Sverige och adoptionsfrågan i Korea

Tobias Hübinette
Institutionen för orientaliska språk. Stockholms universitet

Inledning

Sedan slutet av 1980-talet har adoptionsfrågan varit en del av det politiska landskapet i Sydkorea, det land i världen som under modern tid har skickat iväg flest barn för adoption. Efter Koreakriget har 150 000 utlandsadoptioner ägt rum till mer än 20 västländer. Bland dessa har Sverige varit ett av de viktigaste mottagarländerna, det land som likt en spegelbild av Korea har tagit emot flest barn för adoption under modern tid.
    Sverige som värdland för nästan 9000 adoptivkoreaner har spelat en avgörande roll för framväxten av adoptionsfrågan i Korea. 1976 bjöd president Park Chung Hee in adoptivkoreanerna i Skandinavien till Korea som det första officiella erkännandet av adoptivkoreanernas existens. 1989 träffade den blivande presidenten Kim Dae Jung en adoptivkoreansk kvinna i Stockholm, och blev så tagen av hennes livsöde att han sedan dess har engagerat sig i adoptionsfrågan i egenskap av politiker. 1991 gick spelfilmen Susanne Brink´s Arirang för fulla hus i Korea, historien om en adoptivkoreansk kvinnas liv i Sverige, och etablerade slutgiltigt adoptionsfrågan i de breda folklagren. Denna artikel är en undersökning av relationen Sverige-Korea sedd genom det fysiska band de 9000 adoptivkoreanerna utgör med utgångspunkt från både svenska och koreanska referenser.

Sverige som adoptionsland

Sverige har en unik historia av internationell adoption som går tillbaka till slutet av 1930-talet då 500 judiska flyktingbarn från Tyskland placerades som fosterbarn i svenska familjer varav många senare blev adopterade.(1) Vidare mottog Sverige under krigsåren 1939-45 70 000 finska barn varav 10 000 kom att stanna fördelade på hälften som foster- och adoptivbarn,(2) och vid krigsslutet anlände ytterligare 500 barn från Tyskland för adoption. Några av dessa var judiska eller östeuropeiska barn som hade överlevt koncentrationslägren, medan andra var barn till norska kvinnor och tyska soldater, produkter av Lebensbornprogrammet, som idag håller på att stämma den norska staten för att ha ljugit om deras familjebakgrund.(3) En annan berömd utlandsadopterad är Fatima Svendsen, adoptivdotter till den legendariske revykungen Karl Gerhard, som adopterades 1949 från Danmark. Hon hade en afrokaribisk biologisk far.(4)
    Detta ensidiga utbyte av barn är förståeligt med tanke på att Sverige är en formidabel framgångssaga vad beträffar industrialisering, modernisering och ekonomisk utveckling under 1900-talet. På 1860-talet, under den sista svenska svältkatastrofen i Norrland placerades några barn för adoption i Norge,(5) men sedan dess har få adoptioner av svenska barn till utlänningar tillåtits, i första hand till svensk-amerikaner,(6) efter ett strikt policybeslut på 1950-talet.(7)
Internationell adoption i sin klassiska mening, adoption av icke-vita barn från Tredje världen till vita par i Väst, inleddes efter Andra världskriget som ett sätt att rädda barnen med amerikanska soldater som fäder från Kina och Japan undan social stigmatisering.(8) Det var dock inte förrän i samband med Koreakriget som internationell adoption kom igång på allvar. Fenomenet inleddes spontant redan under kriget genom att föräldralösa koreanska barn togs omhand på baser tillhörande FN-armén,(9) och 1954 bildade den koreanska regeringen organisationen Child Placement Service med det specifika syftet att göra sig av med alla de blandbarn som kommit till, ofta övergivna av både sina koreanska mödrar och sina västerländska fäder.(10)
    Sverige deltog på FNs och Sydkoreas sida med ett fältsjukhus, Swedish Red Cross Hospital, och det var bland dess personal tillsammans med de missionärer som snart anlände och de officerare som tjänstgjorde vid Neutral Nations´ Supervisory Committee stationerad i Panmunjom efter vapenstilleståndet 1953 som de första adoptivföräldrarna kom att hittas. 1951 överlät en kvinnlig nordkoreansk soldat sitt nyfödda barn till en svensk sjuksköterska, men denna ”adoption” utvecklades senare till en fadderbarnsrelation.(11) Det första korenska barnet som adopterades enligt svensk lag anlände till Sverige 1957, och därefter inleddes den internationella adoptionens historia i Sverige.
    Statistiska centralbyråns flergenerationsregister har identifierat 48 789 utlandsadopterade i Sverige uppdelade på födelseåren 1932-2000, och inkluderande de tidigare nämnda judiska, finska och tyska barnen,(12) medan Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor har registrerat 42 070 adoptivbarn från mer än 130 olika länder under åren 1969-2001.(13) Trots att 500 koreanska barn saknas som enligt koreansk statistik anlände till Sverige innan 1969,(14) är denna sista siffra den mest etablerade.

