1. Invandrarpolitiken

Invandrarriksdagen 1972

Stockholms terrassen, 2-3 december 1972

Del 1: Invandrarpolitiken

invandrarnas politiska rättigheter, invandringens orsaker och frågan mellan anpassning och integration

Inledning

Miguel Benito (Arbetsgruppen för bildandet av Immigrant-institutet):

Jag vill hälsa er alla välkomna och tackar er i arbetsgruppens namn för ert intresse för Invandrarriksdagen.

Som samordnare av mötet står Arbetsgruppen för bildandet av Immigrant-institutet. En av dess huvuduppgifter är att försöka samla invandrarorganisationerna i Sverige som har intresse av att komma till tals i våra egna frågor. Jag hoppas att mötet kan bli upptakten till en ny typ av diskussion i detta samhälle, där invandrare också får en plats i själva debatten.

Vi har inbjudit olika myndigheter och organisationer och de skall få möjlighet att presentera sin verksamhet eller sin syn på invandrarfrågorna. Den egentliga invandrarriksdagen (eller debatten) kommer efter det att dessa inbjudna gäster har uttalat sig.

Det finns olika paneler:

I första panelen har vi inbjudit representanter för de olika politiska partierna. Av olika anledningar har de inte kunnat ställa upp utan det är endast ett parti som är representerat här. De andra partierna har varit positiva till den här invandrarriksdagen men de har varit förhindrade att komma.

Vi har som inledningstalare i den första panelen Bengt Lidal från Inrikesdepartementet, vilken kommer att presentera de svenska myndigheternas syn på de rättigheter som invandrare kan ha i politiskt hänseende.

I andra panelen som tar upp utbildningsfrågor deltar Margareta Ek från SÖ, Hugo Serdén från Stockholms skoldirektion och Nils Erik Hansegård, forskare och docent vid Uppsala universitet.

Till tredje panelen som tar upp sociala och rättsliga frågor samt tolkfrågor har vi inbjudit Jonas Widgren från Invandrarutredningen, vilken kommer att presentera tolkutbildningsförslaget, Gunnar Såltin från TCO:s tolkförening samt för rättsliga frågor advokaten Hans Göran Franck. Dessutom kommer Arne Friberg från Socialstyrelsen.

I panel 4 som tar upp arbetsmarknadsfrågor deltar bl.a. Hans Göran Myrdal från Arbetsgivareföreningen, Ove Jönsson från AMS och Björn Berg från SALF som har stark anknytning till invandrare.

Till sista penelen som tar upp kultur- och informationsfrågor kommer bl.a. Arne Redemo från SIV:s anpassningsbyrå och Gunnar Hjertstrand från Invandrartidningens styrelse samt representant för Inrikesdepartementet. Inrikesdepartementet inleder och avslutar således dessa två dagars konferens.

Vi skall försöka göra en uppräkning av alla föreningar som är anmälda. Det finns ungefär 30 föreningar. När det gäller antalet representerade föreligger det svårigheter. Vi kan inte veta hur många medlemmar det finns inom varje förening. Dessutom finns det invandrare som är aktiva i invandrarfrågor och som också måste ha en chans att delta i debatten.

Vassiliadis (Svensk-grekiska föreningen):

Jag begärde ordet för att göra en deklaration.

Om den här riksdagen skall bli ett informationsmöte för enskilda invandrare, skall den kalla sig för informationsmöte och inte riksdag. Här finns det representanter för olika organisationer, greker, italienare, spanjorer osv, vilka representerar ungefär 5.000 personer, med fullmakt. Vi har bildat en organisation som heter FIOS. Det verkar som om arbetsgruppen för invandrarfrågor, som ordnat riksdagen, vilket jag anser vara ett mycket bra initiativ, arbetat parallellt med FIOS.

Vad jag har förstått av er organisation är dess syfte detsamma som FIOS’. I och med att det här riksdagen anordnades av 14 personer och inte 14 organisationer, anser jag mig nödsakad att deklarera att det skall bli ett informationsmöte för enskilda invandrare – då skall det inte kallas för riksdag utan för informationsmöte.

Miguel Benito:

Jag skall räkna upp de föreningar som har anmält sig, antingen med representanter eller med observatörer: Riksförbundet finska föreningar med observatörer, Internationella föreningen för invandrarkvinnor i Stockholm, Malmö, Linköping och Avesta, svensk-grekiska föreningen, Italienska föreningen i Nacka, Italienska riksförbundet, Baltiska kommittén, Estniska nationalrådet, Baltiska arkivet, PPS (Polska socialistiska partiet), kroatiska föreningen Matija Gubec, Tolkföreningen i Stockholms län, olika jugoslaviska föreningar, Grekiska föreningen i Norrköping, Borås, Göteborg, Alvesta och Malmö, Ukrainska föreningen, Kulturrådet, KFMLs, Östeuropeiska socialkommittén, Finska föreningen i Växjö, Makedonska föreningen i Malmö, Finska föreningen i Kumla och Vuxenskolan, Slovenska föreningen i Stockholm, SAC, Grekisk-svenska föreningen i Södertälje, Finlandssvenskarnas riksförbund, Idrottsföreningen Otava i Stockholm.

Vi har här idag över 30 organisationer och inte alla kommer från Stockholm utan en del från övriga landet.

Mira Kakossaios (Internationella föreningen för invandrarkvinnor):

Jag föreslår att vi gör en lista och att den distribueras på eftermiddagen. Vi kan börja, eftersom vi kan konstatera att det finns flera föreningar och inte bara FIOS.

Miguel Benito:

Jag vill påpeka en sak: listan har inte kunnat göras på grund av att många föreningar anmält sig ganska sent, och även idag kommer några föreningar som inte anmält sig alls.

Leo Bosco (Italienska föreningen i Nacka):

Är det informationsmöte eller beslutandemöte?

Miguel Benito:

Det här mötet är tänkt som debattmöte. Här kan vi inte besluta någonting eftersom man för att kunna besluta måste ha känt till frågorna i förväg inom varje förening och beslutat där. Det här kommer att vara ett debattmöte för alla som vill debattera i invandrarfrågor. De som inte är intresserade av sådana frågor behöver inte infinna sig här.

Vassiliadis:

Frågan skall ställas om det finns lämpliga organisationer som kan ta hand om och debattera invandrarnas organisationer, och jag anser att FIOS (Förenade invandrarorganisationer i Sverige) är det rätta organet. I och med att vi anser att detta inte är rätta organet att diskutera våra frågor och inte kan diskutera därför att vi inte har fått i uppgift av våra medlemmar att diskutera sådana frågor som riksdagen kommer att ta upp, så anser vi oss nödsakade att från grekernas sida, som idag representerar 3.185 medlemmar från hela landet, avgå. Jag vill upprepa: Stockholm, Uppsala, Enköping, Norrköping, Alvesta, Borås, Malmö, Göteborg avgår som organisationer och inte som enskilda personer.

Miguel Benito:

Kan vi återgå till dagordningen?

Deltagarna:

Ja.

Miguel Benito:

Kan vi ge ordet till Bengt Lidal?

Deltagarna:

Ja.

Paulo Cataruzza (Italienska riksförbundet):

Jag har ett uttalande från de italienska föreningarnas riksförbund.

Miguel Benito:

Får vi ge ordet till Bengt Lidal eller skall vi höra italienarnas uttalande?

Mira Kakossaios (IFFI, Internationella föreningen för invandrarkvinnor):

Vi ger ordet till Bengt Lidal.

Leo Bosco (Italikenska föreningen i Nacka):

Eftersom denna grupp på 14 personer som har inlett den här riksdagen enligt pressuppgifterna erhållit allmänna bidrag, också våra medel, anser vi att det inte är bara denna arbetsgrupp som skall bestämma var mötet skall ske utan också vi allesammans och i synnerhet de som representerar 1000-tal invandrare. Under dessa förutsättningar skall vi vara med och arbeta – annars måste vi också dra oss tillbaka. Vi kommer att ställa er till ansvar för att ni har förbrukat allmänna medel på ett mycket egenmäktigt sätt.

Miguel Benito:

Vi har fått 5.000 kr i bidrag. Av dessa 5.000 kr har 3.000 kr gått åt för resorna till deltagare. De är representanter för olika organisationer.

Leo Bosco (Italikenska föreningen i Nacka):

Jag vill tala om att vi har föreningar här som har 1000-tals medlemmar och de har fått 10.000 kr. De har inte orkat med att göra några resor med 10.000 kr. 14 personer lär ha fått 5.000 kr.

Miguel Benito:

Jag ger ordet till Bengt Lidal.

Antonios Papathanasiou:

Jag representerar Vänsterpartiet kommunisterna. VPK anser att eftersom debatten har urartat i att splittra invandrarna anser vi att vi inte kan närvara i en sådan debatt, därför att vi anser att den inte är demokratisk.

(Efter detta avlägsnar sig ett 10-tal personer representerande grekiska och italienska föreningar och stannar i kafeterian utanför möteslokalen de två dagar som riksdagen pågick).

Bengt Lidal (Inrikesdepartementet):

Herr ordförande! Ärade deltagare! Först av allt ber jag att få framföra en hälsning från inrikesministen Erik Holmqvist och hans tack för inbjudan att närvara vid det här mötet och att inleda det. Tyvärr är han förhindrad att deltaga och han har bett mig att försöka ersätta honom.

