Miguel Benito

Invandrarförfattare i det offentliga samtalet

Syfte

Syftet med denna uppsats är att analysera på vilket sätt utländska författare bosatta i Sverige uppfattas av den svenska allmänheten.

Metod

Som metod har jag systematiskt gått igenom artiklar, recensioner av litteratur i massmedia, presentationer av invandrade författare i uppslagsverk. Jag har uppehållit mig vid sådana uppgifter där recensenten på ett eller annat sätt tar upp författarnas ursprungsland eller hemvist och dess inverkan på författarskapet. För att veta vilka som är invandrarförfattare har jag använt mig av Immigrant-institutets register över sådana.

Definitioner

Termen "invandrarlitteratur" används i olika sammanhang med olika betydelser.

Dels finns det en definition som gäller på folkbibliotek, där det med invandrarlitteratur avser litteratur som folkbiblioteken införskaffar för olika invandrargrupper och på deras eget språk. Denna litteratur kan vara producerad antingen i hemlandet, i andra länder än hemlandet utanför Sverige, eller i Sverige. Invandrarlitteratur enligt denna definition kommer inte att beröras i mitt arbete annat än marginellt.

Den andra definitionen omfattar litteratur skriven av författare av utländsk härkomst och bosatta i Sverige. Den kan vara skriven direkt på svenska eller på det egna modersmålet.

Termen "invandrarförfattare" används sällan konsekvent. En stramare definition skulle man därför behöva. Till att börja med, det är många kritiker och författare som anser att det inte finns några "invandrarförfattare". Bl.a. Lasse Söderberg, som skrev en artikel om författare i Skåne, i vilken han presenterar några invandrade författare. Söderberg har rätt i det att varje författare har sin egen stil och att det inte finns gemensamma stildrag bland invandrade författare.

Några vill definiera "invandrarförfattare" som författare som skriver i Sverige på sitt eget modersmål. Detta är, anser jag, en mycket restriktiv tolkning.

Andra vill definiera "invandrarförfattare" som författare av utländsk härkomst som skriver på svenska om sitt invandrarskap. Också detta är en restriktiv tolkning.

Gabi Gleichmann, tidigare ordförande i PEN-klubben, "vände sig mot bruket av själva ordet invandrarförfattare: en sådan kategorisering rymmer redan riskerna för diskriminering. Är Rushdie en invandrarförfattare i England? Var Thomas Mann en invandrarförfattare då han bodde i USA? Gleichmann kunde också ha frågat om Peter Weiss var en invandrarförfattare i Sverige."

Mitt svar på denna fråga är att både Rushdie, Mann och Weiss var och är invandrarförfattare.

Den enda möjliga och fruktbara definitionen är att beteckna "invandrarförfattare" som en författare av utländsk härkomst. Då skulle vi följa samma definition som termen "invandrare" har fått i den svenska statistiken.

Det finns en grupp som också borde ingå i denna kategori, men som kan diskuteras, och det är barn till invandrare. I den svenska statistiken särskiljer man också barn till invandrare. Mycket arbete har lagts ner i det svenska samhällslivet för att kartlägga och förklara invandrarbarnens situation i skolan, i arbetslivet, i kriminalstatistiken. Därför borde också kulturlivet, författarskapet, räknas in i denna definition. Bilden blir annars skev.

Att det kan finnas så många olika tolkningar är ganska naturligt. Johannessen & Olaisen skriver: "Et viktig poeng med informasjon og kommunikasjon er at de alltid eksisterer i det sosiale systemet. Med dette mener vi at et kommunikasjonsforløp hele tiden må betraktes ut fra den situasion den yttrer seg i."

Huvuddelen av mina framtida undersökningar kommer att röra sig vid den litteratur som skrivs av invandrarförfattare på deras egna språk. När det gäller litteraturen på svenska kommer jag att behandla den främst i syfte att analysera vilken roll invandrarförfattare tillmäts i den svenska litteraturen och i det svenska samhället.

Det råder delade meningar huruvida man kan tala om "invandrarlitteratur" när författaren skriver eller publicerar sig direkt på svenska.

I denna uppsats vill jag motivera mitt ställningstagande varför man ändå kan tala om "invandrarlitteratur" och "invandrarförfattare" även om författaren skriver direkt på svenska. Här har jag tänkt gå tillbaka till 50-talet och redovisa för hur författare födda utomlands och bosatta i Sverige behandlats i uppslagsverk, litteraturlexika etc.

