Tankar efter katastrofbranden i Göteborg: Hur kunde detta hända?
Brandkatastrofen i Göteborg har hittills släckt 63 liv och lämnat många skadade efter sig. Den tunga sorgen över så många unga liv, kommer att bestå långt framöver och många människors liv förändras för alltid efter de käras eviga bortovaro. Göteborg har inte varit sig lik efter branden. Gemenskap och solidaritet, kamratskap och deltagande var de övervägande känslorna som färgade hela stan av sig.
Nu är tiden inne att fråga sig vad det var som hände och varför? Denna artikels ambition är inte att reda ut brandorsaken eller eventuella brott i den juridiska bemärkelsen. Detta håller jag kvar för den pågående utredningen. Det jag vill ta upp här, är en tillbakablick från ett annat perspektiv på det som skedde (och sker fortfarande) i samhället innan katastrofen slog till.
"Vem bär ansvaret?" är alltid den envisa frågan som vill ha svar när det händer något. Det rent juridiska svaret kan vara olika beroende på olika aspekter. De jämnåriga festarrangörerna var de första som medierna påminde rättsväsendet om! Föreningen som hyrde lokalen till ungdomarna var en annan. Och till sist var fastighetsägaren den tredje kandidaten i raden av de föreslagna ansvariga.
Men hur man än vänder och vrider på detta så kvarstår frågan "Hur detta kunde hända?" De ovannämnda kan alla på något sätt bindas till branden utan att frågan för den skull, blir besvarat. Låt oss titta lite närmare på själva händelsen:
En grupp ungdomar vill ordna en fest, för jämnåriga kamrater och vänner. Ekonomiskt sett har de det rent ut sagt fattigt. De kan inte vända sig till kommunen därför att de inte får någon lokal p.g.a. den låga åldern. De kan inte heller skaffa sig någon standardlokal p.g.a. de höga hyrorna. De vet inte heller hur mycket intäkterna kan bli och om de kan räcka till alla kostnader. Den på förhand varande utvägen blir att vända sig till ägare av en billig föreningslokal, en som så gärna hyr i andra hand för att inte tvingas slå igen hela föreningsverksamheten. Lokalen blir den olyckliga katastrofplatsen på Hisingen. Det kommer fler ungdomar, många fler än vad de jämnåriga arrangörerna hade kunnat tro. Den lilla lokalen överfylls med glädjetörstande ungdomar. Och så händer det som inte borde hända...
Det var säkert att brandlarmssystemet och brandsäkerheten var under all kritik och att lokalen var avsedd för långt mindre antal människor än alla de besökande som befann sig där vid själva olyckan. Men det säger fortfarande inget om det egentliga ansvaret.
Det är en mänsklig rättighet att få tillfredsställa sina mänskliga behov, att kunna njuta av livet, att vara glad, att dansa i kärlekens rytmer och få bekräftelse på sina känslor och sin växande. Ungdomar har rätt att festa, dansa utan "morsar"s och "farsor"s kontrollerande blickar. Det är här samhället kommer in i bilden. Barnen är inte föräldrarnas ägodelar. De är hela samhällets tillgång och dess framtid. Därför har samhället det yttersta ansvaret för deras väl och ve. Det är samhället som måste skydda dem, och ge dem jämlika möjligheter och resurser i deras utveckling.
Hur ser det ut i verkligheten? En upp- och nedvänd värld, som Marx uttryckte för runt 150 år sedan. Det är inte människan som är i centrum utan kapitalet och dess behov och intressen. Allt definieras i ekonomiska termer. "Har vi råd med flyktingar, handikappade som kostar så mycket i färdtjänst, invandrarbarn med hemspråksundervisning, arbetslösa som får stora socialbidrag, pensionärer som lever lyxliv, gamla som lever alldeles för länge och kräver för mycket vård och plats, arbetare som käftar emot arbetsgivaren och inte förstår flexibilitet och den hårdnade internationella konkurrensen, gnälliga kvinnor som inte förstår de statliga finansernas läge och inte nöjer sig med hemmet och spisen,¼ och så den eviga statsskulden och det oförskämda folket som levde över sina tillgångar."
Det är denna vals som går varmast hos kapitalets, och den fria marknadens vapenbärare.