Det viktiga är vad ni invandrare, representanter för olika organisationer, enskilda individer kan ha att bidra med i debatten.

I likhet med de flesta andra europeiska länder har Sverige aldrig beslutat sätta som mål att bli ett invandringsland. Däremot har regeringen och riksdagen i samförstånd uttalat sig för principen om största möjliga frihet för individen att röra sig mellan länderna. Det är en princip som mer tar sikte på individens möjligheter än på samhällets möjligheter. Att en sådan politik trots aallt inte innebär en total frihet för icke nordiska medborgare att flytta till Sverige, det sammanhänger med att sådana här flyttningsrörelser skapar problem både för det land som invandrare kommer till och för det samhälle som han lämnar och naturligtvis också för individen själv. Det är problemen var vi inte särskilt uppmärksamma på i Sverige för ett tiotal år sedan. Först med de stora invandringsvågorna i mitten av 50-talet började man få upp ögonen för denna grupp av problem.

En sån här reglerad invandring skall inte uppfattas som ett utslag av något slags nationalistisk egoism, utan det är ett av medlen att realisera en invandrarpolitik som innebär lika behandling av de egna infödda medborgarna och de utländska medborgare som kommer. Det är naturligtvis så att knapphet på arbete och bostäder innebär risker för en ogynnsam behandling av just de nykomna i samhället. Därför är tillgången på sysselsättning och bostad villkor för beviljandet av tillstånd att arbeta och uppehålla sig här. Det är ett sätt att förverkliga vad som i ett officieltt dokument från EEC kallades ”sagan om likabehandling”. Den sagan vill vi försöka göra till verklighet.

Jag tror att den här invandrarriksdagen i ringa grad kommer att beröra problemen i utvandrarländerna. Huvudintresset kommer att koncentreras

till de enskilda individernas problem. Därför vill jag redovisa några svenska principer och handlingslinjer för invandrarpolitiken. En absolut fundamental princip för denna politik är att försöka skapa en reell valfrihet för den som kommer hit, valfrihet att stanna, att återvända till sitt ursprungsland eller eventuellt flytta till ett tredje land. Och denna princip skulle jag vilja illustrera med några exempel som huvudsakligen berör säkerställande utav den första valmöjligheten, nämligen att stanna i mottagarlandet just så länge som individen själv vill. För det första så har i riktlinjerna för vår invandringspolitik fastslagits att det är av ytterst stort värde både för samhället och för individen att invandraren får hålla samman med sin familj och ha sin familj med sig. Detta har uppfattats som en självklar rättighet redan från början i svensk politik. Det är en saks om ni förmodligen alla uppfattar som självklar, som har kommit till Sverige som invandrare. Att jag tar upp just den frågan beror på att det är ingen självklarhet ute på den europeiska kontinenten. Det visar sig i de allra flesta internationella diskussioner att just familjesammanhållningen, familjeåterföreningen är ett dominerande problem, ett problem som uppstått i de länder där man tillämpar en uttalad ”gästarbetarpolitik”: den arbetande familjemedlemmen är välkommen, de icke-arbetande familjemedlemmarna får stanna i sitt hemland.

För det andra, så anser vi att det samhälle som accepterar invandring av utländsk arbetskraft inte bara skall garantera lika goda anställningsförmåner som landets egna invånare har så länge de är sysselsatta i invandringslandet. Också i tider med uttalad arbetslöshet, under en ekonomisk konjunktur liknande den vi har idag är det nödvändigt att samhället garanterar samma förmåner åt den utländska arbetaren som åt den inhemska. Invandraren skall inte behöva riskera att han går miste om sitt tillstånd att vistas i landet på den grunden att han har blivit arbetslös. Invandrarna får inte användas som en konjunkturregulator.

En tredje väg att garantera invandrares valfrihet: att stanna i det nya landet eller återvända till det land varifrån han kom, om nu det landet går med på det, är olika satsningar på språkundervisning. Jag återkommer om ett ögonblick till undervisningen i mottagarlandets språk. Men först så skulle jag i korthet vilja nämna undervisningen i modersmålet för invandrarnas barn. Det finns flera skäl att stimulera en sådan undervisning. Ett av dem är att undvika att invandrarna och deras barn blir främlingar för varandra. Vi vet av erfarenhet att barnen mycket lättare än de vuxna anpassar sig till en ny miljö, språkligt och socialt, och därigenom får en förankring i det nya landet som föräldrarna kan finna svår att bryta om de vill återvända hem. För att underlätta för de vuxna invandrarna att när de så önskar återvända till ursprungslandet är det viktigt att deras barn under vistelsen, i det här fallet i Sverige, ges tillfälle att bevara och utveckla kunskaperna i modersmålet. I den obligatoriska skolan finns nu enligt läroplanen åtminstone i teorin möjligheter att meddela modersmålsundervisning med två timmar i veckan i varje klass. När det gäller undervisning i mottagarlandets språk för vuxna så har vi dels intuitivt, dels genom undersökningar som Invandrarutredningen gjort blivit övertygade om att det är inte tillräckligt att satsa på undervisningen på fritid. Kunskaper i det nya landets språk är en grundförutsättning för att invandraren skall kunna leva och verka som medlem i det mottagande samhället. Men vi får inte ha överdrivna föreställningar om en människas förmåga att efter en lång och tung arbetsdag tillägna sig kunskaper i ett nytt språk, i synnerhet om man saknar studievana eller endast har en mycket kort skolutbildning. För att underlätta den utländska arbetarens studier i svenska har som alla vet nyligen lagts fram en proposition till riksdagen med lagförslag som innebär att en arbetsgivare blir lagligt skyldig att ställa tid till förfogande för deltagande i svensk undervisning, att betala lön för deltaganden i den där undervisningen. Den här propositionen som jag nämnde behandlas i den riktiga riksdagen i nästa vecka och lagen förutsätts träda i kraft den första juli nästa år och då omfatta sådana utländska arbetstagare som har börjat sin första anställning i Sverige efter den 1 januari 1973. Jag kan kompletter med att säga såsom också har påpekats i propositionen att inom inrikesdepartementet pågår ett utredningsarbete för att finna möjligheter att tillförsäkra också de invandrare som har anställts före den 1 januari 1973 ett stöd av något slag vid deltagandet i svenskundervisning. Jag tror att jag har lyckats undvika att hittills använda ordet anpassning en enda gång. Jag skall inte försöka ge mig in på en diskussion utav vad regeringen eller myndigheter eller någon annan menar med anpassning. Men det har växt fram en insikt om att anpassning inte bara får vara fråga om invandrarens, nykomlingens, anpassning till samhället. Anpassningen måste vara en ömsesidig process där det mottagande landet, dess institutioner, dess medborgare, är beredda att anpassa sig till fenomenet invandring och de individer som kommer till vårt land.

Det är väldigt viktigt att vårt lands medborgare, de som blir eller är invandrarnas arbetskamrater, grannar, skolkamrater osv. får information, för att inte säga uppfostran för att förstå er, er situation, orsakerna till att ni har kommit hit och en uppfattning om skillnaderna mellan inte bara svenskar och invandrare som en stor homogen grupp, utan får en uppfattning om egenarten hos de olika grupper som no representerar. Jag är rädd att jag hållit på lite för länge redan. Jag vill bara betona avslutningsvis att Sveriges statsminister inte blev sannspord när han uttalade sig i en intervju för några månader sedan. Han fick där frågan om han trodde att en invandrarriksdag skulle vara något att satsa på. Och han uttalade då viss skepsis och menade att det var alltför mycket som skilde olika invandringsgrupper åt för att de skulle kunna få en representativ församling. Jag tror att det här mötet efter vissa inledande meningsmotsättningar kan utveckla sig till, om inte en representativ invandrarriksdag, så åtminstone ett embryo till en representativ församling, som det finns all anledning för oss representanter för departement och myndigheter att lyssna på. Jag ber att avslutningsvis få framföra Inrikesministerns önskan om framgång för mötet, riktigt hjärtligt lycka till med ansträngningarna att skapa en representativ församling för invandrarna i Sverige.

Miguel Benito:

Jag får tacka Bengt Lidal för orden och kanske någonting som jag borde ha sagt tidigare och som orsakade också den diskussion vi hade: jag vill påpeka igen någonting som Bengt Lidal nyss sade, att det här skulle kunna vara embryot till en representativ församling. Meningen med den här första invandrarriksdagen var också det att eftersom representativitet inte kunde uppnås på långt när, några förutspådde 4-5 år, ansåg vi att man inte kunde vänta så länge, utan att vi fick starta på något sätt och försöka samla in så många som ville vara med och att den här samlingen första gången skulle kunna då fungera för att stimulera debatten och komma upp med frågor och förslag efteråt till invandrarföreningarna, så att de själva sedan skulle då kunna utse representanter till en mer representativ församling nästa år. Nästa år blir i Sverige allmänna val och vi invandrare har mycket lite att göra där, men det borde då vara mycket angeläget för oss att innan Sverige går till val, att vi skulle kunna också samlas igen, mer representativt än vi är nu, och diskutera igen, debattera de frågor som vi nu idag och imorgon kommer att debattera och eventuellt många andra som kommer att presenteras under tiden, och att då hinner invandrarföreningarna också diskutera dem inom sina egna föreningar, så att man då kan besluta om dessa frågor.