Statistiken innebär att Sverige, följt av Norge och Danmark, är det land i Väst med den högsta proportionen utlandsadopterade per capita, och med den högsta absoluta siffran efter USA.(15) Parentetiskt kan även nämnas att i USA är det skandinaverna som märkligt nog dominerar internationell adoption liksom i Europa, och naturligtvis också adoption från Korea vilket har inneburit att nästan 20 procent av alla 100 000 adoptivkoreaner som finns i landet har hamnat i Minnesota där de utgör tre procent av hela befolkningen.(16)
De utlandsadopterade utgör enligt SCB 1-2 procent av alla generationer födda från början av 1970-talet, och fortfarande anländer knappt tusen barn årligen till Sverige. Totalt sett representerar de utlandsadopterade 15 procent av alla utomeuropeiska invandrare i landet. De största adoptionsåren var enligt NIA 1977 (1864 adoptioner), 1976 (1791), 1981 (1789), 1980 (1703), 1983 (1651), 1978 (1625), 1985 (1560), 1986 (1542) och 1975 (1517), och de viktigaste ursprungsländerna Sydkorea med 8272 individer (20 procent), Indien med 6611 (16), Colombia med 4761 (12), Sri Lanka med 3465 (8), Chile med 2230 (5), Thailand med 1725 (4), Vietnam med 1138 (3), Etiopien med 920 (2), Brasilien med 803 (2), Indonesien med 783 (2) och Iran med 611 (1). Uppdelat på kontinent slutligen utgör Asien 60 procent, Amerika 25, Europa 12 och Afrika tre.

Ett fysiskt band mellan Sverige och Korea

Korea har försett Sverige med mellan en fjärdel och en femtedel av alla utlandsadoptioner sedan 1957, vilket har resulterat i en adoptivkoreansk befolkning som närmar sig 9000 individer. Dessutom utgör adoptivkoreanerna den största öst- och sydostasiatiska befolkningsgruppen i Sverige. Tillsammans med 8000 adoptivkoreaner i Danmark och 6000 i Norge, representerar dessa den egentliga koreanska närvaron i Skandinavien då det finns knappt 600 invandrade koreaner i Sverige och ännu färre i de två andra länderna.
    Under åren har adoptivkoreanerna figurerat i olika politiska sammanhang, och särskilt under 1970-talet då utlandsadoption blev en del av propagandakriget mellan de två koreanska staterna. Nordkorea anklagade Sydkorea för att sälja sina barn till västerlänningar som ett upprörande exempel på underdånighet eller sadaejuûi.(17) 1976 svarade president Park med att storsint bjuda in de 20 000 adoptivkoreanerna i Skandinavien.(18) Då majoriteten av de adopterade fortfarande var minderåriga vid den tidpunkten, innebar denna symboliska inbjudning inget annat än det första officiella erkännandet av adoptivkoreanernas existens.
    Erkännande har också alltid varit fallet i det officiella diplomatiska utbytet mellan Sverige och Korea. Varje gång en svensk ambassadör i Korea intervjuas omnämns de 9000 adoptivkoreanerna som ett unikt fysiskt band mellan de två nationerna,(19) nästan på samma sätt som de amerikanska presidenter som ständigt refererar till att relationen mellan USA och Sydkorea är “skriven i blod”.(20) 1975 sade ambassadör Bengt Odevall: “The adoption program is one of the most successful undertakings between our two countries…I might say the relations between us can be likened to a blood-bonded one in consideration of the successful adoption program.”(21) Bandet mellan de två staterna var också temat när president Kim Dae Jung i egenskap av mottagare av Nobels fredspris besökte Sverige och statsminister Göran Persson i december 2000. Båda statscheferna återkom i sina tal till den fysiska relationen, och ett speciellt möte med presidentfrun Lee Hee Ho och en grupp adoptivkoreaner arrangerades.(22)
    Samma år beskrev ambassadör Stiernlöf de idag vuxna adoptivkoreanerna som barn till den svenska eliten: “They are usually successful and well integrated in the Swedish society as they are often brought up in ambitious families. Members of the Swedish government including the former defense minister have adopted children from Korea while my cousin has two Korean children.”(23) Detta faktum har gjort att vänskapen mellan svenska och koreanska föreningar och individer, ofta utgörande representanter för eliten i de båda samhällena, också har använt sig av adoptivkoreanerna som en symbol för en nära relation.(24)
    Adoptivkoreanerna i Sverige har också lämnat spår efter sig på andra områden. Åtminstone två studier rörande tandhygien jämförd mellan adoptivkoreaner i Sverige och koreaner i Sydkorea har publicerats,(25) en adoptivkoreansk flicka vid namn Linnea har huvudrollen i en populär svensk barnboksserie som också översatts till koreanska,(26) och den svenska debatten om homoadoption som avgjordes i juni 2002 har refererats i koreansk media.(27) Sverige är också den ständiga förebilden när koreanska journalister skriver om att landet är det i-land i världen som spenderar minst proportionellt sett på social välfärd,(28) och koreansk media är smärtsamt medveten om att bilden av Korea i Skandinavien som ”landet som skickar iväg sina barn” bottnar i den höga adoptionsstatistiken till regionen.(29)

