Björn Kjellgren

Sveriges kineser

– en liten del av ett stort mönster

Ett vandrande folk

Kinesiska migranter ligger, liksom sina mer bofasta kusiner, i en kvantitativ klass för sig själva. I ett globalt perspektiv utgör de idag en imponerande grupp med över 100 miljoner migranter i och omkring 40 miljoner utanför Kina, den senare en siffra som beräknas öka med ungefär 1 miljon om året.

Forskningen om emigrerande kineser har naturligt nog skett i spåren av den faktiska emigrationen. Medan det sedan länge finns en rik litteratur om Sydostasiens kineser, ofta karaktäriserade som ekonomiskt privilegierade och politiskt marginaliserade, och djuplodande verk om Amerikas Chinatowns och överflyttade intellektuella på jakt efter sina Amerika-drömmar, har det tills helt nyligen forskats och skrivits mycket lite om kineser i Europa, dit ingen större invandring skett intill helt nyligen.(1) Det är så bara logiskt att ytterst lite har skrivits om Sveriges kineser; sett från ett kinesiskt perspektiv är förstås Sverige ett mycket litet land, mycket långt bort. Sedda från ett svenskt perspektiv är också de etniska kineserna en relativt liten grupp – inte fler än 0,25 % av vår befolkning. Det är dessutom en grupp som inte heller på andra sätt dragit till sig mycket uppmärksamhet genom åren.(2) För perspektivets skull kan man dock säga att dessa bråkdelar av en procent, om det var av befolkningen i Kina, skulle räcka för en tiondeplacering i storleksordning, precis efter tibetanerna, bland de där 55 officiellt erkända minoritetsgrupperna!

Sveriges kineser i statistiken

Exakt hur många etniska kineser, han-kineser, som finns i Sverige är omöjligt att veta. Detta sagt inte bara utifrån det djupare perspektivet att etnicitet och etnisk identitet naturligtvis inte är några av naturen givna storheter, utan ständigt skiftande sociala konstruktioner av stor flexibilitet, utan också i en mer konventionell vardagsmening. De svenska myndigheterna för, till skillnad från de kinesiska, ingen statistik över etnisk tillhörighet och man måste därför göra uppskattningar baserade på vad som finns att tillgå: födelseland, nationalitet, naturaliseringar samt uppgifter om barn med föräldrar födda utomlands. Detta är de grunder jag använt mig av i den här artikeln. Baserade på offentlig statistik kan vi ändå se på den generella utveckling som skett under 1900-talet.(3)

 

 

 

 

 

Som framgår av diagrammet ovan är det i slutet av 1970-talet som den kinesiska immigrationen tar fart. Detta på grund av beslut som berörde de två i Sverige nu stora kinesiska grupperna, den från Vietnam och den från Folkrepubliken. För den förra gruppen var det den svenska regeringens beslut 1979 att börja ta emot så kallade båtflyktingar; för den senare gruppen den kinesiska regeringens beslut att påbörja de post-maoistiska reformprogrammet med dess öppnande av ”bamburidån”.
Hur dominerade dessa två grupper är bland Sveriges kineser, framgår med all tydlig önskvärdhet om vi delar upp gruppen efter land.(4)

Lite mer detaljerat såg den procentuella fördelningen efter land ut som nedan år 1996.

Vi kan alltså konstatera att det är Vietnam och Folkrepubliken Kina, som är de viktiga ursprungsländerna i Sverige. Samtidigt har personer från åtminstone Hongkong och Taiwan (av vilka många förstås har sina rötter på fastlandet), med sina ofta bättre resurser, tidigt kunna spelat viktiga roller som föregångsmän bland svensk-kinesiska entreprenörer av olika slag.
Efter denna något statistiska presentation ska vi se lite närmare på den historiska utvecklingen i Europa och sedan på hur denna återspeglar sig i den svenska utvecklingen.