Som ni ser i det här ”Material och inlägg” som vi har presenterat och som finns där på bordet, så har vi upprepat samma sak: att vi kan vara oeniga på många punkter, men detta behöver inte vara något hinder för att vi samlas, utan det måste vara tvärtom: i och med att vi kan vara oeniga, så är det viktigt att vi samlas och diskuterar de frågor som vi kan ha olika uppfattningar om.

För att nu återgå till den egentliga debatten, vill jag påpeka att i dessa två och en halv timmar vi har till förfogande i första temat kommer vi att ta upp invandrarnas politiska rättigheter, invandringens orsaker och sedan frågan mellan anpassning och integration. Bengt Lidal har också sagt att han inte velat säga ordet anpassning, och vi tycker att det också är en bra början till debatten. Det har kommit en fråga till ordföranden och det är: under vilken programpunkt tänker man informera om planerna att bilda ett immigrantinstitut och syfte med det. Den här frågan ingår i sista tema: kultur- och informationsfrågor. Då kommer vi att ta upp det om det finns någon som vill göra det. Nu lämnar jag ordet till Alec Kloppstock.

Alec Kloppstock:

Jag heter Alec Kloppstock, representerar ingen organisation, och har lämnat mina politiska åsikter hemma, jag kanske representerar familjen. Jag har två frågor till Bengt Lidal. Den ena är angående propositionen om svensk undervisning som skall behandlas i riksdagen. Du sade och jag läste också att den skall vara gällande för arbetstagare som anställs fr.o.m. 1.1.1973. Vad skall hända med dem som anställdes innan, några månader innan eller t.o.m. några år innan? Som vi vet av erfarenhet att de inte kan tillräcklig svenska för att fungera i samhället. Jag använder ordet ”anpassning” inte heller. Andra frågan är undervisning i modersmålet för invandrarbarn i skolorna. Jag vet att denna fråga skall tas upp senare när vi tar utbildnings. Rent personligt: anser du att det skulle ha räckt till dig om du hade bott utomlands och fick undervisning i modersmål i två timmar?

Miguel Benito:

Jag skulle ändå föreslå. Vill ni att Bengt Lidal svarar på dessa frågor eller överlåter vi dem till det tema som vi har senare på eftermiddagen?

Alec Kloppstock:

Vill du kanske svara kortfattat vad du anser personligen?

Bengt Lidal:

På första frågan finns inget svar att ge därför att som jag sade i inledningsanförandet, så har vi inte kommit fram till någon lösning vad vi skall göra för att bereda invandrare som anställdes före 1.1.1973 liknande möjligheter, men den utredningen pågår alltså och inrikesministern sa i sin proposition om lagen om ledighet och lön vid språkundervisningen att han hoppas kunna lägga fram ett kompletterande förslag till nästa års riksdag. Den andra frågan skall besvaras verkligt personligt. Jag vet inte hur det skulle vara att som ett litet barn leva i ett främmande land och få två timmars undervisning i modersmålet. Det har jag ingen erfarenhet utav. Men däremot så har jag faktiskt erfarenhet av att börja arbeta i ett land med ett annorlunda och som vi tyckte mycket svårt språk. Och där fick jag genom gynnsamma omständigheter tillfälle att ägna exakt 240 timmar åt att lära språket: språket i fråga var finskan. Och jag kan livligt intyga att på 240 timmar så lyckades jag inte lära mig så mycket finska att jag kan fungera på det språket i Finland och det är alla medvetna om att 240 timmar är en absolut minimiåtgärd.

Miguel Benito:

Jag vill upprepa det igen. De som vill debattera eller ta upp någon fråga, bör ge sitt namn till ordföranden eller sekreteraren. Ställ gärna frågor, men lägg hellre förslag. Det är meningen att man skall debattera. Lägg sedan fram förslag som går in i det här temat: invandrarnas politiska rättigheter.

Mira Kakossaios (ordförande i IFFI-Stockholm och i RIFFI):

När det gäller undervisning för vuxna invandrare och skyldigheter från arbetsgivare att undervisning blir på något sätt kompenserad med en sorts lön eller rent av dessa inkomster som man skulle ha om man inte hade undervisning, det vill jag ta upp. Vad gör vi för invandrarkvinnan som stannar hemma och inte är förvärvsarbeterska? Den kvinna som stannar hemma har lika stort behov att lära svenska som den kvinna som arbetar utanför. Kanske den har t.o.m. större behov att lära svenska hon som har små barn hemma och inte har möjlighet att gå ut varken till utbildningsmöjligheter på skolorna eller på något annat sätt. Det skulle jag föreslå att den här riksdagen tar upp den här frågan och undersöker att männen eller kvinnor som arbetar får betalt under skolningstid, även om den här är bara 240 timmar, att på samma sätt man skall ta med den invandrarkvinna som stannar hemma. Därför behöver de lika mycket utbildning för sig själv, för att bryta isoleringen, för att bättre förstå det svenska samhället och för att hjälpa hennes barn när de börjar skolan eller när de senare fortsätter med utbildningen. Det är mycket nödvändigt detta och det här är en begäran från Internationella föreningen för invandrarkvinnor både i Stockholm och för våra filialer som är antecknade här. Tack.

Branko Salaj (ordförande i Matija Gubec):

Jag representerar den kroatiska föreningen Matija Gubec. Kroaterna brukar alltid väcka mycket mystiska associationer i det här landet. Vi är kända för att vara våldsamma av oss. Nu vill jag inledningsvis påpeka att vår förening kraftigt vänt sig mot våldet och vi har vid varje tillfälle en sådan här sak inträffat mycket kraftigt fördömt allt sådant. Icke desto mindre så får nog en stor del av kroaterna, invandrade kroater i det här landet, lida för detta, inte bara för det som har hänt från deras egna landsmäns sida, utan även en hel del propaganda som är rätt ohämmad och jag tror av politiska orsaker riktad mot dem. Det som bekymrar oss är det är om myndigheterna i sitt praktiska handlande skulle så att säga vägra kroatiska invandrare, fredliga kroatiska invandrare, rätten till deras nationella identifikation. Vi har haft ett antal mycket klara exempel där myndigheterna visserligen inte har sagt något sådant, men där i praktiskt handlade har visat att man inte ville stödja ett antal mycket, vad de själva uppgivit, väl genomtänkta kulturella och folkbildande verksamheter och på så sätt har vi alltså i många fall befunnit oss i mycket svårt läge att genomföra det. Vi har lyckats med det, men det har fått ske då till priset av mycket stora uppoffringar. En annan fråga som jag har och som kanske har mer allmängiltig anknytning det är den här kommunala rösträtten som har diskuterats rätt mycket. Jag tycker i och för sig att det är väldigt bra, väldigt klokt förslag och jag hoppas att det därmed så småningom går igenom alla utredningskvarnar och remisskvarnar i det här landet så att om tjugo år när invandrarna lyckats anpassa sig här i landet vi kommer att få den här representationen för dem.

Under tiden så tycker jag att det finns en hel del saker som hade kunnat göras mycket fortare. Jag har med viss bedrövelse sett att den LO-kongress som har hållits för inte så länge sedan hade ett mycket litet antal, vad jag förstår, representanter för invandrare, trots att väldigt stor del av dem är anslutna till fackföreningarna och borde i princip ha frambringat ett antal personer som kunde representera även sina svenska kollegor. Det finns även inom politiska partier visst utrymme att till riksstämmor som nu har hållits ta utlänningar om de nu är politiskt verksamma. Men jag tror att inte heller där har något politiskt parti visat något förskräckligt stort intresse att så sker. Hade det skett, så hade möjligen i partiprogrammet större hänsyn kunnat tas till invandrarnas speciella problem utan att invandrarna då ännu hade fått rösträtten i och för sig.

Jelika Ugricic (ordförande i IFFI, Malmö):

Jag tänkte fråga precis samma sak som Mira Kakossaios frågat om. Fruar som sitter hemma. Och jag vill påpeka det att det är inte minst att familjen trivs inte om folk trivs inte här. Och så vill jag säga en sak till som Mira Kakossaios sade fel. Vi är inga filialer. Vi är en självständig förening i Malmö.

K.G. Roos (journalist, Lund):

Jag representerar bara mig själv men jag kommer alltså från Finland. Jag skulle bara kort ställa ett förslag för att den här invandrarriksdagen som vi kallar det verkligen kommer att förverkligas och blir den framtida representativa riksdag som vi tydligen önskar oss. Och därför vill jag framlägga ett förslag att vi fattar beslut om skapandet av ett permanent sekretariat för framtida invandrarriksdagar. Det var det hela.

Nils Erik Hansegård (forskare):

Jag är svensk och representerar bara mig själv. Jag skulle vilja ställa en fråga till. Nämligen denna: vad har gjorts och vad planeras att göra för svenskarnas anpassning till invandrarna?

Miguel Benito:

Det är det här temat som vi hoppas att under dessa två dagar kommer de inbjudna representanterna från myndigheterna och organisationer att lägga fram.