Och just därför sattes nedmonteringen av de sociala försäkringarna igång. Systemet visade än en gång sitt omänskliga ansikte. Det fanns och det har aldrig funnits någon ekonomisk kris vad gäller överklassens feta löner, förmåner behållning. Företagens ökade inkomster blev över 50 miljarder kronor i mitten av 1990 talet, och löntagarna förlorade lika mycket! Överklassen jublade och underklassen tvingades till reträtt från de tidigare landvinningarna. Även nu måste underklassen betala överklassens festande. Systemet har råd (!!) att höja sina herrars och damers löner i Bryssel med löner på upp till 50.000 kr i månaden och en förtjänst på runt 100.000 i researvoden (över de verkliga kostnaderna)! Men man har inte råd att avskaffa arbetslösheten och de alltmer ökande klassklyftorna!
Slakten på välfärden har satt sina spår överallt på det sociala planet. Som det alltid blir, så fick de redan obemedlade ännu sämre både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Många fler människor blev utslagna. Arbetslösheten blev hög och ett permanent problem för de redan från tidigare svaga i samhället. Arbetslösas barn fick betala ännu högre för sina fäders och mödrars utslagning från marknaden; de fick sina dagis stängda, fritidsgårdarna bortskaffade, skolorna försämrade, de kulturella och sociala insatserna bortrationaliserade och framtidstron grusad.
Glöm inte att majoriteten av folk med invandrarbakgrund tillhör underklassen i samhället och att de drabbas dubbelt så hårt av det som sker på det ekonomiska och politiska planet. Slakten på välfärden har ännu en sida hos invandrarna och det är den ökande segregationen. Att vara barn till en obemedlad, arbetslös invandrare (speciellt med mörkt hår) innebär automatiskt vissa inskränkningar i det annars "fria demokratiska landet"! För det första: Om man har arbetslösa fattiga föräldrar, betyder det att man inte har råd med dyra nöjesställen även om man så gärna vill och önskar sig det. För det andra: Om du är en vanligklädd mörkhårig kille (med eller utan brytning!) så är du också portad på många ställen, eller som man brukar säga "tyvärr finns det inga lediga platser" eller "det är bara för medlemmar". Denna ovälkommenhet och främlingsfientlighet föder som bekant sin motsats, ökad nationalism, etnicism, religiositet, omvänd rasism och isolationstendenser hos invandrargrupperna. Man tänker sig två gånger innan man räcker en vänskaplig hand till urinvånarna. Man sluter sig mer och mer in i sin lilla värld, i sin ofördelaktiga getto och föder det gryende hatet.
I denna segregation får man också officiellt uppbackning av myndigheterna under namnet av "mångkulturalismen". Man blir placerad i en kulturfack, vare sig man vill eller inte, från den dag man sätter sin fot på moder Sveas lilla gård. Man får en medaljong på bröstet som går tillbaka till ens föräldrar, eller farfars fars föräldrars etnicitet, religion eller andra utdöda seder och bruk; och ett stämpel på pannan som visar vilken rang man tillhör!
Den mångkulturella policyn är till för att ständigt påminna dig om att du inte riktigt hör hit, att du har andra lojaliteter, att du är en gäst och att urinvånarna är de enda rättmätiga ägarna av landet. Invandraren uppmuntras stanna kvar i sitt etniska, religiösa, kulturella skal och att applådera detta verkliga prov på demokrati och tolerans!
Vem bär nu ansvaret för att över 400 ungdomar (till övervägande delen invandrare) i brist på säkra, rymliga och tillgängliga festlokaler vänder sig till en liten bristfällig lokal utan tillräcklig tillsyn om inte makthavarna? Vem bär ansvaret för att ungdomar inte har tillräckligt med ekonomiska medel för att kunna njuta av sin ungdom om inte de som nedmonterat välfärden? Vem bär ansvaret för att Göteborgs invandrartäta områden har beskurits med stora delar av sina fritidsgårdars resurser? Vem har gjort dessa områden till getton och underminerat den sociala omsorgen om inte makthavarna? Vem bär ansvaret för att invandrarbarn forslas till religiösa skolor; att reaktionära religiösa krafter får luft under vingarna med statliga och kommunala medel; och att invandrarbarn förblir invandrare hur de än försöker åt andra hållet, nämligen det svenska samhället, om inte makthavarna?! Soleyman Ghasemiani
Socionom, poet, författare, debattör
Tillbaka till tidskriften Tillbaka till Immigranternas Riksförbund