och vi som ville så väl..., Carlssons Bokförlag.

    Nillson, B. (1996), Socialpsykologi, Studentlitteratur.

    Ohlsson, P.T. (1993), Gudarnas ö - om det extremt svenska, Brombergs.

    Restivo, S. (1995), Den sociologiska världsbilden, Bokförlaget Korpen.

    Rojas, M. (1993), I ensamhetens labyrint - invandring och svensk identitet, Brombergs.

    Sabini, J. (1995). Social Psychology. W.W.Norton & Co.

    Sahlin, I. (1996), På gränsen till bostad - avvisning, utvisning, specialkontrakt, Arkiv förlag.

    Schuman, H., Steeh, Ch., Bobo, L. (1985), Racial Attitudes in America, Harvard UP.

    Sears, D. & Lau, R. (eds.) (1986), Political Cognition: The 19th Annual Carnegie Symposium on Cognition, Lawrence Erlbaum Assoc.

    Sniderman, P. & Piazza, T. (1993), The Scar of Race, Belknap Press.

    Sniderman, P., Tetlock, P.E., Carmines, E.G. (eds.), (1995), Prejudice, Politics, and The American Dilemma, Stanford UP.

    Sniderman, P. & Carmines, E.G. (1997), Reaching Beyond Race, Harvard UP.

    Svedberg, L. (1997), Gruppsykologi, Studentlitteratur.

    Tajfel, H. (ed.) (1982), Social Identity and Intergroup Relations, Cambridge UP.

    Trost, J. & Levin, I. (1996), Att förstå vardagen - med ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv, Studentlitteratur.

    Young, R.J.C. (1995), Colonial Desire - Hybridity in Theory, Culture and Race, Routledge.

    Westin, Ch. (1985), Om socialpsykologi och mentalitet, CEIFO.

    Westin, Ch. (1989), Swedish Attitudes Towards Immigrants and Immigration Policies, CEIFO.

    Wellman, D.T. (1977/1993), Portraits of White Rasism, Cambridge UP.

    Wiewiorka, M. (1995), The Arena of Rasism, Sage.

    Wirtén, P. (1998), Etnisk boendesegregering, Boinstitutet.

     

    Andra källor:

    Eurobarometer 47, Europeiska kommissionen, Det europeiska året mot rasism 1997.

    Årsrapport från Eurostat, EUs statistikorgan, 1998.

    På tal om... statistik om invandring och om personer med utländsk bakgrund, Statens Invandrarverk, 1998.

    Mångfald mot enfald, rapport från Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet (SOU 1989).

    Skolkommitténs delbetänkande om den mångkulturella skolan (SOU 1996:143).

    Lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet (1999:130).

    Nationalencyklopedi 1989.

    Hinder för att anställa invandrare, rapport från SAF, 1997.

    Ung i sommar, rapport från Malmö stad, 1998.

    Svenskar om bistånd, rapport från SIDA, 1998.

    Wadensjö, E. Högre utbildning och inkomster, I: "Arbetskraft, arbetsmarknad och produktivitet" s.257-284. Expertrapport nr 4 för Produktivitetsdelegationen, Stockholm 1991.

    Miles, R. Rasismen som historiskt fenomen. I: Invandrare och Minoriteter 1/93:3-6, 1993.

    Wirten, P. Det svenska rasförtrycket, I: Arena 6/94.

    Bergman, Y. Den dolda rasismen i våra domstolar. I: Aftonbladet 950530.

    Granath, C. Nynazister bakom åtta mord - avslöjande i första nummer av Expo - ny antirasistisk tidning. I: Sydsvenska Dagbladet 951008.

    Arbin, G. Främlingsfientligheten allt tydligare - s-politiker får hotfulla brev varje vecka. I: Sydsvenska Dagbladet 970210.

    Dencik, L. I framstegsberusningens baksmälla. I: Framtider 3/97:25-31.

    Kerpner, Ch. Socialdemokraterna vill få bort vi-och-dom-tänkandet. I: Sydsvenska Dagbladet 970513.

    Hylland Eriksen, T. Andras oseder och vår kultur. I: Moderna Tider 8/97.

    Ohlsson, P.T. Europas mörka sida. I: Sydsvenska Dagbladet 980322.

    Nykomlingarnas chans. I: Sydsvenska Dagbladet 990522, ledarsidan.

     

     

    14. Bilagor

     

    Bilaga nr 1

    Försvarsmekanismer

     

    för att genom bortträngning befria sig från svårhanterliga eller oacceptabla behov och tankar;

    intellektualisering - försök att distansera sig emotionellt från något som väcker ångest och enbart förhålla sig intellektuellt till detta;

  • rationalisering - försök att bortförklara en handling eller besvikelse;

    reaktionsbildning - man går till motsatt ytterlighet mot det bortträngda motivet;

  • förskjutning - genom att man "flyttar" reaktionerna till något annat än det som ursprungligen gav behov till dem eller isolering som bryter sammanhanget mellan tanke och känsla;

    annulering - man försöker upphäva en skuldbelagd handling genom någon rituell eller magisk akt;

    idealisering, introjektion och identifikation med angriparen - som är flera varianter på samma tema, där målet är att hantera ett objekt för vilket man hyser kluvna känslor;

    projektiv identifikation - man gör sig av med en oönskad aspekt av sig själv genom att projicera den på någon annan och få denne att tänka, känna och handla i överensstämmelse med det projicerade för att senare kunna ta det till sig i bearbetad form;

    förnekande av den psykiska eller fysiska realiteten och splitting eller klyvning av den bild man har av sin egen grupp eller de andra grupperna som enbart goda eller enbart onda - detta uttrycker en oförmåga (eller ångestberedskap) att se dessa sidor som kompletterande varandra.

