4. Arbetsmarknaden

Invandrarriksdagen 1972

Stockholms terrassen, 2-3 december 1972

Andra dagen

Del 4: Arbetsmarknaden

Mötets ordförande:

Mötespunkter nu är arbetsmarknadsfrågor. För att belysa dessa frågor har vi i panelen en representant från arbetsmarknadsstyrelsen, byrådirektör Ove Jönsson. Sedan har vi en representant för Sveriges Arbetsgivareförening, Hans Göran Myrdal, till höger, och representanten, för SALF, Sveriges Arbetsledareförening, som är anslutet till TCO, Björn Bergman. Och vi överlåter då ordet först till Ove Jönsson.

Ove Jönsson (Arbetsmarknadsstyrelsen):

Invandringen har till övervägande del varit arbetsmarknadsmässigt betingad. Den ekonomiska situationen i landet har varit sådan och tillgången på arbetskraft sådan att det från arbetsmarknads-, från företagssynpunkt har varit berättigat betingat med en invandring. Det har varit ett överskott i vissa länder som själva strävat efter att komma bort från sitt land och därigenom har haft en möjlighet att komma hit till Sverige. Det är naturligtvis mest markant när det gäller den finländska arbetskraften. Finland, enkannerligen det norra Finland, har ju haft och har fortfarande delvis en mycket svår arbetsmarknadssituation. I mitten av 60-talet fanns en mycket besvärlig arbetsmarknadssituation bl. a. i Jugoslavien, och det ledde till att vi fick en stark inströmning av jugoslaver –64 och –65. All erfarenhet visar att invandringen är konjunkturbetonad. I en nedgångskonjunktur som vi har nu så är det ju alldeles tydligt, att från de fackliga organisationernas sida är det en återhållande attityd. Det kan inte påverka den nordiska arbetsmarknaden, men även där går ju debatten idag hög huruvida man inte borde reglera också den nordiska invandringen. När det gäller arbetsmarknaden så är det två grupper som man skall vara observant på. Dels de invandrare som redan finns i landet och fått arbetstillstånd eller som vistats här så länge, att arbetstillstånd icke längre är aktuellt. Dels den gruppen av nyinvandrare, där enligt regler och bestämmelser en prövning av deras arbetstillstånd sker, och det är ju den gruppen som framförallt är föremål för diskussion när man talar om, att vi har en konjunktur som kan påverka invandringen. Hur ser de etablerade invandrarna – de som är etablerade i Sverige – på en fortsatt invandring till Sverige? Jag har en känsla av att det är en fråga som invandrarna har anledning att ta upp till debatt. När man säger att vi har ca 220 000 utlänningar på den svenska arbetsmarknaden, så finns det statistisk sakkunskap som menar, att den siffran är 30-40 % för hög, och det beror på utformningen av statistiken. Det betyder ingenting för de principiella frågorna om det finns 220 000 eller 150 000. Däremot är naturligtvis invandrarnas fördelning på yrken och näringsområden utomordentligt intressant. Det gäller frågan om invandrarna är klart överrepresenterade i de tyngsta, de svåraste och de sämst betalda yrkena. Det är t.o.m. troligt att det förhåller sig så. De har kommit relativt sent in på arbetsmarknaden, det är ingen tvekan om att språket många gånger är ett handikapp. De har inte de relationerna till svensk utbildning osv. som gör att de kan hävda sig kanske framförallt inom tjänstemannayrkena. Det gäller inte alla områden – vi har fått en viss icke obetydlig inströmning av utländska akademiker. Det är på sikt utomordentligt angeläget att invandrarna skall få en arbetsmarknadsanknytning som på intet sätt diskriminerar.

