Det var en gång en livs levande pyssling och det var jag som hade honom. Ingen sådan där sagotomte som det har berättats om sedan urminnes tider och som ingen någonsin har sett. Utan en äkta, underbar pyssling, som man både kunde se och höra, en bedårande uppenbarelse som man till och med kunde ta på. Han dök upp eller försvann, kvick som ett jehu, dagen lång och överallt, och han kunde lekande lätt öppna klädkistan som jag hade stängt med sju lås och glänta på locket i en blink och hoppa ut och in, lekfull och med ett skratt. Han kunde gå ännu längre med sina våghalsigheter, som till exempel när han vinkade åt mig från ryggen av ett åskmoln som han hade satt sporrarna i, sprängfyllt av blixtar och dunder, bara för nöjet att skrämma mig.
Han var en riktig pyssling med allt vad det innebär, med examen och alla papper. Och en mäktig herre över fantasin, vill jag påstå. Ni har knappt hunnit börja tro på mig än, jag vet, för jag tror mig knappt själv! Men när ni har hört hela min berättelse är ni nog också övertygade om att jag faktiskt hade en livs levande magisk pyssling hos mig.
Därför ska jag ta det från början, som det anstår varje sann historia, och berätta hur jag först lärde känna honom. Det var inte så att han plötsligt bara dök upp i pipen på tekannan och tog sin gestalt den vägen, nej, jag blev faktiskt presenterad för honom i ett gathörn.
Det var en sådan där skymning då himlen glödde som en jättestor emaljgryta, himmelsblå på insidan och apelsinfärgad på utsidan, i slutet av våren och jag var på väg in till centrum av Lund (så heter den vackra stad där jag bor) och fick sällskap till bussen av en svärm pratglada skator som alltid brukar slå följe med mig. Plötsligt upptäckte jag att bredvid oss spatserade en självsäker liten man i underliga kläder - bortsprungen från vad vet jag för dockteater, tänkte jag genast - och inte större än skatorna eller bara en aning. När de såg min förvåning presenterade de mig genast för honom, i mun på varandra: "Vår vän Mirko, doktor i de magiska vetenskaperna vid Lunds universitet." Själv blev jag presenterad för vad jag rätt och slätt är, en granne från Norrängavägen. Men pysslingen vände sig mot mig med en elegant och artigt avvärjande gest och sade: "Er allra ödmjukaste mästare i vissa konster bara, till er tjänst." Naturligtvis trodde jag inte ett ögonblick att den där lilla personen, hur förbindligt han än uppträdde, var doktor eller mästare i någonting alls, och ännu mindre att han var en pyssling!
När jag steg på bussen stannade de alla utanför och vinkade adjö, men när jag satte mig ner fanns Mirko där redan på plats med benen i kors, osynlig för de andra passagerarna, och avslöjade sin första pysslinggåva för mig.
Vi åkte in till centrum och tillbaka igen. När vi kom hem klev han in i hallen, utan att något hade sagts och utan att han hade blivit bjuden, med en liten madrass av mossa som jag inte kunde begripa var den kom ifrån, eftersom den inte hade synts till förut. Allt gick så fort att jag inte hann följa med riktigt. Det enda jag vet är att han flyttade in hos mig och bodde kvar ända till den dag jag i min missriktade uppfostrarnit gick miste om honom. Hur det gick till ska jag strax berätta om.
Tro inte att han var någon vanlig skogstomte av det slag som knaprar på ost tillsammans med mössen. Absolut inte! Förutom att han var stilig, sympatisk och världsvan så att det räckte och blev över och en lustig pyssling, var han så intellektuell och ytterst kultiverad att jag måste baxna åt hans kunskaper. Mirko var den som fick mig att upptäcka den magiska realismen i svensk litteratur, rhododendronbuskar och norrsken.

