Nordgren, Kenneth, Vems är historien? : historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige. - Umeå : Univ., 2006. - 303 s. : ill., diagr. – (Doktorsavhandlingar inom den Nationella Forskarskolan i Pedagogiskt Arbete ; 3)
Med sammanfattning på engelska
Avhandlingen i pdf-format

Abstract [English] This dissertation explores history as consciousness, culture, and action in how three different contemporary agents, a diaspora, individual pupils, and a school curriculum, formulate their history. Historical consciousness and multiculturalism are the concepts that give theoretical coherence to this thesis. The first study focuses the creation of a common history in the development of a diaspora culture. The periodicals of the Assyrian and the Syriac federations, Hujådå and Bahro Suryoyo provide the source material. The uses of history are central to the periodicals’ function as mouthpieces of their organisations. In communicating with their readers, they present a practicable model for a history culture. From separate narratives, they erect a metahistory, which structures an understanding of life in the diaspora.
The second study presents three focus interviews. The first two focus groups consisted of pupils of Assyrian/Syriac background, whereas the pupils in the third group were of Arab background. The interviews took place a couple of weeks after the terrorist attacks in the USA on September 11, 2001. When these young people narrate this critical event they include dimensions that are both process-oriented and mythical. On the one hand, they speak of cause and effect and of agents moved by experiences and personal choices; on the other hand, they refer to a world where events are repetitions and where timeless motives and properties govern people’s actions. The first type of attitude is most obvious when the speakers view the event from outside, but when they relate it to their personal identity they have difficulty in maintaining a rational perspective. My interviews do not reveal any simple polarizations between ‘them’ and ‘us’. The pupils turn perspectives over and formulate a story with many variations. Following the trend of their conversation makes it possible to observe how the individual speaker takes up different attitudes to his or her subjects.
The third study addresses history as a school subject. The teaching of history in schools is regarded as a ‘text’ or a narrative mainly expressed in the form of guiding documents and textbooks. The current multicultural development and the intercultural aim of the curricula have changed the context of history as a school subject. In spite of the intentions expressed, the syllabi still express a division into ‘us’ (Swedes) and ‘them’ (minorities, immigrants). The textbooks tend towards a more downright monocultural presentation, in the sense that the scope for non-European history and voices is strictly limited. My exploration has given insights into vital milieus of history culture. Recreating one’s own past in the form of a story is a way of becoming part of society and filling a space of one’s own. Storytelling has a capacity for filling seemingly conflicting needs for continuity and change, which explains its crucial role in the formation of identity and socialization.
Key words: historical consciousness, historical culture, use of history, multicultural, diaspora, Assyrians, Syriacs, history education, September 11 2001, press, curriculum, history didactics, intercultural education.


[Svenska] Historia handlar inte bara om det förflutna. Med historien som referensram tolkar vi samtiden och formar våra identiteter. I skolan möts barn och ungdomar med erfarenheter från olika kulturer. Det är dags för skolan att reflektera över hur historieundervisningen ser ut, anser Kenneth Nordgren vid Karlstads universitet.
Den 30 september lägger han fram sin doktorsavhandling i pedagogiskt arbete med titeln "Vems är historien? Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige". I en skolklass finns idag erfarenheter från olika kulturer. Ändå möter eleverna nästan ingen utomeuropeisk historia. När världen utanför behandlas är det för att beskriva Europas utveckling.
Bildanvändningen i läroböckerna speglar detta förhållande. 87 procent av bilderna belyser den europeiska eller nordamerikanska historien. Lärarna lämnas i stor utsträckning utan riktlinjer för hur de ska hantera samhällets och klassrummets mångfald. Ska var och en välja sin ”egen” historia eller ska alla lära en gemensam berättelse? Om alla behöver svensk historia, vad och vilka innefattas i den? Detta är några av de centrala frågor som Kenneth Nordgren diskuterar i sin avhandling. Den 12 september 2001, dagen efter terrordåden i New York, i ett klassrum i Södertälje. Flera elever med assyrisk/syriansk bakgrund hävdar att det som skedde i New York bevisar vad de redan visste om islam: som kristen grupp utsattes assyrierna/syrianerna för ett folkmord inom det osmanska riket under första världskriget. Ungdomarna uppfattar att historien upprepar sig.
Den 14 september 2001. Runt om i världen hålls en tyst minut för att hedra offren från 11 september. På gymnasiet i Vallentuna väljer några elever, bördiga från Irak, Iran och Libanon att hålla sig undan eller störa tystnaden. När muslimer mördas av USA eller Israel hålls inga tysta minuter, menar de. Deras agerande gav upphov till konflikter med skolpersonal och med andra elever. Ungdomarna upplevde det som att det inte fanns något utrymme för deras sida av historien.
Ungdomarna skapade sin mening om den 11 september. Deras historieskrivningar blev en del av deras sätt att agera. Att förstå hur människor på detta vis skapar historia i vardagen är centralt om vi vill förstå hur vi tolkar verkligheten och därmed också för att kunna bedriva en relevant historieundervisning.
I det mångkulturella samhället är det fler som kräver plats i historien. Människor och organisationer med erfarenheter av integration och segregation formar sina förväntningar utifrån sina erfarenheter. Frågan är vilken roll historien spelar i vår mångkulturella samtid: Kan vi fortfarande tala om något gemensamt kulturarv? Finns det någon historiskt förankrad gemenskap?
I Kenneth Nordgrens avhandling görs flera nedslag i samtidens historiekulturer: i det assyriska/syrianska föreningslivet, bland ungdomar som försöker förstå den 11 september och i skolans historieundervisning.
Assyrierna/syrianerna har sedan slutet av 1960-talet med hjälp av ett aktivt föreningsliv och tidningsutgivning byggt upp en diasporakultur i Sverige. De knyter an till ett förflutet i Mesopotamiens fornhistoriska högkulturer, Mellanösterns tidiga kristna kulturer och i minnet av ett folkmord inom det osmanska riket. Men också till en historia och en framtid i Sverige.
De, liksom allt fler svenskar, utrycker en historisk gemenskap men flera länder eller kulturer samtidigt. Det förflutna från andra delar av världen blir därigenom en del av Sverige. De assyriska/syrianska organisationerna vill till exempel att Sverige ska påverka Turkiet att erkänna sitt ansvar för det folkmord som utfördes i skuggan av första världskriget.
När skolelever diskuterar händelserna den 11 september i USA hämtar de argument från skolvärlden, medierna och den egna nära historiekulturen. Många skolor annonserade de tysta minuterna som en för hela skolan gemensam manifestation. Det lämnades inte något utrymme för dem som av olika skäl kände sig tveksamma till att delta. Det finns en mytologisk föreställning om ett svenskt homogent förflutet som gör att det kan vara svårt att förstå att bombningarna av Libanon lika väl som massakrerna på kristna i det osmanska riket nu är en del av Sveriges kollektiva minne.
Kanske är den verkliga didaktiska utmaningen att i ljuset av detta, öppna skolan för olika historier och inte minst, att få skolan att reflektera över sitt eget historiemedvetande. Skolan och den offentliga historieskrivningen måste, för att vara relevant, knyta an till samtidens historiebrukare, säger Kenneth Nordgren.
Tillbaka till föregående sida
Tillbaka till IMER
Tillbaka till Immigrant-institutet