Jag har gjort en tentativ undersökning där jag har letat efter ett antal författare i olika lexika och i Nationalencyckopedin. Språkbruket i lexikonet avslöjar författarens status i Sverige. Ett par exempel: Om Zenia Larsson skriver man "polsk-svensk författare. Kom till Sverige...". Om Nelly Sachs skriver man "tysk författare. Bodde i Sverige...".

En annan intressant aspekt att studera är vilka invandrarförfattare som utelämnats. En nyligen avliden estnisk författare, Bernard Kangro (1909-1994), nämns inte alls i Nationalencyklopedin. Han var inte bara grundare av det i Sverige första kooperativa författarförlaget (på estniska: Eesti kirjanike kooperatiiv) och utgivare av en estnisk kulturtidskrift (Tulimuld), som utkommit i fyrtio års tid och som i kvalitet inte skiljer sig från de för allmänheten mer kända BLM, Ord och Bild, etc. utan han var själv en mycket produktiv författare. Kangro hann med över 70 egna verk som författare, litteraturkritiker eller utgivare.

Jag vill därför analysera de olika språkformer som använts i lexika och uppslagsverk för att beteckna dessa författare och se om det finns något i språket som visar graden av integration i det svenska samhället eller rättare sagt i vilken grad som författarna upplevts av det svenska etablissemanget som integrerade i samhället.

Begreppet "främmande fågel" har använts vid åtskilliga tillfällen för att recensera författare som Rita Tornborg eller Theodor Kallifatides, trots att de publicerar sig på svenska. Min utgångspunkt är att det kanske inte är fel ändå, utan att det finns någonting gemensamt hos dessa författare som skiljer dem från de andra svenskspråkiga författarna födda i Sverige.

Boken "Litteraturens historia i Sverige" på 568 textsidor avslutas med en och en halv sida om "invandrarlitteratur". Av 400 idag levande invandrarförfattare, varav ca 100 skriver eller finns översatta på svenska, nämns bara 4 som invandrarförfattare: Nelly Sachs, Theodor Kallifatides, Peter Weiss och Rita Tornborg,

Dubbelt så många författare nämns, men inte som invandrarförfattare, fast de hör till samma statistiska kategori som de ovan nämnda:

Heidi von Born
Ernst Brunner
Sigrid Combüchen
Mare Kandre
Ilmar Laaban
Peeter Puide
Edith Unnerstad
Cornelis Wreeswijk

Ytterligare andra nämns inte alls:

Mia Berner.
Anna-Lisa Bäckman
Jascha Golowanjuk
Zenia Larsson
Li Li
Alexander Weiss
o.s.v.

Vad som chockerade mig var att man i fem rader nedvärderade "invandrarlitteraturen" utan några som helst belägg. Så här skrev man:

"Det har aldrig skrivits litteratur på så många olika språk i Sverige som idag - låt vara att den konstnärliga kvaliteten i denna hemspråkliga immigrantpoesi oftast är underordnad ett kultursammanhållande, identitetssökande syfte"

Detta skrev man på samma sida som man skrev om Nelly Sachs och att hon fick Nobelpriset i litteratur 1966. Min slutsats är att bokens författare inte hade bemödat sig att kontrollera uppgifterna. Framförallt hade de missat att definiera termen invandrarförfattare. Då kanske hade de fått bättre underlag för sina påståenden.

Av de 400 exil- eller invandrarförfattare finns det åtskilliga som varit kända i sina hemländer och som ingår i hemlandets litteraturhistoria. Den estniska poetissan Marie Under var under en rad år nobelpriskandidat. Hon skrev 38 egna verk och medverkade i en lång rad antologier. För den svenska allmänheten var hon dock helt okänd.

Här nedan vill jag illustrera med några citat att invandrarförfattare rönt stor uppskattning av vissa recensenter:

I UNT 25 augusti 1979 skrev Lars Sund om Cigerxwin "som ibland kallas det turkiska skriftsspråkets fader". Vid sin död hösten 1984 beskrivs han som "Samtidens främste kurdiske poet".

I en artikel i DN den 15 aug. 1987 kan man läsa:

"Sherko Bekas brukar kallas sorgens och motståndets diktare. Han är kurd och räknas till sitt folks främsta författare."

"Mer än 500 kurder har samlats, alla är fullkomligt tysta. På scenen en poet, iklädd den kurdiska folkdräkten. En bärande stämma: poeten lutar sig med armbågarna mot podiet och läser upp sina dikter.

Poeten och publiken har en intensiv kontakt. Poetens ord rinner som floderna Eufrat och Tigris. Med kroppspråk och mimik förser han orden med värme och livlighet. Hans ord förmedlar känslan, doften, smaken, atmosfären av hemlandet."

