immi

Berikar Sverige andra folk eller
berikar Sverige sig av andra folk?

Lars Janssons bok "Mångkultur eller välfärd" med underrubriken "Sverige berikar andra folk till priset av ökande kostnader och mindre välfärd" tillhör en av de mest hårdlanserade böckerna i år. Författaren uppger sig för att vara universitetslektor i företagsekonomi från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Våra och andras efterforskningar visar att Lars Jansson är pensionerad sedan många år tillbaka och att han inte varit lektor vid Handelshögskolan i Göteborg på över tio år. Bara detta att han inte är den som han anger sig för att vara skulle vara tillräckligt för att anse att hans överreklamerade bok saknar trovärdighet.

Den mildaste kritiken man kan göra av Lars Jansson är att hans räknesätt är ytterst originellt. Han räknar upp alla samhällskostnader, sedan delar han dem enligt vad han kallar för "solidaritetsprincipen", vilket inte alls har med solidaritet att göra. Riksdagens beslut om solidariskt finansierad välfärd betyder inte att var och en ska bidra lika mycket, utan att var och en ska bidra efter skatteförmåga. Jansson räknar ut att majoriteten av invandrarna arbetar inom låglöneyrken, om de inte är arbetslösa. De bidrar med en mindre summa än svenskarna till skatter och därmed kostar de mer än andra till samhället. Har Jansson en enda sekund tänkt på hur det skulle bli om alla som arbetar i låglöneyrken skulle få högre lön? Då skulle han inte behöva skriva om "kostnader", utan om "bidrag till samhället".

Invandringens kostnader kan inte vara samhällets totala kostnader fördelade på antalet invånare och sedan uppräknade efter skatteförmåga. Då skulle man på samma sätt kunna räkna ut barnens kostnader till nära 40% av samhällets kostnader eftersom det är mycket få barn som levererar någon skatt till stat och kommun. Och vad ska vi göra med pensionärerna?. Visserligen har de bidragit med sitt slit under många år. De har burit upp Sverige, i många fall med låga löner (enligt Jansson redan då en kostnad som lågavlönade arbetstagare) men är nu beroende av samhällets insatser.

Janssons resonemang blir därmed ganska absurd, eftersom följdverkan skulle bli att vi blev av med alla låglöneyrken på grund av olönsamhet för samhället. Inga vårdbiträden, inga kassörskor, inga renhållningsarbetare, utan bara storföretagare och direktörer.

Jansson påstår att kostnaderna för invandringen är 267 miljarder kronor per år. Som stöd till detta räknar han samhällets totala omsättning och delar den med antalet svenskar resp invandrare. Förutom att räknesättet i sig är ovanligt, så lyckas Jansson ofta räkna samma poster två gånger. Han räknar t.ex. transfereringar från arbetslöshetskassan som en kostnad, för att sedan lägga till uteblivna skatteintäkter på grund av arbetslöshet också som en kostnad. Han glömmer dessutom att minska kostnaderna med de intäkter som genereras genom att alla bidrag på ett eller annat sätt konsumeras och nära hälften av konsumtionen går tillbaka till samhället i form av moms, personskatter, avgifter etc.

Sverigedemokraterna, SPI och andra Janssons beundrare har under hela sommaren upprepat som en given sanning att invandringen skulle kosta 267 miljarder kronor. Och märkligt nog har de nästan lyckats övertiga flera om att så är det. Kritikerna försöker inte alltid analysera om kostnaderna är reella eller ett påhitt av herr Jansson. En del kritiker inriktar sig på att betona vinsterna i relation till kostnaderna. Det är bara det att "Janssons beräknade kostnader" är helt fiktiva och har inte med invandringen att göra.