Nikolaj-Klaus von Kreitor (forskare):

Jag representerar bara mig själv. Något slags beredning avfärdade invandrarnas rösträtt efter två år i Sverige på grund av s.k. principiella skäl. Men invandrarutredningen, författningsutredningen, nämner inte ett enda principiellt skäl. Onekligen är rösträtten synonym med resurser, vilket möjliggör invandrarnas sociala och politiska medvetande. Är det invandrarnas politiska medvetande som anses vara icke önskvärt för det svenska samhällets ….imitet och därför har det blivit innebörden i de s.k. principiella skälen?

Erkki Pakarinen (Finska föreningen i Växjö):

Jag representerar finska föreningen i Växjö. Först om den här arbetsgruppen. På vårt möte när vi behandlade frågan som kom från arbetsgruppen att arbetsgruppen skulle ha kontaktat först riksorganisationer och gå den vägen ner till klubbarna. Sedan kan det bli litet upprepning men det är det vad vi kom överens på mötet att vi skall säga här och det säger jag nu. Invandrarna skall ha kommunal rösträtt och de skall kunna ställa med egna kandidater. I de flesta fria länderna får t.o.m. fångarna, mentalsjuka, rösträtt. En invandrare får inte det. Där ser man ungefär hur vi klassas. I nuläget kan de inte rösta varken i sitt hemland eller i sitt nya land. Vi tycker att de bör rösta i den kommun där de är mantalsskrivna. Och så anser vi att 240 timmars undervisning skall även gälla den som har invandrat tid före den 1.1.1973, för dessa har säkert ett lika stort behöv av undervisningen som de senare inflyttade. Och så tycker vi att 240 timmars undervisning är otillräcklig och det skall åtföljas av någon sorts fortsättningsundervisning och med undervisning av samhällskunskap och det är av stor betydelse för anpassningen i Sverige. Om jag får tillfälle, ber jag att få återkomma sen.

Airi Bjuvander (IFFI i Linköping):

Jag representerar invandrarkvinnorna i Linköping och jag vet inte vad jag skall säga. Jag hoppas att den här riksdagen skulle hjälpa oss så att vi får lite mer stöd för våra kvinnor, för invandrarkvinnor, att vi får politisk representation och att de får bättre undervisning, även de som redan finns, för det finns ännu så många som inte har någon, de är barnpassning för just de mammorna som är hemma, som inte arbetar.

Branko Jarik:

Jo, jag kommer från SAC, som är Sveriges arbetares centralorganisation, men jag är ingen representant, eftersom vi har inga representanter där, man representerar sig helt själv. Men ändå kan jag tala lite om denna organisation och det som dom för fram, för jag tycker att det skulle vi kunna lära oss ganska mycket, vi som invandrare, fast det är en svensk organisation. Jag tror att vi har lite övertro på riksdagen, vi är invandrare och kan inte bli svenskar, och att härma den svenska riksdagen det blir bara en karikatyr utav oss. Liksom kvinnorna som ville bli stora politiker och ofta inte lyckas med det. I stället för att passa på och bli själv aktiv och inte utse några representanter som ska kanske föra en annans åsikt. Det frågas här vad har gjorts. Man ställer frågan till svenska myndigheter.

Men man har inte frågat sig själv vad invandrarna har gjort. Dom kommer inte att göra någonting om vi inte själva gör nåt. Och också tron på rösträtten. Man hade en tro att man skulle komma till detta land, om välfärd och liknande, det har man tappat denna tro, nu skulle man byta denna tro på rösträtten. Jag tror att vi bör samlas i en organisation där vi kan själva påverka oss själva och föra fram, inte bara föra fram våra åsikter utan också ha några påtryckningsmedel, och inte vänta oss att andra ska göra det. Tack.

Marko Milonovic (jugoslavisk organisation):

 Jag är observatör från en jugoslavisk organisation. Vi är inte anmälda som medlemmar, bara som observatörer. Att kunna ställa krav till svenska regeringen och Invandrarverket, tror jag att vi först måste analysera våra folkgrupper, våra organisationer och oss själva. Det sades idag här att detta möte har syfte att splittra på något sätt och vis invandrarnas organisationer i Sverige. Nuförtiden pågår en kulturvecka i Sverige, invandrarnas kulturvecka i Stockholm och jag undrar, har ni något samröre eller samband med denna kulturveckas initiativtagare. Min första fråga är att herr Benito Miguel skulle svara direkt på följande: man sade mig, någon, att ni på ett sammanträde i Uppsala kallade Invandrarverket och deras anställda fascister. Jag tror, i fall

det är sant att ni har sagt det, det är för mycket sagt. Vi befinner oss i ett land, som försöker att hjälpa oss med alla medel men i detta land det skaffas inte lagar, t.ex. som i Jugoslavien. Det är hit man kommit och arbetar och vi tänker oss fram och måste bli tålmodiga och vänta att i samarbete med Invandrarverket och svenska myndigheter förbättra vår situation i Sverige. Detta är andra frågan. För det tredje vad jag skulle ställa som krav är: man säger att i Sverige befinner sig omkring 70 000 jugoslaver enligt någon statistik som jag läste, 92% har ordentligt arbete, 4% man säger är husmödrar, och det är kvar 4%, som jag påstår är dagdrivare, parasiter, bråkmakare och kriminella individer. Jag föreslår att riksdagen ger ett förslag till Invandrarverket att förvisa från landet alla dessa typer som förstörde våra anseenden och skaffade ovilja hos svenska folket. Det är ett krav. Och ett krav till till riksdagen som vi samlades hit idag, att vi blir mycket, mycket försiktiga i våra anföranden kring våra krav. Det går inte i ett land där vi har en demokratisk riksdag och demokratiska institutioner att på något sätt och viss skulle vi gå fram utanför dessa. Tack så mycket.

Miguel Benito:

Det var två konkreta frågor som ställdes och det kanske är jag som måste svara på dem. För det första, den som gällde denna kulturvecka: vi har inte något samröre med dom utan det är två olika, självständiga organisationer, som har organiserat två olika saker, den ena på den kulturella sidan och den andra mest på den politiska och den sociala sidan. Alltså, dom har organiserat en kulturvecka, som många av deltagarna här har varit med om, och vi har organiserat ett debattmöte, som vi hoppas att det blir också lika framgångsrikt som kulturveckan.

Den andra saken som du nämnde om Uppsala att jag skällt Invandrarverket och anställda där för fascister, kan jag bara ansvara för vad jag sade, och om någon säger att jag sade det så får de säga det. Jag har inget minne att jag har någon gång sagt att dom skulle vara fascister. Men om någon påstår det, så får dom träda fram och säga det.

Marko Milonovic:

 Tack för svaret.

 Mira Kakossaios:

Jag skulle be först och främst en gång till att tänka att invandrarna är en mycket känslig grupp. Det räcker bara lite grann för att retas. Men det skall inte vara hinder för att vi skall gå framme för detta. Det har vi redan bevistat här attityder som inte var så roliga. När man samlas, då samlas man. Och har man någonting att tala om bland invandrarna eller emellan oss, det måste vi gå och diskutera själva, inte demonstrera våra avvikande meningar. Då försvagar vi oss. Jag upplever inte invandrarriksdagen som ett splittringsförsök, utan däremot upplever jag den som ett samlingsförsök. De som vill splittra, de har redan visat det. Om jag har någonting mot det här, det kommer jag att tala om efteråt, eller skriva någonting som kallas betänkande eller någonting annat, vad som helst.

Så där, det måste vi lära oss att lösa våra mellanhavanden, utan att ge till det här värdlandet orsaker att tycka och tänka att vi är omogna eller inte mogna för att ta en politisk representation. Jag går vidare och ber att jag får svara för den här kulturfestivalen. Kulturfestivalen är ett underbart evenemang, som varenda land har möjlighet att visa en liten glimt av den kultur som man har med sig, som man har vuxit in, och det är en ära att vi fick göra detta. Vi invandrarkvinnorna, vi är in i detta och om ni går på kvällen kommer ni att se litet grand av oss. Det kan jag också meddela att Kulturcentrum är med i detta och David Schwarz, han är förhindrad tyvärr att vara idag och i synnerhet när vi har utbildningsfrågor som han själv har kämpat så mycket för, men han är just idag i Eskilstuna, men i morgon kommer han att närvara här i invandrarriksdagen från morgonen till slutet. När jag går lite mer i diskussionen om den politiska representationen beklagar jag därför att jag ville så gärna säga att alla vi kvinnor vi vill bli representerade. Vi har våra problem och vi vill gärna lösa dem bredvid den svenska kvinnan. Vi har mycket att lära av dem, inte minst när det gäller parlamentarismen, men då måste jag säga att jag är lite grand tveksam idag. Vi har visat oss ganska omogna. Det hoppas jag att när vi slutar härifrån, det kommer vi att skaffa flera erfarenheter och flera invandrarriksdagar kommer att bli, så de som inte är idag de kommer bara att förstå det så att det blir bättre i framtiden.

