2. Utbildningen

Invandrarriksdagen 1972

Stockholms terrassen, 2-3 december 1972

Del 2: Utbildningsfrågor

I andra panelen som tar upp utbildningsfrågor deltar Margareta Ek från SÖ, Hugo Serdén från Stockholms skoldirektion och Nils Erik Hansegård, forskare och docent vid Uppsala universitet.

Med ordförandens tillåtelse låter vi professor Hansegård börja.

Nils Erik Hansegård (Uppsala universitet)

Jag skulle tala om den tvåspråkiga status. Det är framför allt det tvåspråkiga barnet som jag tänker på då. Man måste göra klart för sig vad som menas med tvåspråkighet.

Alla människor har ett modersmål. Med modersmål menar man på svenska två olika saker, nämligen dels ett folks modersmål, ett folks språk, dels menar men det först inlärda språket. När jag använder termen modersmål menar jag bara det först inlärda språket. Det finns ingen som lär sig två språk samtidigt. Det finns många som påstår att de har lärt sig t ex svenska och finska samtidigt. Men när man undersöker småbarnsspråk visar det alltid att det finns en period i barnets liv då det för barnet bara finns ett språk. Det är nämligen så att barnet i början har en mycket begränsad värld; föräldrarna eller syskon osv., kanske bara modern, och då kommer det inte i kontakt med det andra språket. Men det finns också fall där barnet redan från början kommer i kontakt med två olika språk, t ex om föräldrarna har två olika modersmål. Då kan man ändå inte säga att barnet är tvåspråkigt från början, därför att det förhåller sig på det viset, att barnet uppfattar överhuvudtaget inte att det kan finnas två språk. I det här individualspråket kan det finnas element från båda språken, men barnet har inte dubbel uppsättning av element. Senast vid 3-4 års ålder börjar barnet fatta att det kan finnas två olika språk och det försöker då hålla språken isär. Om vi nu tar ett invandrarbarn så har det ju ett modersmål och det kan man också kalla för språk ett. Och så kommer det så småningom i kontakt med svenska och det blir då språk två. Och det där språket är det ju en nödvändighet att barnet skall lära sig om det skall kunna klara sig i Sverige. Det måste ha ett kommunikationsmedel som är användbart utanför hemmet. Men detta innebär ju inte att man nödvändigtvis måste försumma modersmålet. Försummar man modersmålet finns det risk för ogynnsamma konsekvenser, fast det är inte absolut nödvändigt att det skall bli det. Innan jag säger något mer om det så skall jag försöka säga något om vad språket är för någonting överhuvudtaget. Om man på svenska skall översätta till franska uttryck av den här typen: ”Det är språket som skiljer människan från djuren”, ”Finska och ungerska är finskuguriska språk”, ”Viktor Rydbergs språk skiljer sig i många avseenden från August Strindbergs”, ”De talade ett språk som inte passade för barnaöron osv. så har man fyra olika franska ord att tillgå. Om vi jämför det svenska ordet ”språk” med dess franska motsvarigheter, så visar det sig att det svenska har mycket större omfång. I franska har man flera olika ord; langage, langue parole och parlet, le parlet.

Alltså: Med langage menar man språk i den betydelse ordet har i uttrycket ”Det är språket som skiljer människan från djuren”. Då menar man den allmänna språkförmågan. Förutsättningarna för den förmågan är väl medfödd. Med det andra ordet, langue, menar man just de enskilda språksystemen. Alltså: Svenska är ett langue. För invandrarbarnet är det fråga om att lära sig langage, att utveckla langage, alltså förmågan att överhuvudtaget använda språket, vilket språk som helst.

Men det är kanske lättare att belysa vad språket är genom att säga vad det inte är. För det första: det som är väsentligt i språket och särskilt när det gäller tvåspråkigheten är inte ljudet utan det är betydelsen. Ljudet är naturligtvis nödvändigt för kommunikation men ljud ensamt är inget språk, om det inte förenas med betydelse. Betydelse är inte det som ordet visar hän mot i omvärlden. Om vi tar ett sådant exempel som föremålet, ordet träd på svenska, det är alltså en ljudföljd, och den har en betydelse. Betydelsen är inte det här föremålet – träd – utan betydelsen är någonting rent psykiskt som finns emellan, en synpunkt som man har på föremålet. Och det framgår om man byter ut det här mot virke t ex. Och olika språk gör det delvis på olika sätt och det har jag ett exempel på här nu då det gällde franska och svenska.

