Kultur i hela landet
Silvia Constantinescu intervjuarGunnar Svensson Silvia: Jag vet inte så mycket om dig, därför så skulle jag vilja be dig att presentera dig själv för mina läsare.
Gunnar: Ja, jag sysslar med projektet Kultur i hela landet. Kultur i hela landet är ett projekt för att stimulera lokala kulturaktiviteter under kulturåret -98. Och dom som är ansvariga för detta, det är en arbetsgrupp där jag är ordförande. Och så har vi representanter från olika delar av landet i gruppen och representanter som, dom är samtidigt representanter för olika kulturområden kan man säga. Jag har en gammal bakgrund i Kulturdepartementet. Jag har varit borta därifrån i fyra år nu och sysslat med undervisning i svenska för invandrare i Stockholm. Det var mycket intressant men jag har arbetat med kulturfrågor sen mitten på 70 talet, så jag har varit med om att utforma kulturpolitiken under ganska många år och har många kontakter i landet och det har jag stor nytta av nu i det här arbetet. Silvia: Vad har du för yrke? Är du lärare eller vad...
Gunnar: Jag är en gammal folkskolelärare. Jag undervisade på låg- och mellanstadiet och högstadiet och sen arbetade jag på folkhögskola. Jag var politiskt aktiv så att jag kom som politisk tjänsteman kan man säga, först till Stadshuset och sen till Utbildningsdepartementet på den tiden. Silvia: Kan jag dra slutsats att du är socialdemokrat?
Gunnar: Ja, det är en säker slutsats. Silvia: Kulturreglerna i Sverige formades på '70-talet...
Gunnar: Ja. Silvia: ... de är föråldrade och det behövs nya.
Gunnar: Vi har ju fått nya regler, kan man säga. Silvia: När kom de nya reglerna?
Gunnar: Ja, det är den proposition i höst, ja nya regler, man kan säga att det är en översyn av kulturpolitiken snarare och vissa förändringar som har skett, men de förändringarna är inte särskilt stora, utan den stora principiella uppläggningen utformades på '70-talet och den gäller i stort sett fortfarande, men det gäller ändringar och tillägg, förenklingar, ett ökat inflytande för regioner och kommuner i vissa avseenden. Silvia: På '70-talet fanns andra problem med och bland invandrargrupper. På '90-talet finns andra. Har ni ändrat just det område mycket när det gäller...
Gunnar: Invandrarpolitiken bedrivs ju inte av samma personer eller utformades inte av samma personer som de som utformade kulturpolitiken nu, men jag var ju med när invandrarpolitiken utformades därför att kulturaktiviteter eller invandrarnas rätt till egen kultur var ju en viktig fråga på '70-talet och den politiken formulerades ju med väldigt stor generositet. Invandrarna skulle ha möjlighet att utveckla både sin egen kultur och sin svenska kultur. På den tiden var ju antalet invandrare ganska begränsat och någon tillstymmelse till motsättning mellan svenskar och invandrare fanns ju inte på den tiden. Det stora problemet idag är ju att invandrarnas integration i det svenska samhället försvåras av att vi har så många... så stor arbetslöshet. Och då ställs större krav på invandrarna att man ska lära sig det svenska språket. Och då kanske det..., alltså kravet på kunskaper som underlättar en integration blir större, uttalas starkare än det gjordes på '70-talet. På '70-talet var ju den stora invandrargruppen finnar. Och det var ingen som ställde krav på den tiden att finnarna skulle lära sig svenska utan istället så utgick man ifrån att vi skulle i så stor utsträckning som möjligt ha en dubbel service, men när vi nu har så många invandrare, så många olika invandrargrupper, så behöver man naturligtvis förändra reglerna men man kan säga, detta sker ju, har ju inte skett hittills i nån stor... nån principförklaring, utan det har ju skett på ett mera pragmatiskt sätt. Silvia: Den största delen av invandrarna som kommer hit som vuxna människor, kommer alltid att ha svårt att lära sig bra svenska eller att tala utan brytning som en svensk. De klarar sig att jobba på olika arbetsplatser men att behärska svenska så bra att dom ska läsa enbart svenska eller ska integreras på så sätt att allt ska vara som en svensk har, det går inte. Och de behöver mycket mera hjälp än på '70-talet.