Adoptivkoreanerna i Sverige och adoptionsfrågan i Korea

Den första generationen adoptivkoreaner i Sverige började besöka Korea vid slutet av 1970-talet,(30) 1983 anordnade Adoptionscentrum, den adoptionsorganisation som handhar adoption från Korea, sin första organiserade återresa,(31) och mellan åren 1990-98 besökte 73 adoptivkoreaner från Sverige Korea av totalt 318 deltagare i det besöksprogram som arrangeras av KFUK i Seoul.(32) 1986 bildades AKF, Adopterade Koreaners Förening, som den första organisationen i sitt slag med ett kumulativt medlemskap på 800 medlemmar under de 15 första åren, (33) och idag finns motsvarande organisationer i nästan varje västland som adopterat från Korea.
    Den organiserade adoptivkoreanska rörelsen började agera internationellt från 1990-talet. 1995 hölls det första mötet för adoptivkoreaner i Europa i Düsseldorf, Tyskland,(34) och 1999 dess motsvarighet i Los Angeles, USA.(35) 1998 bildades GOAL, Global Overseas Adoptees´ Link, av adoptivkoreaner som återvänt till Korea,(36) och 1999 hölls The First International Gathering of Adopted Koreans i Washington D.C., den andra två år senare i Oslo, Norge,(37) och en tredje planeras i Seoul, Korea, inom några år.
    Den kritiska massa som åstadkoms genom adoptivkoreanernas egna aktiviteter och den uppmärksamhet som utlandsadoptionen erhöll av västerländska journalister i samband med sommar-OS i Seoul 1988, gjorde Korea känt i världen som det ”barnexporterande landet” eller koasuch´ulguk, och omvandlade en tidigare statshemlighet till ett offentligt debattämne, adoptionsfrågan eller ibyangmunjê. (38) Därefter är utlandsadoption ett ständigt återkommande tema i den offentliga debatten, vilket särskilt har varit märkbart under Kim Dae Jungs presidentskap 1998-2002.
    Kim Dae Jungs intresse för adoptionsfrågan går tillbaka till hans exil- och oppositionsår då han lärde känna flera adoptivkoreaner i olika västländer. 1989 besökte han Stockholm för en föreläsning och blev bekant med Lena-Kim Arctaedius-Svenungsson, en adoptivkoreansk kvinna som frågade honom varför Korea skickar iväg sina barn.(39) Kim Dae Jung blev så berörd av hennes öde som adoptivkoreanska att han gång på gång återkommer till deras bekantskap när han talar om adoptionsfrågan.40 1998, under hans första presidentår, bjöd Kim Dae Jung in Lena-Kim Arctaedius-Svenungsson och 28 andra adoptivkoreaner från åtta olika länder till ett möte i presidentresidenset Blå huset där han å den koreanska statens vägnar bad om ursäkt för att ha sänt iväg 150 000 koreanska barn.(41)
    1991 hade Chang Kilsus spelfilm Susanne Brink´s Arirang premiär på de koreanska biograferna. Filmen som närmast slog kassarekord etablerade adoptionsfrågan en gång för alla hos den breda allmänheten.42 Filmen berättar historien om Susanne Brink från hennes avfärd från Korea som Shin Yoo-sook vid tre års ålder, hennes tragiska uppväxt i Sverige som adoptivkoreanska, och återvändandet till Korea 20 år senare då hon möter sin koreanska mor. Manuskriptet bygger på Susanne Brinks självbiografiska berättelse som publicerades i en antologi samma år som filmen kom,(43) och recensioner av filmen fokuserade på dess politiska budskap i form av att utlandsadoptionen måste stoppas.(44) Senare har flera uppföljande dokumentärer gjorts om verklighetens Susanne Brink.(45)
    Slutligen, i koreansk media är alla olika genrer som hittas när koreanska journalister skriver om utlandsadoption representerade även för adoptivkoreaner i Sverige. Personporträtt och intervjuer med besökande adoptivkoreaner är otaliga från den professionella fäkterskan Camilla Rosman som tävlade i världsmästerskapen i fäktning i Korea 1999,(46) till tre adoptivkoreanska kvinnor som valde att gifta sig tillsammans på svenska ambassaden i Seoul,(47) och sångaren Lena Maria som deltog i en sångtävling 2001.(48) Regelbundna efterlysningar av koreanska föräldrar och släktingar har pågått sedan början av 1990-talet,(49) medan reportage om adoptivkoreaner skrivna av utrikeskorrespondenter förekommer då och då som till exempel en artikel om avdelningen för koreanska vid Stockholms universitet från 1994,(50) en rapport från ett AKF-möte,(51) och en intervju med Astrid Trotzig som 1996 gav ut Blod är tjockare än vatten, en roman som 2002 gavs ut på koreanska.52