Han påminde lite om de förtjusande tomtar Jenny Nyström har målat, uppflugna på en bok med gott om plats för ett stearinljus och något knipslugt i sina barnsliga ansikten. Han hade mörk, sammetsmjuk hy, fjunig som en mogen persika. Och en platt pytteliten näsa. Små svarta ögon, de kvickaste och livligaste man kunde se. Håret strävt och styvt som borst. Han klädde sig i en jacka av vitt renskinn kantad med glaspärlor och ett konstfullt flätat bälte av guldtråd och finaste björkris. Och vida, rödfärgade yllebyxor med några av bären, förmodligen från infärgningen, kvar som tofsat runt benen och, som sig bör hos en vandringsman, fulla av lagningar med grova stygn. Han hade tofflor på fötterna som såg ut som om de kom från en österländsk basar, det vill säga som två små violvaser av bränd lera som inte släppte igenom blötan, enligt vad han själv sade, men jag visste att han ville ha dem för att klackarna gjorde honom längre och struntade i att de var för stora för honom. Han fyllde dem bara med blomblad och torrt gräs. Hans hatt var vävd av strå och lavar, brättet kransat av förgätmigej. Och han hade en ring med en rubin stor som en kikärta på sin lilla vänstra hand. Han höll upp den så att jag skulle se den ordentligt medan han allvarligt sade:
"Den här ringen är en gåva från kung Karl XII, rubinen med kunglig stämpel är garanterat äkta. Förstår du? Lika berömd för sitt kungliga ursprung som för sin plebejiska historia. Det började med att kungen lönade en general med den för hans förtjänster i kriget och hans trohet mot kronan. Från generalen blev den stulen och råkade i händerna på tjuvar och mördare. Generalens osaliga själ fortsatte att irra och söka efter ringen, sägs det. Och att han efter otaliga missöden fick den tillbaka, smutsig av sot och koldamm, sedan den hade blivit funnen uppe på ett gammalt köksskåp. Kungen var så förargad att han vände sig i sin grav och steg upp och slet den från honom och bannade honom rejält för hans slarv. Det var sedan hans majestät kom ridande på en utvald springare, föregången av slottets samtliga trumpetare, direkt till mig för att skänka mig ringen som han bar i sina egna händer på en liten purpurfärgad sidenkudde och denna högtidliga dag utnämnde han mig med stor pompa till Storpyssling av Svea Rike." (Jag tror varken på någon gåva eller någon ceremoni, jag tror snarare att Mirko fick ringen i sin ägo genom trolldom.)
"När du vill får du låna den en liten stund", erbjöd han mig generöst," men tala inte om det för skatorna, de är ena avundsjuka tokar. Mig är de avundsjuka på för att jag kan trolla. Önska dig vad som helst som du tycker om, så ska du se det framför dig i en blink", lovade han mig självsäkert. I min förtjusning önskade jag genast följande: "Jag skulle vilja att du förvandlade alla mina glädjeämnen, alla mina drömmar, allt jag äger och har, till sagor." Men det var att önska för mycket, och Mirko sade: "Å, det kan jag inte göra... Sådana saker kan jag inte önska åt mig själv, liksom jag inte kan göra mig större än vad jag är." Jag höll naturligtvis fullkomligt med honom. Han fortsatte med en förmaning riktad till mig: "Jag kan inte heller trolla när jag rör vid verkliga människor. Jag menar, om du tar mig i handen så tar du samtidigt bort hela min trollkraft. Därför ska du aldrig röra vid mig, då förlorar jag min magi."
När jag hade dragit mig tillräckligt långt tillbaka från honom såg jag på honom som på ett barn och tänkte på barnen i mitt hemland som nästan alla vill bli antingen brandsoldater eller rymdfarare, och jag frågade Mirko bara för att säga något:
"Vad hade du helst velat vara om du inte var en pyssling?"
"Kejsaren av Portugallien!" svarade han häftigt och utan minsta tvekan. När han talade gjorde han samtidigt krumsprång och trollkonster med händerna som var lika beundransvärda som hans behagfullhet och elegans. Först trodde jag att han var en barnpyssling, men sedan slank det ur honom att han var trehundra år gammal och lapp, och han visade mig ett pysslingscertifikat och ett svenskt lämplighetsintyg med vederbörliga stämplar. Trots detta, och utan att han direkt uppförde sig illa, lämnade han ändå mycket i övrigt att önska med alla sina krumsprång och fula ord. Om myndigheterna bara visste...
Som pyssling och världsmedborgare efter alla sina resor (han hoppade utan problem mellan alla länder) hade han en massa exotiska uttryck i sin vokabulär, och om någonting gick bra för honom sade han hellre "bravo" eller "very good" än "underbart" och om han blev jäktad "piano, piano". När han hälsade sade han "salaam" och stoltserade med att han hade en god vän som var kalif. Han sade tack på portugisiska. "Obrigado", sade han mjukt och melodiskt. Och om han, aj, slog sig på armbågen fick man höra ett urspanskt "coño". Men då löstes han samtidigt upp och lämnade efter sig en skamset rodnande slinga. En gång kom jag på honom framför spegeln puffande på en cigarr och han snabbt gömde när han såg mig. Bara för syns skull gick han omkring med en lappipa som var större än han själv och prydd med tofsar i bjärta färger. Men det värsta av allt var att han hade en brännvinsplunta som han drack ur som en riktig rackare, ur mungipan och hällandes över axeln. Som tur var upptäckte jag en dag att det bara var vatten. En annan gång kom han hem med en svart flagga med en dödskalle på och det var tydligt att han hade haft träff med hemska pirater från Gud vet vilka fruktansvärda hav. Vilket fick mig att oroas för att Mirko själv kunde vara en farlig bandithövding.