Ska man diskutera invandringens kostnader, och det anser jag, så ska man titta på de specifika kostnader som uppkommer på grund av invandringen, t.ex. kostnaderna för invandringsmyndigheterna, svenskundervisning, introduktion, socialhjälp under första tiden tills man börjar arbeta, etc. Ingenting av detta räknas i Janssons bok. Han kommer dessutom inte med något konstruktivt förslag om vad som kan minskas eller ökas för att kostnaderna ska bli så låga som möjligt med bättre resultat.

Jansson påstår stödja sig på en mängd rapporter från myndigheter och universitetsinstitutioner, vilket kan ge intrycket av vetenskaplighet. Analyserar man dock varje påstående så finner man att Jansson ägnat sig åt att vantolka var och en av de citerade rapporterna.

På sidan 63 refererar Jansson till de undersökningar som Jan Ekberg och Lars Andersson gjort 1995. Jansson drar slutsatsen att invandringen kostade 100 miljarder kr, vilket dessa forskare aldrig påstått.

Janssons sätt att resonera är helt främmande inom nationalekonomin. Det intressanta när man studerar kostnader är vilka direkta kostnader som kan hänföras till varje kategori, inte någon sorts jämn fördelning av typ "utbildningskostnader" fördelade på hela befolkningen. Jansson räknar t.ex. att kostnaderna för universitet har ökat med 0,5 miljarder på grund av att det finns fler invandrare. Det är Janssons nya solidaritetsprincip. Vad man får ut av universitetsstudierna i form av nya jobb, ny utveckling etc räknas inte.

Resten av boken handlar om alla de myter och fördomar om invandrare som florerar och som saknar verklighetsförankring.

Kriminalstatistiken är oftast vantolkad.

På sidan 117 refererar Jansson till boken "Invandrare och deras barns brottslighet" från BRÅ. I princip tar han upp bara de brott för vilka det ligger överrepresentation bland invandrare eller utlänningar. Slutsatsen i boken var annars att det inte var något större skillnad i brottslighet mellan infödda svenskar och invandrare totalt sett och att överrepresentationen kunde ha naturliga förklaringar.

På sidan 115-116 tar Jansson upp beläggningen av utländska medborgare på de svenska fängelserna. Även om siffrorna i sig är korrekta så blir resonemanget helt fel. Jansson själv påpekar at man inte vet vilka utländska medborgare som har uppehållstillstånd i Sverige eller ej. Likväl räknar han sedan alla utländska medborgare som bosatta i landet. Vi vet att så inte är fallet. Om någonting är verkligen internationellt så är det vissa typer av brott. Svenskar sitter i utländska fängelser och utlänningar sitter i svenska fängelser.

Jansson redovisar också en ganska hög procentandel av utländska medborgare den 1 oktober, vilket hämtats från Kriminalstatistiken. Men i Kriminalstatistiken för 2001, sidan 202 lämnar Brå en förklaring till den högre andelen en viss dag under året:

"Av totalt 9300 personer som togs in i anstalt år 2001 var cirka 2300 utländska medborgare (25 procent). Andelen utländska medborgare av samtliga personer som tagits in i kriminalvårdsanstalt har varierat mellan 19 och 25 procent sedan år 1991. Ser man på beläggningen i anstalterna vid en vid tidpunkt är andelen utländska medborgare av samtliga personer aningen större än om man ser till antalet intagna under ett år. År 2001 var andelen utländska medborgare i anstalt den 1 oktober 27 procent. Anledningen till skillnaderna är att en större andel av de utländska medborgarna döms till långa fängelsestraff jämfört med de svenska medborgarna."

Om man dessutom tar hänsyn till att utlänningarna stannar i fängelset längre än ett år i större utsträckning (Rahman satt t.ex. 8 år och dessutom oskyldigt dömd) så blir skillnaden i statistiken ännu större. Det väsentliga är fortfarande hur många av de utländska medborgarna som har bosättningsrätt i Sverige.

Arbete

Här och var i boken påstås att invandrarna inte arbetar. På sidan 13 skriver han dock:

"Överskottet på arbetskraft har blivit så stort i Sverige att det är troligt att majoritetsbefolkningen trängs undan på arbetsmarknaden av invandringen."