Gunnel Carlsson (Finska föreningen i Kumla):

Jag representerar finska föreningen i Kumla och Vuxenskolan. Sen är jag lärare för invandrarbarn i Kumla skolor. Det har jag varit många år. Och jag har inte sett att varken lärare eller skolpersonal har ställt sig negativt till att invandrarbernen får lära sitt eget språk på de senaste åren, utan tvärtom. Men det är många invandrarföräldrar som inte vill att deras barn skall läsa sitt modersmål och att deras språksvårigheter här påverkar deras beslut. Jag anser att språkkurserna är från början fel upplagda med hel svenska lärare, för det är väldigt svårt för en svensk lärare att lära en invandrare svenska om inte han kan invandrarnas språk. Dom har använt tolkar vid språkkurserna, men det kanske inte alltid är så lätt för en tolk att tolka en språkundervisning. Det är nog läares sak, för det går in så mycket pedagogik i språkundervisningen. Det var det om språket.

Sen skulle jag väldigt gärna vilja gå in på en annan sak: i och med att är föreståndare för en informationsbyrå i Kumla, som vi har öppet två halv dagar i veckan, och jag har att göra med många, många invandrare, med tusentals invandrare, för att den närmaste informationsbyrån vi har ligger i Karlskoga, och den har inte varit där så länge, inte ett år än, och vad jag tycker om jugoslaverna är att dom är förföljda här i landet, för att jag känner personligt denne lille Aldric i Örebro, som när han kom osams med sin hustru tog till sig detta som han gjorde. Nu skriver Hemmets Journal, som jag köpte just när jag kom till Stockholm, om denna fru Siv, hur hon kände sig förföljd så att hon måste hålla sig gömd i sexton år för att hon är hotad att bli mördad. Vem kan hundraprocentigt säga, att detta Hemmets Journals inlägg är riktig och att denna Sivs uttal är rätt. Jag tycker att det är väldigt fel att en veckotidning tar upp en sådan hjälp till förföljelse mot invandrare, för att det finns ingen tidning som tagit upp när denna svenska bonde sköt fyra personer i tingsrätten.

Nu vill jag inte kritisera och inte hålla med någon, men jag tycker att det borde från alla håll hjälpas och inte bara hela tiden tryckas ner eller tryckas på.

K.G. Roos:

Det är kanske en smula olyckligt att vi blandar ihop så många olika ämnen som vi gör just nu. Det är väldigt viktiga frågor. Vi behandlar invandrarnas elementära politiska representation samtidigt som vi talar om sociala frågor, språkundervisning osv. Jag tycker att det kunde vara skäl att på något sätt skilja mellan dom olika aspekterna som kommer att ge sig här och ge repliker på förslag och på framställningar. Jag skulle vilja för det första helt kort replikera till en man, en jugoslav, som nyss talade om oss arbetslösa invandrare eller vi som kan känna bl.a. arbetslösa som parasiter, hulliganer alltså. Jag vill bara konstatera det att den man som först ber oss att moderera våra uttalanden som riktar sig mot myndigheterna, så angriper han samtidigt invandrargrupper på det här sättet. Jag tycker att det är nästan skamligt gjort. Men jag anser för min del att vi har gett viss anledning att undvika sådan i framtiden, och jag anser att den viktigaste uppgiften för det här mötet är att gå i närkamp med myndigheterna om de vitala frågor såsom vi har samlats här för att diskutera.

Nu vill jag för min del ta upp demokratifrågan helt kort. Det har från olika håll kommit fram synpunkter på representation, representativitet för församlingen och demokrati. Nu vill jag igen replikera till den här jugoslaven som säger att det här samhället är byggt på laglighetens grund att här ligger just den stora frågan från början. Vi har inte fått tillträde till lagstiftande församlingar. Det är mycket beklagansvärt att det sitter folk i riksdagshuset och stiftar lagar för invandrare där invandrare har ingenting att säga till. Det betraktas som allra viktigaste frågan i Sverige just nu. Och för att få klarhet i det vill jag citera Nils Andréns bok ”Statskunskap” där han närmare utreder varför vi införde proportionellt statskick i Sverige 1907 till 1909. Han säger så här: ”Minoriteterna skulle skyddas genom att ge sig en representation i riksdagen som svarade mot deras styrka ute i landet”.

Nu är frågan den om vi ens kan betraktas som en minoritet. Givetvis kan vi betraktas som en sådan och fullföljer vi resonemanget så har vi rätt till, om man följer lagstiftarnas intentioner när de införde det nuvarande statsskicket så har vi rätt till ungefär 30 riksdagsmän i detta nu. Men då räknar jag alltså folk som inte är medborgare, utan att räknar minoriteten som en grupp som måste få ett adekvat politiskt uttryck. Och det kommer ju till sin på frågan om de formella rättigheterna. Det är alldeles riktigt som syndikalisten här påpekat att det är ganska meningslöst att ta upp rösträttem såsom mycket viktig fråga i och för sig om det inte, jag förstår att han menar som så, att det också skulle fullföljas i praktiken.

Det är åtminstone min uppfattning att det är viktigt att rösträtten när nu utövas och om man kunde tänka att alla invandrare hade rösträtt i Sverige att det verkligen tog sitt uttryck i politiska beslut och det kan bara garanteras genom att invandrarna får representanter i de olika partierna i riksdagen. Och då menar jag: en av de viktigaste frågorna i samband med rösträtten är givetvis det att invandrarna ska skaffa sig inflyttande i de olika partierna och se till att de nominerar kandidater till riksdagsval. Nu vill jag framställa som mitt personliga förslag följande, att invandrarna kommer att beredas provisorisk rösträtt, oavsett alltså dom här gränserna för medborgarskap omedelbart efter de har kommit in i landet, både i kommunala församlingar och i riksdagen.

Jag tycker att det är ganska meningslöst att försöka begränsa invandrarnas politiska inflyttande till de kommunalaförsamalingarna därför att de allra viktigaste beslut för invandrarna fattas i riksdagen, inte i de kommunala församlingarna, även om de kommunala församlingar kan ha rätt stor betydelse för invandrarnas sociala ställning i landet. Men som alla vet så är det redan hårt centraliserat och kommunerna är de facto hårt centraldirigerade, framförallt budgetmässigt från centrala instanser, så att det är den fråga tycker jag vi skulle ta upp till behandling. Itt förslag är alltså fullständig rösträtt, provisorisk rösträtt alltså, för alla som kommer till landet, och det följer alltså mantalskrivningen, och det innebär givietvis då att en invandrare som återvänder till sitt hemland han också återlämnar sin rösträtt.

Ordföranden:

Marko Milanovic får möjlighet till en kort replik.

Marko Milanovic:

När jag tar frågor till behandling håller jag mig till sanningen. Och jag är inte någon utopist som min broder syndikalist. Nämligen, jag upprepar åter att 4& eller 3%, ännu mindre, skaffar för oss stors svårigheter, och först måste denna sak lösas på något sätt. Genom 1% eller 2% kroater är alla kroater i Sverige angripna och det är inte rättvist. Någon som angriper en grupp måste påvisa vilka dom är och behandla dem på ett speciellt sätt, inte blanda hela jugoslaver i den gruppen, oberoende vem dom är: serber, kroater, politiker eller antipolitiker, kommunister eller, jag vet inte, politiska emigranter. Den som inte förstår dessa frågor, den som inte har att göra med dessa saker, han kan inte känna, och han får inte diskutera om denna sak.

Josef Kaplan:

Mitt namn är Josef Kaplan och jag är från Tjeckoslovakien och representerar mig själv. Vi är inte en så stor grupp som finnarna eller jugoslaverna. Men jag skulle vilja gärna säga en prin cipiell fråga som kanske… Det är nämligen så: vi har inte kommit fram i de två principiella frågor som stod här i programmet. Det gäller invandringens orsaker, vad är det för resten, det är två principiella frågor, den att man överhuvudtaget inte kan existera i sitt land och då är man en politisk flykting. Vad det betyder är mycket enkel: att man inte kan återvända till sitt hemland. Sen finns de som jag kallar ekonomiska emigranter. Det är ingen pejorativ mening att de har kommit till Sverige för att ha det bra. Förresten, det kan kopplas ihop att emigrera från sitt land som politisk flykting och ha det på sätt och vis bra också, men principiellt måste vi också behandla såna politiska grundläggande principer, de som hänger här (en affisch om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna publicerad av tidskriften Invandraren hängde i salen) att de är gällande också i Sverige, också för oss som inte kan återvända hem. Det gäller t.ex. resedokument. Det är nästan obegripligt hur svenska myndigheter skiljer på vad det är en politisk flykting och vad det inte är. Det är några som fick resedokument, fastän jag vet att de är andra som kanske skulle fått det, men fick inte det. Alltså, det är en enda praktisk fråga som vi skulle behandla med Invandrarverket. Sen mycket annat, men jag vill behålla mig till principerna. Sen är det klart att allihopa som de som är här kallar för ”mindervärdiga” är en skam för sin minoritet. Men sådant finns i alla grupper. Alltså, man kan inte skilja en nation som mera eller mindre brottslig. Lyckligtvis i Sverige behandlas alla lika och jag kan inte säga att de i andra länder är mer humana än i Sverige. För att informera er, jag reser mycket och jag känner Holland, Tyskland, Schweiz, och också de problem som mina landsmän har eller inte har som invandrare i dessa länder. Det räcker som en början. Vi har mer tid att diskutera de andra frågorna. Men en sak, jag är lycklig att det finns nånting, att man kan tala och diskutera i dag i den vi kallar invandrarriksdagen. I alla fall, kan jag säga, är jag lycklig att det händer nånting.

