Den 2 september 1996 fyllde Brasiliens republik 107 år. Hela tiden från begynnelsen 1889 har den brasilianska och den västerländska expansionspolitiken i Amazonas fortsatt, och idag når den sin kulmen med samma utrotningsmetoder som kolonisatörer alltid brukat använda. Samma dag som Brasilien firade sitt hundrasjuårsjubileum med pompa och ståt utan dess like, kommenderade en gummiletare, Sebatião Costa ut 13 timmerhandlare beväpnade med hagelbössor, som efter två dagars förföljelse dödade en grupp Koruboindianer. Brasilianska tidningar beskrev gummi- och timmerhandlarnas mord som någon slags "konfrontation med indios arredeios", alltså mellan "vilda" och civiliserade. Detta "krig" lämnade efter sig mer än 200 döda indianer.

Representanter för alla ekonomiska intressen i Amazonas samlades för att hylla och rättfärdiga detta dödande av indianer. Följaktligen kunde man i tidningen "O Globo", i reportage av journalister på platsen se indianer beskrivas som kannibaler. Samtidigt som sådana sensationella utsagor skapade en motbjudande stämning kring indianerna, beskrevs timmerhandlarna och deras familjer som att de var vanliga människor som blivit offer för "indianernas våld". I en "intervju" hette det att "de skrapade armar och ben av min son efter att ha krossat hans huvud med en klubba". Sådana okontrollerbara historier har funktionen att försvara utrotningen av ursprungsbefolkningen i nybyggarnas väg. Tidningen "O Globo" vänder sig till folk i hela Brasilien, och beskrev för de bildade portugisiska läsarna förhållandena i djungeln som rena kriget med hatet som enda ingrediens. Att införliva Amazonas i världsekonomin var det officiellt inte fråga om. Ingen av de portugisisktalande bildade människorna kunde dock tillmätas den sortens barmhärtighet, som man kräver av urinnevånarna. I stället säger tidningen att "civilisationen" har hunnit upp de vilda "arredios" och trängt igenom djungeln, "detta område utan någon som helst kultur". Den 1 augusti 1996 vandrade åtta "sertanistas" en slags regeringsfunktionär med stor kunskap om skog och dess folk, två dagar i djungeln inom Javarisflodens reservat på gränsen mellan Brasilien, Peru och Colombia för att få kontakt med indianerna. Korubofolket lever i ett område, som till följd av sin natur är närmast ogenomträngligt. Det gör det svårt för vem som helst att nå Korubos boplatser. Enligt indianmyndigheten FUNAI har under flera kontaktförsök 9 av dess egna befattningshavare blivit dödade. Men då berättar man inte att FUNAI ofta är medlöpare till de betydande ekonomiska intressen, särskilt hos timmerhandlarna, vilka gör stora vinster på sin export till marknader i Japan, USA och Europa. Om man vill, skulle man kunna få regeringsorganet FUNAI att fungera och därmed stoppa massakrerna. Men det är inte alls lika viktigt för "den kapitalistiska civilisationen" som att införliva stora områden i världsekonomin. Kapitalintresserna verkar i tysthet bakom en politik, som går ut på att utrota ursprungsbefolkningen i området. För bankerna är det därtill alltför enkelt att bara bevilja lån till exploatörer med avsikt att lägga under sig skog och naturtillgångar. De ger dem också de vapen och den ammunition som krävs för att gå raka vägen upp mot ursprungsbefolkningen. Så enkel är strategin!

Man utrustar "civilisatoriska expeditioner", ofta med massmediala inslag, från Tabatinga mellan Benjamin Constant till Rio Javaris mynning och förbi området för oljebolagens prospektering upp till Rio Juruas övre del. Där bedrivs med hjälp av Världsbanken eller andra utvecklingsbanker omfattande skövling och avverkning av regnskog. Så mycket som 3 miljoner ton virke smugglas över gränserna. Med båtar och med hjälp av andra indianfolk kan hundratusentals timmerstockar fraktas på floden ut i Colombia och Peru, och därifrån exporteras till Europa och Japan till priser som ligger tio gånger högre än vad man betalar smugglarna. Journalister i de stora brasilianska tidningarna beskriver ofta sådana skogsområden med alla sortens virke, för trä och pappersindustrier som "dödar skog" för att enbart med beskrivningen mana nybyggare till rena massakrer på indianerna. Dialogen lyser helt med sin frånvaro. Regeringen använder myndigheten FUNAI´s anställda för de första kontakterna med ursprungsbefolkningen, men därpå skickar man in en slags "underklass" av fattigt folk som billig arbetskraft åt de stora skogsbolagen. Den brasilianska överklassen hatar i sin tur indianer därför att de hindrar utvecklingen i området. Deras strategi går ut på att visa bilder på mördade människor med krossad skalle och berätta om kannibalism, outhärdlig att se. Men inga som helst bevis finns för kannibalism. Vad som finns är de fejkade sensationsreportagen i den brasilianska pressen med bilder av "vilda ceremonier". Reaktion hos läsarna är begriplig, men reportagen är uttryck för rasistiskt övermod bakom de dolda kraven att utrota "motståndarna till civilisationen". Parallellerna till nazistisk propaganda till försvar för judeutrotningen är slående. Hindrande människor saknar värde. Där bevisades det vi redan vet: kapitalets ohyggliga lagar. De utrotas inte för vad de gör, utan för vad de är.