Vid en utställning på Kungliga biblioteket 1984 under titeln "Invandrarna och litteraturen" visade Immigrant-institutet en omfattande bokproduktion av invandrarförfattare i Sverige. 30 bokförlag och 160 författare presenterades. Ca en tredjedel av författarna skrev på svenska eller fanns översatta till svenska.

Vid en genomgång av recensioner och annat material om ett hundratal författare på Immigrant-institutet kan man utläsa recensenternas och samhällets syn på invandrarförfattare. Oberoende av vilken definition av invandrarförfattare vi utgår ifrån kan man därefter konstatera att bedömningen inte görs konsekvent ens efter den avgränsning man själv vill ge denna grupp författare.

Författarna kan delas in i fyra kategorier:

1) Sådana som den svenska allmänheten inte räknar som invandrarförfattare.

Denna kategori kännetecknas av att recensenterna presenterar författarnas litterära alster på ungefär samma villkor som annan svensk litteratur, och att om författarens födelseort nämns så blir det bara till en fråga om en biografisk uppgift med ev. betydelse för handlingen eller som inspirationskälla.

I denna kategori vill jag inkludera Sigrid Combüchen, Erns Brunner, Jan Guillou.

Om Ernst Brunner, född 1950 av österrikiska föräldrar skriver Margareta Hildebrand:

"Mellan Tullinge och Hamra gård, Ernst Brunners barndomsmiljö, växte ett slags est-Europa upp.

Det var en rätt kosmopolitisk miljö, där unge Ernst snabbt utom hemspråket österrikiska lärde sig tala lite finska, polska, tjeckiska, italienska, ryska, danska, norska... Det uppstod bland barnen en berättartradition, som blev en avstamp för Ernst Brunners författarskap". UNT 4.3.1992.

2) Sådana som den svenska allmänheten räknar som invandrarförfattare men som själva inte vill bli inräknade som invandrare.

Denna kategori kännetecknas av att recensenterna med jämna mellanrum påminner författaren om hans/hennes utländska ursprung. Ibland uttryckts det förvåning över hur bra författaren skriver, trots att han skriver med ett "lånat språk".

I denna kategori kan Theodor Kallifatides placeras.

3) Sådana som både allmänheten och författarna själva uppfattar som invandrarförfattare.

Det problematiska med denna kategori är att recensionerna sällan handlar om författarnas litterära alster som sådana, utan om författarnas kulturella bakgrund, vilket i sin tur förstärker bilden av invandrarförfattare såsom den ges i Litteraturens historia i Sverige, och som inte är sann på något sätt.

I denna kategori kan man inkludera författare som Zenia Larsson.

4) Sådana som den svenska allmänheten helt ignorerar och där författaren själv uppfattar sig såsom tillhörande en annan kultur och för vem bosättningen i Sverige saknar relevans.

Här kan räknas in sådana författare som Bernard Kangro.

Denna kategoriindelning är inte en gång för alla given, utan en författare kan tillhöra samtliga av dessa kategorier samtidigt, men i vissa situationer uppfattas tillhöra än den ena än den andra kategorin. Det hänger samman med bl.a. vilken livssituation författaren befinner sig i.

Att vara annorlunda eller att vara osvensk

Det är bland författare som hamnar i kategorierna 2 och 3 som etiketten att vara "osvensk" blir aktuell.

I artikeln "Författare oavsett vistelseort" av Hans Axel Hom, (DN 15.2.1991) står:

"Om en invandrad författare lämnar ett manuskript till en svensk förläggare, som återsänder dikterna med motiveringen att de känns för annorlunda och osvenska - då är det illa för kulturen i Sverige."

Det håller jag helt med. När man studerar texter av många olika författare, svenska som utländska, ser man att skillnaderna mellan dem inte beror på om de är svenska eller ej, utan på vad det är de berättar om. Hur många svenska författare är stilskapare, utan att någon vågat sig att stämpla dem som "osvenska".

Svenskarnas överraskning gäller även svenskarnas egen förmåga att skriva på andra språk. Vid en presentation av boken "Guppies for tee" av den svenskfödda Marika Cobbold, numera bosatt i England, lyder rubriken: "Svensk romandebut på perfekt engelska".

Vad gör att vissa författare aldrig räknas som invandrarförfattare och att andra ständigt påmins om det?

Sigrid Combüchen är ett bra exempel på det. "Den författarinna som i boken Korta och långa kapitel med en sådan fingertoppskänslighet skildrat den svenska samtiden är invandrare (hon nickar och säger att "ja, jag är en sån där utlänning")." Tidningen Boken nr 2, 1993, s. 14.