Ordföranden:

Är det någon som vill ta upp samma fråga?

Jelika Ugricic:

Jag tycker att det är konstigt att alla här pratar om jugoslaver och särskilt om kroater. Jag står inte här och vill försvara kroater. Men jag vill säga en sak. Först kan jag säga att jag är serb själv. Men när de var kapningen i Malmö alla svenska har pratat att de var kroater som har gjort det. Men i detta plan som sprängdes i luften då var det bara jugoslaver som dog. Det är ingen som har brytt sig om. Det var inte svenskar i planet. Jag tycker det är väldigt konstigt. Därför vill jag säga er, varför skall man diskutera så mycket här om serber och kroater eller så, vi lever inte här, därför.

Nikolaj-Klaus von Kreitor:

Jag tycker att de frågor som K.G. Roos ställde har en principiell betydelse. Dock anser jag att rösträtt i allmänna val för dem som icke är svenska medborgare torde anses väl kanske omotiverat, och om inte omotiverat så skulle väl vara utopiskt. Däremot, det som man skulle kunna kräva och det skulle leda till åtgärder som kan motiveras är att sänka kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap, och jag kan nämna att oppositionspartierna har föreslagit att kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap skall sänkas till två år för nordiska medborgare och 3 för övriga.

Den andra fråga som jag skulle vilja ta upp är i samband med kulturfestivalen. Jag tycker att de här frågorna är också av principiell betydelse. Och det händer med uppfattningen om vad en invandrarfråga är. Är det en kulturell fråga eller en politisk fråga? Är det fråga om att lära oss värderingar eller fråga om att kräva resurser? Det är två helt distinta kategorier som man borde vara uppmärksam på. Och man skulle kanske tillägga en retorisk fråga, uppfattningen om invandrarfrågan som en kulturell fråga inte är en residiv av vad Herbert Tingsten nämnde om uppfunna glada 50-talets figurer med myten om motsättningarnas död som supporter.

Alec Klopstock:

Jag skulle vilja byta samtalsämne. Mira talade här om kvinnornas situation. Jag skulle vilja redovisa ett litet experiment som man körde med i Göteborg. Det finns två stora bostadsområden, Bergsjö och Biskopsgården, som till stor del är befolkade av invandrarfamiljer. ABF i Göteborg gick ut med ett ganska ambitiöst program tidigt i höstas och försökte intressera de hemmavarande kvinnorna, invandrarkvinnorna, att antingen komma till språkkurser eller på något sätt göra eller bidra själva till någon kulturell insats. Eftersom jag var ganska flitigt sysselsatt som tolk i några invandrarspråk för ABF:s räkning, framför allt i invandrarundervisningen, tolkade i samhällsorienterande informationsmöten etc. så blev jagpåtalad att göra en sådan här drive under omkring tre veckor. Min fru, som förresten är grekiska, blev också inkopplad, så vi verkligen knackade på dörrarna, nästan som kriminalpolisen, varje gång vi såg ett utländskt namn på dörrskylten, antingen det var turkiskt eller grekiskt eller jugoslaviskt , eller nånting annat. Så vi gick dit, några kvinnor, några män, och försökte övertala folk att ställa upp för sånt, framförallt hemmamammorna. Vi t.o.m. erbjöd dem barnpassning i området, som ABF skulle sköta under de timmar som de skulle vara ifrån hemmet. Jag minns inte nu precis hur måna dörrar som vi, sex män, knackade på under 16-18 dagar. Det var omkring 200 tror jag. Det var ganska jobbigt. Men jag skäms inte att medge att det var ett fullkomligt fiasko. Jag tro inte att vi hade mera än 7 mammor och 2 barn på första mötet. Vi gav upp tyvärr, för det gick inte vidare. Jag beklagar, men så är det. Du vet själv hur grekiska kvinnor hålls i hemmet, jag vet själv hur turkiska kvinnor hålls i hemmet. Jag vet tyvärr hur turkiska män behandlar sina kvinnor. De ska inte vara ute ensamma och framförallt inte på eftermiddagen och på kvällen. Så är det. Det är bara två etniska grupper.

Ordföranden:

En kort replik av Mira Kakossaios.

Mira Kakossaios:

Det här är den välbekanta motivation som framförs mycket ofta. Visst är det inte så lätt att du ska ha invandrarkvinnor när du går och knackar på dörren. Vem har gett till er rätt att bryta in i deras familjer och personliga integration. Du har inte rätt att göra detta. Men du har rätt att informera dem. Du har rätt att göra ett hem, som det kan kallas ditt hem, och där kan du komma med dina barn, där kan du ha barnpassning. Där kan du lära dig, inte bara svenska, där kan du diskutera. Du kan få sällskap. Du kan få dricka kaffe om du vill, vi invandrare dricker inte så mycket kaffe, men man kan locka även med detta. Där kan du få många upplysningar, där kan du gå till gymnastiken om du vill, där kan du gå sykurser om du vill, där kan du få hobbykurser.

Du ska ha ett öppet hem, ett öppet hus, som ska heta invandrarkvinnornas förening eller hem. Du ska ha tålamod, du ska gå fram med otalig information på alla fronter, då kommer dem. Förra året hade vi över 70 kvinnor under vårterminen och de hade över 40 barn. Vi har tyvärr inte större lokaler. Nu är det fråga för oss att vi ska ha större lokaler. Samtidigt har ABF ett 100-tal lokaler, det har TBV, allihopa. Alla är beredda att ge stöd, frågan är vilket stöd och i vilken form. Många män och många kvinnor, som du ser, är bara annorlunda. Det passar inte ABF:s arrangemang, det passar inte TBV:s, det passar inte något annat arrangemang än att de skall gå hemifrån och de skall gå in till ett annat hem som det kan passa dom, som är enkelt och varmt, som de kan ha deras barn med sig och detta hem skall vara öppet. Då kommer dom. Den här höstterminen har vi nästan lika stora antal, och våra i Malmö har också många. Överallt du har startat med dessa förutsättningar dom kommer. Men det går inte att knacka på dörrarna, detta uppfattas lite dåligt.

En deltagare:

Det är fråga om invandrarnas engagemang i politiska livet och i samhället.

Tomas Pietzak (Östeuropeiska socialkommittén):

Jag representerar här Östeuropeiska socialkommittén som i sin tur representerar sig själv. Vi är en liten grupp som bildades 1968 av polska initiativ, och sen lyckades få samarbete med vissa tjeckiska, ungerska och andra kretsar. Målsättningen med kommittén, som alltså inte är någon organisation, är att undersöka de östeuropeiska flyktingars aktuella läge, så omfattande som möjligt. Vi har alltså inga andra än sociala och kulturella målsättningar. Jag skulle försöka hålla mig inom tema 1 idag. Min tjeckiska kollega, jag är polack, började med att nämna vissa karakteristiska drag som kännetecknar den gruppen. Vi är alltså politiska flyktingar, och det kanske skiljer oss från den stora invandrargruppen och våra problem är alltså lite annorlunda ibland, tillspetsade, och de står ofta i omvänd proportion till antalet medlemmar eller personer i den gruppen. Utav den valfrihet som representanten för Inrikesdepartementet talade om återstår för oss bara två möjligheter, alltså, att stanna i Sverige eller att flytta till ett annat land, för flytta tillbaka kan vi inte, den saken är klar. Alla problem som invandrarna i Sverige upplever, upplever vi också kanske i större grad, därför att väntetiden t.ex. för svenskt medborgarskap är för oss som är statslösa ännu svårare än kanske för andra.

Dessutom har vi det svårare att bli accepterade inom de samhällsgrupper till vilka vi tillhörde tidigare. Vårt status i Sverige är egentligen inte klart bestämt. Man säger att vi har fått stanna i Sverige på grund av humanitära skäl, men ingen har klart förtydligat vad dessa humanitära skäl betyder. Det som den tjeckiske talaren sa om resedokument, om politiskt status, det gäller oss i första hand. Vi har det svårt att bli accepterade och därför känner vi brist på tillhörighet i samhället, det känner kanske alla. Men eftersom gruppen består av människor som är politiskt medvetna, och inte bara politiskt medvetna, de upplever mycket svåra psykiska påfrestningar, vi kallar det ibland ”emigrantsjukdomen”.

Till sist vill jag säga, när det gäller invandringens storlek, är vi lite tveksamma om landets ekonomiska läge skulle vara uppslagsgivande när det gäller politisk invandring. Har man sagt att politisk invandring är accepterad av humanitära skäl, då bör nog inte ekonomin bestämma över invandringens storlek, som är ganska begränsad, jag tror inte den överstiger 1000 personer per år.

Nikolaj-Klaus von Kreitor:

Om man tog den specifika situation som politiska flyktingar tvingas att infinna sig i Sverige kan man se den graden av samhörighet som dom kan utkräva och få. Samhörigheten är i och för sig en möjlig sak för att de politiska flyktingarna får möjlighet att höra de grupper, åtminstone likartade grupper som de har tillhört tidigare, för att dessa grupper har varit bestämmande för deras identitet, och vilket då, de politiska flyktingars möjligheter i Sverige, i synnerhet för dem som är akademiskt utbildade. Jag skulle vilja citera lite grand den svenska lagstiftningen och hur den ställs i för invandrarna. Vad säger tjänstemannalagen i Sverige? I statsförvaltningen har kravet på svenskt medborgarskap upprätthållits till skydd för arbetsintressen och till förhindrade av konkurrens från utlänningar. Enligt RF par. 28 gäller denna princip för offentliga tjänstemän i övrigt utom vid tillfälliga anställningar, och det betyder att invandrarna, i synnerhet de med akademisk utbildning, konstitueras av den svenska lagstiftningen till en grupp med lågt socialt och ekonomisk status, eftersom de har ingen som helst möjlighet att få arbete som någorlunda adekvat motsvarar deras kvalifikationer.

