Invandrarorganisationerna fyller en viktig roll i samhället, även om inte alla av dem lever upp till förväntningarna. Integrationen, som anses så viktig idag, kan inte genomföras med mindre än att invandrarorganisationerna är med på den. Tillsammans samlar de över 300.000 medlemmar (ungefär 20% av invandrarna, om vi räknar med andra generationen). Därutöver har organisationerna genom sin verksamhet kontakt med ytterligare lika många eller kanske fler.

Anita Jönsson utsågs av regeringen till särskild utredare för en översyn av statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer. Det slutliga betänkandet har titeln "Organisationer, mångfald, integration".

Det huvudsakliga förslaget ligger i att bryta upp det nuvarande organisationsstödet i två delar, en för organisationsbidrag och den andra för verksamhetsbidrag. Tanken är god, särskilt om man ser på hur stödet har hanterats hittills utan några som helst verkliga krav på verksamhet. Flera gånger har man skrivit i denna och i andra tidningar om en organisation vars huvudsakliga verksamhet har varit att placera bidragspengarna på olika bankkonton, med lika stor förlust för de övriga organisationerna, som haft svårt att få pengarna att räcka till . Enligt Invandrarverket finns inte i de alltjämt gällande reglerna några kvantitativa gränser förutom antalet medlemmar.

Utredningen är mycket svag, eftersom den utgår ifrån att det har funnits regler som organisationerna behövt följa. Intressantare hade resultatet blivit om utredaren studerat hur de befintliga men till synes icke förpliktande reglerna hade tolkats av Invandrarverket. Det aktuella förslaget lämnar fortfarande fältet fritt för godtycklig tolkning av den bidragsgivande invandrarmyndigheten.

Utredaren skriver att statsbidragen till frivilligorganisationerna uppgick budgetåret 1994/95 till ungefär 5,5 miljarder kronor. Av dem gick 24 miljoner till invandrarnas riksorganisationer, eller 0,43 procent. Man kan av naturliga skäl inte kräva att 16% (som motsvarar antalet invandrare i Sverige) skall gå till invandrarnas riksorganisationer. En del invandrare är också aktiva i svenska organisationer. Men skillnaden mellan 0,43% och 16% är alldeles för stor.

Det aktuella systemet med trappsteg i medlemsantalet har kritiserats för att inte vara flexibelt och belöna splittring. Utredaren föreslår endast förändring i ett mindre antal trappsteg. Minimiantalet medlemmar föreslås oförändrat 1000 medlemmar. Man föreslår att höja bidraget först efter 3500 medlemmar, precis som i det gamla systemet, men man diskuterar inte konsekvenserna om bidraget höjdes t.ex. vid 2000 medlemmar. Under alla förhållanden borde organisationsbidraget vara så konstruerat att alla medlemmar räknades. Det kan inte vara särskilt svårt. Systemet idag är orättvist.

Enklast blir det om man fastställer ett grundbidrag avseende 1000 medlemmar och att man ger ett tilläggsbidrag för följande antal medlemmar i nedstigande skala, t.ex. 200 kr/medlem upp till 2000 medlemmar, 150 kr/medlem upp till 8000 medlemmar och 100 kr/medlem därefter.

Organisationsstödet bör avse kanslifunktion, medlemsmöten, information, och sådana aktiviteter som hör hemma i förbundets interna och kontaktskapande verksamhet .

Det finns därutöver flera verksamheter som kan variera från förbund till förbund och som kan kvantifieras. En av dem är utgivning av tidskrifter. Idag kan ett riksförbund inte räkna med stöd för sin tidskrift, utan man menar att det stöd som ett riksförbund får skall räcka till allt trots att det kan finnas stora skillnader i periodicitet och omfång. Samma sak gäller om man vill starta en teaterverksamhet. Idag får man ta från organisationsstödet. Det är inte bra i längden.

---

Tillbaka till tidskriften

Tillbaka till Immigranternas Riksförbund