Litteraturens magiska lampa

av Ola Isacson

Den kurdiske författaren Salim Barakat är född i staden Qamishli i norra Irak, vid gränsen mot Syrien och Turkiet. Han skriver på arabiska. Han är fyrtionio år. Redan som ung tvingades han fly från Syrien. Han har sedan bott i Libanon och på Cypern. 1999 inbjöds han av Stockholms stad till Sverige som ”fristadsförfattare” på initiativ av Sven-ska PEN och International Parliament of writers.
Han tilldelades det prestigefyllda Tuchols-ky-priset av Svenska Pen. I motiveringen sägs att ”Salim Barakat genom sin närvaro i Sverige och sitt författarskap, bland annat den i Sverige nyligen utkomna självbiografiska kritikersuccén Järngräshoppan i hög grad bidrar till den kulturella mångfalden i svensk litteratur.”
Romanen Järngräshoppan hämtar stoff från författarens uppväxt i ”den lilla staden vid Taurusbergens fot” och ”halsbandet av byar” omkring den. Det är en barndomsskildring och på samma gång en fantastisk skröna från Orienten. Romanen har inget av det vemod, den ensamhet och/eller självbespegling som utmärker klassiska svenska barndomsskildringar som Pär Lagerqvists Gäst hos verkligheten eller Nässlorna blomma av Harry Martinsson.
Huvudpersonen har inga identitetsproblem. Han nämns inte ens vid namn – inte förrän i slutet av boken, när han lämnar barndomen bakom sig. Han är rörlig som en gräshoppa och hård som järn, en namnlös och utbytbar del av ett pojkgäng, fruktat för sin förmåga att göra livet surt för de vuxna, för flickorna, för djuren, för träden och växterna och grönsakerna, ja för själva jorden där den suckar under solens hetta och torka och utsugning.
Ett oväntat snöfall ger de gamla och kloka tid att berätta historier och pojkarna måste förvånas över att allt tycks upprepa sej. Författaren låter sina odågor till pojkar angripa allt och alla i förtvivlan och raseri, i sin vägran att bli som de vuxna, i sin protest mot att tvingas dela deras eländiga tillvaro, i sitt hat mot själva livet, mot dammet, hettan, torkan, hyckleriet, såväl det religiösa som det politiska. Knappast någon företeelse i Salim Barakats värld undgår att bli måltavla för hans gräshoppssvärm till pojkar. Stackars dem eller det som kommer i deras väg!
Boken är skriven på arabiska och översatt av Tetz Rooke.
Salim Barakat är kurd och kan kanske därför förhålla sig friare än om han haft arabiska som modersmål. Jag tror att han har skapat en dånande, hårtslående satir som träffar sitt mål och sin publik.
Den gamla lyssnarkretsen runt den muntlige berättaren har dött ut men ersätts här av läsare som låter sig hänföras i sitt hjärtas egen frizon, dit inte diktatorer och mullor kan nå. Men ingenting känns programmatiskt, bakslugt eller uträknat – allt bara strömmar fram som vatten ur klippan eller honung ur hälleberget. Nästan ingenting nämns heller vid namn, vad missförhållanden och härskare beträffar. Var skrönan sann? Var det verkligen så eländigt? Det kommer naturligt att invändas.
”Det är fåfängt, mitt barn, att försöka se annat än vad du faktiskt sett. Vad har du sett mer än gnisslande kärror och källor på flykt ur dammets strupgrepp, säg?”
Salim Barakats största prestation är kanske ändå att han lyckats förankra sin tidlösa skildring vid historien. På något sätt, utan att jag förstår hur det går till, blir Järngräshoppans fantastiska episoder och människor helt realistiska i sina skröpligheter medan de etablerades förespråkare, vidmakt-hållarna av det politiska och religiösa förfallet, genom skrönans distans förvandlas till stenstoder som vi endast skymtar vid horisonten. Något som kanske kan lämna fältet fritt för stora förändringar.
Men Barakat balanserar, eller kanske snarare maskerar, kritikens riktning genom att knyta an till ett längre perspektiv. Som järngräshoppan ser saken är tumultet och kaoset nödvändigt om inte den jättelike Miro och hans guldhornade djävulsbaggar ska återvända, som myten förutspår. När jorden ska återvända till utgångspunkten: de första herdarnas rike, ”när människorna flådde varandra och klädde sig i varandras skinn.”