Gunnar: Svenskarna kräver att invandrarna ska tala perfekt svenska, men faktum är att det kravet kan vi inte ställa. Silvia: Pratar svenskarna perfekt svenska?
Gunnar: Svenskarna själva talar inte perfekt svenska, men vi har väldigt stora krav på att invandrarna ska tala väldigt bra svenska! Vi får vänja oss, vi får ju acceptera och vänja oss vid att många invandrare talar med brytning. Det tror jag vi kommer att göra, men det är klart det är svårt, för det är svårt för invandrare som bryter starkt att sitta i funktioner där man svarar i telefon och sånt. Silvia: Kissinger blev utrikesminister i USA. Han bröt och pratade väldigt felaktig engelska eller amerikanska...
Gunnar: Ja, jo, men alltså... Silvia: Det var bara ett exempel på...
Gunnar: Vi lever ju i en värld där vi accepterar och kanske ibland uppskattar den typen av brytning för det är nåt slags av rädsla... Men kommunikationen måste ju ändå i det moderna arbetslivet vara väldigt effektiv. Och det är ju det svåra att på väldigt många arbetsplatser kräver man språkkunskaper att folk ska kunna både skriva och läsa mycket snabbt och effektivt för att vi har datoriserad i tillverkningsprocesser. Silvia: Just den datoriserade processen är till stor hjälp för invandrarna och inte minst för svenskarna som inte skriver rätt på svenska, för det finns stavningskontroller...
Gunnar: Ja, ja, visst, då bara trycker man på en knapp... Silvia: Med den "nya tekniken" får man lösningar på många problem som både invandrarna och svenskarna kan ha nytta av.
Gunnar: Detta är ju inte bara problem för invandrare. Det är ju också problem för svenskar som har dåliga kunskaper. Så att vi behöver ju ett verkligt kunskapslyft. Silvia: Du är ansvarig för den projekt som heter "Kultur i hela landet" Skulle du vilja vara snäll och beskriva lite närmare vad detta innebär?
Gunnar: 1998 är ju kulturår i Sverige därför att Stockholm är europeisk kulturhuvudstad, och regeringen har ansett att det är lämpligt att hela landet får delta på något sätt. Men hela landet, alla 300, eller vad det är, kommunerna i Sverige kan ju inte ha kultur bara kulturstäder och det har vi. Då har vi tyckt att då måste vi utforma vårt projekt så att det har en egen profil och vi vill under kulturåret stimulera lokal kulturutveckling, det vill säga att stimulera kommuner och andra lokalsamhällen att samarbeta, utnyttja mer frivillig kraft, öka deltagandet i kulturlivet. Vi tycker att det är nyttigt att olika kulturintresserade i kommunerna strålar samman och gemensamt diskuterar och planerar. Det är nånting som behövs därför att isoleringen är ganska stor och då är det lättare att göra detta inför ett kulturår när det kan finnas lite extra pengar. Detta kan man säga är huvudpunkten i vårt program. Men sen har vi särskilda aktiviteter för kultur i skolan för ungdom.
Vi vill gärna att '98 ska bli ett kulturminnesår, ett år då vi gör särskilda ansträngningar för att invandrade och svenskar möts. Dessutom vill vi göra en framtidsdebatt. Vi ska ordna ett antal seminarier som vi vill skapa uppmärksamhet kring om frågor som är viktiga för kulturlivet i framtiden och kulturpolitiken i framtiden. Silvia: Skulle du vilja berätta lite mera om invandrarpolitiken.
Gunnar: Vi samarbetar med ett bokförlag som heter En bok för alla, som ger ut böcker i stor upplaga i pocketutförande och som har särskilda statsbidrag, för att göra en antologi där invandrare beskriver sitt möte med Sverige. Och det vet vi är en bra utgångspunkt för samtal mellan svenskar och invandrare. Vi vill gärna att svenskar och invandrare möts, att dom möts i studiegrupper, att dom möts i studiecirklar, men det är svårt att få till stånd såna möten, och då vill vi att den här antologin ska vara en lämplig utgångspunkt för bra samtal i olika miljöer. Silvia: Hur kommer detta att ske?