Kineser i Europa

Europas kineser, om man undantar de tidigaste besökarna som var ytterligt få och som regel inte stannade länge, hör i stort sett hemma i någon av följande fem grupper, eller snarare vågor, av immigranter:
De tidigaste migranterna vars ättlingar bor kvar i Europa idag verkar i princip alla ha kommit från häradet Qingtian, nära kusten i Zhejiang-provinsen. Dessa kom till Europa redan i seklets början via transsibiriska järnvägen; så kineserna har alltså varit här i hela hundra år som grupp betraktat vilket man sällan tänker på. Som de flesta av dessa var unga män, vilket utvandrare ofta är, gifte sig de som inte åkte tillbaka (eller förblev ungkarlar) med infödda kvinnor och smälte in i de länder de bosatte sig i. Under och efter första världskriget fortsatte Zhejiangborna att komma till Europa men då huvudsakligen båtvägen till Frankrike varifrån de spred sig över kontinenten. I en del hamnstäder, speciellt i Ostindienhandelns förlovade England, bosatte sig också en del tidigt komna sydkinesiska sjömän, vilka också de gifte sig med infödda kvinnor i den mån de gifte sig alls. Till länder med kolonier i Sydostasien, framför allt Holland, kom det också tidigt mindre grupper av kineser.
Den andra gruppen man kan tala om bestod främst av människor från Hongkong som kom till Europa, och naturligtvis företrädesvis till England, under 60- och 70-talen, innan Hongkongs ekonomi tog fart på allvar i slutet av 1970-talet. Politisk diskriminering fick också kineser att lämna Indonesien och Malaysia och söka sig till Europa (medan till exempel den stora och inflytelserika gruppen etniska kineser i Thailand inte upplevde samma slags orättvisa). På grund av de historiska och ekonomiska band som fanns var det återigen England och Holland som var de viktigaste mottagarländerna för den här gruppen.
Politik låg bakom också nästa våg i slutet av 1970-talet. Denna tredje grupp var sino-vietnameserna, alltså de vietnamesiska ”båtflyktingarna” vilka som regel var etniska kineser och flyktingar just av den anledningen.
De post-maoistiska reformerna öppnade sedan på nytt dörren för utvandrare från Fastlandskina, och precis som i seklets början var det från Zhejiang de flesta kom. Kineser från de två orterna Qingtian och Wenzhou har på ett helt unikt sätt spritt sig inte bara över Kina (Pekings så kallade Zhejiangby består idag till 95 % av personer från just Wenzhou) utan över hela Europa. Efter Sovjetunionens fall sökte sig också många nordkineser västerut, och speciellt till Ungern, varifrån de flesta antagligen planerar att så småningom ta sig vidare till Västeuropa.
De senaste gruppen som tagit sig till Europa består av illegala invandrare: Sedan slutet av 1980-talet har stora mängder utvandrare lämnat framför allt provinsen Fujian (speciellt den norra delen av provinsen sägs det) genom att betala stora pengar till människosmugglare. Även om Amerika för de flesta är målet för resan har också Europa tagit emot en ökande skara olagligt invandrade.
Sverige är vad det gäller kinesisk invandring förvisso en del av ett europeiskt sammanhang och utvecklingen här har följt i stort samma mönster, något modifierat eller i alla fall fördröjt, av vårt perifera läge.

De tidigaste besökarna i Sverige

De få tidiga kinesiska besökarna i Sverige kom inte för att stanna utan bara för att stilla den nyfikenhet på västerlandet som växt i takt med att de europeiska fartygen allt oftare nådde Sydkina från slutet av 1600-talet, och som i Europa motsvarades av det kineseri som framställde Kina som ett vishetens och skönhetens Utopia. Det första dokumenterade kinesiska besöket i Sverige skedde under Gustav III dagar när en nyfiken ung sydkinesisk handelsman, tillika tolk åt Svenska Ostindiska kompaniet, Afock, år 1786, besökte landet inbjuden av superkargören Olof Lindahl. När kungen frågade honom om han inte var förvånad över att Sverige hade så liten befolkning ska han ha svarat med kinesisk artighet: ”Ja, litet Fålke, män gote Fålket”.(5)
En annan tidig resenär, Hsieh Ch’ingkao, som i egenskap av sjöman vistades i Europa under 14-årsperioden 1783-97, verkar däremot inte ha fått några djupare intryck av Sverige, han visste senare bara berätta följande om de nordiska länderna i reseskildringen Hai-Lu:

Sverige […] kan nås genom segling, 10 dagar eller något mer från Holland och sex, sju dagar från England. Landets invånarna är ärligare och enklare än engelsmännen. Deras köpmansflotta seglar under en blå flagga med ett vitt kors.
Nordväst om Sverige […] på samma ö ligger och sammanbundet med landsvägar ligger Danmark [dit Norge ju hörde]. Folket är något större och kraftigare byggt än svenskarna men deras seder och bruk är liknande de svenska. Det här är landet vars skepp för den gula flaggan i Kanton.(6)

Ett senare, mer celebert besök var den kinesiske statsmannen och reformatorn Kang Youwei, som – utjagad av de konservativa hovkretsarna kring änkekejsarinnan Yehonala (Ci Xi) efter de aborterade reformförsöken 1898 – bodde i Stockholmstrakten periodvis 1904-1907. I sina resedagböcker skrev han ner vad han såg och tänkte på sina omfattande resor. I hans till svenska översatta dagbok från Sverige är det ingen ända på det beröm han har för landet och dess huvudstad, även om han vinnlade sig om att besöka både opera och fängelse, slott och fattighus. Mest så när han jämför med sitt eget, till synes hopplöst förlorade Kina, men också i jämförelse med andra länder han besökt:

Sverige … måste anses som Europas krona. […] Paris, London och New York – dessa trånga och skräniga städer – framstår vid en jämförelse med Stockholm som delar av det djupaste helvetet. […] Den svenska rasen har uppenbarligen utomordentliga förtjänster. Sverige styr Norge på samma sätt som England härskar över Indien. Låt vara att Norge nu blir självständigt: det svenska folkets utomordentliga och enastående egenskaper ligger helt utom räckhåll för de eländiga norrmännen. Det svenska köket överträffar andra länders. […] mat- och dryckesvanorna är överdådiga.(7)

Den första vågens kineser

Under 1800-talets senare hälft kom ett fåtal kineser till Sverige och i den officiella statistiken finner vi följande: fyra registrerade invånare från Kina år 1880, fem stycken tio år senare och år 1900 hela 34 personer. Till skillnad från situationen i USA, gav deras ringa antal här naturligt nog inte upphov till någon större uppmärksamhet i Sverige. Jag kan ändå inte låta bli att citera ur den liberale skriftställaren Valfrid Spångbergs artikel ”Europas kineser” publicerad som Svenska folkets öresskrifter no 12 år 1897, och som alltså egentligen diskuterar italienarnas position i Europa (!) men som inledningsvis funderar över kineserna och deras potentiella roll i Europa i följande rasistiska om också något ambivalenta ordalag (sid 3-4):

Från det väldiga ”Midtens rike”, hvars gulhyade söner och döttrar äro ungefär lika många som världens alla hvita män och kvinnor tillsammans, utvandra årligen några hundra tusen till Amerika, Australien och Europa. Med sina friska, härdade kroppar, fria från både alkohol och lungsot, vana att näras med en föda hvarpå ingen hvit man kan uppehålla krafterna, vana att arbeta som lastdjur, men på samma gång begåfvade nog att tillägna sig alla tidsenliga arbetssätt och främmande för blotta tanken på en arbetsnedläggelse, taga de upp arbetstäflan med de hvite, bjuda under dem på arbetsmarknaden och taga deras arbetsfält i besittning.
Ännu har faran för en kinesisk massöfversvämning på den västeuropeiska arbetsmarknaden icke blifvit öferhängande. Men måhända är det en enkel tidsfråga, när den blir det. En hel litteratur har redan skrifvits om denna sak, på hvars utgång det beror, huruvida den europeiska arbetsklassen skall slungas tillbaka i den träldom och vanmakt, hvarur den sträfvat och sträfvar att resa sig, och huruvida västerlandets högre odling skall trängas undan af österns lägre och människosläktet för århundraden eller kanske årtusenden häjdas i sin utveckling.