Trots allt detta var vi rörande överens när det gällde naturen. Vi gick ut och såg på Lunds syrener som dignade av nektar och ollonborrar. Vi smekte den blommande vitljungen när vi råkade komma förbi, och Mirko förklarade kunnigt för mig att syrenernas ursprungsland är Persien, att vitljungen kommer från Godahoppsudden och att rhododendronbuskarna blev införda på 1600-talet.
Skogen var han naturligtvis hemmastolt över och en dag bjöd han mig på utflykt dit och vi gav oss av. Vi tog oss in genom granarnas skrudar och hemliga världar. Vi tog oss över sjöar och vattenmarker och genom forsar och raviner. Vi gick genom tätväxt tystnad som doftade av kåda och såg en skymt av björnen, pälsdjurens konung, i sitt palats av malakitgröna jätteträd. Björnen är ett förtjusande kreatur som talar lågmält och fåordigt.
Han åt försiktigt ur min hand av blåbären som Mirko räckte mig. Mirko hade alltid fickorna fulla och gick genast och hämtade nya. Björnen krökte artigt rygg, generad över vårt besök, när han såg mig stående på en sten för att nå upp till honom. Efter hand allt nöjdare visste han inte vad han skulle göra av sig, utan satte sig på huk med ramarna i kors, krökt och skrynklig som ett dragspel, med blåbär i munnen och blicken förälskad, huvudet vajande och nosen kelsjukt tiggande om en klapp.
Vi sade adjö till björnen för att fortsätta vår färd och han pekade ut en genväg till det ställe Mirko ville komma, sparvhökens tillhåll. Mirko ville visa mig att sparvhöken trots att den bor långt söderut, i Grekland och Afrika, ändå kommer till Skandinavien om sommaren, som han noga förklarade för mig. Och vi fick se den ovanliga synen av den ännu mera praktfulla kärrhöken, större och med vackrare teckning, som flög mellan höjderna med sitt ömsom scharlakansröda, ömsom gula bröst och sin pierrotmask. Vi talade med alla fåglarna. För första gången hörde jag gökens "kokoo". Och strandpiparens två kristallklara toner "pirum, pirum". Sädesärlans ihållande "tsilitt, tsilitt". Ugglans "ohoj, voodoo" Hackspettens ilskna trumvirvel och lärkans sopranaria: "AAAAA" Medan vinden lät höra sitt fria susande som bakgrund. Björnen stod tyst kvar i skogen med hela kören av läten bakom sig och såg efter oss på avstånd, längre och längre bort, ensammare och mindre och mindre. Med en plötslig trollerigest skickade Mirko en hel kaka honung över till honom och jag, med Mirkos hjälp, en krans av prästkragar som jag snabbt flätade ihop där jag gick och stod eftersom det började skymma.
Plötsligt befann jag mig hemma igen med boken i händerna som jag haft ett ögonblick innan vi gav oss av. Jag fick aldrig veta om jag hade drömt eller om jag hade varit i den där vackra skogen med björnen på en av Mirkos vanliga händelserika utflykter. Han brukade komma och gå i en blink från en resa, till Lappland, till Australien eller Kina eller någon annanstans på jorden. Han for iväg till Rio de la Plata och hade med sig tillbaka nyheter från ett land som är så litet att det knappt syns på kartan. Till Värmland reste han också en dag. Han besökte Mårbacka, en gammal herrgård där han påstod att hans mormor bodde. Han ljög alltid friskt. När jag frågade en gång till svarade han alltid någonting annat. Den här gången talade han lite svävande om en mormor, en mormor som är alla svenska författares mormor, insisterade han. Och det är kanske sant... det finns kanske något långväga släktskap, kanske är han inte helt och hållet lögnaktig i alla fall, vem vet... Vad jag försöker säga är att jag inte hade en aning om vad jag hade gett mig in på med den här pysslingen som det höll på att sluta så olyckligt för trots alla hans konster. För visst var jag lycklig att ha honom hos mig det halvår som det varade: en vår och en sommar. Men det var faktiskt mitt fel, mitt ödesdigra fel, att han försvann för alltid...
