Jämställdhetsarbetet
i invandrarorganisationerna
i Sverige ligger nere
Man använder begreppet "invandrarkvinna, invandrarflickor och invandrarungdomar" titt som tätt inte bara i media utan också som ett allmänt begrepp för att beskriva kvinnor som någon gång under sitt liv invandrat till Sverige men också för att beskriva unga flickor och kvinnor som är födda i Sverige och kanske t.o.m. har egna barn som är födda här men råkar ha en eller två föräldrar som är födda någon annan stans. Liksom gruppen svenska kvinnor är vi långt ifrån en enhetlig grupp. Vi kommer från vitt skilda länder med olika kulturer, språk och social bakgrund. Liksom varje svensk kvinna har också vi vuxit upp i olika miljöer med olika uppfostran som format våra liv, de värderingar och normer vi har. Kvinno-SIOS, Samarbetsorgan för invandrarorganisationer i Sverige, representerar kvinnor i ett tiotal invandrarorganisationer. Vi har olika utgångspunkter för de frågor vi vill driva beroende på i vilket skede av migrationsprocessen vi befinner oss i. För grekiska och finska kvinnor är det till exempel angeläget att få erkännande och rehabilitering av de många arbetsbelastningsskador som kvinnor fått efter många års tunga arbete i svenska industrier. De assyriska och kurdiska kvinnorna kämpar för barnens rätt till hemspråksundervisning i skolan, bevarandet av en hotad kultur och mänskliga rättigheter. Iranska kvinnors frågor handlar om demokrati, jämställdhet och rätten att bestämma över sin kropp. De här frågorna är också aktuella för alla kvinnor med utländsk bakgrund. Men kanske att de berör oss, är aktuella för oss i olika skeden i vårt liv. Vårt arbete går ut mycket på att stärka och stödja varandra som kvinnor, vi kvinnor brukar vara dåliga på det annars. Jämställdshetsarbetet i de flesta av våra invandrarorganisationer ligger nere. En undersökning som JämO gjort har visat att kunskapen om jämställdhetslagen är dåligt spridd bland etniska minoriteter i Sverige. Få invandrarkvinnor vet vad JämO är. Om man jämför antalet kvinnor med utländsk bakgrund på arbetsmarknaden så är det väldigt få som vänder sig till JämO. Det finns en liten kunskap om vad det är och vilken funktion JämO har. Men en annan aspekt är att beroende av vilken måttstock, vilka värderingar och normer vi har så upplever vi könsdiskriminering på arbete olika. Där vi använder olika definitioner om vad som upplevs vara diskriminerande. Men vi kvinnor med invandrarbakgrund har generellt sett försämrat eller minskat betydelsen av vår etniska roll i och med migrationen. Ofta upplever vi den etniska minoritetens jämlikhet mer angelägen att arbeta för än jämställdhet mellan könen. Vi upplever den etniska minoritetens tillhörighet viktigare för självbilden än könstillhörigheten. En annan aspekt är kontakten med offentliga myndigheter för att få en rättvis behandling i arbetslivet (och samma sak gäller i det sociala livet) som många upplever som främmande långsökt och svårförenligt med kvinnorollen. Institutioner som JämO, DO, familjerådgivning, kvinnojour, brottsofferjour osv kan upplevas som mycket svenska fenomen. Ovana eller ovilja att söka rättvisa via offentliga myndigheter, organisationer anses alltför främmande, något som bara är för svenskar. Denna okunskap måste vi i närmaste framtiden arbeta mycket med i våra organisationer och vi i Kvinno-SIOS vill initiera detta arbete i ett riksomfattande informations- och dialogprojekt. Det finns ett stort intresse för att öppna upp dessa frågor till diskussion eftersom de varit tabubelagda i allt för många av våra organisationer och allt för länge. Men förutsättningen är att vi får ett stöd från det svenska samhället och från andra invandrar- och kvinnoorganisationer i Sverige. Hittills har de inte gjort några större ansträngningar för att försöka få med sig kvinnor med utländskt bakgrund i sina organisationer. Sonya Aho
ordf. Kvinno-SIOS
Tillbaka till tidskriften Tillbaka till Immigranternas Riksförbund