Till försvar för svenska språket
José Luis Ramírez
 

Olle Josephsson och Mål-i-mun-utredningen saknar fortfarande några smärre nyanser

Olle Josephsson, föreståndare för Svenska språknämnden är en av de drivande krafterna till försvar för vårt svenska språk och utredningen Mål i mun har kommit ut och debatteras med syfte att införa ett lagligt skydd för svenska språket. Hellre sent än aldrig. Jag hade i min sydländska fantasi länge trott att det var en rättighet att tala och bruka svenska i Sverige, till dess att jag såg, att folk inom vissa institutioner, som ingenting hellre önskar än att lägga fram sin avhandling på svenska, av institutionen, prefekten eller handledaren tvingas skriva den på engelska. Detta även om vederbörande inte är så avancerad på engelska. Att man sedan är tvungen att kunna mer engelska än svenska för en rad offentliga angelägenheter och i många vanliga situationer ska jag inte gå in på. I Sverige råder det en skyldighet att kunna engelska som håller på att bli större än den att kunna svenska.

När jag blir upprörd över att svenskan inte har den högsta språkstatus i Sverige, tolkas detta lätt som anglofobi. Det hör till vårt tänkandes metonymiska begär, att låta intentioner och tolkningar glida till någonting annat. Om en viss arbetsform får en absolut prioritet till förfång för andra viktiga arbetsformer, då är det lätt att sammanblanda motståndet mot denna hegemoni med motståndet mot själva den företeelse som tillskrivits hegemonin. Ibland är metonymin oundviklig: vill man avskaffa tyranni så måste man mörda tyrannen, även om tyrannen och tyranni inte är riktigt samma sak. Ett mjukare sätt är att avskaffa tyranni, låta tyrannen sluta att vara det, sätta honom på plats och låta honom leva som en vanlig medborgare. Man behöver inte vara anglofob för att avsky engelskans hegemoni utanför sitt eget geografiska område. En hegemoni som inte främst är skapad av engelsmännen själva, eftersom detta knappast kan gynna en god vård av engelska språket. Några av mina engelska vänner i Sverige talar hellre svenska än engelska. Ingen vill höra sitt modersmål slaktat i onödan av allehanda imitationer. Engelskans hegemoni drivs av en stupid beundran för rådande maktförhållanden.

Att engelskan blivit ett hot mot svenskan i Sverige är idag ett faktum. Carl von Linné kämpade för att skriva om naturvetenskap på svenska i stället för på latin. Men ett par hundra år senare gör hans landsmän allt vad de kan för att naturvetenskapen bara ska kunna tänkas och beskrivas på engelska. Att svenskan riskerar att tappa bort ett antal viktiga "domäner" är ett fenomen som bekymrat den statliga utredningen och inte minst Olle Josephsson, en av dess pådrivare.

Olle Josephsson skriver en artikel om "Svensk språkpolitik på remiss" i nr 5 av tidskriften Språkläraren. Han redovisar diskussionen och remissvaren kring den statliga utredningen. Man riskerar dock att hela resultatet av utredningen består i att inrätta en språkmyndighet och att med läpparna bekänna att svenska är Sveriges viktigaste språk. Det finns dock fortfarande en svaghet som jag vid något tillfälle har påpekat för Olle Josephsson. Svagheten är att engelskan fortfarande en officiellt bekräftad särställning i förhållande till andra språk i våra studieplaner och i olika offentliga sammanhang. Underkastelsen är fortfarande så stor att den statliga utredningen inte ens reagerar på att vissa doktorsavhandlingar måste skrivas på engelska, inte frivilligt utan av tvång. Utredningen sträcker sig inte längre än att kräva att alla avhandlingar ska åtminstone ha en sammanfattning på svenska. Att jag fortfarande kan fråntas min rätt att skriva, undervisa eller hålla tal på svenska i vissa offentliga institutioner och arrangemang, denna rättighet anses inte värd att explicit tas upp. Skulle man i konstitutionen konstatera att jag har rätt att - i vad det vara månde - i Sverige använda svenska språket, då först kan man vara nöjd. Då kan jag överklaga all uteslutning från undervisning, forskarutbildning och arrangemang av alla som vill delta på svenska, utom när det främmande språket är själva grunden för evenemanget, vilket då gäller inte bara engelska utan vilket språk som helst.

Självfallet ska en engelsktalande föreläsare få tala engelska, men det är mindre acceptabelt att tvinga en tysk eller en fransk föredragshållare tala dålig engelska. Det är ofta ganska värdelöst.