Människan har så att säga en mellanvärld mellan sig och omvärlden. Språket sammanför fenomenen i omvärlden och ordnar dem, drar gränser där det inte finns gränser i omvärlden och samlar ihop fenomen som inte hör ihop i omvärlden.

Och det gör olika språk på olika sätt. Om man tar av typen abstrakt område så kan jag nämna från lapskan det svenska ordet ”låna”. Man säger så här på lapska: Får jag låna din cykel. Om den är ny och fin, cykeln, så är det inte meningen att jag ska komma och lämna igen min gamla rostiga cykel som har stått i källaren, utan det är samma föremål som ska lämnas igen. Lånar jag däremot en tia, förväntar ju inte den som har lånat ut den att jag ska komma tillbaka med precis samma tia. Men på lapska heter ”låna” på två olika sätt i ett sådant här fall, och det kan vara av betydelse i juridiska sammanhang. På svenska gör man i juridiskt språk den åtskillnaden. Och på det här viset skiljer sig ordförråden i alla språk som jämförs med varandra.

För det andra är språket inte enbart dialog utan också en monolog. Det finns inte bara ett yttre språk, ett språk som kan höras eller läsas, utan det finns också ett inre språk som inte hörs. Språket är inte bara kommunikation; det spelar också en mycket stor roll inom individen. Det spelar en stor roll för individens själsliv och individens personlighetsutveckling och det spelar en roll för tänkandet.

För det tredje så är språket inte enbart tanke utan också känsla och vilja. Språket formar de amorfa, alltså formlösa känslor som vi kan ha, och det inriktar vår vilja. Språket kan också uppväcka känslor. Det finns ett fall där det var en kvinna som var med om en olycka, bevittnade en olycka. När hon läste om den där olyckan dagen efter i tidningen, så svimmade hon, men det gjorde hon däremot inte när hon såg själva olyckan.

Vi har exempel på i svenskan hur språket har inriktat vår vilja. Det har vi i bruket att äta våfflor på Marie Bebådelsedag. Det var nämligen så att Marie Bebådelsedag hette Vårfrudagen, alltså Jungfru Marias dag, och som fallet är i sammansatta ord så reducerades uttalet. Det blev Våffeldagen och man satte igång att äta våfflor.

Modersmålet intar en särställning. Bland annat är modersmålet mycket djupt rotat. Det utövar sin verkan även sedan man har glömt bort det. Det viktigaste steget en människa tar i sitt liv, det tar hon ju från inget språk alls till modersmålet.

Att modersmålet spelar en mycket stor roll visar bl. a. afasiforskningen. Afasi är en sjukdom som kan uppstå i samband med hjärnskador, hjärnblödning t ex, eller krigsskador, som gör att man förlorar språkförmågan, alltså langage. Det är det inre språket, förmågan att koncipiera meningar, som går förlorad. Det har visat sig att hos flerspråkiga är det först inlärda språket motståndskraftigast.

Det var en kvinna som var född i de baltiska staterna och tillhörde den tyskspråkiga minoriteten där. Hennes modersmål var tyska. Sedan flyttade hon som flicka med sin familj till Finland och gick i svensk skola, och familjen övergick till att tala svenska hemma. Som vuxen gifte hon sig med en finsktalande finne, och deras hemspråk blev finska. När hon var 60 år gammal drabbades hon av en hjärnblödning och förlorade språkförmågan helt och hållet. När språkförmågan började återvända, kunde hon bara tala tyska, och själv hade hon trott att hon glömt bort tyskan, för hon hade inte talat det sedan sin tidigaste barndom. Alla afasiforskare varnar dock för generaliseringar – det är inte alltid på det viset men förvånansvärt ofta.

En annan sak som gäller om modersmålet är den starka känslobundenheten vid modersmålet, en känslobundenhet som bara delvis kan överföras till ett annat språk.

Den här känslobundenheten är av två slag. För det första är det en känslobundenhet vid modersmålet som system, som språksystem. Som bekant kan angrepp mot modersmålet få folk att slå ihjäl varandra t o m. Den andra typen av känslobundenhet är en känslobundenhet vid de enskilda symbolerna i modersmålet, alltså vid språk och ändelser.

Man har vid experiment bl. a. I Kanada, där det talas franska och engelska, undersökt studenter som talar båda språken åtminstone ytligt sett lika bra. Det visade sig att de ord som tillhörde modersmålet var mer känslobundna, mer affektladdade än motsvarande ord i det andra språket.