Varje gång kolonisatörerna ger sig ut i skogen, tänker de använda sina gevär på människor. Och sedan återvänder de med sina historier, som publiceras i pressen som en krigsoperation, en provokation mot ursprungsbefolkningen som vägrar ha något att göra med civiliserade. Orsaken är självklar. Varje sådan kontakt leder oumbärligen till döden. Indianerna kan inte försvara sig. Det är inte kolonisatörerna som dör. Den 20 april 1997 dödades en känd indianledare på en busshållplats i Brasiliens huvudstad Brasilia "av misstag", som det hette, när brasilianska huliganer, överklassens barn gick bärsärkargång. Galdino Jesus do Santos tillhörde Pataxós folk, brändes till döds. Förövarna: Antonio Novelli Cardoso, son till en federal domare, Novelli Vilanova da Silva Reis, Max Rogério Alves, barn till en minister i Högsta Domstolen, Valter Mederios, Eron Chaves de Oliveira, Tomaz de Oliveira och en 16 årig G.N.A. En slump? Ingen vet, bara deras försvarare vet. Han har framhållit till journalister att "det var ett skämt", mina klienter ville inte döda. Ohyggligt yttrande som inte saknar motstycke i den brasilianska kapitalismen.

Provokationerna kan ibland opinionsmässigt lyckas som när FUNAI skickar ut folk, inte med vapen, utan med filmkameror för att söka efter sensationella historier. De behöver inte vara sanna. En sådan "saga" gällde en flicka som indianerna skulle ha kidnappat, när hon var 9 år gammal, en 170cm lång blondin med vackra gröna ögon, som idag påstås vara 35 år gammal och leva bland Koruboindianerna. Hon har blivit krigare och sägs bekämpa timmerhandlarna i området. Laglösheten är betydande och en del människor försvinner utan några som helst tecken på att de rövats bort av indianerna. Men i de "sociala sägnerna" bland befolkningen är alltid ursprungbefolkningen syndarna. Den nämnda blondinen skulle enligt "O Globo" heta Isa Costa, kidnappad av Koruboindianerna i den lilla staden Santa Fé den 5 augusti 1969. Det skulle också kunna vara en annan flicka, Vera Lúcia som rövades bort nära floden Itai. I FUNAI´s arkiv påstås ytterligare två flickor vara registrerade som bortrövade, och skulle vara i händerna på Koruboindianerna, i Javeridalen.

Sägnen berättar att de skulle ha setts levande av soldater i armégarnisonen, vid staden Tabitinga. Ett befäl, Sousa Junior skulle ha sett "blondinen" en sista gång i en lagun nära Ituis floden i Amazonas. "Hon badade i lagunen tillsammans med en grupp Koruboindianer, och försvann i samma ögonblick som jag böjde mig för att ta upp kameran". Soldater skulle alltså ha sett den vita kvinnan bland indianerna utan att kunna dokumentera det genom bilder. Berättelserna saknar all trovärdighet men förstärker bilden av Koruboindianerna som kvinnorövare. Enligt en icke identifierad pensionerad f.d. anställd vid FUNAI, är röveri en "tradition" bland Koruboindianerna. Egendomligt att det påstås att de kidnappade flickorna inte tycks vilja återvända till civilisationen! Ingen!. Journalister citerar ofta att FUNAI´s administratör Valmir Torres bestrider antropologernas kunskap om indianerna och deras kultur genom att hänvisa till detaljerna i Koruboindianernas beteende, som sägs kullkasta deras mer vetenskapligt grundade teorier om "indianerna". Säkert är att läsarna av de i dessa tidningar publicerade historier kräver hämnd av civilisationsbärarna för flickornas ohyggliga liv, som kidnappade låtit sig införlivas i de vildas samhälle. Slaget vid Javarifloden framställs därför i pressen som en kamp mellan det välvilliga och goda folk från FUNAI, som bara har indianernas bästa för ögonen. Det är en kamp man mot man, heter det, och beskrivs talande om någon som skall ha dött, att han "dödades" med bordunaklubba", en slags 160 cm lång träpåk av grov "macuco", ett vanligt träd i Amazonas.

Andra journalister och författare har emellertid med stor inlevelse beskrivit indianernas hjälplösa kamp mot en övermakt, som idag inte ens behöver kanoner, utan som dödar enbart genom skövling av skogarna, och som segrar utan att ens finnas på plats. Det räcker med att titta på fotografier från imperialismens verkningar. Det är en fruktansvärd syn, där ursprungsbefolkningen berövats alla möjligheter till försvar, därför att de inte ens kan komma nära de beväpnade "vita" nybyggarna. Hur då döda med klubba? Man behöver inte låta sig väckas av TV-bilder från den japanska ambassaden i Peru´s huvudstad Lima, där Fujimore i sitt förtryck mot folk råkat slå följe med de mest långtgående ekonomiska intressena i utnyttjandet av Amazonas, i en stat som inte sägs tillåta någon terrorism men som Amnesty betecknar som "en samhällsordning byggd på bruket av tortyr", med långt fler övergrepp på sitt samvete än de mot militären bekämpande motståndsrörelserna!. Genom sättet att diskutera och behandla Korubo, Tupak Amaru och Chippas indianerna visas exploatörernas verkliga ansikte för omvärlden.

---

Tillbaka till tidskriften

Tillbaka till Immigranternas Riksförbund