Jag skriver inte för att heta poet
Jag skriver för att slåss!
Strindberg

Sekreteraren kom in och anmälde finans- och välfärdsministern.
- Är det så brådskande att det måste tas här inne i mitt omklädningsrum? protesterade presidenten irriterat när ministern redan med stora kliv var på väg in i rummet, iförd sin kolsvarta postisch, sina krusiga polisonger och en dubbelhaka som en bedagad kurtisan. Ministern gjorde halt inför störtfloden av talkpuder som spred doften av holländska nejlikor och etruskiska violer över golvet.

Presidenten, invirad i en jättestor badhandduk, reste på sig när fötterna var färdigtalkade och man påpassligt hade stuckit fram hans koketta kaninfodrade tofflor och gick ministern till mötes och följde med honom till nästa rum.
Ministern började genast med stort allvar orera om inflation, devalvering, galopperande konjunkturer, oroande penningreserv, nära förestående bankrutt och ekonomisk och finansiell katastrof, tills presidenten, med en otålighet som fick hela den stora badhandduken att darra, ilsket och bryskt avbröt honom med tordönsstämma:
- SKATTER. Ta fram nya SKATTER. Denna den mest snillrika och lukrativa av alla uppfinningar som vi regeringar förfogar över sen urminnes tider. Rena konstverk! Mästerverk! Eller är ni okunnig om den saken? Är ni? skärpte han tonen och ställde sig tätt intill ministern.

Men denne hade helt tappat målföret.

Presidenten fortsatte: - De stora civilisationerna, världshistoriens imperier, handskades alla med skattefrågorna med överlägsen klokhet. Och folken betalade glatt och villigt på den tiden, när alla vägar bar till Rom... Många av de mest exemplariska medborgarna nöjde sig inte med att vänta på att slavarna skulle komma hem till dem efter deras tributer, utan hastade själv iväg för att överlämna dem till Caesar som satt på sin kuruliska ämbetsstol av ebenholts i palatsporten och väntade. Kan ni se det för er? I det illustra knäet lät några av medborgarna sina tributer åtföljas av en pärla som hämtats upp ur de mest avlägsna havsdjup för deras avhållne kejsares räkning... De sneglade på varandra i kön, med handen på kniven, ursinnigt bevakande varandra, om någon annan måhända skulle bära fram ännu rundare pärla av mera hänryckande glans. Därför förekom det också att mer än en av dem, när han såg att hans pärla var oskönare än en annans, långtifrån att låta sig nedtryckas, köade en andra gång med en ny pärla. Det fanns till och med de som köade med en tredje pärla. Vad säger ni om det, va?
Så ringlade skattekön oändlig eller slutade i blodbad, ty ve den arma sate som lät en svartnande pärla slinka mellan fingrarna!... Han bara vända några steg från kejsarens stol innan han föll för ett insmickrande knivhugg som expedierades tyst som en smekning. Det kallar jag trohet mot staten!
Den fallna kroppen utgjorde inget hinder för de andra, utan tjänade tvärtom till att höja deras vaksamhet och ännu noggrannare jämföra sina pärlor. Oh la la! Naturligtvis var Caesar själv okunnig om det inträffade. Den ensamme bara satt där och tog emot och blickade outgrundligt och uttryckslöst i fjärran, gud vet på vad... När hans ländkläde vällde över stod en slav redo att genast lätta på bördan.
Under sitt föredragande gick presidenten fram och tillbaka i rummet och sneglade mot alla speglar och skuggor efter sina gester och uttryck som han tog för en framstående vältalares. Och mitt i alltsammans, med den stora badhandduken mäktigt veckad över vänstra axeln som en romersk toga, kände han sig som Caesar återuppstånden!
Plötsligt hördes en knackning mot dörren, tyst som ett guldkorn från en fallen stjärna. Presidenten gick själv för att öppna och fick syn på ett litet vilsekommet barn som hade tagit fel på dörr i denna stora värld av skatter. När presidenten hade förhört sig om det rätta sakförhållandet stängde han helt sonika dörren utan en enda karamell eller ett "stanna en stund" eller ett "och vad heter du min lilla vän?" Det inträffade fick honom varken att reflektera eller hejda flödet av sitt orerande. Tvärtom sköt hans tunga ny fart med ännu vassare bett och humör:
- Och vad säger ni då om den bibliske patriarken Jakob? Minns ni honom? När ministern inte svarade gav presidenten honom en kamratlig klapp på armen: - Hör nu, kommer du verkligen inte ihåg Jakob? Jag som tycker att jag ser honom skymta på varenda torg, sniffande, klunkande, idisslande på den blodfärgade doften av det där tiondet som han ville införa den räven!

Ministern andades djupt med stängd mun. Och presidenten, som hade sänkt sin röst till ett njutningsfullt kuttrande av ordet skatt, tillade road: - Nej verkligen, här sitter vi inte på ändan i solen bara och väntar på att man ska kasta till oss en och annan pärla... Nej. Så gör inte vi. Bryskt höjde han rösten: -SKATTER OCH ÄNNU MERA SKATTER. Hitta på dem bara! Måste de födas med smärta så begå först själva akten och piska sen fram dem i förtid ur skötet. Själv gör jag allt jag kan. Jag skrev på dekretet om personalinskränkningar på ert ministerium, som i förbigående sagt var en skamlös drönarklubb, vilket ni inte själv kunde se... Bikupor fulla av drönare som förr eller senare ruinerar vilken nation som helst, hur rik den än må vara, eh?

Ministern stod stum med armarna i kors och blicken i taket.

-Och nu börjar snart ett nytt dekret att gälla som ska bredda utbudet av hasardspel i riket. Osvikliga hägringar! Och pöbeln applåderar. Vi är generösa och ger dem vad de vill ha. Samtidigt som vi snyter dem! utbrast presidenten entusiastiskt. Se så, ni får ju allting serverat på ett fat så ni kan lösa era problem och gå vidare, ändå kommer ni hit för att - som en ynklig struts - tala om för mig att vi håller på att gå under... Nej, min gubbe lilla, nej, nej, nej... mullrade han vidare. Andra affärer kräver min engagerade närvaro. Omedelbara problem vilkas lösning jag försenar genom att lyssna till er. Arbetet är hela min existens. Ni ser själv. Och nu har jag inte mera tid, avslutade han och vände bryskt ministern ryggen.

Denne sade inte ett knyst, utan blickade upp i taket.
På vägen tillbaka till omklädningsrummet gick presidenten högt för sig själv igenom sina problem: - Först väntar protokollsekreteraren, sen är det röstläraren, gymnastiken, skräddaren, skrivaren (som jag genast släppte in och instruerade om kvällens tal.) Barberaren - inte han i Sevilla - men den där glappkäften som håller mig á jour med allt som sägs bakom ryggen på mig. Hårklipparen (en tjallare till), ansiktslyftaren (likaså), massören, manikyristen, pedikyristen, etcetera, etcetera. Nej. Jag kan inte unna mig en sekunds vila. Hit kommer de till och med instörtande i min lilla privata intimitet när jag tvättar mina fötter!

Ministern, som fortfarande inte hade återfått talförmågan, försvann ut på gatan med ett hopp genom fönstret.

Översättning av Jens Nordenhök

---

Tillbaka till tidskriften

Tillbaka till Immigranternas Riksförbund