Därför kan försummandet av modersmålet, om man inriktar sig helt och hållet på bara ett annat språk, att lära sig ett annat språk, medföra allvarliga konsekvenser. Det kan göra att ”langage” inte utvecklas tillräckligt hos barnet, alltså att det inte får språket helt is in hand, och att språkets inverkan på personligheten inte får utvecklas ordentligt. Jag kan nämna ett exempel i Schweiz – i Schweiz talar man som bekant fyra olika språk och det minsta språket är rätoromanska. Där förde man tidigare en nationaliserande språkpolitik gentemot rätoromanerna. Det finns en rätoroman som har undersökt en by som brann upp 1908. Då brann alla föremål och folkdräkter och byggnader och allting. Det blev brott i traditionen och hela byn gick över till att tala tyska. Tyskan kunde de inte riktigt ordentligt och samtidigt försummade de sitt rätoromanska modersmål. Deras barn lärde sig inte rätoromanska utan en bristfällig tyska och det har lett till en andlig utarmning av byn. Forskaren säger att byn kan tala mycket, men allting rör sig på ytan. Han betecknar deras språkliga status som en inre ”Verschlossenheit”, alltså en inre tystnad.

Vi har ju i Sverige fört en nationaliserande politik gentemot de inhemska minoriteterna. Jag tänker på de finsktalande tornedalingarna, och enligt min mening har det haft en ogynnsam emotionell effekt. Bl. a. Leder det till att föräldrarna talar svenska med sina barn, så att det blir en bristfällig kontakt mellan föräldrar och barn. Den svensk-finska gränsundersökningen som pågått några år däruppe visade att de finskspråkiga som talade svenska sinsemellan talade mindre ofta med varandra. Det tyder ju på att det blir en bristfällig emotionell kontakt.

Margareta Ek (Skolöverstyrelsen)

Jag arbetar på Skolöverstyrelsens grundskolebyrå. Jag ska tala lite om resurserna för invandrarbarnens undervisning. Jag talar endast om den obligatoriska skolan.

Mål och riktlinjer för skolan avgörs i demokratisk ordning av riksdag och regering. Dessa beslut är inskrivna i läroplanen, i skollag och skolstadga. Skolöverstyrelsen – SÖ – är ju det ämbetsverk som ger anvisningar i form av kursplaner och rekommendationer, organiserar lärarutbildning och lärarfortbildning, initierar forskning och utvecklingsarbete, svarar för riktlinje för elevvården osv.

I varje län finns en länsskolnämnd, som har en överblick över skolväsendet. Nämnden har en granskande och pedagogisk uppgift och en fortbildningsuppgift.

Sammanlagt har vi i vårt land ca 500 skolkommuner. Det är i skolkommunerna eller i kommunen som det konkreta arbetet med utformningen av skolans verksamhet sker. I kommunen finns en skolstyrelse och föredragande – verkställande – för skolstyrelsen är skolchefen och hans medarbetare och – naturligtvis – de enskilda skolledarna.

Det här är ju en hierarki, men om man läser mål och riktlinjer, som är utformade av riksdag och regering, så skulle egentligen den här bilden se ut på det här sättet. Vi skulle börja med eleven, och omkring eleven har vi då läraren, hemmiljön, fritidsmiljön och den kommunala skolverksamheten. Sedan kommer länet och slutligen – riksdag och regering som har att fatta besluten som angår den enskilda eleven.

”Eleven i centrum” är ju det motto som den svenska skolan gjort till sitt.

Målen och de ekonomiska ramarna för invandrarbarnens undervisning har angetts av riksdag och regering. Det är egentligen två ”resurser” som har ställts till förfogande här. Den första är det som vi kallar för ”stödundervisning åt från utlandet inflyttade elever”.

Den första resursen är det som vi kallar för stödundervisning. Den går tillbaka på ett kungligt brev från 1966 och SÖ:s anvisningar och anger ramen; hur mycket, hur många lärartimmar har kommunen rätt att ta ut för sin invandrarundervisning. Brevet säger sex veckotimmar per undervisningsgrupp. SÖ:s anvisningar säger att undervisningsgrupperna bör vara små, 3-5 elever.

En kommun kan alltså använda en ekvation som skulle se ut ungefär på det här sättet:

Antalet elever som behöver stödundervisning efter en behovsprövning, multiplicerat med antalet veckotimmar, som medges i kungabrevet per undervisningsgrupp, dividerat med gruppstorleken – låt oss säga här fem elever. Svaret som man får här anger då de lärarveckotimmar som man får fullt statsbidrag för till denna undervisning. Det kan bli ett ganska högt tal i kommuner där man har mycket invandrarbarn och där man bedömer ett behov av stödundervisning.