Under och efter första världskriget kom skaran av kineser i Sverige att något ökas. De flesta av dessa var med största säkerhet unga män från Qingtian. Dessa hade kommit till Frankrike som kontraktsarbetare under kriget och sedan lyckats stanna kvar varifrån de hjälpte andra hugade från Qingtian att ta sig över till Europa. Till Sverige kom de som regel via Danmark dit de kommit mycket på grund av den dåliga ekonomiska situationen på kontinenten. I Sverige, liksom i de andra länder de kom till, arbetade de i regel som hantverkare eller gårdsfarihandlare; en del uppträdde också på cirkusturnéer – som ”kineser”. En del av dem som på det här sättet passerade Sverige kom dock att stanna och gifta sig med svenskor och blev så mer permanent bosatta här.
Ytterligare några kineser kom till Sverige i samband med den svenska missionsverksamheten i Kina, eller kanske rättare sagt i samband med dennas avveckling, under 40- och 50-talen.

Krig, både i Kina och Europa, såg till att det fortsatte att ”stranda” kineser här i Sverige: En av dem som kanske mer än någon annan sett till att göra kinesisk kultur tillgänglig för svenskar, Hwang Tsu-Yü, är en av dem som vi har andra världskrigets utbrott att tacka för att han bosatte sig i Sverige. Ett annat exempel på ung utlandsstuderande kines som kom att bosätta sig i Sverige tvärtemot sina planer – på grund av kärlek om inte krig den här gången – är doktor Tien Lung som under många år arbetade för att sprida kunskap om kinesisk kalligrafi i vårt avlånga land.
Generellt kan man se att personer i den – numerärt lilla – skara kineser som i Sverige verkar som utövare, förmedlare eller lärare i kinesisk konst eller kinesiska språket alltid varit – och fortfarande är – gifta med svenskar i mycket hög utsträckning. Sett från andra hållet är det förstås så att de svenskar som arbetar professionellt med kinesiska som lärare, forskare, tolkar och översättare också i synnerligen hög grad har kinesiska äkta hälfter.

Den andra vågens kineser

Den andra vågen av kinesiska emigranter från Hongkong (varav en försvarbar del var relativt nyanlända från provinsen Guangdong), och i mindre utsträckning från Malaysia och Indonesien, kom alltså till England och Holland på 1970-talet. Många av Hongkongborna gav sig i Europa på restaurangbranchen – vilket förklarar den dominans det kantonesiska köket har i Europa – och varefter marknaden började mättas begav de sig österut. I Sverige kom dessa kineser från Hongkong att nära nog officiellt kallas just ”restaurangkineser”.

För det stora flertalet kineser är den europeiska kontinenten i mångt och mycket en enda enhet – att flytta mellan länderna här är inte ett beslut större än att flytta mellan delstater i USA, eller provinser i Kina. Att starta eget var – och är – också något som i hög grad gjorde det lättare för dem att bosätta sig där de ville. I Sverige bosatte sig de första Hongkongborna i mitten av 1970-talet. Även om deras antal var litet – tio år senare var de fortfarande strax under hundra personer – kom deras ankomst, tillsammans med de taiwanesiska immigranter som anlände i slutet av sjuttiotalet, att innebära ett stort steg framåt för den svenska restaurangfronten. I takt med att behovet ökade öppnade också de första kinesiska matbutikerna i landets större städer, till glädje inte bara för kineserna själva utan också för andra matintresserade som nu kunde ta del av råvaror man bara kunnat läsa om i dittills lika exotiska som orealiserbara recept.
De invandrarna som, i regel via England eller Holland, kom till Sverige från Malaysia kom däremot inte att satsa på den etniska nischen i någon större utsträckning. Detta trots att de hade anlänt något tidigare och var fler till antalet än de från Hongkong och Taiwan, utan de finns utspridda i flertalet yrkesgrupper idag.