Pojkarnas grymhet och förstörelselusta ingår i ett större mönster: ”Förstörelsen var nödvändig, annars skulle Miro komma, det var vad vi fick höra. Sandstormarna måste blåsa i sin bälg tills husen mjuknade och böjde sig som trädgrenar. Störtfloderna måste förvandla husen till röd lera igen och lämna stadens två broar som nakna skelett efter sig. Regeringarna måste avlösa varandra, och militärerna tillskansa sig varandras gradbeteckningar och kängor och efterträdarna vräka ut företrädarnas papper från regeringspalatsets fönster: ’Ajöss med opportunisterna’, skanderade efterträ-darna. ’Ajöss med opportunisterna’, skande-rade efterträdarnas efterträdare. ’Ajöss med opportunisterna’, skanderade efterträdarnas efterträdares efterträdare. Allesammans bar de ordnar och medaljer som de stulit från sina företrädare, jämte deras stövlar och uniformsmössor. De slog sig ner bakom samma skrivbord, där pappers-prasslet tack vare fläktarna i taket aldrig upphörde.”
Barndomen övergår i ungdom och pojkarna dras in i sexualitetens kraftfält. I Sverige har kritiken uppmärksammat våldet och grymheten och avsaknaden av fundamentala känslor som ömhet och moderlighet. Det har hävdats att romanen skulle främja kvinnoförtryck eller kvinnofientlighet. Jag vet inte om det är rättvist. Mellan könen pågår samma krig som överallt annanstans i järngräshoppans värld. Och den sexuella nöden har sin givna motsvarighet i prostitutionen.
”Vägen till hormarknaden var flack och grusig. I dess bortersta ände låg en handfull gamla hus, förbundna av mörka, unkna hallar. Det var ett undanskymt rike dit de besökande kom med hemligheter, som de lämnade kvar efter sig på sängarna. De kom med tomhetens stav i händerna och gick med tomhetens krona på hjässan. Allt började där, den första knäcken för själen för tusentals under levnadsbanor sura som dåligt gammalt vin.”
Jag tycker inte att Salim Barakat hyllar kvinnoförtrycket, snarare kritiserar han det för att bana väg för en förändring.
Läsaren sugs in i Järngräshoppans språk och färdas som i drömmen, som i en saga ur Tusen och en natt. Litteraturen blir en förtrollad lampa, som åstadkommer under. Så här beskriver författaren en by:
”Vad är du Briva? Du är ett knivhugg av lera. Du är lerans pulsslag och dess jordiga hjärta på drift. Du är byarnas vingspets, Briva, ett gråbrunt litet moln som blygt nuddar jorden och stackar upp sig hus efter hus runt en osynlig brunn full av damm och vedermöda. Men är du verkligen en by? Eller är du ekot av mörkret när det för första gången ankrade på jorden och sådde olyckans frö?”
Jag vet inte hur många gånger jag läst detta avsnitt. Det är så fruktansvärt vackert. Och djupt som en brunn. Är det inte kärlek som vibrerar i orden, kärlek till det land som Barakat tvingades lämna redan i ungdomen?
Läsaren anar landsflyktens förtärande sorg och längtan. Här finns både smärta och humor, i en stark och sammantvinnad struktur.
Det som framför allt skiljer Barakats roman från exempelvis en svensk barndomsskildring är frånvaron av individualism. En svensk kritiker (Lennart Bromander i Aftonbladet) kallade den också en kollektivroman. Sverige konfronteras alltmer med arabvärlden, och den mest avgörande skiljelinjen tycks gå just här. Kanske någon i väst slår sig för bröstet och vill stämpla Barakats skildring eller åtminstone den verklighet den vill återge som primitiv och/eller rå. För att visa att Sveriges universalism är allvarligt menad kan Migrationsverket ju till att börja med bevilja Järngräshoppans författare förlängt uppehållstillstånd i Sverige.

Barakat, Salim, Järngräshoppan. - Tranan, 2000. - 160 s.

(Red. anm.: Efter att artikeln skrevs har Salim Barakat fått uppehållstillstånd i Sverige).


Tillbaka till Invandrarrapport

Tillbaka till Immigrant-institutets hemsida