Det blev så att allt eftersom tiden gick, desto mer komplicerat blev allting. Mirko blev svårare och odrägligare, rent outhärdlig! Jag märkte att jag mer och mer tappade mina enkla läsvanor och min koncentration. Jag borde från första början ha gjort klart att jag inte tolererade så mycket fräckhet, som till exempel att han klampade över min skrivmaskin och hoppade omkring på tangenterna och sprang uppför och nerför raderna, elegant fastän barfota. Men även det ändrades. I början tog han av sig skorna i hallen som alla andra. Han kom in som en ljusblixt genom det stängda terassfönstret, men tog alltid först av sig skorna. Men till slut struntade han i det. Och kom instövlande som en ladugårdsförman. Slutet av sommaren blev infernalisk med alla nya gäster i huset. Mirko blev plötsligt en över hövan demokratisk pyssling som tog med sig alla sina vänner från skogen med deras bon och nästen. Han grälade med skatorna som han tyckte var alldeles för borgerliga. Men även om de stackars skatorna var sladdertackor och skvallerkärringar så hade de ändå aldrig försökt flytta in till mig, och vår vänskap begränsades till vägen till busshållplatsen. Mirko bjöd in två smutsiga ugglor (utan att känna dem) som fyllde hela huset med fjädrar och loppor utan att genera sig det minsta. Inte alls! De hälsade inte ens, de bara såg föraktfullt på mig över axeln när de flög förbi. Det var nästan så att de sade: "Vad har den här kvinnan här att skaffa?" Och ett par ekorrar som var lika ouppfostrade lämnade efter sig en syndaflod av nötskal. Och en gammal igelkott som förutom sitt frenetiska grävande under min säng fällde taggar överallt på mattan och på soffkuddarna. Ingenstans att sätta sig, ingenstans att vila blicken. Soffan full av ägg, gardinerna kryllande av spindlar, tavlorna på sned. Alltsammans hade förvandlats till ett näste för Mirko och hans band. Mitt vardagsrum till en lya för alla möjliga sorters djur! Ett kaos där man råkade trampa på de mest underliga rester mellan fröer och korn, till och med okokta makaroner på parketten! Just precis! Tack vare ett dåligt trätt halsband som tillhörde en av ugglorna, den fräckaste och malligaste, som struttade omkring förnämt som en sultan och snodde runt med huvudet för att se om det var någon som beundrade henne, blev jag av med alla mina makaroner.
Höjden av allt var att de fortsatte att viska bakom ryggen på mig fast jag var närvarande, som om jag var en inträngling eller en fiende, och drog sig tillbaka till kontoret och stängde dörren och höll sina överläggningar och Gud vet vad de smidde för planer...
Mirko sade ingenting och jag frågade ingenting heller. Jag förmanade honom aldrig och förebrådde honom inte. Men jösses så oberäknelig och nyckfull han var! Ibland liknade han en viking som gick bärsärkagång, så liten han var. Och andra gånger liknade han en snäll liten page med förtjusande manér som gav mig komplimanger och drack te ur mina små mignonkoppar, som han sade om mitt dresdenporslin i miniatyr, som jag hade sparat och som han och hans kumpaner slog sönder i samma takt som mitt tålamod började ta slut.

Nu ska jag trots att det fyller mig med kval berätta hur det gick till när mitt sista band med Mirko brast.
Det var en dag med tropisk värme här i södern, så att till och med vinden svedde som en solfjäder av eld. De oönskade gästerna hade alla gett sig av, säkert in i djupaste skogen. Jag bestämde mig för att återerövra mitt ödelagda vardagsrum. Det första jag gjorde var att städa upp allt skräp, tömma, röja, flytta bon och nästen ner på golvet och ta bort dem från bonader och tapeter. Usch! Åt skogen med dem! Jag staplade alltsammans i ett hörn och slog bara sönder ett par turkosfärgade och brunprickiga äggskal. Jag satte tillbaka fåtöljerna på deras utsedda platser och allting annat där det skulle vara. När jag stod och synade mitt verk fick jag plötsligt ögon på Mirko som var fullkomligt oigenkännlig. Han såg ut som en sotare som just hade sotat Lunds samtliga skorstenar eller kravlat sig fram ur ett kollager eller en dypöl. Han skulle just trolla och skutta iväg till klädkistan med sju lås där han hade sin sovplats när jag hejdade honom blankt på stället. Det var första gången jag sade NEJ till honom, medan jag gjorde stora ögon över hans eländiga uppenbarelse. Den kungliga ringen kolsvart igen! Hatten med förgätmigejkransen slokade dystert! Kläderna nersmorda med lera och smuts och i håret rena stanken!
På bordet ute på terrassen hade jag en balja med regnvatten åt fåglarna att dricka. Tankarna for i svindlande fart genom huvudet på mig och förenades till en enda: bada Mirko!
