Immigrant-institutet
- en institution som förtjänar allas stöd

Sedan 1973 har Immigrantinstitutet i Borås, grundat av några invandrarorganisationer, kämpat en hård kamp för sin ekonomiska överlevnad. De statliga myndigheterna har överlag varit ljumma eller avoga mot en dynamisk privat institution som de inte kunnat detaljkontrollera. Dess initiativrike ledare har hela tiden varit den spanskfödde bibliotekarien Miguel Benito och hans finskfödda hustru Annikki. Jag lärde känna honom redan före 1973, efter att han hade lämnat Franco-Spanien, och hade honom med i ett forskningsprojekt med gott resultat. Sedan jag själv 1981 fått en historieprofessur i Göteborg, antog jag 1982 uppdraget att under några år fram till 1988 vara ledamot i institutets styrelse, vilket självfallet innebar ett nära - och dessutom vänskapsfullt - samarbete. Jag är själv internationellt känd som migrationsforskare. Sedan dess har min respekt för Miguels initiativförmåga och för hans och Annikkis otroliga arbetskapacitet blivit om möjligt ännu större.

Under senare år har också Benito - samtidigt lärare vid bibliotekshögskolan - visat sig vara pionjär inom datorisering som verktyg för både faktasökare och för informationsverksamhet. Institutets hemsida på nätet kan betecknas som perfekt. Den besöktes 2005 av totalt 483.477 personer. Inte minst intressant är att de njugga myndigheterna själva i hög grad utnyttjat institutets tjänster. 2005 har Migrationsverket besökt 6992 filer, regeringen 4616, riksdagen 3370 och Västra Götalandsregionen 1873. Bättre kan institutets användbarhet och verksamhetens höga halt knappast belysas.

Vid ett besök i Invandrarnas hus i maj i år kunde jag konstatera att institutets lokaler i Borås utkant är både trivsamma, stilfulla och väl lämpade för dess skilda funktioner: utställningar, föreläsningar och seminarier och enskilda studier i de 12.000 böckerna eller drygt tusentalet såväl svenska som utländska tidskrifter. Dessutom har man också ett välfyllt arbetsarkiv. Anmärkningsvärd är både den långa serie av böcker, både facklitteratur kring migration och skönlitteratur, av hundratals svenska invandrarförfattare på ett otal i dagens Sverige ännu talade språk. Ytterligare litteratur kan man också förmedla till intresserade.

Jag kan föreställa mig att en svensk normalbyråkrat idag, som är van vid lojhet runt omkring sig i den offentliga sektorn, blir lätt förfärad och misstänksam när han besöker, kanske inspekterar en så fullfjädrad serviceinstitution som sköts av en föreståndare med endast två, tre medarbetare. Det måste vara något skumt bakom! Man kan ju också jämföra med Centrum mot Rasism, en av regeringens favoritinstitutioner i Stockholm, där de f.ö. helst bör ligga! Som pressen förra året avslöjade, hade detta centrum lyckats med att en lång tid göra ingenting nyttigt men levt gott på skattebetalarnas pengar.

Sedan år 2000 har dessvärre Statens kulturråd i tre omgångar sänkt det årliga anslaget till institutets verksamhet. Det är minst sagt obegripligt att de på så kort tid kunnat SÄNKA bidraget från 1,074 000 kr till 400 000 kr - en skillnad som institutets utsatta läge måste göra helt ödesdiger, vilket den mest elementära analys borde göra klart för kulturrådet självt. Borås kommun har över åren givit vällovligt bidrag till institutet som man ju ivrigt utnyttjat. Men dimensionen framstår som alltmer otillräcklig: 95.000 kr. (kommunen har efter att detta skrevs höjt anslaget med ytterligare 152 000 kr) Hur vore det med stöd på regionalnivå, från det vidsträckta Västra Götalands län, som ett slags tack för 1873 besökta filer under 2005 och för att en stor majoritet av alla dem som personligen tagit sig till Invandrarnas hus antagligen varit länsbor och kanske fått en kopp kaffe på köpet.