På sidan 34 skriver Jansson att den som fått svenskt medborgarskap har sin ekonomi tryggad livet ut även utan att arbeta. Hur är det möjligt att åtta miljoner svenskar inte vet om det?

Flyktingar

Jansson kommer med andra egendomliga förslag, t.ex.: "Flyktingkonventionen bör revideras eller ev. slopas. Konventionen bör endast fylla en funktion mellan länderna inom en och samma kontinent. Konventionen för Europa bör endast gälla mellan Europas länder".

Jansson råkar skriva på sidan 10 i sin bok att "Sverige tar emot mer än dubbelt så många per capita som Danmark ... 50 ggr så många per capita som Italien", allt baserat på statistik från UNHCR, enligt Jansson.

Vad som fattas i analysen är att medan Sverige har en mycket restriktiv arbetskraftsinvandring så har Italien, Spanien eller Frankrike fortfarande en viss öppen invandring som gör att inte alla människorna behöver söka asyl (det gjorde man inte heller i Sverige före 1967, även om man var flykting i UNHCR:s mening). T.ex. i Österrike sökte året 2001 24513 personer asyl medan 23499 personer sökte i Sverige. Även i Belgien sökte 24527 personer asyl, trots landets lilla yta och stora befolkningstäthet. (Källa: Migrationsverkets hemsida)

Världen utanför Göteborg

Lars Janssons kunskaper om världen utanför Göteborg är inte imponerande. Jansson frågar sig hur det kan vara möjligt att hälften av FNs medlemsländer har medborgare som finner sin situation i hemlandet så eländigt att de måste fly och söka asyl i andra länder. Vet inte Jansson att länder som Irak, Iran, Nordkorea, Libyen etc är medlemmar av FN?

På sidan 46 skriver Jansson: "FNs idé är att skyddsbehövande skall söka asyl i närmaste grannland med liknande kultur och livsbetingelser." Tolkningen Jansson gör får inte stöd i några texter. UNHCR arbetar med olika lösningar parallellt. Ändå är det så att de flesta flyktingarna i världen befinner sig alldeles i närheten av det land de lämnat. Det finns även ett stort antal flyktingar i eget land, "intern flyktingar", som på ett eller annat sätt lyckats få FN:s beskydd mot landets regering. All statistik över antalet flyktingar i världen visar att det bara är en procent av alla flyktingar som söker sig till det rika Europa. Till Sverige räknas antalet i promille. Ordet massinvandring som Jansson genomgående använder i hela boken får inte stöd i den internationella statistiken.

Om Jansson förstår sig på siffror skulle han se att majoriteten av flyktingarna i världen stannar nära hemlandet eller t.o.m. inom landet, s.k. "internflyktingar".

Enligt Migrationsverkets statistik kom till EU-länderna, Schweiz och Norge 395.863 asylsökande under 2001. Enligt UNHCR finns det i världen idag över 19 miljoner flyktingar utanför sina hemländer och nästan 25 miljoner internflyktingar.

På sidan 39 skriver Jansson om resebyråsmuggling. Visst är det sant att sådant förekommer. Däremot är det inte sant att de som inte har asylskäl får stanna i Sverige. Det har t.ex. salvadoraner fått erfara. Av 617 som kom till Sverige förra året genom resebyråernas lurendrejeri har endast två personer hittills fått stanna i Sverige och detta på grund av anknytning. Dessa två hade alltså inte behövt använda sig av resebyråernas tjänster. Flertalet salvadoraner är redan tillbaka i sitt gamla hemland.

