Björn-Erik föddes 1907 uppe i norr, i Malmberget. Han är känd och unik i den svenska litteraturen. Han har en borgerlig bakgrund, och är som en folkskollärare. Innan han blev författare, jobbade han som slöjdlärare fram till 1949.

Han har skrivit antingen en novellsamling eller en ny roman varje år. Romanerna skildrar ofta rallare och gruvarbetare.

Björn Höijer räknas som en betydande pjäsförfattare och 1947 vann han en stor publik som radiodramatiker.

Han har också gjort ett stort arbete med de fyra romanerna, som heter Rallarens ros (1966), Det ljusa landet (1970), Det är något bortom bergen (1971) och Gruvans ängeln (1976).

Novellen handlar om ett barn som hette Ejnar och hans pappa. Ejnars mamma dog i en olyckshändelse, hon blev påkörd av en motorcykel! Ejnars pappa var väldigt ledsen och tyst efter mammas död. Så en vacker solig dag var det bestämt att de skulle gå ut tillsammans. Men pappan dröjde länge och länge, så att Ejnar blev rastlös och gick ut för att vänta på pappan i stället där.

Han gick ut och satte sig på en bro och tittade på folket och trafiken, som gick förbi. De bodde nämligen in mot stan, högt upp i backen, i en liten rödmålad träkåk. Han tyckte inte om när motorcyklarna åkte förbi, han ryste och tänkte på mamman. Men så äntligen kom pappan ut. Han hade med sig en ryggsäck med spade, vattenkanna och en kratta i. De var på väg mot kyrkogården, där mamman var begravd. De började gräva runt graven för att plantera blommor. När de var klara så satte de sig på en bäck för att vila. Ejnar tänkte för sig själv att där inne ligger mamma. Han hade lovat till sig själv att inte visa fadern sin sorg och att behärska sig, så han klarade av det. Men när de var på väg hem så insåg pappan att han hade glömt ryggsäcken, så han gick tillbaka för att hämta den och när han kom så var ryggsäcken tom. På vägen hem så pratade de med varandra att om vi ska klara av det så får vi hålla ihop, och pojken tänkte för sig själv om det var inte han så hade han aldrig klarat sig. Det som höll ihop honom och räddade honom var det nödvändiga.

Det var en bra novell. Höijer skildrade två sörjande människor en far och en son. När jag läste den, så tänkte jag på föräldrarlösa barn och deras känslor att vara utan mor eller far. Att hur de klarar sig själva på det sättet. Och jag vet hur det känns att vara utan mor!

Källförteckning:

Björn-Erik Höijer har skrivit sju romaner och pjäser.

1-Martin går i gräset 1950.

2-Det finns inga änglar 1952

3-Solvargen 1954

4-Resa till sommaren 1965

5-Spegeln med guldramen 1963.

6-Flicka i fjärran 1973.

7-Det svåra livet 1985.

Första pjäs:

REKVIEM 1946, som blev uppsatt på Helsingborgs stadsteater.

Han föddes som statarbarn 1897. Första åren tillbringade han bland Upplands fornminnen och runstenar tillsammans med sina fem syskon. Fridegårds far var en skicklig ladugårdsförman på Katrinedals gård och hans mamma var mjölkerska.

Fridegård började valla kor som

sjuåring om somrarna och det fortsatte han med till arton års åldern. Gårdens ägare Ehrenfried Silfverhjelm var mycket nöjd med Fridegård och han erbjöd honom utbildning till ladugårdsförman. Men Fridegård kände sig besvärad av yrkets ringa anseende och ville bryta sig ur den miljö han levde i. En av de få möjligheter han hade att få utbildning var att ta värvning i Stockholm. Där fick han skriva sin första uppsats och upptäckte en ny sida hos sig själv.

Efter tre år som dragon lämnade han det militära och reste hem. Men Fridegård hade svårt att finna sig tillrätta hemma och återvände snart till Stockholm. Där hade han några tillfällighets-jobb innan det uppdagades att han tillsammans med några kompisar i det mili-tära stulit linolja för att få pengar till civila kläder. Han dömdes till åtta månaders fängelse. Det var svårt att få arbete efter att ha suttit inne och han hade långa perioder av arbetslöshet mellan diverse ströjobb. Han läste då på egen hand massor av litteratur. Fridegård läste ock-så indisk mystik, bl a yoga, vilket ledde till att han skulle intressera sig för spiritism och ockultism.

1927 hamnade Fridegård på en tvångsarbetsanstalt efter att ha blivit dömd till att betala underhåll för ett utomäktenskapligt barn vilket han inte hade råd med. Han förnekade faderskapet, men medgav att det inte var helt uteslutet.

På 30-talet övertog Fridegård en liten antikvariat, men han var ingen affärsman och efter 2,5 år gick affären i konkurs. Fridegård var helt ruinerad och tvingades en period sova i ett bilvrak på ett skrotlager vid Solnavägen.

Jan Fridegård skrev om sig själv. Han var representativ för statarbarn som befolkningsgrupp. Han var en fantastisk författare i den samhälles miljö han föddes i. Han hade en fin och säker språkkänsla. Han hade som ung även den sortens ilska mot varje tvång och alla överordnade, som brukar kom-ma ett känsloladdat skrivande till gagn. Fridegård skrev av sig det mesta av denna ilska i en serie om sig själv, Lars Hård.