Det är naturligtvis skolledarnas ansvar och förmån att anpassa kvantiteten av den undervisning som skall ges efter behovet på ett lämpligt sätt. Men det ger kommunerna mycket stor frihet. Anvisningarna överhuvudtaget är formulerade på ett sådant sätt, att det ska vara möjligt för varenda kommun i vårt land att ge ett hyggligt stöd åt invandrarbarn. Men vi har den och den ska utnyttjas. Därför måste man säga att det är lite förvånansvärt att det fortfarande finns kommuner som drar sig för att utnyttja denna resurs på ett sätt som kan anses vara skäligt.

Vad ska stödundervisningen innehålla? Det första måste vara undervisning i svenska – svenska som främmande språk. Stödundervisningen bör räcka till studiehandledning i andra ämnen, som då helst ska ges av tvåspråkig lärare. Den bör också rimligen räcka till vissa speciella elevvårdsuppgifter. Det är ju framför allt den så absolut nödvändiga kontaktverksamheten mellan skolan och hemmet. De tvåspråkiga lärarna ska kunna fungera som en trygghetsfaktor för barnen i skolan, de ska kunna förmedla kontakterna med skolhälsovård, med olika personer inom skolan, dom ska kunna biträda och översätta vissa arbetsuppgifter, bidra med utvärderingen av barnens arbetsuppgifter osv. Vi har funnit att det är funktionellt och nödvändigt att avsätta åtminstone fyra veckotimmar av den reguljära tjänstgöringstiden för speciella elevvårdsuppgifter. Vi menar att hela stödundervisningen är en resurs som ligger helt utanför övriga resurser i skolan, och den ska utnyttjas av skolledningen på det bästa tänkbara sättet. Följaktligen bör skolledaren fördela arbetsuppgifter så, att även sådana nödvändiga saker får plats.

Den andra resursen är undervisningen i barnets modersmål under två veckotimmar. Detta är ett fritt val som kan göras i alla årskurser i grundskolan, årskurserna 1-9. Det är föräldrarna som gör framställningen. Man får verkligen hoppas att de känner till att de kan göra denna framställning till skolan. Det är föräldrarna som gör framställningen och rektorn som beslutar om detta val och hur det ska ske på låg- och mellanstadiet. Det är eleverna som tillsammans med rektorn beslutar om detta på högstadiet.

Här kommer det nu en hel skara med invandrarbarn – jag menar i alla fall att det här är nykomlingar i olika åldrar som kommer då och då indroppande till skolan. Och de ska då enligt alla bestämmelser skrivas in i en årskurs, i en klass som motsvarar deras ålder. Det här är alltså första året i en svensk skola. Där ska de skrivas in. Men vi får hoppas att vi har det ordnat så att de kan tas emot i det som kallas förberedelseklass. Nu måste jag förutsätta att de här barnen har olika hemspråk, och därför måste svenska bli deras gemensamma kommunikationsmedel. Det är alltså en svensk lärare som förestår den här förberedelseklassen och ger barnen de allra flesta grunderna i svenska.

Men det räcker inte med det, det ska också ge barnet för det första en känsla av att vara välkommet, en känsla av trygghet, en orientering om, en förklaring till allt det nya som möter här. Det kan vara mycket svårt för den svenska läraren att göra det, därför är man ytterligt tacksam för att man kan släppa on de tvåspråkiga lärarna här i förberedelseklassen vid många tillfällen och ta de kontakterna med barnen samt tillsammans med den svenska läraren kartlägga barnens bakgrund, se till att alla rutiner som har försiggått med de svenska barnen i samma ålder inom hälsovården kommer att göras också för de här invandrarbarnen.

Hur länge barnet ska stanna i förberedelseklassen måste bli en individuell fråga. Det kan man inte fastlägga. En del klarar övergången till den vanliga klassen ganska snabbt, och i synnerhet har man märkt att det varit lätt för sådana barn som haft ett hjälpspråk, t ex tyska eller engelska. Andra barn kan behöva stanna i förberedelseklassen ett helt år, men så småningom slussas de i alla fall över till den klass där de är inskrivna. Ingen tror ju att de utan vidare ska kunna klara arbetet där utan hjälp, utan en viss del av tiden måste de lyftas ur den ordinarie undervisningen och ges stödundervisning utanför klassarbetets ram. Och den stödundervisningen skall innebära fortsatt träning i svenska men också studiehandledning av en tvåspråkig lärare. Denna stödundervisning kan mycket väl tänkas behöva fortsätta för vissa elever också under nästa år, det andra året, och det finns elever som t o m behöver ett visst stöd under det tredje året, även om den här stödsektorn kanske blir lite svalare undan för undan.

