Kalevipoeg
Översättning från estniska av Alex Milits, Invandrarförlaget, Borås, 1999. 250 kr. Estland, som är ett jämförelsevis litet språkområde, har ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos, som har sin grund i mycket gamla prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen. Man kan jämföra det estniska "poeg" med det svenska "pojke". Nu är det för första gången översatt till svenska av Alex Milits på allittererande runometer från den estniska uppteckningen. Glädjande nog har utgåvan försetts med den estniska konstnären Erik Haamers illustrationer.
Milits är född av estnisk-ryska föräldrar i Petseri, som under mellankrigstiden tillhörde Estland. Där fanns och finns fortfarande en estnisk bondebefolkning, setukeser, med en speciell dialekt, som av somliga anses vara ett särskilt språk. Milits berättar att det på fester. Som till exempel bröllop, kunde hända, att man på stående fot diktade skämtvisor till varandra som en dialog mellan olika grupper bland gästerna. I dag lever setukessångerna vidare och de kvinnor och män, men framför allt kvinnor, som sjunger och spelar är klädda i färgrika folkdräkter med mängder av stora och små smycken och halsband på bröstet, alldeles så som flickorna är beskrivna i Kalevipoeg.
De var de två läkarna F.R. Fählmann och Friedrich R. Kreutzwald som tillsammans på 1800-talet samlade stoffet, men det var Kreutzwald som utförde storverket att bearbeta, välja ut och dikta samman de väldiga materialet på allittererande runometer. Intressant nog var Elias Lönnrot, som samlade stoffet till Kalevala, också läkare. Kalevipoeg gavs ut år 1861. Diktverket har betytt mycket för den estniska självkänslan, även om det med Kalevipoeg som många andra av dessa stora diktverk: man har snarare hört om dem än läst dem själv.
Kalevipoeg består av tjugo sägner. Verket inleds med en mäktig åkallan, där man ber både sångaren Vanemuine (jfr Väinämöinen i Kalevala), siarskaldens dotter och de längesedan döda om hjälp att dikta. Vidare följer en inledning, där skalden berättar om sina diktarmödor, allt på allittererande runometer. De flesta sägnerna börjar med en liknade bön om hjälp från sånggudinnorna eller liknande, för att kunna dikta; skalden så att säga sjunger upp sig innan de dramatiska händelserna tar vid. För dramatiskt är det nämligen!
Kalevsonen söker efter sin mor, Linda, som rövats bort av den finske nåjden, våldför sig på flickan, som går i sjön av sorg och förtvivlan, skaffar sig ett svärd, som är bättre än alla andra men brukar det på ett skamligt sätt. Kalevsonen är rakt inte en alltigenom positiv hjälte, men det är inte andra stora eposhjältar heller. De är helt enkelt mänskliga. Han bygger en borg, kämpar i krig men är också med på fester. Mer än en gång beger han sig till dödsriket och besegrar Homper. Efter sin död blir hans kropp fångad och fast i en klippa.
Men ifrån dödsriket ska en gång Kalevipoeg komma tillbaka, "sina söner lycka bringa och förändra Estlands öde". Att en räddande hjälte ska komma, är tema i många sagocyklar: Någonstans i ett berg sitter Fredrik Barbarossa med sina kämpar. Kung Arthur med sina riddare kommer tillbaka när det behövs, Holger Dansk sitter och väntar på slottet i Helsingör osv. I vår tid är filmerna om Stjärnornas krig inget annat än en beskrivning av kampen mellan ont och gott och man väntar på en Jedins återkomst.
Kalevipoeg har kristna drag men även inslag av förkristen religion som till exempel Taaratro. Guden Uku finns också i finsk tradition. Arto Paasilinna använder honom i sin skämtsamma roman "Åskguden son". Uku anropas av kvinnorna vid barnsbörd. När Allfadern nämns i Kalevipoeg, kan det vara tveksamt om det är Taara (Tor) eller Gud Fader som åsyftas.
Något som gör detta epos nordiskt tilltalande är närheten till naturen. Man talar inte bara om träd och blommor utan de nämns vid sina artnamn; även fåglar och fyrfotadjur. I de homeriska dikterna talas möjligen om hästar och, förstås, Odysseus hund. Metaller, framför allt guld, silver och koppar flätas in i Kalevipoeg på ett magiskt sätt, siden och andra tyger likaså. Burgna bondehemman borgar för sådant.
Men framför allt är skildringen oerhört poetisk och vacker. Dikten ska läsas högt, gärna framför brasan. Gör det! Birgitta Milits
Tillbaka till tidskriften Tillbaka till Immigranternas Riksförbund