Förra året publicerades en intressant bok om flyktingarna i Sverige. Där behandlas 28 professorer, bl.a. från Polen och Tjeckoslovakien,och flyktingar med utbildning som motsvarar ungefär doktorsgrad. I boken beskrivs deras situation som arkivarbetare. Jag skall inte ge mig på att förklara vad menas med arkivarbetare, men det är mer eller mindre kamouflerad socialhjälp. Jag anser att den problematik som arkivarbetarna utgör i Sverige är just en konsekvens av den svenska lagstiftningen som konstituerar, som jag sa, invandrarna till en underklass i socialt och ekonomiskt anseende, och därmed kommer allt de specifika problem som kollegan från Polen tog upp. Den principiella frågan är att ta till diskussion den svenska lagstiftningen. Det är den principiella frågan ur min synpunkt.

Ordföranden:

Jag skulle vilja fråga representanten för Inrikesdepartementet om du kunde svara för den här konkreta fråga om lagstiftningen, eller kan vi kanske vänta till efteråt? Vi har ännu tre anmälda.

Jelika Ugricic:

Om vi skulle hinna bli färdiga 12,30 vore det lämpligt att Inrikesdepartementets representant fick kommentera alla dem, eller åtminstone en del av de många viktiga frågor som har tagits upp. Jag är medlem i Internationella föreningen för invandrarkvinnor. Jag tycker det.

Ordföranden:

Kan vi sätta stopp 12,30 och då ger vi ordet igen till Bengt Lidal?

Deltagarna:

Ja.

Branko Salay:

I sitt inledningsanförande sade departementsrådet att han hoppades att vi skulle tala om vår egen eller invandrarnas privata situation och inte så mycket om dom länder, utvandrarländernas situation, och det tycker jag är mycket bra. Det värsta är bara att det inte går att skilja åt de här problemen många gånger. Jag sjsälv hoppades att jag skulle slippa ta upp en fråga som för oss kroater idag är väldigt viktigt. Och jag tror att den kommer att bli i tilltagande grad viktig även för andra nationaliteter som kommer från Jugoslavien. Vi har från början av vår treåriga verksamhet varit en vänförening till en kulturinstitution i gamla hemlandet som för ett år sedan praktiskt taget förbjöds och en väldig massa av dess ledning och medlemmar ställdes inför rätta. Då sades det att det är en fråga om nationalism. Sedan förföljelserna mot serbiska författare och mot kulturella, även mot partiledningen i andra delar av Jugoslavien har visat att det rör sig om nånting helt annat. Det här har väldigt viktiga följder för oss här i Sverige, därför att medan det är fullkomligt självklart att t.ex. svenska myndigheter inte skall gå den grekiska juntans ärenden eller falangisternas regimens ärenden mot spanska invandrare, så är det inte alls lika självklart att de skall förhålla sig t.ex. neutrala i politiskt anseende när det gäller de jugoslaviska invandrarna. Vi har haft den tråkiga erfarenheten att en delegation var uppe hos LO:s invandrarreferent, ombudsman, för att diskutera lämpliga samarbetsformer på arbetsplatserna, det gäller frågor om information, om fackligt arbete. En av medlemmarna i delegationen var facklig funktionär själv och där har de fått ett klart och tydligt besked att LO icke önskar samarbeta med någon organisation som inte är godkänd av de jugoslaviska fackföreningarna och av den jugoslaviska diplomatiska representationen här i landet. Den som känner de jugoslaviska förhållandena vet att den jugoslaviska fackföreningsrörelsens ledning hör till de verkligen gamla kommunistiska, gamla konservativa krafterna i det landet, och då blir hela situationen verkligen barock.

Det där menar jag som väldigt svårt att skilja det sambandet. Det som vi kroater kräver är alltså att svenska myndigheter framförallt ser problemet sådant som de har här i landet, och icke försöker lösa det med något slags konstlag bindning till utvandrarländernas organisationer, som har sina politiska intressen att bevaka.

José Luis Ramírez:

Jag vet inte om jag är observatör här. Jag tror att jag har en status om det skall nu finnas någon skillnad mellan observatörer och andra. Jag kommer inte som representant för någon invandrargrupp. Om jag skall representera någon överhuvudtaget skulle jag representera en kommun där det bor 50.000 människor, varav 5.000 är invandrare och de andra 45.000 är mera eller mindre svenskar i Haninge.

Det är ganska intressant och se att partierna lyser med sin frånvaro här. De var kallade men de tyckte att såna här experiment kanske inte är värt något försök. Det är klart, man har rätt och vara skeptisk. Jag är också det i många sammanhang, men jag tror alltså att frånvaron beror på en stor osäkerhet hos partierna att bestämma sig för vad man vill göra med invandrarpolitiken. Man skall skilja mellan invandrarpolitiken och invandringspolitiken. De är två skilda saker. Nu är det invandrarpolitiken det gäller. Invandringspolitiken finns vissa riktlinjer som man håller på och ändra, framförallt vad det gäller de nordiska invandrarna, men invandrarpolitiken det är ganska stor osäkerhet hur man skall ha det.

Det har påpekats här, och det var riktigt, att arbetsformerna är kanske inte vad de borde vara. Det finns en risk för att man diskuterar två dagar alla möjliga frågor huller om buller, hur som helst, och då behöver man ingen ämnesfördelning, man behöver ingen dagordning, utan det är bara att sätta igång och diskutera två dagar på samma sak. Här har det blandats politiska rättigheter med sociala frågor, arbetsmarknadsfrågor, och allt möjligt. Men det här är bara ett tecken på vilka problem invandrargrupperna har idag för att kunna få fram förslag och beslut som kan vara värt, alltså. Detta visar att vi måste i framtiden försöka ordna allt fler såna här möten, där man så småningom kommer överens mellan olika invandrargrupper och där man också lär sig att arbeta på ett sätt som kan vinna genomslagskrift i det svenska samhället. För så länge som vi pratar på det här något konfysa sättet, så kommer myndigheterna inte att uppfatta några som helst förslag. Det finns nämligen visa mycket väl utformade arbetsformer, mötesteknik och sådana där saker i Sverige, som vi måste så småningom försöka tränga i, inte därför att de är kanske värda och behålla i all framtid, men för att då kunna påverka dom.

För en tid sedan kallade TV2 till ett program som heter Kvällsöppet, och där skulle man diskutera det som vi nu också borde diskutera, politiska rättigheter, framförallt kommunal rösträtt och såna där saker. Till mig hade ringt programredaktören, som kände mig, visste vad jag sysslar med. Jag var inte inne. När jag ringde så var det någon annan som inte visste vem jag var. Och då var de inte alls intresserade. De sa: ”jag vet inte om det finns någon plats”. Men de var ni som ringde mig. Då talade jag att jag var ledamot i kommunstyrelsen i Haninge, och då genast blev det väldigt intressant. De sa, du ska komma klockan så och så. När man kom dit, så var det bara en grupp etablerade invandrare, det var byrådirektörer, redaktörer, kommunalpampar som satt där och som skulle tycka vad man skall göra med invandrarnas rösträtt i kommunerna. Jag tycker det var litet snuskigt och diskutera den frågan.

Jag kan inte acceptera att någon redaktör i BLM eller liknande, även om han inte har formell rösträtt, att han säger att han inte har något inflytande i det svenska samhället, och likt förbannad kan man också säga att man kan ha rösträtt och ändå inte ha något som helst inflytande. Därför tycker jag att den frågan var helt oväsentlig, och det får Invandrarverket förlåta mig, men det är en skitfråga i sammanhanget. Politiska rättigheter måste förenas med politiska möjligheter. Finns inte politiska möjligheter, så struntar jag i vad står på ett papper. Det är klart att det kan vara väldigt fint.

Man kan säga som så att om man skulle ha kommunal rösträtt skulle kanske partierna vara här idag. Jag skall inte säga att det är negativt men vad jag menar är: är det värt att diskutera den där frågan nu? Nu uppfattade många som att jag hade sagt att invandrarna inte skulle ha kommunal rösträtt, och det är massa folk som tycker att det är elakt sagt. Men det sa inte jag faktiskt. Man ska lyssna noga på vad man säger. Det har rått under flera år i landet olika uppfattningar om invandrarpolitiken som man kan sammanfatta i kanske två. Det finns en sentimental inställning. Det är några, då menar jag svenskar, som tror att invandrarproblem man skall ge sig på någon samaritverksamhet, man skall hjälpa dem, man skall försöka skydda de olika invandrargrupperna och behålla deras särart och såna där grejer. Sen finns en annan mera rationalistisk, analytisk så att säga, riktlinje som representeras bl.a. av fackföreningsrörelsen, där man sagt att hela problemet är att de inte kan svenska, lär vi dem svenska så är problemet löst. Båda två är enkelspåriga, jag tror att problemet är mycket mera omfattande. Ingen av de två linjerna man följde hittills nu börjar man se lite klarare. Framförallt sedan Invandrarverket inrättades har man börjat se klarare på frågan och SÖ håller också på och se vad frågan gäller på ett mycket klarare sätt än tidigare. Det gäller inte bara att lära folk ett språk utan det är mycket mera man måste få dom och lära sig.