Gunnar: Vi samlar in bidrag till den 15:e maj. Sen lämnar vi över en stor bunt med bidrag, hoppas vi, till En bok för alla, och så gör dom en bok som är färdig i november. Under tiden diskuterar vi hur vi ska tillsammans med studieförbund och invandrarorganisationer och andra använda boken i samtalscirklar. Det är en punkt. Silvia: Vad annat kommer ni att göra för invandrarna?
Gunnar: Vi vill gärna att invandrade konstnärer ska få framträda under '98. Hjälpa dom att framträda i det lokala kulturlivet och vi arbetar tillsammans med kulturarbetsförmedlingarna som har förteckningar över invandrade konstnärer och vill gärna medverka i olika typer av arrangemang. På den punkten kan jag inte vara mer konkret men kommer det bra förslag från lokalt håll, kommer det till exempel utställningar om invandrarkonst och så, så kommer vi att vara mycket lyhörda för det. Sen har vi en tredje punkt och det är vad vi kallar för blandkulturell ungdomsverksamhet. Vi kan ge särskilda bidrag från allmänna arvsfonden till projekt där svenska ungdomar möter invandrarungdomar i gemensamma projekt. Silvia: Men dom möts varje dag i skolor, på arbetsplatser och...
Gunnar: Dom möts i skolor, men vill dom göra nånting extra så kan dom få pengar. Och så har vi en fjärde punkt också och det är att vi vill gärna att invandrade konstnärer framträder i skolorna, berättar om sitt land och sjunger, dansar, spelar och berättar om sitt land eller visar sina bilder och så, ja bara så, en enkel kontakt bara. Silvia: Kommer det att göras nån samband mellan invandrargrupperna och på vilket sätt svensk kultur har påverkats av respektive kultur, till exempel om det kommer en italienska grupp som dansar och sjunger eller gör utställningar? Berättar ni lite mera om Italien och på vilket sätt italiensk konst och musik och kultur och sånt påverkar Sverige? Många svenska ungdomar tror att före andra världskrigen fanns inga kulturella förbindelser med andra länder under historien och att allt bra är svenskt?
Gunnar: Det är ju såna arrangemang som vi hoppas att man gör lokalt nu, kanske ibland med vårt stöd. Påverkan sker ju inte på alla områden, men man kan ju se påverkan på musikområdet väldigt starkt, på folkmusikområdet alltså på den mera improviserade musiken och om du lyssnar på Arene Möller och Lena Villermark så märker du många, mycket utländsk påverkan. Silvia: Hur mycket pengar kommer ni att ge till invandrargrupperna i samband med just de tillfällen? Eller kommer ni att öka invandrarstödet just för att arbetslösheten bland invandrarna är störst nu?
Gunnar: Vår uppgift är att ge pengar till olika kulturprojekt. Vi existerar bara under '98, sen tar vi slut. Silvia: Skulle du vilja berätta lite mera om dig själv och din arbetslivserfarenhet? Du kommer, ursprungligen från folkskolan. Det är väldigt intressant arbetslivserfarenhet.
Gunnar: Jag flyttade till Stockholm 1947. Silvia: Från vilken del av...?
Gunnar: Från Uddevalla på västkusten, och då... Silvia: Jag kommer från Göteborg...