Sammanfattning

Med allt detta som bakgrund ter det sig uppenbart att Sverige som en av de viktigaste mottagarländerna av koreanska adoptivbarn tillsammans med adoptivkoreanerna själva har spelat en avgörande roll för att uppmärksamma adoptionsfrågan i Korea. Relationen mellan Sverige och Korea uppfattas på officiellt håll som ett fysiskt band manifesterat genom de 9000 adoptivkoreanerna, och ibland är det lätt att få intrycket att adoption är det enda förekommande utbytet mellan de båda länderna.
    Adoptivkoreanerna i Sverige har bidragit till framväxten av adoptionsfrågan i Korea genom att provocera fram det första offentliga erkännandet av dessas existens 1976, genom att återvända till Korea från slutet av 1970-talet, genom att skapa den första organisationen i sitt slag 1986, och genom att samarbeta med liknande grupper internationellt från 1990-talet. Bland adoptivkoreanerna i Sverige kan två enskilda personer sägas ha betytt särskilt mycket för adoptionsfrågans utveckling: Lena-Kim Arctaedius-Svenungsson genom hennes ovanliga bekantskap med Kim Dae Jung, presidenten som 1998 bad om ursäkt till alla adoptivkoreaner, och Susanne Brink som lånade ut sin livshistoria till filmen Susanne Brink´s Arirang vars betydelse i Korea knappast kan underskattas.