Den tredje vågens kineser

I slutet av 1970-talet tog så den svenska regeringen beslut om att ta emot den första gruppen vietnamesiska båtflyktingar. De flesta av dem som lämnade Vietnam var förvisso etniska kineser, men att det i princip uteslutande var dessa som kom till Sverige berodde också på att man från den svenska sidan ansåg att man bättre skulle kunna ta hand om kantonesisktalande flyktingar på grund av svårigheterna att hitta svensk personal som kunde vietnamesiska.(8)
De vietnamesiska kinesernas status som flyktingar har påverkat deras vistelse i Sverige på flera olika sätt. Till skillnad från andra kinesiska invandrare, som i första hand sökte sig till de större städerna i Sverige – liksom kinesiska migranter gjort i de flesta länder – kom många av de vietnamesiska kineserna att bosätta i mindre orter när de väl lämnade flyktingsmottagningarna, och även om en hel del sedan dess sökt sig till större städer (främst till Malmö) är de fortfarande mer ”tunt” utspridda i landet än de andra kinesiska invandrarna. Det är också därför det i hög grad är de vietnamesiska kineserna vi har att tacka för att det idag finns Kinarestauranger på de flesta orter i Sverige, även mycket små.
Antagligen är det i Sverige, liksom i våra nordiska grannländer, så att de vietnamesiska flyktingarnas annorlunda entré på den samhälleliga scenen gett dem en annan syn på det svenska samhället (som de ju inte själva valt att komma till på samma sätt som de andra gjort) än de andra grupperna av kinesiska invandrare. Det är också sant att många i de andra grupperna upplever en kvalitativ skillnad mellan sig själva och de vietnamesiska flyktingarna. Medan de i Vietnam självklart var just kineser blir de här i Sverige klassificerade som vietnameser, inte bara av de svenska myndigheterna utan också av många andra kineser.(9)

Den fjärde vågens kineser

Ungefär samtidigt som de vietnamesiska flyktingarna började komma till Sverige började också invandringen från Kina att öka på allvar som en följd av den nya öppnare politiken efter Mao Zedongs död. Och precis som i seklets början var det alltså från provinsen Zhejiang som de flesta av dessa kom.
Med en över hundra år lång historia av migration såväl inom som utanför Kina har kineserna från Wenzhou och Qingtian en djupt rotad ”migrationskultur” med en hel del samlad kunskap om olika vägar både att ge sig av, klara sig och kunna återvända på. Med starka sociala band baserade både på geografisk närhet och släktskap, har Zhejiang-kineserna en förmåga att lätt skaffa fotfäste på ny mark där de första migranterna fungerar som brohuvud för senare komna, och hjälper till med att klara både invandrarverkets regler och kontanta lån till egna restaurangrörelser.(10) Många av de kineser i den här gruppen som bor i Sverige har alltså långa band i Europa och många har också kommit till Sverige via andra europeiska länder.
Sverige har också tagit emot sin beskärda del av fastlandskinesiska intellektuella. Det är dock tveksamt i vilken mån vi förmår att behålla de kinesiska teknologer, medicinare och andra som studerar eller forskar här (1891 personer under perioden 1980-97). Ofta ser de större möjligheter med att återvända till Kina eller ta sin utbildning och fortsätta till grönare marker, som USA, där man inte heller behöver slänga bort år av ansträngningar på att lära sig det internationellt föga gångbara svenska språket...
Med Fastlandskinas öppnande följde också snart att landet blev ett resmål för såväl svenska turister som företagare, och en naturlig följd av detta är också den ökande grupp av kinesiska invandrare som kommit hit som äkta hälfter, flick- och pojkvänner till här bosatta.(11)

Den femte vågens kineser – och den sjätte?

Den femte gruppen, alltså de illegala invandrarna, är det av naturliga skäl svårt att veta alltför mycket om. Enligt vad som stod i svenska dagstidningar greps den förste kinesiska människosmugglaren i Huddinge utanför Stockholm i februari 1998 tillsammans med fem från provinsen Henan insmugglade personer. En poliskälla uppskattade då antalet kineser som befann sig illegalt i Sverige till ”flera tusen”.(12) Den här invandringen sker på lite olika sätt: med hjälp av skenäktenskap (försvarbara summor ges till svenska medborgare som ställer upp med ett äktenskap som håller tills svenskt pass beviljats eller i alla fall permanent uppehållstillstånd getts), skenadoption eller som legal invandring av ”familjemedlemmar” (vars verkliga identiteter förstås är helt omöjliga att kontrollera, inte minst med tanke på dagens mycket omfattande kinesiska produktionen av förfalskade intyg och identitetshandlingar). Liksom en del kinesiska studenter i Sverige utan arbetstillstånd arbetar många av dessa illegala invandrare som svart arbetskraft på mindre nogräknade kinesiska restauranger, där de får löner långt under svensk miniminivå.
Långt ifrån alla adoptioner är dock till för att dupera myndigheterna och kanske kan man tala om adopterade kinesiska barn som den sjätte gruppen av kineser i Sverige. Medan det redan tidigare har varit möjligt att adoptera från Taiwan, vilket också skett om än i mycket blygsam omfattning, har Folkrepubliken först de senaste åren öppnat dörren för adoption till Sverige, och landet har under slutet av 1990-talet blivit ett av de absoluta ”favoritländerna” för svenska adoptivföräldrar. Den här gruppen, redan omkring tvåtusen barn stark (till absolut största delen flickor), kommer förstås att växa upp under helt andra omständigheter än landets övriga unga kineser, vilka som regel sätts i speciella kinesiska kvälls- eller helgskolor för att lära sig sitt modersmål likväl som för att inte bli helt förstörda av den vad många kinesiska föräldrar ser som helt kravlösa svenska skolan.(13) Inte desto mindre torde vi om en 15-20 år få se en relativt stor grupp adopterade ungdomar på jakt efter sina kinesiska rötter.