Jag högg honom i hampan som om han hade varit en tjuv om natten och höll fast honom i kläderna och satte ner honom på bordet. Jag började med att ta av hans små skor med ena handen medan jag höll honom fast i ett hårt grepp med den andra. Hela min uppdämda ilska vällde fram i kampen för att få av honom kläderna. Han ville inte och spjärnade emot. Obruten och tapper försvarade han sina kläder och sin skam, medan jag tänkte ut en pyjamas åt honom av ett gardinstycke och beslöt att det var bäst att skicka hans underbara lilla lappdräkt till kemtvätten och inte slänga den i soporna som var min första tanke. Inifrån vardagsrummet hördes pipén från duvungarna som kläcktes fram för att utöka familjen. Ute på terrassen gnällde Mirko och skrek i högan sky: "Häxa! Orm! Eländiga! Det här ska du dyrt betala! Jag lovar! Vänta bara! Du ska få se!" Vilket han svor på genom att kyssa två fingrar i kors. Jag varken lyssnade eller brydde mig om honom, jag var fullt sysselsatt med att få av honom kläderna en gång för alla. - Jag betraktade honom som jag alltid hade gjort, ända sedan den där gången vi promenerade ett stycke med skatorna... För mig var han ett barn, en kerub, en skatt; ljuvlig trots att han var smutsig. Jag glömde fullkomligt bort att han var en pyssling! Arma mig! Blind, förstockad, klumpig, trodde jag att hans katastrofala skick kunde rättas till med vatten och tvål. I stället för att innan jag högg tag i honom fråga om han inte själv kunde styra om så att han kom skinande och perfekt tillbaka som alla andra dagar... Jag hade glömt bort mig totalt, och så länge han var i mitt våld fungerade inte ett enda av hans magiska krafter, som han själv ordentligt hade talat om från första dagen. Varför stred jag i stället för att prata med honom? Varför hade jag så bråttom att ta ett sådant steg utan att varna honom först?
Han kämpade av alla krafter för att bli fri. Han darrade av ilska och hans blick slog gnistor och han slogs med sina modiga små nävar och sparkade mig. Vi kämpade som titaner. Mellan oss utspelades den mest fruktansvärda kamp. Hans lilla kropp vred sig och krängde för att smita iväg. Lyckades jag dra av honom en ärm och ville börja på den andra hade han lika fort, kvick och vig som han var, lyckats kränga på sig den första. Detta upprepades tusen och en gånger. När jag äntligen hade fått av honom allt och skulle lägga honom i baljan spjärnade han inte emot som man kunde ha väntat, utan trots att jag höll fast honom dök han i vattnet, smidig och gracil som en delfin. Ett stort plask och allting blev vått. Det var nära att jag hade tappat taget, precis som den listiga rackaren hade tänkt när han så villigt dök i vattnet, men jag höll honom stadigt i håret och doppade honom åtskilliga gånger utan att släppa honom.
Jag begick ett helgerån, en skändlighet som jag måste skämmas för, men jag märkte det inte...
Å, varför gjorde jag det! -Till slut, när han var riktigt ren och konungens ring sken igen, lyfte jag upp honom för att torka honom. Då märkte jag att det jag höll i så hårt inte var en manspyssling, utan en kvinnopyssling! När hemligheten väl var avslöjad blev kvinnopysslingen stel och blek och såg på mig med ett uttryck av sorg som om hon strax skulle brista i gråt och jag rördes och bevekades, gripen av ångest in i själen, och släppte henne. När det var gjort var allting slut. Mirko gick upp i rök inför mina ögon. Mirko försvann för alltid utan att lämna minsta spår efter sig och tog allt som var hennes med sig. De små kopparna av dresdenporslin som jag inte brydde det minsta om i jämförelse med mina stora, förskräckliga förlust, stod samtliga hela och oskadda i vitrinskåpet, och hur jag än letade fann jag inte minsta äggskalshärva med minsta prickar på för att trösta mig... inte minsta förgätmigejblad till minne.
För sent förstod jag att alla de som jag hade härbärgerat i mitt vardagsrum, av ett mirakel som jag inte förmådde uppskatta och som inte skulle återkomma på hundra år, var en unik och fantastisk skara småfolk vars anförare var Mirko - eller Mirka.

Översättning Jens Nordenhök

Denna prisbelönta berättelse har tidigare publicerats i "Sverige - ett litterärt lapptäcke", Författarcentrum Riks, 1996.

---

Tillbaka till tidskriften

Tillbaka till Immigranternas Riksförbund