Noter

1 Ingrid Lomfors, Förlorad barndom, återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazi-Tyskland, Göteborgs universitet, 1996.
2 Pertti Kavén, 70 000 små öden, Otalampi, 1994.
3 Jörg Lindner, Den svenska Tysklandshjälpen 1945-1954, Umeå universitet, 1988, 133-141, och Kalle Holmberg, ”Sverige ljög om norska krigsbarn”, Dagens Nyheter 25/4 2002.
4 Eva Hernbäck, ”’Homosexuella bör få adoptera’. Karl Gerhards Fatima berättar om sin uppväxt”, Dagens Nyheter 7/8 1992.
5 Några av dessa barns öden har beskrivits av Laura Fitinghoff i Barnen från Frostmofjällen, Stockholm, 1907.
6 Barbro Nordlöf hittade 37 utländska adoptivhem varav 15 i USA i sin studie Svenska adoptioner i Stockholm 1918-1973, Stockholm, 2001, 76-77.
7 ”Svenska barn som adoptionsobjekt”, Morgon-Tidningen 31/8 1958.
8 Daniel P. Quinn, ”The placement of refugee orphans in the United States”, The Catholic Charities Review 45:7 (1961), 13-18.
9 Några av de barn som senare adopterades till USA har skrivit sina biografier. Se till exempel Joseph Anthony, The rascal and the pilgrim, New York, 1960, och Link S. White, Chesi´s story: One boy´s long journey from war to peace, Tallahassee, 1995.
10 Youn-Taek Tahk, ”Intercountry adoption program in Korea. Policy, law and service”, i René Hoksbergen (red.), Adoption in worldwide perspective. A review of programs, policies and legislation in 14 countries, Berwyn and Lisse, 1986, 79-92.
11 Jørgen Andersen-Rosendal, ”Nordkoreansk krigsfånge skrev tackbrev till svenske kungen”, Stockholms-Tidningen 28/1 1951.
12 SCB, Flergenerationsregistret, version 2000-12-31.
13 ”Fakta i korthet” (2002-03-25):
http://www.nia.se/fakta/fakta.htm
14 Chông-hûi Ch´oe, Yangjapôpûi kaejôngûl wihan pikyopôpjôk yôngu [A comparative study for the revision of adoption law], Ehwa University, 1993, 265.
15 Peter Selman, ”The demographic history of intercountry adoption”, i Peter Selman (red.): Intercountry adoption. Developments, trends and perspectives, London, 2000.
16 ”Why Minnesota” (2000-11-21): http://www.akconnection.com/articles/whyMN.asp?-cat=news
17 Se till exempel Robert Whymant, “Baby-snatching”, The Guardian 20/6 1973.
18 Bo Gunnarsson, ”Anka eller jippo? Sydkorea bjuder på gratis resor”, Dagens Nyheter 30/3 1976.
19 För ambassadör Gunnar Heckscher, se ”Sweden envoy asks softer adoption rule”, Korea Newsreview 8/2 1975, 8, och för ambassadör Sture Stiernlöf, Sun-hee Hong, ”Stiernlof turns her art into diplomatic mission”, Korea Times 24/1 2000.
20 Se president Ronald Reagans förord i Korea-U.S.A. centennial 1882-1982, Seoul, 1982, 8-9.
21 Citerat i ”Sweden position favors Seoul”, Korea Newsreview 18/10 1975, 8.
22 Shi-yong Chon, ”Kim wraps up Sweden visit by meeting fellow Nobel laureates”, Korea Herald 14/12 2000.
23 Yoon-soo Lee, Adoptee returns to remarry herself to mother country”, Korea Times 6/3 2000.
24Se artikeln om överste Anders Fogelins i Panmunjom dotter i Byông-sun Chung, “’Pyôngmawoa ssaunûn hangukin ibyangttal uihae…’“[Fighting against the disease of my adopted Korean daughter], Chosun Ilbo 28/4 1999, och intervjun med redaktören och sekreteraren för Koreanska Sällskapet Arne Piltz i Kum Hur, ”Swede strives for friendship”, Korea Newsreview 1/11 1975, 7, samt med den svenska affärsmannen Anders Arvelid vars son har adopterat ett koreanskt barn i Jae-hyôk Ch´oe, ”Sûuêdênin 2sê hangukagi ibyang” [Second generation adopted Korean child in Sweden], Chosun Ilbo 13/12 2000. För den koreanska sidan, se intervjun med ordföranden för Koreanska föreningen Yi Pong-kyu som 1996 tillsammans med sina affärskompanjoner stiftade en fond för att stödja adoptivkoreanerna i Sverige ekonomiskt i Min-u Hyông, “’P´it´dôngi such´ulhamyônsô sônjinguk uênmal’” [Is an advanced country exporting its newborn babies], Chugan Chosun 11/12 1996, och doktor Kim som har en mottagning för adoptivkoreaner i Stockholm i, So-wôn H, “Sûuêdên kyop´oûisa ’Chogukûi pôryôjin changaeôrini ibyang’ hwajê” [A subject for a Swedish overseas Korean doctor: Handicapped adoptees who have been abandoned by their father country], Dong-A Ilbo 9/11 1996.
