Ni kommer aldrig att möta sådana tider. Världen går i alla fall mot det bättre. Trots det skriver man ibland i vissa tidningar som t.ex. I Närkes Allehanda: "En ny Stalin behövs i världen." Den som skriver något sådant längtar efter en ny Hitler i sina tankar.
"Det var efter kriget då jag var i skolåldern som det förändrades för vår lyckliga familj". Reza tystnar, det kommer tårar i hans ögon som har en historia bakom sig. "Mamma vaknade och skrek, ja, hon skrek och skrek, och drog sig själv i håret. Min syster Persia var mycket orolig, hon hade sitt eget rum på andra våningen. Vi tänkte att det värsta som kan hända måste ha hänt. Mamma tog oss alla till bageriet, och där såg jag min pappa dö efter en kraftig explosion i vår bakung. Det var vid femtiden på morgonen, och många snälla kunder tog hand om oss. Jag minns att det inte tog lång tid. Min glada och pigga mamma blev en gammal och ledsen kvinna, och hennes hår blev helt vitt.
Nej!.."
Reza stannar och kan inte fortsätta!.
Är du inte misstänksam mot iranier eller andra invandrare som ville din pappa illa? frågade jag.
"Nej, nej!" svarade han.
"Nej, det fanns då inga rasister i Iran, och pappa var mycket populär i samhället. Pappa hade sina rötter i det gamla Persien innan det blev sovjetiskt. Du har väl läst och vet att ryssarna var i Iran 4 år efter kriget, efter Azerbajdzjanhändelserna, då började helvetet. Vi fick lite pengar för huset och med hjälp av några iranska och ryska bekanta flyttade vi till centrala delen av Iran, nämligen till storstaden Isfehan, där vi blev anställda av en mattfabrikant. Min syster och jag gick båda både i skolan och arbetade, mamma arbetade korta dagar och vi -tre barn- till sent på nätterna. Min syster Persia var mycket vacker, och en dag kom fabriksdirektören och gav henne dubbellön, 15 reiyall. Vi arbetade varje dag och fick lön när vi lämnade fabriken på natten. Arbetsgivaren hade en helt annan relation till oss än till de andra arbetarna. Det var mer än 20 andra flickor i min systers ålder i fabriken.
När vi kom hem och berättade för mamma blev hon mycket arg på oss och sade till min syster att inte acceptera bonus från Haji Saddigh (arbetsgivaren). Hon varnade oss, och jag blev vakt för min syster Persia. Jag var 13-14 år och kände mitt ansvar för familjen. Men Haji Saddigh fortsatte sina trakasserier och tittade mycket annorlunda på min syster, och upprepade ofta att han tyckte vi var mycket mer värda än en vanlig arbetare här på fabriken. Han gav oss mer pengar än den avtalade lönen, men en dag kastade jag pengarna i ansiktet på honom. Han skrattade bara och fortsatte veckan efter. En kväll slog jag till Haji Saddigh när han försökte krama min syster Persia. Vet du, min syster var kär i en blivande oljeingenjör och hon själv hade bara några månader kvar till sin gymnasieexamen. Men den natten slutade våldsamt och vi flydde från fabriken hem till mamma. Min farmor hade avlidit, så min mor var ensam hemma när Haji`s sändebud sent på natten kom till oss och berättade allt som hänt i fabriken tidigare på kvällen. Sändebudet, Haji Saddigh`s kassör, erbjöd mamma att sluta fred genom att Haji skulle gifta sig med min syster. Den tjocke grisen, Haji, hade redan fyra fruar och 13 barn. Mamma avvisade direkt och sade till sändebudet att om hon så hade 100 döttrar till skulle hon aldrig ge tillstånd till ett sådant giftermål."
Reza flyttade tillsammans med familjen till oljestaden Ahwaz i södra Iran, och arbetade som chaufför hos engelsmännen i den iranska olje-industrin. 1958 blev han anställd vid administrationen.
Reza blev politiskt aktiv under Dr. Mossadigh, och deltog i det iranska oljekriget mot England. Partiet var vänsterinriktad, nämligen pro-sovjetisk (Todeh partiet). Reza arbetade i 30 år med politik, men till slut blev han och många andra iranier lurade av Ayatollah och tvingades lämna landet och sedan kom han till Sverige. Han tänkte bli taxichaufför men hade inte svenskt körkort Det kostar nära 12.000 kr för att kunna ta ett körkort. Han spelar Bingolotto med Loket varje vecka och hoppas att han kan vinna ihop pengarna till körkortet.
Reza arbetade ett tag i skogen och avverkade skog för pappersindustrin, men arbetar nu som tidningsbud hos Närkes Allehanda. Hans två döttrar bor i exil också, en har doktorerad i fysik i Kanada, och den andra arbetar inom modevärlden i Holland. Själv bor han med sin livskamrat i Örebro. Den enda son han hade blev mördad av ayatollorna. Reza har fått veta att han är cancersjuk, men alla läkare vid RSÖ är inte överens om sjukdomen. Han har träffat en icke svensk läkare som avvisar bedömningen av de tidigare undersökningarna och han hoppas få en ny och noggrannare undersökning.
Reza har i alla fall slutat röka och börjat en kamp mot cancern.

Tillbaka till Immigranternas Riksförbund