Just nu upplever vi en situation på arbetsmarknaden som vi kanske inte hade trott att den skulle komma tillbaka eller skulle existera. En sak i det här sammanhanget vill jag dock peka på. Invandrarna är i lägre grad än den svenska arbetskraften anslutna till arbetslöshetsförsäkringen. Det är en klar skillnad där mellan de invandrare som kommer från Finland och de som kommer från länder utanför Norden. Det finns av skäl som jag inte behöver gå in på här en viss misstänksamhet emot den fackliga rörelsen ifrån vissa invandrargrupper utifrån de erfarenheter som är gjorda utanför Sverige. Man måste väl konstatera att den utländska arbetskraften har utgjort ett utomordentligt värdefullt inslag på arbetsmarknaden och från den synpunkten är det alldeles självklart att inget land får eller bör bedriva en invandringspolitik som är så hårt knuten till situationen på den egna arbetsmarknaden. Man får dela upp det så att de invandrare som är etablerade på arbetsmarknaden ska i vårt land icke ha status av att vara ”Gastarbeiter”. Men det som man i sammanhanget med konjunkturerna kan och vill diskutera, det är nyinvandringen. Är det riktigt att man reglerar invandringen mot bakgrund av situationen på arbetsmarknaden? Eller är det överhuvudtaget anledning, skäl att reglera arbetsmarknaden, reglera invandringen? Vi har i Sverige regeln att man skall ha ett arbetstillstånd innan man kommer in i landet. Jag menar att det är ett stycke av ansvaret mot de invandrade att man har löst inte bara deras arbetsmarknadssituation, arbetsmarknadsproblem när de kommer hit utan också en hel rad andra sociala problem.

Hans-Göran Myrdal (SAF):

Det svenska samhället är genomorganiserat och därför är det också både naturligt och nödvändigt att invandrarna är organiserade och att de genom sina organisationer kan formulera sina önskemål och sina krav både på samhället och på medborgarna i allmänhet. En väldigt väsentlig uppgift för invandrarorganisationerna bör vara, tycker jag, att bekämpa fördomarna som finns i det svenska samhället om invandrarna. Det finns fortfarande mycket främlingsfientlighet. Det har framgått vid olika attitydundersökningar. Det är framför allt en fördom som i nuläget är särskilt angelägen att bekämpa, nämligen fördomen att invandrarna tar våra jobb, vilket jag tror är en alltmera vanlig fördom. Sannolikt har väl den fördomen legat latent på många håll, men först nu har den blommat ut under lågkonjunkturen. Egentligen är det ju väldigt lätt att visa hur fullständigt ogrundad den här fördomen är. Vi har en ekonomi i Sverige som normalt har lidit brist på arbetskraft. Vi har haft en ekonomi som varit anpassad till ett stort antal invandrare och fungerat utomordentligt väl delvis tack vare detta. Jag tycker att det är viktigt att slå fast just detta att invandringen och invandrarna inte får göras till syndabockar för det som nu inträffat. Vi har en nettoutvandring, inte nettoinvandring, just nu. Man kan ju då inte rimligtvis påstå att det är invandringens eller invandrarnas fel att vi har en sysselsättningskris för närvarande. I själva verket så visar detta att vi har en nettoutvandring, att sysselsättningen i själva verket skulle ha varit ändå sämre om vi inte haft invandringen och invandrarna, om vi inte hade haft en ekonomi som varit avpassad för denna större grupp. Det finns givetvis flera skäl till att den här fördomen att invandrarna tar våra jobb, att den har grogrund. Låt mig bara nämna ett sådant skäl. Jag är rädd för att vi inte alltid lyckats få den svenska allmänheten att tänka igenom och i praktiken också acceptera den grundprincip som alla bör vara ense om, nämligen att de invandrare som är etablerade på den svenska arbetsmarknaden skall vara likaberättigade med de ”ursprungliga” svenskarna. Det innebär också, vilket nyss tangerades lite grann här av Ove Jönsson, att invandraren inte skall särbehandlas om det är så att man måste inskränka driften utan man skall följa samma turordningsregler som gäller för den svenska arbetskraften. Det innebär också att man inte sist anställer invandraren, därför att han är invandrare etc., dvs. att man bortser från kvalifikationer och sådana saker. Jag tror också att det är viktigt att ständigt återkomma till den här grundprincipen, för annars finns det onekligen risk för att bl. a. företag ser sig nödsakade att falla undan för en invandrarfientlig opinion. Det är tyvärr alltför lätt att spela på invandrarfientliga stämningar, det är alltför lätt att använda invandringen och invandrarna för att bortförklara den här sysselsättningskrisen och ekonomiska misslyckanden, det är lätt att spela ut invandrarna gentemot de arbetslösa, de äldre, de handikappade och kvinnorna etc. Jag skulle vilja citera vad SAF och LO skrev i förordet till en överenskommelse som träffades för två år sedan. Man påpekade att på lång sikt kommer det att föreligga brist på arbetskraft och att den bristen inte kommer att täckas enbart genom den ursprungliga svenska arbetskraften. En invandring av lämplig omfattning var ämnad att främja utvecklingen både när det gäller levnadsstandard och sysselsättning och att det därför var ett samhällsintresse att ha en invandring även i fortsättningen. Det betonandes av parterna att det för näringslivet var av betydelse för många företag, och att i många fall företagen inte skulle fungera utan det värdefulla tillskott som invandrarna utgjort. Det betonades också att invandrarna även från andra synpunkter än ekonomiska och sociala utgjort ett utomordentligt värdefullt tillskott till det svenska samhället. Och bl. a. Framhölls också att den fria nordiska arbetsmarknaden är ett uttryck för den nordiska samhörigheten. Jag tror att på den organiserade arbetsmarknaden så kan man slå fast, att det inte förekommer någon lönemässig eller dylik diskriminering utan att, som Ove Jönsson sa, att lönesättningen sker helt oberoende av om det är svenskar eller invandrare som har ett visst jobb. Vi har gjort en omfattande undersökning som berör alla tänkbara branscher och också baseras på individualuppgifter, och den undersökningen visar att invandrarna ligger väl på genomsnittet.