25 Lars Matsson, Bengt Sjödin & Hans K:son Blomquist, ”Periodontal health in adopted children of Asian origin living in Sweden”, Swedish Dental Journal 12:5 (1997), 44-51, och Sông-dôk Chông, Hangukadongûi haeoeibyangsilt´ae mit hangukkwa sûwoêdên adongûi yôn-rôngch´uchôngûl wihan Demirjian pang-bôpûi chôkyong [Korean adoption status abroad and dental maturity standard to be used with Demirjian method between Korea and Sweden], Chosun University, 1997.
26 Lena Anderson & Christina Björk, Linnea planterar kärnor, frön och annat, Stockholm, 1978, Linneas årsbok, Stockholm, 1982, och Linnea i målarens trädgård, Stockholm, 1985. Böckerna gavs ut på koreanska 1994, se Hae-hyôn Pak, “’Tongsimûl chabara’” [Adopt a child´s mind], Chosun Ilbo 7/1 1995.
27 ”Sûwoêdên tongsôngbubuê ibyang´gwôn puyô kômt´o” [An investigation into the adoption rights of homosexual couples in Sweden], Kyunghyang Sinmun 1/2 2001.
28 ”Sahoebokjisisôl” [Social welfare facilities], Joongang Ilbo 5/5 1994.
29Hak-jun Kim, ”Nobêlsang´gwa hangu-kingwôn [The Nobel prize and human rights in Korea], Dong-A Ilbo 16/10 1998.
30 ”Korean-Swedish children”, Korea Newsreview 16/6 1977, 4.
31 Britt Forsström & Maj-Britt Norlin, ”Resan tillbaka till Korea”, Att Adoptera 14:6 (1983), 8.
32 Chi-ûn Ch´oe, Haeoeibyangin K´arinûi ilsaengûl t´onghae pon kidokkyosahoekyoyukûi kwajê yôngu [A study on the task of Christian social education through Karin, a Korean adoptee], Hanshin University, 1998, 53.
33 “Krönika AKF 15 år 1986-2001”, Um & Yang 10:2 (2001), 6-7.
34 Kyông-hwan Han, ”Yurôp hangukiby-angch´ôngnyôndûl hanjariê” [Young adopted Koreans in Europe in one place], Joongang Ilbo 10/7 1995.
35 Korean American Adoptee Adoptive Family Network, “A Tapestry of Voices and Energies Raised in Unity”. The First National Conference on Korean Adoptions. Koreatown Los Angeles July 23-25, 1999. El Dorado Hills, 1999.
36 Global Overseas Adoptees´ Link, Seoul, 1998.
37 Gathering of the First Generation of Korean Adoptees September 10-12, 1999 - Washington, DC. Ta hamkkê, Eugene, 1999, and The 2nd International Gathering of Adult Korean Adoptees August 9-12, 2001, Oslo-Norway, Oslo, 2001.
38 Se framför allt Matthew Rothschild, “Babies for sale. South Koreans make them, Americans buy them”, The Progressive 52:1 (1988), 18-23.
39 Lena-Kim Arctaedius-Svenungsson, “Kim Dae-jung”, Um & Yang 3:3 (1994), 9, och Per Mortensen, “Lena Kim väckte adoptionsfråga”, Dagens Nyheter 14/12 2001.
40 ”Kim taet´ongnyông kiôghanûn Lêna Kim” [President Kim remembers Lena Kim], Kookmin Ilbo 5/11 2000.
41 Ki-ch´ôl Sông, ”Kim Taet´ongnyông ’Haeoeibyanga’ ch´och´ông mogukûi chông nanuô” [President Kim invites overseas adoptees and shares the affection of the motherland], Kookmin Ilbo 24/10 1998.
42 Kil-su Chang, Sujan Pûringk´ûi Arirang, Sêwôn Films, 1991.
43 Miguk Oegyogwani toen ibyanga [Adoptees dispatched as diplomats to the U.S.], Seoul, 1991.
44 Se till exempel Chông-mi Cha, “Sujanûi oech´im” [Susanne´s cry], Taehan Maeil 9/10 1992.
45 Se till exempel Su-jin Cho, “’Sujan Pûringk´ûi Arirang’ kûhu 10 nyôn” [Ten years after Susanne Brink´s Arirang], Kookmin Ilbo 10/122 2000.
46 Kyông-hûi Chông, ”Sûwoêdên ibyanga kômgaegdoae kogukê” [A Swedish adoptee fencing to the fatherland], Chosun Ilbo 1/11 1999.
47 Hong (2000).
48 Su-jin Kang, ”Changae kûgbokhan Lêna Mariaûi kamdongjôgin mudae” [Lena Maria overcoming movingly her handicap on the stage], Dong-A Ilbo 12/4 2001.
49 Till exempel ”Sêsalddae Sûwoêdên ibyang” [Swedish adoptee three years old], Joongang Ilbo 14/4 1990, och Chun-u Ha, ”Sûwoêdên ibyang 30daenyôn” [Swedish female adoptee in her 30s], Dong-A Ilbo 18/9 1997.
50 Yông-suk Im, “Sût´okhol´lomdae hangu-khak´kwa” [Department of Korean Studies at Stockholm University], Taehan Maeil 8/12 1994.
51 Sôk -jin Ham, “Yurôpûi ibyangin” [Adoptees in Europe], Hankyoreh 31/5 2001.
52 Hyôn-dôk Kim, “’P´inûn mulboda jinhada’” [Blood is thicker than water], Kookmin Ilbo 20/11 2001.