Lars Hård var alltså en personlig uppgörelse med det okänsliga samhället av en känslig individualist, en begåvad iakttagare som omgivningen saknade förståelse för. Bortser man för de kärleksfulla porträtten av fadern och modern är Fridegård i Lars Hårdserien vaksam och kritisk mot den han skildrar. Kanske bidrog det personliga i attacken mod det bestående samhället och det öppna, glasklara språket till att Fridegård mer än sina samtida blev förföljd och klandrad för snusk, förtal och självmedlidande.

I serien om Jag Lars Hård visar sig Fridegård vara en mjuk, lyrisk person med en närmast religiös inställning till livet.

Detta drag av välvilja mot människorna har Fridegård odlat i sin bok. I många avsnitt ger han plats för en egendomlig andetro. Till att börja med håller han sig på den folkliga vidskepelsen plan. Han hör knäppningar i väggen och klockan stannar vid faderns död. Längre fram för han in drag av ren spiritualism dvs. accepterar tanken på att människorna efter döden fortsätter att leva ett personligt men kropplöst liv. I detta senare liv rör sig människor utan hinder, vanligen också utan ondska och fördomar.

Den språkliga fulländningen märks i Fridegårds Jag, Lars Hård. Alla onödiga ord liksom droppar bort, innan meningen fästes på papperet. Små, konkreta synbilder växer ut till väl sammanhållna beskrivningar av platser och händelser. Korta, slagkraftiga meningar för berättelsen lugnt och säkert framåt. Med fin känsla för stämningsvärdena uppehåller sig Fridegård vid människornas möte med naturen och dess dolda krafter.

Fridegård avled 1968 efter att ha vigt sitt liv åt den kulturen som han ansåg var oförtjänt nervärderad.

Jan Fridegårds litterära verk

Butiksspring i Enköping-1924

En bonddrängs väg till Långholmen

Den svarta lutan (diktsamling) 1931

En natt i juli-1933

Muren-1933

Barmhärtighet-1936

Offer-1937

Trädgudarnas land-1940

Torntuppen-1941

Här är min hand-1942

Gryningsfolket-1944

Offerrök-1949

Luktgubbarna-1955

Larsmässa-1955

Jag, Lars Hård-1963 (skrevs 1935)

Den gåtfulla vägen-1967

Ann-Charlotte föddes 1947 och växte upp i Reftele i Småland. Fadern var, som hon skrivit i sina böcker, sjuk i Tbc.

Modern lyckades på egen hand lära sig maskinskrivning och stenografi för att så småningom bli sekreterare.

Ann-Charlotte publicerade sig för första gången ICA-kuriren. Det var en saga om prinsessan som inte ville gå till skolan. Då var Ann åtta år. I nioårsåldern skrev hon sin första diktsamlingen.

Efter sjuårig folkskola jobbade hon i restaurangkök och fabriker i Småland. Vid 16 års ålder var Ann hemmadotter och nybliven mor. Hon isolerade sig och skrev och skrev.

Efter den tiden kom hon till Värnamo folkhögskola 1968-69 och därefter till arbetarrörelsens Jära folkhögskola, 1972-74, båda i Jönköpings län.

Ann-Charlotte är välbekant med ord som lungsot och fattigdom. I hennes hem var det mycket bråk om pengar.

Den skillnaden finns också när det gäller yrkesrollen som författare.

Ann-Charlotte Alverfors är en ung författare, ett faktum som inte spelar någon roll alls förutom att hon tillhör framtiden och den nya generationen författare.

Sparvöga är första delen i en delvis självbiografisk trilogi om Gertrud sparv-öga som bor tillsammans med sin mor och far, samt mor och farföräldrar i ett hus.

När man läser boken, känns det som man läser en dagbok. Ann-Charlotte Alverfors berättar inte bara om sitt liv, utan man befinner sig mitt i en händelse. Det mesta handlar om morfar, farfar och hennes fars sjukdom.

I början av boken använder Ann-Charlotte mycket slang när hon skriver, tycker jag i alla fall.

Ibland känns som om man går tillbaka tiden. Man kommer ihåg saker som man har glömt, känslan av att vara barn är tillbaka.

Rädsla, spänning och glädje visar sig i barnens ögon. Men därefter berättar Ann-Charlotte om hela sin miljö och samhället där hon bodde som barn. Ibland hittar man väldigt roliga händelser, t.ex: när Ann-Charlotte berättar om poeten, Kina eller när Gertrud pratar med sköterskan om Gud.

Jag tycker Sparvöga är en intressant roman och slutet är väldigt bra.

Källförteckning

Diktsamlingen Paternosterhissar (1972)

Nästa diktsamling blev Jönköping 6 (1975)

Romandebuten Sparvöga, första delen i delvis självbiografisk trilogi kom 1975.

De följande delarna i trilogin är Hjärte-blodet (1976) och Snabelros (1977)

Romanen Linneas resor (1979)

Midvintersaga (1982)

Romanen Stjärneklok (1986)