Har vi några förpliktelser?
Organisationslivet är i kris. Det finns många förklaringar, alla lika korrekta och sanna.
En sak kan vi i alla fall göra själva, och det är att känna ansvar för den förening som man är medlem i. Inte sällan hör man att vi har demokrati och därmed får vi göra vad vi vill. Självfallet kan vi gå på fest eller delta i program när någon annan i föreningen ordnar det, utan att vi behöver delta i förberedelserna och ännu mindre i efterarbetet. Vi kan kritisera styrelsen för att inte göra tillräckligt utan att vi behöver engagera oss. Vi kan kritisera dem som gör det praktiska arbetet, eftersom de tycks tro att föreningen är deras egen, medan vi själva drar oss undan och låter verksamheten förfalla. Är det verkligen demokrati?
För mig innebär demokratin att alla som är med i föreningen deltar både i besluten och genomförandet. Att sitta hemma och vänta på att andra beslutar är inte särskilt demokratiskt. Att vara med enbart i besluten och sedan sitta och vänta på genomförandet är inte heller särskilt mycket demokrati.
Vi måste också arbeta för ökad föreningskunskap. Mycket kan göras om alla vet de olika roller som ordföranden, sekreteraren och övriga förtroendevalda har. Man bör kunna vara formell utan att känna att formaliteterna är en tvångströja som kväver initiativen. Man bör kunna vara informell utan att missa vissa grundläggande regler som man bör följa för att besluten ska bli fattade i demokratisk anda.
När vi kommer från olika länder har vi med oss olika traditioner och framförallt olika önskemål för vårt liv. Detta hindrar inte att vi kan lära oss att gemensamt följa vissa minimiregler, regler som underlättar för oss alla. Enklast blir det om man tar del av de föreningsregler som under en lång tidsperiod har utarbetats här i Sverige. Detta ger oss också möjlighet att engagera oss i det svenska föreningslivet utan att känna oss förbigångna, till gagn för alla, både invandrare och svenskar.
Samhället är också en stor förening. Vart fjärde år väljer vi representanter till kommun, landsting och riksdag. Förvisso tycker vi att politikerna inte är trovärdiga med sina
brutna löften. Å andra sidan, via val finns det alltid möjligheter att påverka, både politikens innehåll och vilka som ska föra den. Även en liten påverkan kan ge stora resultat.
Dessvärre är det proportionellt många fler invandrare än svenskar som stannar hemma valdagen och låter bli att rösta. Vad vi går miste om vet vi inte. En sak är säker, den som inte har ställt upp själv har heller inga politiker att ställa krav på!
Nya invandrare tycks tro att allt i samhället har kommit av sig självt, att vi har "rättigheter", att vi kan kräva dessa rättigheter för oss själva utan någon motprestation. Så är det inte. Alla stora reformer har genomförts genom att människorna har engagerat sig. Ingenting har givits gratis. Och framför allt - ingen rättighet varar för evigt om man inte underhåller den. Ständigt måste man bevaka sina rättigheter - och detta gör man genom att delta i det politiska livet och rösta, genom att delta i föreningslivet och samverka med sina medmänniskor och med kommun, landsting, partier, andra föreningar och andra institutioner. För detta behöver vi många engagerade invandrare. Om vi nu är en femtedel av befolkningen, som några hävdar, så borde vi kunna påverka mer påtagligt än vi gör.
Ibland hävdas det att det inte finns invandrare på viktiga poster. Så är det inte, tack och lov. Det finns faktiskt många invandrare på viktiga poster - men de känner sig kanske inte som invandrare. Kanske känner de sig också otillräckliga för att föra fram invandrarnas önskningar utan uppbackning från oss.
Var med i föreningslivet. Var med genom att regelbundet betala din medlemsavgift och genom att bidra ekonomiskt till de olika aktiviteterna. Den som inte betalar, är inte med och tyvärr är invandrare de första att inte vara med. Vem ska då intressera sig för dem. Därför, framförallt, var med både vid besluten och vid genomförandet av dem.
Var med om att bygga ett bättre samhälle för oss alla att leva i, även som invandrade svenskar.
Miguel Benito
Tillbaka till tidskriften
Tillbaka till Immigranternas Riksförbund