Av mina fingrars darrning
Tillverkar jag ett halsband
Runt ölflaskans gröna och smärta hals
Här
Finns allt
Människor, sorl, askkopp
Åtta tomma stolar kring ett runt bord
En grupp sysslolösa soldater
En långtråkig fred
Varför står jag här
På perrongen som förnekar mitt namn
För doften av en varm basar?
Eller välkomsten i en blick av silke?
Alltid blir någon kvar efter tågens karavan
Det kanske finns ett gästhus någonstans
Kanske en blind också sjunger till sin luta:
Var främmande
För att bli gäst!
Ett fönster
Med karmesinröda gardiner
En man
River sitt hjärta, sin violin
-Säger för mig själv:
Leoparden
Som plötsligt druckit upp
Månens översvämmade skål-
Och genom det röda fönstret ser jag Moshkani
Stående vid vägen
Intill en frusen tall
Jag försliter segel på Sindbads hav
Har inga roder kvar, ser inte silhuetten av en ö
Och i varje grind i mig drömmer tusen och en fulla gendarmer
om blod och storm
O, om denna himmel bjöd mig på en scheherazadisk brist
Eller med en labyrintisk vaggvisa raderade från mitt minne
Vördnaden inför detta kustlösa havet*
*Nima och Hafiz!
Även den olägliga snön har en plats
I den långsamma vårens famn
Värme
Finns i mitt bröst
Jag älskar en kvinna
Röker en handrullad cigarett
Och tänker inte på diktens slut
I fjärran
Långt borta långt härifrån
Någonstans i Georgia regnar det
Med handflatan stryker jag bort imman från fönsterrutan
Därute söker en ensam natt sitt ansikte
Och jag är kvar vid det ansikte jag har
Och vet inte var i helvete ligger Georgia
Men när en svart kvinna ifrån sitt djup sjunger:
”...it´s a rainy night in Georgia
I feel that it´s raining all over the world”
Vet jag att bortom ansikte och
Bortom slutets lindring
Regnar det någonstans i Georgia
I denna värld
Lyste bara två lyktor
Den ena var ditt hems
Den andra
Nådde jag inte
Hur mycket jag än gick
Tillbaka till Immigrant-institutets hemsida