Här saknar konstaterandet av att hon är född utomlands relevans för författarskapet. Eventuellt kan det tolkas som en förvåning om att den föreställningen man har om invandrare inte passar in i henne. Någon slutsats av detta drar inte recensenten.

Boken "Vålnaden" av Roque Falcón recenseras i Borås tidning den 20 mars 1990. Lars Hagström skriver:

"Så har han dykt upp med en ny bok igen, en av de märkligaste debutanterna de senaste åren. Märkligt för att han befinner sig utanför huvudströmfåran i svensk litteratur. Märkligt för att han tycks stå helt utanför en litterär tradition; avlagringar och artefakter från annan litteratur är mycket svåra att spåra..."

Susanna Roxman skriver i Sydsvenska dagbladet den 6 oktober 1983 en recension om Valev Uibopuus Ingenstans att ta vägen och Wasilios Gakis Östflyktingen. Hon skriver bl.a.:

"Anna Westberg har sagt att framtidens skönlitteratur kommer att skapas av invandrare och kvinnor. Redan idag är de svenska invandrarnas litteratur livskraftig." "Invandrarlitteratur är långt ifrån någon enhetlig kategori." "Valev Uibopuu är en framstående diktare. Jag kan inte låta bli att undra varför han publicerar sig på det lilla Invandrarförlaget. Duger inte Bonniers eller Norstedts?" Hon avslutar recensionen av Gakis med "Se här invandrarlitteraturens främsta fiende, språksvårigheterna!"

Fallet Jascha Golowanjuk

Jascha Golowanjuk är ett utmärkt exempel på invandrarförfattare i kategori två. Hur mycket han än skrev, förblev han "en främmande fågel".

Karl G. Fredriksson skriver om Jascha Golowanjuk en vecka efter hans död:

"Jascha Golowanjuk blev aldrig någon riktigt svensk författare. Det fanns något främmande hos honom som slår an knappt anade strängar inom även en kylslagen helsvensk. Han vandrade hela tiden på sin gyllne väg från Samarkand och svängde aldrig in på några svenskare asfaltgator." NA 9.5.74

Gattina skriver i MT 11.10.44

""Att klart definiera Jascha Golowanjuks ställning inom den svenska litteraturen - hans språkbehandling är för övrigt föredömlig - torde vara svårt. Han är och förblir ett främmande inslag, som det står var och en fritt att tjusas av eller reta sig på, allt efter smak och läggning. Likgiltig kan han aldrig bli. Låt oss vara tacksamma över denna prunkande sagofågel i den svenska litteraturfaunan, ett exotiskt färgstänk bland våra egna sparvar och örnar, i deras gediget grå fjäderskrudar."

Hagar Olsson uttrycker sig något annorlunda, men med samma resultat:

"Låt honom bara känna att han på ett naturligt sätt är ansluten till den litterära gemenskapen inom det språkområde som blivit hans, så får han nog fatt på tonen igen!". DN 31.10.52

"Golowanjuks största tjuskraft ligger för svenska läsare i att han själv är en främmande fågel" U.H. af S. i DN 2.11.44

Vilka slutsatser kan man dra för framtiden?

Det återstår att fundera över på vilket sätt klyftan mellan svenskfödda och utlandsfödda författare kan överbryggas. Kan man göra detta genom att inte kategorisera författarna? Jag tror att denna väg inte är framkomlig. Det kommer att finnas ett behov av att tala om i vilken språkmiljö en författare verkar, om det svenska språket är inlärt från vaggan eller om det är inlärt senare i livet.

Vad som då är riskabelt är att man drar slutsatser som inte har med ursprunget att göra, såsom Litteraturens historia i Sverige gjorde. Ett sätt att förhindra det är självfallet genom grundligare presentationer och analyser av författarnas verk. Det låter sig inte göras över en natt.

REFERENSER

Bonniers lilla uppslagsbok / text: Uno Dahlén. - 5., helt omarb. uppl.- Bonnier, 1989. - 478 s.

Johannessen, Jon-Arild, Kommunikasjon : troverdighet og påvirkning. - Fagbo kforlaget, 1994. - 189 s.

Nationalencyklopedin. - Bra Böcker, 1989- . - 20 vol.

Olsson, Bernt, Litteraturens historia i Sverige / av Bernt Olsson och Ingemar Algulin. - Norstedt, 1987. - 605 s.

Soutkari, Anni, Lexikon över estniska författare i Sverige. - Immigrant-institutet, 1992. - 111 s.

Tillbaka till kultursidan
Tillbaka till Immigrant-institutets hemsida
Url: http://www.immi.se/kultur/benito-invandrade-forfattare.htm