Den 16 januari 1999 avled författaren Martin Allwood, Mullsjö, 82 år gammal (f. 13 april 1916). Under många år var Allwood medlem av Smålands Författarsällskap, Göteborgs Författarsällskap och Författarcentrum.
Fackförfattare och skönlitterär författare, poet, översättare, kulturdebattör, språkpedagog, litteraturvetare, sociolog, i sistnämnda fack under många år professor i USA. Epiteten kan mångfaldigas. Få svenska författare kan matcha honom i mångsidighet, stridbarhet och produktionsförmåga. Han var en imponerande kulturpersonlighet. När han drabbades av cancer 1967 och fick ta avsked från sin sociologiprofessur i USA, gav han inte upp utan kämpade vidare mot alla odds, besegrade döden efter sex år och skildrade sitt personliga drama i boken "Jag bar döden i min kropp" (1976) - en allvarlig anklagelse mot vår sjukvård och samtidigt en befriande upplevelse genom den slutliga segern, som gav hopp åt många andra olycksdrabbade. Hans kungstanke: det finns alltid en väg som bär vidare för den som vill kämpa!
Familjen Allwood är känd för en språkpedagogisk insats av enorma mått i svenskt kulturliv. Främst bör hugfästas den mångåriga verksamheten på Anglo American Center i Mullsjö, där språkpedagoger, författare och sociologer från hela världen medverkade under de internationella sommarkurserna. Skolan startades av Martins fader och kommer förhoppningsvis att drivas vidare av hans söner, varav Jens Allwood är professor i lingvistik vid Göteborgs universitet. Martin Allwood utvidgade verksamheten och drev den vidare under årtionden, med engagemang av författare och vetenskapsmän från många länder, inte minst Indien och England. Efter Martins bortgång har jag fått brev och samtal från flera av dem, just när jag skriver dessa rader, från poeten och professorn G.S. Sing från Belfast (med Indien och Italien som andra replikpunkter).
Martin Alllwoods far Charles S. Allwood, kom till Sverige från England 1902 och utformade här sina ideal efter mönster av den perfekte engelske gentlemannen. Sedan Charles S. Allwood hade byggt upp en aktad ställning i Sverige - han var Skolöverstyrelsens konsulent i engelska och känd i hela landet genom sina engelska språkkurser i radio - var det självklart att ende sonen Martin skulle ges alla förutsättningar för en akademisk karriär. Dessutom tillkom ett kulturarv från den finlandssvenska överklassen genom modern, född friherrinna Åkerhielm, och bildningsidealen var hårt spända - men Martin kom att motsvara alla förväntningar med råge. Han bar dubbelt medborgarskap och blev, inte minst som förnämlig översättare, en brygga mellan två språkliga och litterära kulturer. Den dubbla identiteten har gett honom unika möjligheter att kritiskt granska både engelsk och svensk kultur. Som översättare har han med framgång verkat i båda riktningarna, inte minst har han introducerat svensk poesi i anglosachsiska länder, främst med den stora antologin "Modern Scandinavian Poetry 1900-1975", utgåvor av nutida svenska poeter och av klassiker som Fröding och Edith Södergran. Efter studentexamen i Jönköping 1935 sändes Martin Allwood enligt faderns önskan till Cambridge. Där studerade han i tre år och blev Bachelor of Arts 1938. Huvudämnena var engelsk litteraturvetenskap, experimentell psykologi och socialpsykologi. Han hade lärare som senare blev legendariska, främst I.A. Richards och T.S. Eliot. Det var ett av Richards grepp, från den berömda "Practical Criticism", som Allwood tog upp i sin första bok "Läsare bedömer litteratur" (1942), det första försöket till litteratursociologisk metod i Sverige, alltså långt innan senare litteraturprofessorn Gunnar Hansson i sin avhandling (ADikten och läsaren@, 1959) påstod sig vara den förste i ämnet - utan att nämna Allwoods bok!. Därefter fortsatte han med en stridsskrift mot förlegad språkpedagogik i ALevande språkundervisning@ samma år och pläderade för Adirektmetoden@, vilken länge tillämpats vid Anglo American Center; först ett årtionde senare blev den käpphäst för undervisningen i moderna språk i svenska skolor. Ett par av många förbisedda pionjärinsatser av den mångsidige Allwood!
Sedan vek Allwood av på sitt livs många nya vägar och reste till Indien, där han bl.a. träffade Jawaharlal Nehru och Rabindranath Tagore, fick dessutom den utomordentliga utmärkelsen att under en termin (1939) undervisa vid Tagores berömda högskola. Tagore skrev f.ö. den av Allwood till svenska översatta dikt som blivit Bangladeshs nationalsång. Resultatet av resan blev förstås en bok, AIndien@, som utkom 1942.
Allwoods privata liv stod alltid tillbaka för hans litterära och allmänt kulturella engagemang. Han hann med sju äktenskap, i det sista valde denne världsresenär som sin livskamrat Enelia Paz Gómez från Colombia, med hans stimulans, så småningom en framstående målarinna och keramiker. Ständigt gick han i bräschen för denna kreativa konstnär. Enelia är den närmaste sörjande jämte barnen från tre äktenskap.
Det skulle ta spaltmeter att förteckna alla Martin Allwoods insatser som forskare, fackförfattare och diktare under de kommande årtiondena. I essän om Martin Allwoods liv och författarskap, APå jakt efter en identitet@, som ingår i min bok A4 svenska europeer@ (Immigrant-institutet, 1976), förtecknade jag ett 70-tal skrifter plus ett otal översättningar. De senaste decennierna var Allwood, trots vacklande hälsa och dålig syn, till slut total blindhet, outtröttlig verksam. Medan sociologiska och språkpedagogiska skrifter dominerade det första halvseklet av hans idoga verksamhet, har skönlitteraturen, där han också var tidigt ute (debut som poet 1945 med en diktsamling i fyrtiotalismens tecken AKatedralernas kyrkogård@), tagit överhand de senaste årtionden. Han har gett ut noveller, romaner, dramer, essäer och poesi jämte debattböcker i en aldrig sinande ström. Som poet, både på engelska och svenska, är han framstående. Sina sista år var denne arbetsnarkoman ivrigt verksam med att författa en spännande självbiografi, varav den första delen nyligen kommit ut under titeln Mot Cotopaxis snö. (En andra del är under tryckning) I dessa memoarer berättar Martin utförligt om sitt liv, sina vetenskapliga insatser, sina många kärlekar och de många intressanta människor han mött. Där får man i rikt mått glädje av Allwood poetiska egensinne men möter också den idèspruta som många haft glädje av.
Martin Allwood var i hög grad sina vänners vän.
Det är bittert att ett liv i litteraturens, kulturens och vetenskapens tjänst avslutas, innan allt blivit sagt och skrivit. Men man får vara tacksam för att så mycket av Martin Allwoods oändliga vitala engagemang, kunskaper, inspiration, fantasikraft och uttrycksförmåga dock kommit på pränt.
HELMER LÅNG