Gunnar: Jaså?! Då gick jag i skola i Södra Latin, tog studenten. Jag var den första i min släkt både på min fars och min mors sida som tog studenten. Och då var det ganska självklart att jag skulle bli folkskollärare. Det var ganska vanligt för den som kom från arbetarklassen att man valde det yrket. Det var det enda intellektuella yrket som man hade fått kontakt med. Och jag var ju väldigt intresserad av att vara lärare. Och så blev jag då nästan samtidigt politiskt aktiv i Socialdemokratiska ungdomsförbundet och var mycket aktiv till dess att jag blev för gammal för ungdomsverksamhet, och då började jag på kommunala uppdrag och sysslade med politik på annat sätt. Jag satt i Stockholms stadsfullmäktige och jag var den yngste ledamoten tillsamans med en annan som var född samma dag men några timmar tidigare. Och det var ju Jan Erik Wickström som sen blev kulturminister. Sen åkte jag ut i ett val och så kom jag in i Stadshuset som borgarsekreterare för skola och kultur. Utbildningsfrågor var det som jag
tänkte jobba med. Så kom jag till departementet, som informationssekreterare åt Ingvar Karlsson, som var ny utbildningsminister då. Och där var jag några år och sen blev jag chef för en liten enhet som sysslade med vuxenutbildning. Vuxenutbildning och kultur på den tiden diskuterades ofta ihop. Jag var med när den första kulturpropositionen 1974 skrevs. Den som då ansvarade för det jobbet blev plötsligt sjuk, ganska allvarligt sjuk. Så det var nödsituation. Och i den nödsituationen så hoppade jag in och fick ansvar då för att hålla samman det arbetet och det var ett mycket intressant jobb. Jag höll på med det i sex år, som chef för kulturenheten och då kan man säga att vi gick igenom hela kulturområdet och analyserade behov och man kan säga att det var en allmän kulturell upprustning under den tiden. Det blev mycket kontakter med de nordiska länderna, mycket kontakter med Europarådet, därför att det var en utveckling som skedde parallellt i många länder och Sverige var ganska vägledande i det arbetet. S
en, när jag hade jobbat med detta, när jag märkte att pengarna började ta slut, så blev jag intresserad av ett annat jobb. Då blev jag chef för riksutställningar som hade kommit till under den tiden. Det var en väldigt rolig period. Men den var alltför kort för att efter två år så ringde Bengt Göransson som var min gamla kamrat från SSU och skolan, vi tog studenten samma dag, och sa att nu har Olof Palme ringt honom och bett att bli kulturminister. Och du, alltså jag, ska ställa upp som statssekreterare. Och så blev jag hans närmaste medarbetare på kulturfrågor i sexsju år. Och då fortsatte vi det här arbetet. Silvia: Själv upplevde jag, under mina nästan 20 år i Sverige, en förändringsfull period i Sverige. Hur ser du på detta? Hur ser du på den förändringar som har skett i Sverige från '70-talet till '98?
Gunnar: 'Ja det var ju en förändring som jag välkomnade och som jag gärna ville bidra till. Skolväxendet reformerades och utbildningsmöjligheterna byggdes ut, så att fler fick chans att skaffa sig en lång utbildning. Vi har ju lyckats väldigt bra med att förlänga skoltiden, men kan ju inte påstå att vi ännu är riktigt tillfredsställda över skolans sätt att fungera. Det är på nåt sätt ett olösligt problem. Och detta att så väldigt många måste lämna skolan idag utan tillräckligt bra kunskaper. Det är ett stort problem. Silvia: Jag brukar skoja och säga att eleverna idag inte tar studenten, utan de får studenten, för idag ställs inte samma krav på kunskaper och på att ta studenten som för 30-40 år sedan.
Gunnar: Ja, då, det var stora krav. Alltså att ta studenten det var det värsta jag varit med om. Det måste jag säga att det var en oerhörd spänning och stressituation. Det är klart, den var nyttig också men problemet kvarstår ... Men det var en väldigt liten grupp, femsex procent av befolkningen på den tiden som tog studenten. Så kunde man ställa stora krav och det var oerhört många som fick hoppa av och som aldrig, aldrig kom fram. Det systemet kunde man inte ha! Det skulle inte gå att ha ett sånt skolsystem. Men då är naturligtvis svårigheten att bredda och samtidigt se till att kunskapsnivån är hög för alla elever och att det är en utbildning som är väl anpassad för arbetslivet. Silvia: Är det något annat som du skulle vilja tillägga?
Gunnar: Nej, jag tackar för ett trevligt samtal. Silvia: Tack detsamma.
Tillbaka till tidskriften Tillbaka till Immigranternas Riksförbund