Vi har alltså två veckotimmar undervisning i barnets modersmål som en alldeles fristående resurs. Ska man kunna uppnå en så god effekt av modersmålsundervisningen som möjligt, så är det nödvändigt att de här tre lärarna som barnet bollas mellan verkligen gör en samplanering och att man får en koppling direkt från den här studiehandledningen till den här modersmålsundervisningen.

Hugo Serdén (Stockholms skoldirektion)

Jag tänkte beskriva de praktiska problem som vi ute i kommunerna ställs inför, när det gäller att vi ska omsätta det här till verklighet. Vi brukar säga att vi har tre olika problem. Det första är att varje skolledare måste ta reda på vilka invandrarelever som finns i rektorsområdet. Nu finns det ingen klar definition av vilka som är att räkna som invandrarbarn. I Stockholm räknar vi som invandrarelever – när det gäller stödundervisning i svenska – alla barn från hem där bägge föräldrarna har ett annat modersmål än svenska och alla elever från hem där en av föräldrarna har annat modersmål än svenska och om skolan konstaterat bristande språkförståelse på svenska hos eleven.

Det händer nämligen ibland att vi får elever från så att säga tvåspråkiga hem, där kunskaperna och ordförrådet på svenska är väldigt dåliga hos barnen. När det gäller rätten till undervisning i modersmålet gäller den alla elever från hem, där ena eller bägge föräldrarna har ett annat modersmål än svenska och då man använder modersmålet i hemmet. Det har ju påpekats att modersmålet inte ska vara ett främmande språk för barnet utan ett modersmål. Vi gör den här ekvationen som Margareta Ek ritade upp – det är bara det att man säger att grupperna är små, tre-fem. Vi har gått på fyra, vi har alltså tagit ett medelvärde för att vara kanske försvarare när vi beräknar grunden för undervisningen. Sen gör vi på det sättet att vi alltså på det här viset får fram för hela kommunen, i det här fallet Stockholm, ett totalt antal lärartimmar. Sedan fördelar vi det här på skolorna. Och det är ju så att då har vi ju förberedelseklasser som har upp till 20 elever, om de är homogena. Och det betyder att jag kan då ta av den inbesparing som man gör där och t ex ge många timmar till en ensam liten nybörjare som sitter i en skola och en liten knatte som man alltså inte kan skicka med buss och tunnelbana till andra skolor. Vi har sett det så, att huvudsaken är att kommunen som sådan inte överskrider den resurstilldelning som vi har. Hur vi sedan utnyttjar det här inom kommunen, det får alltså de lokala förhållandena avgöra. Det är klart att vi har också det andra problemet i det är och det är att skaffa lärare. Det är ett problem på flera sätt. För det första kanske jag vill säga att för vissa språkgrupper är det utomordentligt svårt att hitta lärare som har någon lärarerfarenhet bakom sig, än mindre att få någon som har en lärarutbildning.

Vi i Stockholm är väldigt lyckligt lottade därför att i Stockholm finn det väldigt många personer som har kommit från andra länder med lärarutbildning. Men det problemet kräver en speciell behandling. Den som vill ställa upp som lärare måste vi kräva tre saker av: En utbildning som gör det möjligt att arbeta som lärare – man måste alltså ha vissa egna grundkunskaper. Sen tittar vi på vad vederbörande har för lärarerfarenhet. Det tredje är kunskaper i svenska. De ska ju arbeta mycket nära tillsammans med svensk lärare och svenska lärare, och de måste kunna svenska. Det är alltså ett väldigt brett register dessa lärare måste ha. Det tredje problemet är detta: Hur kan vi organisera tjänster för de här lärarna, så att de inte behöver resa bort sina liv på bussar och spårvagnar? Vi har ett läromedelsproblem. Det är ju inte alldeles säkert att vi kan använda läromedel från alla andra länder, därför att vi måste ju se till att läromedel som vi använder stämmer överens med vad som är sagt i läroplanen beträffande skolans mål och målsättning. Vi har väldiga svårigheter att få lämpliga läromedel ifrån en del länder där vi har diktatur. Det är mycket lätt för alla finska elever här. De kan köpa finska läromedel och de stämmer mycket, mycket väl överens med vår skolas arbetssätt och inriktning. Vi har också ett problem med eleverna som väljer modersmålet. Det är det här att föräldrarna inte så gärna vill att eleverna går ifrån ett par veckotimmar. Där försöker vi säga att man inte får se det här som något ovanligt. De svenska barnen går ifrån klassen mycket ofta. Man går till läsklinik, man går till talklinik – det är inget märkvärdigt. Å andra sidan har vi angivit ett tak för hur många timmar i veckan som eleverna får ha reguljär skolgång. Nu har vi fr.o.m. i höst fått en lättnad när det gäller högstadiets elever. Det finns någonting som heter ”fritt valt arbete” som högstadieeleverna kan välja, och då ligger det samtidigt för alla parallellklasserna i varje årskurs.