På sidorna 40 och 41 resonerar Jansson kring PUT, permanent uppehållstillstånd. Han anser att PUT inte stämmer mot vare sig FN:s intentioner om tillfälliga tillstånd eller andra länders praxis. Han anser dessutom att PUT är ett hinder för återvandring. FN har citerats flera gånger av bl.a. organisationen Folkviljan och massinvandring. I de texter man hänvisar till står det bara att tillfälligt tillstånd kan vara ett sätt att hjälpa fler i en svår situation, men att permanent tillstånd bör vara huvudlinjen. När det gäller återvandring kan det vara rätt att många, om de tvingas återvandra, gör det. Men den frivilliga återvandringen är inte desto mindre. 48% av alla invandrare och flyktingar som kommit till Sverige har antingen återvandrat eller flyttat till tredje land.

Invandrarna bidrar till att förbättra världen utanför

Jansson skriver att invandringsländerna dränerar utvandringsländerna på resurser. Samtidigt skriver Jansson på sidan 44 att en del av invandrarnas inkomster går till hemländerna. Kan det vara så att en del utvandringsländer har utvandrarna att tacka för ett begynnande välstånd, dels i form av penningtransfereringar, dels i form av återvandring med nya kunskaper i bagaget?

Andra frågor

Jansson refererar på sidan 48 en uppgift som Sveriges radio sände i februari 2000 från en konferens om invandrarmedia i Malmö. Uppgiften att det finns 200 invandrartidningar är korrekt. Det var Immigrant-institutets representant Miguel Benito som framförde detta. En tryckt katalog 2001 bekräftar också det. Vad som dock är alldeles fel och som visar att Jansson inte förstår sig på att tolka rätt vad han läser eller hör är att jämföra dessa 200 tidningar med de dryga 100 svenska dagstidningar, såsom Jansson gör. De flesta av invandrartidningarna utkommer med fyra nummer per år med en upplaga på 300-1000 ex. Endast 5 av dem är veckotidskrifter och deras upplaga varierar mellan 2000 och 9000. En enda svensk dagstidning som Dagens nyheter har på en enda vecka en större upplaga är hela den samlade invandrarpressen under ett helt år.

Jansson beskriver också på samma sida Immigrant-institutet som en del i "invandringsbranschen" i paritet med Migrationsverket och Integrationsverket. Det är hedrande för Immigrant-institutet att någon uppskattar det jobb som institutet gör. Dessvärre vet inte Jansson att anslaget till Immigrant-institutet är i minsta laget. En motsvarande svensk institution får fyra gånger större anslag. Immigrant-institutet blir alltså inte en kostnad utan en besparing för samhället.

Inkonsekvensen i Janssons argumenteringen är total. På sidan 50, i en och samma mening skriver han: "Kommunala bostadsbolag hör till dem som dragit nytta av invandringen genom att kunna hyra ut tomma lägenheter... Invandringen är en viktig orsak till dagens brist på bostäder ..."

På sidan 51 skriver han:

"Islam är inte bara en religion utan ett ekonomiskt och politiskt system, som inte självklart passar i Sverige. ... Snart kanske de finns i riksdagen."

Hade Jansson frågat riksdagen eller Immigrant-institutet då hade han fått veta att det har funnits muslimska riksdagsmän åtminstone sedan 1991. Det är inte något märkvärdigt med det. Muslimska liksom judiska riksdagsmän finns i de flesta av Europas parlament.

Jansson anser det vara fel att "Ett par jumbojet kommer till Sverige varje vecka från Iran. Det är märkligt att personer som kommer hit som förföljda flyktingar kan resa till hemlandet med ett flygbolag som ägs av iranska staten. Asylfusk eller vad?"

Som forskare borde Jansson undersökt dels vilka de är som kommer till och från Sverige. Han hade förmodligen bland passagerarna hittat många släktingar till i Sverige bosatta iranier, som själva inte får åka till Iran. Sedan finns det en del flyktingar som reser på vinst och förlust. En och annan har inte fått återvända till Sverige efter en resa till hemlandet. Man får dessutom inte glömma att den iranska revolutionen inträffade för över 23 år sedan. De som flydde då eller under Shahens tid har inte så mycket otalt med dagens regim. De var flyktingar när de sökte sig till Sverige men behöver inte förbli det livet ut.