Referenser

Andersen-Rosendal, Jørgen, ”Nordkoreansk krigsfånge skrev tackbrev till svenske kungen”, Stockholms-Tidningen 28/1 1951.
Anderson, Lena & Christina Björk, Linnea planterar kärnor, frön och annat, Stockholm, 1978.
- Linneas årsbok, Stockholm, 1982.
- Linnea i målarens trädgård , Stockholm, 1985.
Anthony, Joseph, The rascal and the pilgrim, New York, 1960.
Arctaedius-Svenungsson, Lena-Kim, “Kim Dae-jung”, Um & Yang 3:3 (1994), 9.
Cha Chông-mi, “Sujanûi oech´im” [Susanne´s cry], Taehan Maeil 9/10 1992.
Chang Kil-su, Sujan Pûringk´ûi Arirang, Sêwôn Films, 1991.
Cho Su-jin, “’Sujan Pûringk´ûi Arirang’ kûhu 10 nyôn” [Ten years after Susanne Brink´s Arirang], Kookmin Ilbo 10/122 2000.
Ch´oe Chi-ûn, Haeoeibyangin K´arinûi ilsaengûl t´onghae pon kidokkyosahoekyoyukûi kwajê yôngu [A study on the task of Christian social education through Karin, a Korean adoptee], Hanshin University, 1998.
Ch´oe Chông-hûi, Yangjapôpûi kaejôngûl wihan pikyopôpjôk yôngu [A comparative study for the revision of adoption law], Ehwa University, 1993.
Ch´oe Jae-hyôk, ”Sûuêdênin 2sê hangukagi ibyang” [Second generation adopted Korean child in Sweden], Chosun Ilbo 13/12 2000.
Chon Shi-yong, ”Kim wraps up Sweden visit by meeting fellow Nobel laureates”, Korea Herald 14/12 2000.
Chông Kyông-hûi, ”Sûwoêdên ibyanga kômgaegdoae kogukê” [A Swedish adoptee fencing to the fatherland], Chosun Ilbo 1/11 1999.
Chông Sông-dôk, Hangukadongûi haeoei-byangsilt´ae mit hangukkwa sûwoêdên adongûi yônrôngch´uchôngûl wihan Demirjian pangbôpûi chôkyong [Korean adoption status abroad and dental maturity standard to be used with Demirjian method between Korea and Sweden], Chosun University, 1997.
Chung Byông-sun, “’Pyôngmawoa ssaunûn hangukin ibyangttal uihae…’“[Fighting against the disease of my adopted Korean daughter], Chosun Ilbo 28/4 1999.
”Fakta i korthet” (2002-03-25):
http://www.nia.se/fakta/fakta.htm
Fitinghoff, Laura, Barnen från Frostmofjällen, Stockholm, 1907.
Forsström, Britt & Maj-Britt Norlin, ”Resan tillbaka till Korea”, Att Adoptera 14:6 (1983), 8.
Gathering of the First Generation of Korean Adoptees September 10-12, 1999 - Washington, DC. Ta hamkkê, Eugene, 1999.
Global Overseas Adoptees´ Link, Seoul, 1998.
Gunnarsson, Bo, ” Anka eller jippo? Sydkorea bjuder på gratis resor”, Dagens Nyheter 30/3 1976.
Ha Chun-u, ”Sûwoêdên ibyang 30daenyôn” [Swedish female adoptee in her 30s], Dong-A Ilbo 18/9 1997.
Ha So-wôn, “Sûuêdên kyop´oûisa ’Chogukûi pôryôjin changaeôrini ibyang’ hwajê” [A subject for a Swedish overseas Korean doctor: Handi-capped adoptees who have been abandoned by their father country], Dong-A Ilbo 9/11 1996.
Ham Sôk -jin, “Yurôpûi ibyangin” [Adoptees in Europe], Hankyoreh 31/5 2001.
Han Kyông-hwan, ”Yurôp hangukibyang-ch´ôngnyôndûl hanjariê” [Young adopted Koreans in Europe in one place], Joongang Ilbo 10/7 1995.
Hernbäck, Eva, ”’Homosexuella bör få adoptera’. Karl Gerhards Fatima berättar om sin uppväxt”, Dagens Nyheter 7/8 1992.
Holmberg, Kalle, ”Sverige ljög om norska krigsbarn”, Dagens Nyheter 25/4 2002.
Hong Sun-hee, ”Stiernlof turns her art into diplomatic mission”, Korea Times 24/1 2000.
Hur Kum, ”Swede strives for friendship”, Korea Newsreview 1/11 1975, 7.
Hyông Min-u, “’P´it´dôngi such´ulhamyônsô sônjinguk uênmal’” [Is an advanced country exporting its newborn babies], Chugan Chosun 11/12 1996.
Im Yông-suk, “Sût´okhol´lomdae hangukhak ´kwa” [Department of Korean Studies at Stockholm University], Taehan Maeil 8/12 1994.