Mål i mun når alltså inte riktigt målet, därför att man vill ha kvar en ojämlik situation mellan olika främmande språk. Det enda språket som ska vara obligatoriskt gemensamt är svenska. När Olle Josephsson tar upp det senaste folkpartiförslaget om svenska för invandrare, nämner han bara en aspekt av det folkpartistiska hyckleriet. Folkpartiet menar att invandrarspråk inte ska tas i akt. Det är svenska som gäller. Men folkpartiet säger ingenting om det rådande engelska obligatoriet. Om detta samtycker folkpartiet och begår därmed en rättsstridig handling: folkpartiet kräver av invandrarna någonting som det inte är berett att kräva av andra medborgare och i andra situationer. I folkpartiets Ulf Nilssons senaste motion i utbildningsutskottet tar man upp behovet av mera matematik och engelska i utbildningen. Vad svenskan anbelangar skriver han bara "vissa insatser". Det är klart att folkpartiet inte stödjer principen av likhet inför lagen. De kräver att invandrarna ska kunna bra svenska, men etablissemanget får hålla sig till engelskan, som det nya latinet, som var medeltidens elitspråk.

Vi borde alla vara överens om att svenska ska vara det enda gemensamma offentliga språket i Sverige. Lika angeläget är det dock att alla medborgare behärskar åtminstone ett eller två språk till. Vilket eller vilka andra språk var och en gör sig kunnig till, detta är en fråga som hör till den enskildes val, vilket borde överenstämma med folkpartiets ideologi, om det finns någon sådan kvar. Att i detta läge många människor kommer att välja engelskan ter sig naturligt. Därför ska man inte förstärka dess bruk med lagstifning, vilket är fallet sedan 70-talet. Om en person av egna motiv istället vill satsa på exempelvis tyska och italienska och inte på engelska, ska den inte betraktas som mindre vetande, såsom det görs idag. Man får inte tillträde till vissa utbildningar utan att läsa engelska, vilket är ett övergrepp. Den lagstiftning som socialdemokraterna drev igenom på 70-talet i denna riktning, trots motstånd från folk t o m inom UKÄ, är också ett övergrepp som borde avskaffas. I Sverige kan man träda in i universitetet utan studentexamen, om man har "yrkeserfarenhet". Men inte om man inte låtsas kunna engelska. Jag säger "låtsas", ty huruvida man behärskar engelska står att bevisa.

Jag vet att mitt sätt att resonera är lätt att missförstå av de som förmår att se bara ett problem i taget eller bara ett enkelriktat problem. Jag har debatterat denna fråga intensivt under en längre tid och alla, särskilt partifolk, svarar alltid på fel fråga. Att man inte märker att svenskarna blivit dummare sedan 70-talet och att det kan hänga samman med nedrustningen av deras språkliga förmåga är beklagligt. Jag ska därför försöka ännu tydligare påpeka var skon klämmer och hoppas att det hittills ouppmärksammade problemet inte döljs bakom en dimridå av metonymier.

Svenska bör vara det enda obligatoriska språket i Sverige. Alla andra språk ska få väljas fritt utan någon uppifrån dikterad språkmonopol till just ett språk. Att de mest spridda språken, däribland engelskan, då också kommer att få flera intresserade är självklart. Men mångfald är bättre än enfald. Idag går svenskar miste om allt som skrivs och ges ut på andra språk om det inte finns översatt till svenska. Det finns t o m viktiga svenska författare vars verk är okända i Sverige därför att de är skrivna på tyska eller franska, men saknar översättning till engelska. Tyska är Europas största språk, franska är sedan länge också ett stort språk. Spanska har redan gått förbi engelskan som modersmål och i Sverige talas idag till vardags lika mycket eller mer spanska än engelska. Italienska är ett viktigt och ganska stort språk och grekiskan är viktig ur många olika synvinklar. Finskan har en särställning i Sverige som borde beaktas. Kunskaper även i övriga språk, särskilt europeiska, är viktiga för att få kontakt, bevakning, insyn och översättning om det som händer och skrivs inom kulturlivet i olika länder. Att tro att vi kommer att förstå varandra bara därför att alla lär sig engelska är självbedrägeri och det innebär att man inte har förstått vad språk är för något. Om en person vill ägna sin tid och sin kraft åt att tränga in i ett främmande språk på bekostnad av sina engelska kunskaper ska detta inte hindras. Det är märkligt att resultatet av andra världskriget ska styra vår utbildning och vårt vardagsliv.

Sammanfattningsvis: Jag talar nu inte bara till svenskans försvar utan också mot engelskans (eller något annat främmandespråks) hegemoni: här tvingas folk till något som borde vara fritt. Plikten måste vara att kunna svenska och ha det som vårt gemensamma språk. Samhället måste sedan uppmuntra folk att så fritt som möjligt, utan att diktera vilket, bidra till vår kunskap genom att behärska så många andra språk som möjligt.

José Luis Ramírez


Skriv till migrant@immi.se
Till Immigrant-institutets hemsida
URL: http://www.immi.se/kultur/
Senast ändrat oktober 2002