Det betyder att man schematekniskt har möjlighet att lägga in undervisning i modersmålet för invandrarelever utan att de behöver gå ifrån några av de obligatoriska ämnena eller tillvalsämnena. Den här chansen ska vi alltså utnyttja från och med nästa läsår på ett bättre sätt.

När det gäller lärarnas arbete – den kurativa sidan – så är den oerhört dels krävande och dels också naturligtvis mycket delikat. Vi vill helst att varje tvåspråkig lärare, invandrarlärare eller ”kompanjonlärare” för en loggbok över sina kontakter med elevens föräldrar, därför att man har mycket ofta anledning att gå tillbaka, att kolla upp vd det är för kontakter som har tagits. Skolan är inte den enda myndigheten som är intresserad av invandrarbarnen. Vi har barnavårdsnämnden som har ansvar för våra barn. Vi vill inte gärna att våra lärare arbetar som tolkar åt polisen eller åt andra myndigheter, därför att det försvårar tilltron till våra lärares arbete när det gäller kontakterna i familjerna. Det är en sak som naturligtvis är svår. Här i Stockholm har den kommunala myndigheten givit en ”resurs” som det talades om. Det är så att i Stockholms kommun pågår verksamheten på lördagarna när vi har fyra veckotimmar. Det betyder att en invandrarelev i Stockholm har möjlighet att få dels två timmars modersmålsundervisning i grundskolan måndag-fredag, dessutom ett par timmars studiehandledning på modersmålet plus fyra timmar, dvs. de åtta timmar i veckan som det stod här. Om man nu tittar på: Vi ger svenska åt svenska barn tillsammans 65 timmar under nio läsår. Det betyder alltså 7 och 2 niondels timme per läsår i svenska. Det innebär att när det gäller total ”resurs” för undervisning i minoritetsspråk, så har eleverna i Stockholm något mer än den obligatoriska undervisning i svenska som svenska barn får i våra skolor.

Nu skulle jag vilja säga att vi gjorde ett ganska tråkigt misstag i och med att vi inte tog med några kvinnor. Jag anser att kvinnor borde vara representerade här proportionellt efter sin numerär i församlingen, och vi blir tvungna att skrida till inval av två kvinnor i presidiet omedelbart. (Vera Stavenfeltdt och Mira Kakossaios kommer in i presidiet).

Margareta Ek

Kort komplettering. Jag nämnde att Kungl. majts beslut gällande skolan är inskrivet i Kommunernas skollag och skolstadga. Det finns en paragraf i skollagen beträffande invandrarbarn som bereder oss mycket stora bekymmer. Det är lagen om skolplikt. Invandrarbarn är skolpliktiga i samma utsträckning som svenska barn, alltså i stort sett från sju år till sexton år. Det är mycket lätt att förstå att invandrarbarn som kommer hit i tonåren, t ex i 14-15-årsåldern och har avslutat en obligatorisk skolgång i sina hemländer är mycket svagt motiverade att fortsätta ytterligare ett eller flera år i svensk grundskola. Så är det emellertid och vi menar att varje nykomling har stort behov av utbildning dels i svenska, dels i samhällsorientering. Och vi resonerar som så: Så länge som grundskolan kan ta emot dem, så kan de alltid göra något vettigt för invandrarbarnen.

Nu finns en liten inskränkning i den här skolpliktsfrågan. För skolpliktiga barn som kommer till Sverige utan att här ha sin legala vårdnadshavare förhåller det sig lite annorlunda. När det gäller barn från de nordiska länderna behöver dessa inte ha uppehållstillstånd, men ett barn som kommer från ett utomnordiskt land och inte har sina föräldrar här skall ha uppehållstillstånd. Barnet skall alltså inte utan vidare skrivas in i grundskolan förrän uppehållstillståndsfrågan är ordnad. Det åvilar skolan men naturligtvis också dem som barnet är hos att se till, att frågan blir hänskjuten till närmaste polismyndighet, så att den kan gå till prövning. Det har hänt flera gånger att barn har funnits i detta land i ett och ett halvt år. De har skrivits in i skolan och fått undervisning där. Sedan har plötsligt ett beslut att de ska avvisas kommit, och då ska de ryckas upp med rötterna eller med de svaga rötter de fått.