Kang Su-jin, ”Changae kûgbokhan Lêna Mariaûi kamdongjôgin mudae” [Lena Maria overcoming movingly her handicap on the stage], Dong-A Ilbo 12/4 2001.
Kavén, Pertti, 70 000 små öden, Otalampi, 1994.
Kim Hak-jun, ”Nobêlsang´gwa hangukingwôn [The Nobel prize and human rights in Korea], Dong-A Ilbo 16/10 1998.
Kim Hyôn-dôk, “’P´inûn mulboda jinhada’”
[Blood is thicker than water], Kookmin Ilbo 20/11 2001.
”Kim taet´ongnyông kiôghanûn Lêna Kim” [President Kim remembers Lena Kim], Kookmin Ilbo 5/11 2000..
Korea-U.S.A. centennial 1882-1982, Seoul, 1982..
Korean American Adoptee Adoptive Family Network, “A Tapestry of Voices and Energies Raised in Unity”. The First National Conference on Korean Adoptions. Koreatown Los Angeles July 23-25, 1999, El Dorado Hills, 1999..
”Korean-Swedish children”, Korea Newsreview 16/6 1977, 4..
“Krönika AKF 15 år 1986-2001” , Um & Yang 10:2 (2001), 6-7..
Lee Yoon-soo, Adoptee returns to remarry herself to motser country”, Korea Times 6/3 2000..
Lindner, Jörg, Den svenska Tysklands-hjälpen 1945-1954, Umeå universitet, 1988..
Lomfors, Ingrid, Förlorad barndom, återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazi-Tyskland, Göteborgs universitet, 1996..
Matsson, Lars, Bengt Sjödin & Hans K:son Blomquist, ”Periodontal health in adopted children of Asian origin living in Sweden”, Swedish Dental Journal 12:5 (1997), 44-51..
Miguk Oegyogwani toen ibyanga [Adoptees dispatched as diplomats to the U.S.], Seoul, 1991..
Mortensen, Per, “Lena Kim väckte adoptionsfråga” , Dagens Nyheter 14/12 2001..
Nordlöf, Barbro, Svenska adoptioner i Stockholm 1918-1973, Stockholm, 2001..
Pak Hae-hyôn, “’Tongsimûl chabara’” [Adopt a child´s mind], Chosun Ilbo 7/1 1995..
Quinn, Daniel P., ”The placement of refugee orphans in the United States”, The Catholic Charities Review 45:7 (1961), 13-18..
Rothschild, Matthew, “Babies for sale. South Koreans make them, Americans buy them”, The Progressive 52:1 (1988), 18-23..
”Sahoebokjisisôl” [Social welfare facilities], Joongang Ilbo 5/5 1994..
SCB, Flergenerationsregistret, version 2000-12-31..
Selman, Peter, ”The demographic history of intercountry adoption”, in Peter Selman (red.): Intercountry adoption. Developments, trends and perspectives, London, 2000..
”Sêsalddae Sûwoêdên ibyang” [Swedish adoptee three years old], Joongang Ilbo 14/4 1990..
Sông, Ki-ch´ôl, ”Kim Taet´ongnyông ’Haeoeibyanga’ ch´och´ông mogukûi chông nanuô” [President Kim invites overseas adoptees and shares the affection of the motherland], Kookmin Ilbo 24/10 1998..
”Sûwoêdên tongsôngbubuê ibyang´gwôn puyô kômt´o” [An investigation into the adoption rights of homosexual couples in Sweden], Kyunghyang Sinmun 1/2 2001..
”Sweden envoy asks softer adoption rule”, Korea Newsreview 8/2 1975, 8..
”Sweden position favors Seoul”, Korea Newsreview 18/10 1975, 8..
”Svenska barn som adoptionsobjekt”, Morgon-Tidningen 31/8 1958..
Tahk Youn-Taek, ”Intercountry adoption program in Korea. Policy, law and service”, i René Hoksbergen (red.), Adoption in worldwide perspective. A review of programs, policies and legislation in 14 countries, Berwyn and Lisse, 1986, 79-92..
White, Link S., Chesi´s story: One boy´s long journey from war to peace, Tallahassee, 1995..
”Why Minnesota” (2000-11-21): http://www.akconnection.com/articles/whyMN.asp? cat=news.
Whymant, Robert, “Baby-snatching”, The Guardian 20/6 1973..
The 2nd International Gathering of Adult Korean Adoptees August 9-12, 2001, Oslo-Norway, Oslo, 2001.


Tillbaka till Invandrarrapport

Tillbaka till Immigrant-institutets hemsida