INVANDRARTIDSKRIFTER

Ett av de förslag som Invandrarpolitiska kommittén (IPK) kom med var slopandet av den statliga stiftelsen Invandrartidningen. De argument som framfördes för slopandet var inte särskilt välbetänkta.

Man hävdar t.ex. att det finns två dagstidningar, en på finska och en på spanska, som får presstöd. Av den anledningen behöver staten inte ge ut Invandrartidningen vare sig på finska eller spanska, tyckte IPK. Utredarnas snålhet är stor, på gränsen till kulturell diskriminering. Om man analyserar innehållet i tidskrifterna upptäcker man ganska snart att de statliga och de privata tidskrifterna är helt olika och inte konkurrerar med varandra.

Tittar vi på massmediatillgången för normalsvensson kan vi lätt konstatera att han/hon har tillgång till flera dagliga rikstidningar, en eller flera dagliga lokaltidningar, tre kvällstidningar, för att inte nämna tillgång till svensk radio och svensk TV. En spansktalande invandrare har möjlighet att prenumerera på ett par veckotidningar, ha tillgång till en halvtimmes radioprogram dagligen och en och annan spanskspråkig film i TV. För radio- och TV-programmen betalar man licens. Lätt räknat borde 10% av sändningstiderna vara vikta för invandrarpro gram.

En stor del av de svenska dagstidningarna får presstöd. Nyligen fanns det ett förslag om att de tre veckotidningar på invandrarspråk som också får presstöd inte längre skulle få det. Tala om samordning. Medan en kommitté konstaterar att Invandrartidningen inte behövs på spanska eller finska för att det redan finns andra tidningar, så finns det en annan kommitté som tycker att de spanskspråkiga och finskspråkiga tidningarna inte längre skulle få presstöd.

Det finns en spridd missuppfattning om att invandrarorganisationerna får statligt stöd för utgivning av tidskrifter. Sanningen är att det bara finns tre former för stöd: dels Kulturrådets stöd till barntidskrifter på invandrarspråk, dels Invandrarverkets stöd till tidskrifter på så kallade udda språk, och dels presstöd som ges endast till tre tidskrifter (spanska, finska och estniska). Detta stöd är inte så mycket att orda om. Förutom att det är ganska selektivt, är det ganska litet, och bidrar inte till tidskrifternas utveckling.

Vad invandrarorganisationerna får är organisationsstöd från Invandrarverket. Detta stöd kan de sedan använda som de vill. Att påstå att stödet skulle vara för utgivningen av en tidskrift är ganska felaktigt. Stödet behövs för de administrativa uppgifter som riksförbunden har. Det ger inte möjligheter till några utsvävningar i form av kulturaktiviteter som egen teaterverksamhet, film, festiva ler, litteratur eller tidskrifter. Nästan alla riksförbund har dock idag en egen tidskrift. Men hur mycket arbete och pengar som varje riksförbund lägger ner på sin tidskrift varierar starkt.

Det vore en självklarhet att invandrarnas kulturtidskrifter också skulle få del av Kulturrådets tidskriftsstöd, obero ende av vem som står bakom tidskriften.

Likaså vore det självklart att så länge det finns svenskt presstöd, att 10% av stödet skulle gå till allmänna tidskrifter på invandrarspråk eller till svenska dags tidningar med spalter på invandrarspråk. (Spalter på invandrarnas språk fanns det flera på 70-talet.) Skillnaden mellan svenska och invandrartidskrifter skulle sedan vara utgivningstätheten, dvs kravet på att vara dagstidning skulle sänkas till att kunna vara månadstidskrift. Kravet på prenumeration på 2.000 ex. skulle anpassas till målgruppens storlek. Det fanns ett embryo till ett sådant stöd på 70-talet, men det försvann. Vår tidskrift Invandraren ansökte om sådant stöd för att komma ut med 24 nr per år, men chanserna sumpa des av Invandrarverkets tjänstemän, som lämnade felaktiga upplysningar till Presstödsnämnden. Sedan, när organisa tionsstödet kom, blev de flesta riksförbund ganska passiva i denna fråga. Nu är det 90-tal och de landvinningar vi nådde på 70-talet är mer eller mindre bortblåsta.

En stark invandrarpress skulle ha givit invandrarna bättre möjligheter att försvara sig. Det är fortfarande inte för sent, om alla krafter samverkar. 1997 borde bli ett år när invandrarna på allvar satsar på och förstärka invandrarpres sen. Den behövs för att bibehålla mångfalden. Den behövs för att ge substans åt begreppet integration. Den behövs för att ge ord åt många invandrare, som annars förblir tysta.

Miguel Benito

Publicerat i tidskriften Invandraren nr 2/4-1996

Att prenumerera kostar 120 kr/år. Pengarna betalas in på postgiro 59 68 29-2

För medlemmar i Immigranternas Riksförbund, Sveriges Invandrarförfattares Förbund
och Internationella Konstnärer i Sverige ingår Invandraren i medlemsavgiften.