Vi måste vända den här trenden från hjälpverksamhet till självhjälp. Jag reagerar litet starkt när invandrarna agerar i olika sammanhang som om de skulle ha rätt, alltså det svenska samhället skall bara kosta på dem en massa saker. Jag tycker mera om den verksamheten som går ut på att vi så småningom skall kunna tvinga fram genom vår egen kraft en hel del saker som vi har rätt till. Det här är väldigt svårt och ta upp. Vi har för kort tid, man skulle behöva mera tid för att bena upp hela det här problemet. Vi var här åskådare till ett ganska typiskt problem när det här mötet började, och de var de här meningsskiljaktigheterna. Det var i ett nötskal vad som händer idag med invandrargrupperna. Jag måste säga: det må så hända som de sa här att en grupp har utsett sig till arbetsgrupp och kallat till en invandrarriksdag, och det kan också hända, som man antydde här, att det kan finnas personliga intressen. Det kanske de också hade personliga intressen, det är kanske dom som ville ha de där 5.000 spänn till deras egen verksamhet. Men det är inte det väsentliga, utan vad jag frågat mig åtminstone personligen när jag läste kallelsen till det här mötet: kan detta möte leda till någonting positivt, och det kan utan tvekan göra. Vi får tillfälle att diskutera, vi får tillfälle att finna arbetsmetoder som kan vara bättre, och vi kan komma överens om en hel del saker. Jag tror inte att den här är en riksdag såsom man uppfattar en riksdag idag, utan den här är en början till någonting som måste ske så småningom. Det är dit vi måste komma.

En demokratisering av invandrarlivet, s.a.s. i Sverige kräver stegvisa reformer. Man måste först lösa en hel del sociala problem, sen lösa inte bara språkundervisning utan en hel del problem som är förknippade med utbildningen och få en anpassning mellan de olika kulturer som vi representerar och som skiljer svenskarna och invandrarna. Då får man ett samspel mellan olika samhällsgrupper och då kan man få ett demokratiskt styre. Då kan kommunal eller annan rösträtt ha en mening. I måste naturligtvis börja och vara förberedda. Det är i såna här sammankomster som invandrarna kan förbereda sin rösträtt. Tänk er om vi nu inför kommunal rösträtt imorgon, hur skulle uppträda de här grupperna som vi har sett här. Jag menar, när svenskarna ger sig in på det här med rösträtten, då måste de också veta vad de ger sig in på.

Jag har ingenting mot en revolution, för att jag är marxist i min grund syn, men vad man inte kan göra är å ena sidan prata om parlamentarism och reformism och å andra sidan säga att kommunal rösträtt för invandrare är det bästa. Den kan hända en hel del saker, som kanske leder oss till en parlamentarisk situation som är helt omöjlig. Jag tycker inte att parlamentarismen är den enda arbetsformen. Man kan finna kanske bättre. Parlamentarismen fungerar definitivt inte i längden när det finns stora skillnader mellan befolkningsgrupperna. Att den har fungerat i Sverige hittills det beror just därför att svenskarna är ganska homogen befolkning, men skulle man blanda in nu det stora inslaget invandrare, så skulle det finnas vissa problem med själva parlamentarismen. Vi diskuterar inte det. Parlamentarismen står i grundlagen. Så länge den står i grundlagen, så accepterar man den. Då måste man finna former för att invandrarna kommer in i det parlamentariska systemet på ett smidigt sätt. Det är några såna här problem som svenskarna inte har tänkt sig och det är kanske det som ligger till grund för den här statliga utreddningens betänkligheter. Jag vill alltså ansluta mig till den här sortens sammankomster och jag hoppas att de i framtiden leder fram till både bättre arbetsformer, bättre samförstånd mellan olika invandrargrupper och ett mera enhetligt uppträdande gentemot det svenska samhället, vilket kan leda till ett mera demokratiskt samspel.

Ordföranden:

Tiden har nästan gått. Men det finns tre anmälda. Jag skulle be att dessa lägger fram det som de vill säga mycket kortfattat och sedan lämnar vi ordet till Bengt Lidal.

K.G. Roos:

Jag skulle bara lämna en kort replik till det som sades nyss, som jag uppfattar som ganska bra sagt i stort sett, om parlamentarismen i Sverige, eftersom jag kör med de här mer centrala sakerna. Jag menar ju i motsats till dem att parlamentarismen i Sverige aldrig har fungerat och det är en allmän uppfattning att det parlamentariska systemet har misslyckats här. Jag menar, den långa regeringsinnehav i Sverige är ju tillräckligt bevis för att det förhåller sig just på det sättet.

Sen skulle jag vilja säga om mitt förslag om sekretariat, för att inte några missförstånd skall uppstå här, så menar jag att ett sådant sekretariat skall inte tillsättas för att utöva någon särskild manipulatorisk makt och det ska uttryckligen bygga på öppenhet och på den kardinalprincip som har slagits fast här, nämligen att, så bygger vi på medborgarrätten, vi är fria att yttra oss, att de enskilda individerna också har något värde som t.ex. idégivare. Vi kan inte börja med stora planer som majoritetsgrupperingar omedelbart, anser jag. Jag anser också att det är ganska betänkligt att i den statistik som har lagts fram i stencilform här att den finska gruppen utesluts, som dock representerar 50% av alla invandrare, och hittills har finska åsikter inte i något utsträckning kommit till uttryck här. Jag säger inte detta för att jag själv är finländare eller att jag på något sätt ringaktar de mindre grupperingarna här. Jag tycker att, tvärtom, de har många gånger allvarliga problem än finnarna, speciellt de politiska flyktingarna, det kan jag hålla med. Men jag menar, skall man verkligen köra den här tesen som de här bråkmakarna började företräda om majoritetsstyre, då innebär det att dom skulle bli eliminerade ögonblickligen. Vi tar in den stora finska gruppen. Jag tycker, däremot, att just där ligger en viss fara, om vi tolkar parlamentarismen på det sättet, att vi stenhårt går in på majoritetsstyre. Det skall den här församlingen inte gå in för. Jag menar, om vi skall syfta till någon politisk aktivitet, så är det framförallt det att på ett verkligt sätt integreras i det här samhället. Nu är vi ju inte annat än skenintegrerade och hela integrationsprocessen som förs på sidan om de verkliga ämnen som en politisk integration i Sverige.

Med det menar jag att vi har också inflytande i partierna, som jag sade tidigare. Vi har riksdagsmän, vi har kandidater inom de olika partierna. Jag menar, det är där v skall verka, jag tror inte att vi på lång sikt skall verka inom minoritetspolitiska former. Men jag tror nog att invandrarna har så pass likartade problem att om de verkar inom alla de olika partierna detta skulle få verklig stark tyngd. Sen vill jag tillägga att vi står in te heller utanför politiken i viss mening här i Sverige, eftersom vi är utnyttjade politiskt. Vi är politiskt objekt. Vi är t.ex. i strid mot artikel 20, punkt 2 i FN:s deklaration tvångsanslutna från LO till SAP, Sveriges Socialdemokratiska arbetarpartiet, och jag menar att det finns en hel massa invandrare som inte har rösträtt som dock är medlemmar och betalar som medlemmar i socialdemokratiska partiet.

Sen vill jag bara fatta mig kort om en principiell fråga av stor räckvidd. Vi har talat mycket om information, undervisning, men här är också den konkreta frågeställningen för oss, den väsentligaste, vad är det för information, vem är den som kallar och informerar oss. Och där har vi redan kommit, som några av medlemmarna här känner till, till ganska olyckliga erfarenheter i konfrontation med staten, både när det gäller pressen, invandrarnas press, och när det gäller skolan och vuxenundervisningen. Jag vill helt kort bara hänvisa till den misstro som har visats mot ABF i den debatt som fördes i början av detta år, där man i själva verket hävdar från svenskt håll, från oppositionspartiernas håll, att ABF försöker monopolisera invandrarundervisningen. Det är klart politiskt syfte och den frågan har inte alls tagits upp.

Ordföranden:

Kan vi, K.G. Roos, ta den frågan i andra teman? Tack för det.

K.G. Roos:

Jag avslutar. Jag hänvisar bara till att en av de bästa journalisterna som fungerar för närvarande i Sverige, som heter Roland Huntford, har skrivit en bok som heter ”The new totalitarians” där han tar upp ganska ingående en resonemang om ABF:s roll i skapandet av ett som man säger totalitärt samhälle i Sverige, och där tycker jag att det finns väsentliga områden att diskutera.

Förslaget om ett sekretariat kan vi ta upp efter sista temat, när vi avslutar i morgon.

(Efter detta skulle Georgios Logothetis och Bengt Lidal få ordet. Tyvärr saknas texten för närvarande).

Tema 1 avslutas.