Grupper med många, långa band

Efter den här genomgången ska jag avrunda med att påpeka det fundamentalt konstruerade i att överhuvudtaget diskutera ”Sveriges kineser”. Som en grupp uppträder de ytterst sällan. Visserligen är det ofta blandade klasser i de kinesiska språkskolorna, och det finns kinesiska föreningar och religiösa samfund (både kristna och buddhistiska) som vänder sig till kineser från olika länder, men de flesta organisationer och föreningar domineras ändå av personer från en grupp och även dessa föreningar är ganska löst sammanhållna. Det här är en viktig skillnad mot äldre, traditionella, föreningar bland utlandskineser i till exempel Sydostasien och Amerika, där föreningarna ofta var stora och kunde utöva omfattande inflytande på sina medlemmar.
Viktigare kinesiska grupper i Sverige utgörs istället av vänner (som regel från samma land, men här är det naturligt nog stor skillnad mellan generationerna), familjen och personerna på arbetsplatsen (grupper som ofta sammanfaller).(14) De sociala, känslomässiga och ekonomiska band som är knutna tillbaka till de platser varifrån de kommit är också som regel mycket starka, och betydligt lättare att hålla vid liv med dagens förbättrade kommunikationsmedel än vad som förr var fallet. För många av Sveriges kineser förblir Sverige ändå på många sätt ett mycket litet land, mycket långt borta.