     

     

    Bilaga nr 2

     

    Tio vanligaste fördomar om invandrarna

    (sammanställda av landets första Diskrimineringsombudsman Peter Nobel, 1994)

     

  • de tar jobben

    de belastar vår ekonomi

    de är arbetsskygga

    de har mystiska sjukdomar

    de tar våra kvinnor

    de blir till slut så många att "svenskheten" försvinner

    de dominerar brottsligheten och fyller fängelserna

    de representerar lägre kulturformer

  • de är slarviga och ohygieniska

    de för hit våld och terrorism

     

    Bilaga nr 3

     

    Mått på symbolisk rasism

    (enligt Katz & Taylor 1988:57 samt Dovidio & Gaertner 1986:95 och ibid.:108)

     

    Antagonism toward blacks´ demands

    Blacks are getting too much demanding in their push for equal rights. (Agree)

    Blacks shouldn't push themselves where they're not wanted. (Agree)

    Some say that the civil rights people have been trying to push too fast. Others feel they haven´t pushed fast enough. (Trying to push too fast)

    It is easy to understand the anger of black people in America. (Disagree)

     

    Resentment about special favors for blacks

    Over the past few years, the government and news media have shown more respect to blacks than they deserve. (Agree)

    Over the past few years, blacks have got more economically than they deserve. (Agree)

    The government should not make any special effort to help blacks and other racial minorities because they should help themselves. (Agree)

    Do you think blacks who receive money from welfare programs could get along without it if they tried, or do they really need help? (Could get along)

    Do you think Los Angeles city officials pay more, less, or the same attention to a request or complaint from a black person as from a white person? (More)

     

    Denial of continuing discrimination

    How many black people in Louisville and Jefferson County do you think miss out on jobs or promotion because of racial discrimination? (None)

    Blacks have it better than they ever had it before. (Agree)

     

     

    15. Personliga uppgifter

    Krysztof LACZAK december 1999

    Vendelsfridsgatan 1A

    217 64 Malmö

    tel. 040/ 84 250 (hem)

    040/ 33 86 92 (arbete)

     

     

    C I R R I C U L U M V I T A E

     

    Jag är född i Polen, där jag 1979 avlade juridisk examen vid Warszawa Universitet och efter en rad krävande inträdesprov blev anställd som jurist vid Utrikesdepartementet. 1981-82 tjänstgjorde jag på polska generalkonsulatet i Malmö som handläggare av medborgarskapsärenden. När regimen stoppade reformarbetet i Polen och krossade med våld Lech Walesas fackförenings- rörelse Solidaritet protesterade jag, hoppade av och ansökte om politisk asyl i Sverige.

    Efter sedvanlig språkinlärningsperiod blev jag omhändertagen av en rad arbetsmarknadsinstitutioner som efter diverse psykologiska och lämplighetstester kom fram till att jag bäst passade till arbete inom livsmedelsbranschen och skickade mig till relevant yrkesutbildning.

    Under perioden 1986-1991 hade jag sysslat med matlagning på dagis, på serviscentrum för äldre och jobbat som biträde/diskare på Centralkök vid Malmö Allmänna Sjukhus. Under 1991 var jag pappaledig under nio månader. Sedan 1992 har jag högskoleutbildat mig vid Lunds universitet och Malmö högskola.

    Studierna har resulterat i filosofie magisterexamen med storstadssociologi på tröskeln till IT-samhället som huvudämne. Andra ämnen omfattade bl.a. studier av individuell psykologi och socialpsykologi, vuxenpedagogik samt religionshistoria (med speciell kurs om islam för prof. Jan Hjärpe) – sammanlagt 210 akademiska poäng vid Lunds universitet.

    Mina akademiska fördjupningsarbeten hade oftast möten över kulturgränserna som tema. Jag har bl.a. undersökt minnesbilder av Olof Palmes död inom två etniska grupper i Malmö (tyskar och polacker); ölresor till Danmark efter Sveriges EU-inträde 1995; segregationsmekanismer på Malmös bostadsmarknad och grannrelationer på ett multikulturellt bostadsområde i Malmö.

    Under perioden 1997-99 har jag utökat min kompetens genom studier av internationell migration och etniska relationer (Imer) vid Malmö högskola, där jag har ingått i den första kullen utexaminerade specialister på sociala relationer i vårt allt mer multietniska IT-samhället. Fördjupningsarbeten hade handlat om socialkompetensbegreppet som sorteringsmekanism på arbetsmarknaden och om svenska attityder till invandrare och invandring.

    Trots upprepade försök och väldokumenterade akademiska meriter (295 poäng) har jag hittills inte lyckats skaffa mig ett arbete som motsvarar min utbildnings- och kompetensnivå och för närvarande försörjer mig som lågavlönad diskare i centralköket på min gamla arbetsplats MAS.