Av olika orsaker har detta nummer av Invandraren inte kunnat komma ut förrän nu. Vi beklagar det djupt, eftersom tidningen är Immigranternas Riksförbunds ansikte utåt. Det är vär förhoppning att de förändringar vi nu genomfört skall ge resultat och hjälpa oss att komma ut mer regelbundet.

Det har hänt mycket under den tid som gått sedan förra numret kom ut. Bland annat får vi nu, efter tjugo års kamp ett nytt integrationsverk. De uppgifter det nya verket kommer att få skiljer sig inte från de uppgifter Invandrarverket hade, frånsett tillståndsgivning och medborgar-skapsfrågor.

Ett oroande tecken i tiden är dock att samhällsklimatet tycks ha vänt 70-talets reformperiod ryggen. Det var under 70-talet som de stora re-former för invandrare grundlades. Dessvärre har en del av dessa reformer urvattnats eller helt försvunnit.

Oroande är att den nya integrationsministern så starkt prioriterar svenskundervisningen, oroande för att det tycks vara en allmän tro bland allmänheten att bara man kan svenska så är alla dörrar öppna. Invandrarna slogs på 70-talet för sina barns rättighet att få undervisning i modersmålet. Att betona svenskkunskapernas vikt för vuxna smitar sig också på skolan för barn. Nu vill man också att små barn från tre års ålder skall lära sig svenska, men man lägger inte lika mycket vikt vid att dessa barn skall lära sig föräldrarnas modersmål. Detta sägs ingå i en strategi för integration, men jag anser att det bör kallas för anpassning om språkbruket skall vara korrekt och återspegla vad som händer idag.

Det är beklagligt att Sverige vill försumma de möjligheter som finns att ha flerspråkiga medborgare (till ett billigt pris), samtidigt som man är berett att satsa stora summor för språkinlärning i vuxen ålder. Det finns naturligtvis en tanke i det hela, en tanke som jag inte vill kommentera just nu.

Beslutsfattarna glömmer kanske att mer än hälf-ten av invandrarna vill återvända till sina hemländer, och gör det också. För deras barn är modersmålsundervisningen et ämne av största vikt.

Att kunna svenska är naturligtvis viktigt. Desto viktigare är att hela arbetsmarknaden är öppen för invandrarna och att kravet på svenskkunskaper inte sätts så högt att inte ens infödda svenskar skulle klara språkproven om de utsattes för dem. Det är många svenskar, gifta med invandrare, som skriver till oss och undrar vad som håller på att hända när man ställer så höga krav på svenskkunskaper att inte ens svenskarna själva klarar av dem.

Det är sant att samhället har förändrats och att man idag ställer högre krav än tidigare på alla arbetsplatser. Det är dock en myt att det inte finns många arbetsplatser där språkkunskaper inte spelar så stor roll som man gjort gällande. Jag tror inte det är rätt för vare sig samhället eller individen att sitta hemma och vänta i flera år på en arbetsplats på grund av att språkkunskaperna inte är tillräckliga. Jag tror i stället att just arbete kan ge invandraren den motivation och de faktiska möjligheter som han/hon behöver för att förkovra sig i språket.

Vi glömmer att språket är ett kommunikationsmedel, men att det finns flera språk och flera kommunikationsmedel.

På område efter område retirerar invandrarna, ofta ledda av missledda personer som funnit att en anpassning till de svenska förhållandena är den enda vägen. Det blir allt svårare att hitta självständiga invandrarorganisationer som vågar stå för sina synpunkter och agera därefter. Må den nya integrationsmyndigheten vara en myndighet där olika åsikter kan prövas och där också olika lösningar kan prövas.

Vi bör redan nu starta en omfattande diskussion om vad integration innebär och i vilken mån den endast är ett surrogat för anpassning.