Ahti Riihonen (Finska föreningen i Haninge)

Vi hörde före pausen en liten ekvation att 6 till 5 veckor för varje svensk ska vara nästan sämre för svenska barn än det som invandrarbarnen har – det var en dålig ekvation. Sedan nämnde talaren att det var så väldigt enkelt för finländska barn. Det var bara att hämta material från Finland. Då ska jag be att få läsa vad docent Pentti Toukomaa säger efter sina erfarenheter i Olofström, en skolkommun i Sverige där man har ett stort antal finländska barn. Han skriver i Finlands Lärarförbunds tidning på följande sätt: ”Enbart bland Olofströms 350 finska elever finns otroligt mycket störningar och förstörda utvecklingsmöjligheter. Det finns elever som under lektionerna kryper på alla fyra på golvet och låter undslippa sig djuriska läten. Undervisningen sker nämligen på svenska, klasserna är så gott som finskspråkiga annars. Det finns elever som går från den ena klassen till den andra, elever som sitter på lektionen utan att röra på sig, stirrande på samma fläck. Elever som under tre år i klassen inte öppnat sin mun, elever som viskande svarar i sin lärares öra, elever som bokstavligt talat går längs väggar, elever för vilka rasterna orsakar mardrömslik rädsla, elever som är så låsta, att ingen vuxen, ingen lärare, ingen psykolog, ingen psykiater får kontakt. Inte ett ord, inget rör sig vare sig i ansiktsuttrycket eller blicken, fast man i timmar försökte på alla vis.”

Toukomaa testade med både verbala och icke verbala tester dessa finländska barn, vars medelintelligens, om de hade fått utvecklas under gynnsammare förhållanden, borde ha lett till att dessa barn borde ha möjlighet till högre utbildning än de någonsin kan få efter dessa år i Olofström. Och han fortsätter: Det finns hela klasser i Olofström, bl. a. En trea i grundskolan som, fast de är normalklasser, påminner mer om barnpsykiatriskt institut än en skolklass.” Detta är allvarliga ord. Det hjälper inte med ekvationer på 5-6 timmar i svenska jämfört med den som invandrarbarnen får i modersmålet eller i svenska. Det krävs åtgärder.

Hugo Serdén

Jag uttalade mig alltså om lättheten att skaffa läromedel. Vi kan ha olika meningar om vilka resurser som är rimliga. Det vi har att göra, det vill jag betone, det är alltså att göra det bästa möjliga av den ram som Kungl. Majt givit oss för att arbeta inom. Vill man ha undervisningen ordnad på ett annat sätt, kräver det ett politiskt beslut. Vi vet mycket väl att det finns många störningar av olika slag.

Nils Erik Hansegård

All erfarenhet från andra ställen i världen med liknande situation visar, att två timmars undervisning inte räcker alls för att bevara modersmålet. Det ska vara om språkgruppen lever i ett homogent område, där det bara talas modersmålet. Då kan språket bevara men inte i en miljö som domineras av svenska språket, där räcker inte två timmar. Modersmålet är så känslobundet och kan mötas av negativ inställning. Denna behöver inte nödvändigtvis vara uttalad, det kan finnas ett outtalat krav på konformism. Det finns ju olika sådana där konformistiska principer som funnits under historiens lopp. Nu för tiden gäller ju likadan konformistisk princip, nämligen en stat – ett språk. Och då kan den konformistiska inställningen leda till att känslobundenheten vid modersmålet går över i sin motsats, nämligen hat mot modersmålet eller skam över modersmålet. Och läsningen på detta är ju att man förändrar majoritetsmiljön, alltså att man gör nånting åt svenskarnas anpassning till invandrarna.