Noter

1 För den intresserade är boken att läsa (som dock inte behandlar Sverige): Benton & Pieke (red) ”The Chinese in Europe” London 1998, MacMillan.
2 En komplett litteraturgenomgång skulle inte bli alltför lång med det räcker här att konstatera att det under 1980-talet, på uppdrag av Statens invandrarverk, skrevs en del om de sino-vietnamesiska flyktingarna medan den nära nog enda artikel som skrivits om andra kineser i Sverige, fem sidor av Shiu Pang-Almberg, publicerades i Svensk-kinesiska vänskapsförbundets årsbok 1979, alltså för hela tjugo år sedan.
3 Jag har här valt att använda officiell statistik över personer med bakgrund eller rötter i Folkrepubliken Kina (Republiken Kina före 1949), Vietnam, Taiwan, Malaysia, Hongkong och Singapore. Att det är en viss statistik, och inte någon etnisk verklighet, måste kommas ihåg. Bland de som räknats finns en hel del icke-kineser, framför allt etniska vietnameser från Vietnam men också t.ex. etniska indier från Malaysia, några tiotal tibetaner och representanter från andra folkgrupper i Folkrepubliken. Även barn med bara ena föräldern från något av dessa länder är inkluderade. Till viss del vägs dessa faktorer upp av att det i Sverige också finns han-kineser inte bara från Indonesien, Thailand och andra länder i Sydostasien, utan också de som kommit hit via andra europeiska länder, framför allt Danmark, Holland och England och inte nödvändigtvis återfinns i statistiken.
En del av de svackor som förekommer i denna och andra här redovisade statisktiska kurvor under 1980 och 1990-talen kan bero på ändrade rutiner för datainsamling eller rena statistikfel.
4 Man skall dock komma ihåg att siffrorna för personer från Vietnam alltså inkluderar också samtliga etniska vietnameser i Sverige. Hur många dessa är finns ingen säker uppgift på men säkert har de flyktingar som lämnat Vietnam sedan början på 1980-talet och framåt huvudsakligen varit etniska vietnameser. Den grupp flyktingar Sverige hämtade från Hongkong 1986 bestod dock av flyktingar som kommit tidigare och bestod huvudsakligen av etniska kineser, men från och med samma år började Sverige också ta emot etniska vietnameser vilket gör det troligt att en betydlig del av de vietnameser som kom till Sverige i början av 1990-talet, genom de sista stora flyktinguttagningar Sverige var med om i Sydostasien, alltså egentligen inte borde vara med i den här undersökningen. Å andra sidan kom relativt många från Vietnam till Sverige i slutet på 1980-talet och början av 1990-talet på grund av familjeanknytning vilket torde betyda att många senare från Vietnam komna fortfarande kan antas varit etniska kineser.
5 Se Jan Wirgins artikel om Afock i Orientaliska Studier no 98, 1998.
6 Citatet översatt från Mark A. Kishlansky, (red) Sources of World History, Volume II, (New York: Harper Collins, 1995). Om herr Hsieh själv besökte Sverige är kanske tveksamt.
7 För Kang Youweis kommentarer och tankar om Sverige se Göran Malmqvists översättning: K’ang Yu Weis svenska resa 1904, Stockholm: Almqvist & Wiksell 1970. Citaten är hämtade från sidorna: 9-10, 15 & 65.
8 Kina, som genom sitt anfall mot Vietnam 1979 inte precis hjälpte till att undanröja orsakerna bakom flyktingvågen, var ett stort mottagarland för sino-vietnameserna även om man sällan tänker på det; bara under 1978 tog landet emot ungefär 280 000 flyktingar, varav nästan hälften hamnade i provinsen Guangdong.
9 Detsamma gäller i Kina där flyktingarna fortfarande drygt tjugo år senare ofta kallas ”vietnameser” av de infödda. Se: Song Bujun ”Yuenan nanmin: diushi yu zhaohui de shijie” i Jiedao, no 6, 1997.
Deras annorlunda status är antagligen också anledningen till att de sällan omnäms tillsammans med andra kineser, vilket kanske är förståeligt men ändå lite olyckligt.
10 Det tål att påpekas att Sveriges kineser, i takt med Kinarestaurangsbranchens mättnad, också öppnat och driver ett stort antal icke-kinesiska etniska restauranger med mat från till exempel Malaysia, Thailand eller Japan.
11 Däremot har vi inte tagit emot så många flyktingar från Folkrepubliken. Perioden 1980-97 fick 492 asylsökande uppehållstillstånd här vilket motsvarar 0,15 % av alla dem Sverige tog emot under perioden.
12 Se: ”Ökad insmuggling av kineser till Sverige” (TT 980210). ”Illegalt” här i betydelserna att man är här antingen utan giltiga papper eller med papper skaffade på medvetet falska grunder. En viktig skillnad är förstås att den förra gruppen både återfinns i statistiken (om än kanske inte i ”rätt” kategori) och att personerna i den kan verka fritt med hjälp av sina dokument.
13 För kinesiska forskare i Sverige är detta ofta ett av de verkligt stora problemen: Givet den stenhårda konkurrensen inom det kinesiska utbildningsväsendet som ytterligare ”förvärras” av den press som de flesta barn till välutbildade föräldrar har att tampas med (speciellt när de oftast bara har ett barn som ska leva upp till alla förväntningarna), är rädslan för att vistelsen i Sverige (och de svenska eller internationella skolorna här) ska förstöra barnens (akademiska) framtid utbredd och bekämpas vanligen med arbetsdisciplin och extralektioner.
14 Mette Thunø, som lade fram sin doktorsavhandling om Danmarks kineser, ”Chinese Migration to Denmark: Catering and Ethnicity”, vid Köpenhamns universitet i december 1997 konkluderar på sidan 238: The family constitutes the social framework for all activities and ethnic ties to other Chinese are more often than not characterised in terms of mistrust.


Tillbaka till Invandrarrapport

Tillbaka till Immigrant-institutets hemsida