På sidan 56 redovisar Jansson det samlade bidraget som en familj på två vuxna med tre barn kan få och vad det motsvarar i lön. Vad han inte skriver är att en vanlig svensk barnfamilj där föräldrarna arbetar också får barnbidrag, bostadsbidrag, o.s.v.

På sidan 57 presenterar Jansson de stora skillnaderna som råder i BNP per capita i Sverige och i de 13 ansökarländer till EU. Han drar slutsatsen att eftersom skillnaderna är så stora så kommer alla från Östeuropa som vill förbättra sin ekonomi att vilja söka sig till Sverige. Om lönerna i Polen, t.ex. är en tredjedel av vad de är i Sverige, så är också kostnaderna för t.ex. bostad, mat o.s.v. lägre än i Sverige. De enda som kunde dra nytta av att arbeta i Sverige är de som skulle bo kvar i Polen, hur det ska gå till att förflytta sig dagligen, hinna jobba och komma hem. Självklart kommer många människor från Östeuropa att söka sig till väst, men sannolikt lika många östeuropéer som idag finns i väst kommer att söka sig tillbaka till sina gamla hemländer. Så har det varit med greker, spanjorer och portugiser. En del återvandring från Sverige till enligt Jansson fattiga öststater har redan skett efter berlinmurens fall och utan att invänta anslutningen till EU.

Äldreförsörjningsstödet

På sidan 250 skriver Jansson:

"Den nya äldreförsörjningspensionen för invandrare bör endast kunna beviljas dem som har arbetat i Sverige ett visst antal år, förslagsvis 10 år. Det är orimligt att folk från hela världen kan komma hit när de är 65 år och omedelbart få en skattefri pension på ca 10 000 kr/mån. Ingen svensk har sådana förmåner - utan att ha arbetat i Sverige. Invandrare favoriseras på svenskarnas bekostnad och svenskarna diskrimineras. Dessutom är risken stor att människosmugglarna kommer att styra hit massor av migranter enbart för pensionsmöjligheten. Dumheten bör väl ändå ha några gränser."

Lagen om äldreförsörjningsstödet anger att den skäliga levnadsnivån per månad motsvarar en tolftedel av 1,294 gånger prisbasbeloppet för den som är ogift och en tolftedel av 1,084 gånger prisbasbeloppet för den som är gift. En ogift person kommer i 2003 års prisbasbelopp (38 600 kronor) garanteras 4.162 kr per månad, inte mer. En gift person garanteras 3.486 kr per månad, inte mer. Vad som tillkommer är bostadsbidrag, som är beroende av hur stor hyran är. Maximalt får man 5.700 kr per månad i hyresbidrag. Man får dock inte räkna ihop båda siffrorna, som Jansson gör, eftersom hyresbidraget räknas inte när man diskuterar svenska pensioner. Äldreförsörjningsstödet är dessutom behovsprövat.

För att avsluta, äldreförsörjningsstödet som kommer att gälla från och med 2003 är en reform som SPI helt missförstått. SPI har invaderat tidningsredaktionerna under sommaren 2002 med felaktiga påståenden, och man fortsätter att skriva om det. Saken kan endast tolkas som öppen invandrarfientlighet, eftersom SPI blivit upplyst om lagens syfte och konsekvenser. Lagtexten, Lag (2001:853) om äldreförsörjningsstöd, finns att tillgå om inte annat på Immigrant-institutets hemsida (www.immi.se/lagar/). Det är synd att SPI föredrar att tro på och vidarebefordra Janssons påståenden.

Miguel Benito
Chef för Immigrant-institutet


Tillbaka till sidan om rasism
Tillbaka till Immigrant-institutets hemsida
Tillbaka till sidan om rasism
Till html oktober 2002
Url: http://www.immi.se/rasism/