Gunnel Karlsson

Jag tänkte här anknyta till Olofström. Där måste det vara något fel om det inte finns finskspråkiga lärare. Jag tycker det finns väldigt gott om material för finskundervisningen och väldigt bra böcker och bra material. Och jag tycker att mina elever har tyckt väldigt mycket om materialet som vi har fått och vi har använt det på bred bas. Det är en man här som är från Borås och han gav mig en tidning, där det står att i Algots fabriker arbetade åtminstone åtta finska barn, fem grekiska och två svenska under femton år och att de är anslutna till fackföreningen. Det har inte förekommit i de län som jag tjänstgjort i, att 15- 14 och 13-åringar fått gå ut i förvärvslivet utan de har varit tvungna att fortsätta skolan.

Här är ju ett uppenbart fel – det strider ju faktiskt mot arbetarskyddslagen.

Branco Salaj

Modersmålet är väldigt viktigt för kroaterna genom hela deras historia för bevarande av den nationella särarten. Vi har velat ha undervisning i kroatiska i separata språkklasser. Tyvärr har vi inte fått det.

Annikki Nikula-Benito

Jag går i förskoleseminariet i Stockholm och har haft lite pyssel med utländska barn, särskilt nu på de sista sex veckorna, därför att jag har praktiserat i en lekskola, där man nästan bara har utländska barn och där man förra vårterminen med Skolöverstyrelsen och Invandrarverket och kommunernas barnstugebyrå gett tillstånd till ”försöksverksamhet för invandrarbarn”. De som gick där förra våren går nu där andra året. Största delen av barnen vi har i den gruppen gick där förra våren och var med i försöksverksamheten. Men jag vill säga att barngruppen är den sämsta lekskolegrupp som jag någonsin sett. De är så svåra att hantera.

Jag har aldrig i mitt liv så påtagligt sett hur små barn på sex år kan skämmas över sitt modersmål, hur små barn kan neka till att deras modersmål är någonting annat än svenska. Jag kan inte vänta på att någon av dessa barn skall bli diktare, varken på sitt modersmål eller på svenska. Varken i det förskoleseminariet i Stockholm, där jag går, eller andra som jag har kunnat höra på har man pratat om språket och tvåspråkigheten med tanke på invandrarbarn. Vi som har invandrare i förskoleseminariet har krävt detta och det har inte hört till studieplanen. Jag har intervjuat lärare i grundskolan, lärare som har invandrarbarn. De har inte heller haft i sina seminarier så mycket som ett ord om invandrarbarn och om flerspråkiga barn. Jag vill nämna att Barnstugeutredningen från 68 från Socialstyrelsen föreslår uppsökande verksamhet för invandrarbarn, alltså de som är i behov av att lära svenska före grundskolan för att klara sig bättre i skolan, Man föreslår att dessa barn skall vara 4-åriga och att de eventuellt skall få något stöd på sitt modersmål, att de skall kunna ha tvåspråkig personal.

Elias Eliasson

Jag tänkte ta upp förberedelseklasserna. Jag skulle inte vilja tillhöra en förberedelseklass. Som institution ör den ganska bra, men jag tror att det måste vara svårt att få fram mogna lärare som är kompetenta. Anledningen är inte att de inte har yrkesmässiga och pedagogiska kunskaper, utan det är väl att vi har yrkesmässiga och pedagogiska kunskaper, utan det är väl att vi har den samhällsideologin av liberal karaktär och därigenom är man isolerad timma efter timma, dagar efter dagar med samma barn i ett rum och hatar dem. Jag menar att barnen kan bli fruktansvärt skrämda av den dolda aggressiviteten som döljer sig bakom folk som har sådana samhällsvärderingar.

K-G Roos

Nu har vi ju hela tiden ganska ensidigt behandlat språket som en svårighet för invandrarna att lära sig svenska. Jag tycker att i rätt stor utsträckning, när man t ex konfronteras med finnarnas problem här i Stockholm och på andra ställen, att man kunde vänta sig en större språkkunskap av den infödda svenska befolkningen i finska språket. Det finns ett visst förakt för finska språket här i Sverige. Docent Hansegård tog fram uttrycket ”en stat – ett språk”. Det där är någonting som förekom i Finland på trettiotalet. I det sammanhanget användes det ofta som slagord att man skall utrensa minoritetsspråket. I Finland har vi en finlandssvensk minoritet, bara 6,4% av befolkningen, egna militärförband som är svenska, olika kulturinstitutioner, teatrar och ett riksdagsparti som är svenskt. Landet är tvåspråkigt.

Smedstad

Jag är lärare i Göteborg, i teckning. Om man inte kan finska men har finska elever och man tror att man ska få hjälp av finska elever, när man får nya elever, får man det inte. Det kan vara vilken som helst nationalitet. Det är nämligen så att den som har assimilerats mer i samhället inte hjälper den som är ny.