Björn Bergman (Arbetsledareföreningen, TCO):

Arbetsledareförbundet är en organisation inom Tjänstemännens Centralorganisation. Vi är ett yrkesförbund, vilket innebär att vi organiserar arbetsledare och jämförliga tjänstemän. Av dessa 68 000 medlemmar så arbetar huvuddelen, över 50 000, inom den privata industrin och då inom den egentliga produktionsindustrin. Anledningen till att vi har ett särskilt intresse för den här frågan är naturligtvis, att våra medlemmar i mycket hög grand kommer i kontakt med de 95 procenten av invandrarna som arbetar på LO-sidan. Man har arbetsorganisations- och arbetsutformningsproblem. Man har arbetslednings- och arbetsfördelningsproblem och man har sist men inte minst arbetsmiljöfrågorna och de rena säkerhetsfrågorna på arbetsplatsen. Här får man ju inte sticka under stol med att inte minst språksvårigheterna gör att det uppkommer problem för båda parter, både våra medlemmar och för de invandrare som jobbar under våra medlemmar.

Vi vill också peka på en annan fråga. Det är upplysningen om de lönevillkor, allmänna anställningsvillkor och sociala villkor som gäller. För att lösa dessa problem vill vi mycket starkt trycka på företagens ansvar att introducera den utländska arbetskraften på ett riktigt sätt. En grundlig introduktion kräver vi alltså. Vi hälsar den nya lagstiftningen om språkutbildning med mycket stor tillfredsställelse. Det är självklart att det är själva grunden för att vi skall kunna få en riktig samverkan ute på arbetsplatserna och att man kan förstå varandra. Det är en förutsättning för att man inte skall skada sig i jobbet. Det kommer också att bli en förutsättning för att invandrarna skall kunna engagera sig i det större medinflytande som vi väntar på arbetsplatserna. Jag vill här understryka att här skall man egentligen inte tala om något motsatsförhållande mellan arbetsgivarsida och mellan arbetstagarsida. Det är gemensamma frågor och det är mer fråga om nyans än gradskillnad här i hur man skall lösa de här olika frågorna. Vi vill lösa det dels genom TCO som centralorganisation för tjänstemännen mer ska aktivera sig på det centrala planet. Vi vill också samverka naturligtvis som ett förbund med andra förbund och då framför allt på LO-sidan. Vi har gemensamma intressen med LO här och vi vill i högre grad engagera oss tillsammans med LO för att lösa de här frågorna. Vi kan naturligtvis som enskilt förbund också påverka våra medlemmar, och vi har en skyldighet och en plikt att påverka våra medlemmar. Alldeles självklart skall invandrarna behandlas enligt likabehandlingsprincipen oavsett vilken konjunktursituation som landet befinner sig i.

K.G.Roos:

För egen del har jag varit helt oinformerad om hur panelen kommer att vara sammansatt trots att jag är medlem av presidiet. Panelen har genomgående varit ensidigt sammansatt av statliga representanter. Åtminstone jag och några andra skulle gärna ha sett att panelen kunde vara sammansatt också av invandrare för att det skulle kunna åstadkommas meningsbrytningar. Av den andledningen tar jag mig friheten att försöka improvisera ett litet anförande som kanske något går utanför tidsgränsen på tre minuter. Det är en viktig principiell fråga, när det sägs att, invandringen är arbetsmarkandsmässigt betingad. Jag tycker att det är ganska lättvindigt att så här bara säga att invandringen är berättigad. Jag anser inte heller att det är berättigat att man deporterar människor. Jag anser att det har varit mycket betänkligt att invandrarna och invandrarnas organisationer i mycket liten utsträckning haft något att säga till om när det gäller den här stora deportationsaffären mellan Finland och Sverige men också Jugoslavien och Sverige. Jag anser att man skall rätta munnen efter matsäcken. Jag anser att varje land för det första bör kunna hålla till godo med sin egen befolkning och inte skall låta produktionen gå så långt, att de inte klarar av den längre med sin egen befolkning. Om det verkligen anses nödvändigt att utnyttja de produktiva resurserna, så att den går ut över de personella resurser som är befintliga i ett land, att det i den situationen är bättre att investera pengarna i annat land. Jag anser att den lösningen i varje fall är bättre än att rycka loss alltså en stor kontingent arbetare ur ett land i förhållanden som påminner om deportering. Det är möjligt att det inte var fråga om en tillfällig lågkonjunktur som vi upplever idag, utan att detta är bara början av en betydligt allvarligare utveckling. Jag uppfattar det som en klar kränkning att invandringen uppfattas som konjunkturvarierad, därför att det är fråga om människor, familjer, medborgare som flyttas från ett land till ett annat. Jag ser i grunden invandrarproblemet inte som ett invandrarproblem utan också som behandling av arbetskraften i det här landet. Det är inte bara så att invandrignen varit konjunkturvarierad, om vi tänker på den långa väntan på medborgarkskapet. Denna långa väntan har ju just underlättat återflyttning eller den här konjunkturvarierande mekanismen så att antingen har folk förvägrats fortsatt arbetstillstånd eller så har de genom att de inte har fått medborgarskap i tid befunnit sig i en sådan permanent osäkerhet i det här samhället, att de lättare har vandrat tillbaka. Igår nämnde jag att staten hela tiden sätter de lokala besluten och de demokratiska besluten ur spel genom ekonomisk styrning, genom ekonomisk begränsning av anslag och så.

Nu vill jag tillägga en annan form av styrning som finns i Sverige; avsaknaden av medveten vilja. Det är kanske den väsentligaste styrningsformen i Sverige, dvs. att regeringen ansluter sig till den för tillfället dominerande tendensen. Enligt min uppfattning så är det rent machesterliberalt tänkande som manifesteras av den socialdemokratiska ”arbetarregeringen”. Det står i tidningen att invandrarna anställs i de skitigaste jobben, i de hårdaste jobben, i de lägst avlönade sysslorna. Men varför blundar man för det faktum att hela invandringspolitiken ju är byggd på de premisserna, att man vill ha billiga arbetare. Det kunde vara annorlunda på den svenska arbetsmarknaden, att de svenska industrierna kunde ha omorganiserat sig, att man kunde ha skapat en fungerande företagsdemokrati. Fackföreningarna kunde ha fungerat i mer demokratiska former än de gör idag, industrimiljöerna kunde ha varit helt annorlunda utformade än de är idag, men nu har man haft tillgång till invandrare i länder som har en svår ekonomisk situation och följden har varit den att industrin inte har känt sig manad att genomföra de reformer som borde ha genomförts för 30 år sedan i ett flertal industrier. Och nu hör det till saken att det är betydligt mer kostsamt att anställa svenskar och flytta om svenskar. I stort sett ställer svenskarna högre krav och är inte så omflyttningsbara som vi invandrare. Då ska jag avsluta helt kort med att läsa upp detta. Jag anser att det är principiellt viktigt att jag läser den här saken, därför att det här dokumentet var avsett att vara förordet till en bok om invandrare, skriven av intellektuella invandrare, och den skulle ges ut av statsbibliotekarien i Höganäs, Karl Heinz Bolay. ”Invandrarna här i Sverige har under 60-talet blivit en oumbärlig del av produktionen. Totala antalet överstiger idag 600 000. Gruppen finländare är nästan lika stor som alla övriga grupper tillsammans: jugoslaver, danskar, norrmän, tyskar osv. 1970 var rekordår för invandringen med ett nettotillskott på 50 000 människor. Samtidigt var nativiteten 1969-70 lägst i världen. Sedan 1971 sker en omfattande utflyttning, men den trenden anses inte bestå längre än lågkonjunkturen i Sverige. En opinionsundersökning 1970 visade att 60 % av svenska folket ville sätta stopp för invandringen, men finns det idag ett folkligt motstånd mot invandringen, så är det i hög grad konsekvensen av den rådande arbetsmarknadspolitiken. Under det stora invandringsåret 1970 ökade den registrerade arbetslösheten med nästan 25 %. Följden av denna politik kan bara bli en konflikt på bottennivå, ett allmänt utlänningshat med tyngdpunkten i den lägsta s.k. socialgruppen. Vad är invandraren egentligen värd i pengar räknat? Ett sätt att räkna är genomsnittskostnaden för vård, uppfostran, skolgång och yrkesutbildning. För invandrare som inte vill känna sig som något slags parasiter kan det vara värt att minnas följande:

Varje vuxen yrkeskunnig invandrare representerar en investering på upp emot 250 000 kr, om man utgår från den svenska nivån. En högutbildad invandrare kan vara värd mångdubbelt det beloppet och genom de stora vinsterna, som också hänger samman med invandrarrekryteringen i de högproduktiva åldrarna, har Sverige råd att hålla sig med världens lägsta nativitet bl.a. Värdet för enbart de 50 000 invandrarna i verkstadsindustrin skulle med den här kalkylen gå upp i drygt 12 miljarder kr. Invandringen är alltså oerhört lönsam. Å andra sidan kan arbetslösheten bland de infödda inte vara särskilt räntabel. Att själva grundpremisserna för invandrarpolitiken innebär en strukturell segregation och avsaknad av social mobilitet, det undviker man nogsamt. Invandringen behövs och tolereras så länge den medger en utvandring av landets egna infödda till manschettjobben, till de styrande och administrativa befattningarna. Och genom invandringen bidrar en rad fattiga eller rentav utfattiga länder till att bygga upp ett samhälle, som gått in för överkonsumtion som högsta mål för den välbärgade delen av befolkningen med arbetslöshet respektive meningslöst slit för de lågavlönade. Att konjunkturutvecklingen har stor betydelse för invandringen till Sverige konstaterades av bl. a. invandrarutredningen förra året, där man betonade att invandringen reglerades både av konjunkturerna i Sverige och i utvandringslandet. Trots det redan kärva konjunkturläget slog inrikesministern fast, att Sverige även i framtiden kommer att vara ett invandringsland, som han sade. De svenska myndigheterna finner hur deras förhoppningar besannas av en automatisk reglering av in- och utvandringen därhän, att invandringen visat sig vara en känslig konjunkturbarometer. Den s.k. fria nordiska arbetsmarknaden är ett enastående exempel på nordiskt samarbete. Hur många svenskar arbetar egentligen i Danmark, Finland, Norge, Island? Det är en frihet för grannländerna att arbeta i och för Sverige. Sedan försvaras systemet i Sverige som en viktig milstolpe i det nordiska samarbetet. När det gäller den stora utvandringen från Finland är det svårbegripligt att landet gått med på denna åderlåtning av befolkningen i de mest produktiva åldrarna, vilket i en nedåtgående spiral försvagar landets ställning i förhållande till Sverige. Som på så många andra håll är väl utvandringen i första hand en säkerhetsventil, som eliminerar missnöjet hemma genom att de arbetslösa helt enkelt försvinner ur landet. Risken med det här arrangemanget är att det utvecklas till en permanent institution som i förhållandet mellan Nord- och Syditalien. En huvudfråga som drivs till sin spets genom invandringen är sysselsättningspolitiken i stort. Till paradoxerna i Sverige hör att en arbetarregering som låter 100 000-tals människor gå arbetslösa samtidigt som en importerad arbetskraft med lägre anspråksnivå tillåts konkurrera ut de infödda direkt eller indirekt. Redan i de stora löneuppgörelserna visas en brist på solidaritet som borde vara otänkbar i ett samhälle med snabb automation och strukturrationalisering på programmet. Ett förhållande som knappast alls uppmärksammas i den styrda svenska debatten är sambandet mellan lönelyften och arbetslösheten. Vid varje lönelyft slår löntagarnas organisationer ut mängder av löntagare, ofta de som betalat sin medlemsavgift längst. De arbetslösa har ingen talan i dessa förhandlingar, inte heller de invandrade. I t ex England brukar fackföreningarna motsätta sit automation och hindra utvecklingen, anser jag, av hänsyn till sysselsättningen. I Sverige är arbetarrörelsen pådrivande, när det gäller en i och för sig nödvändig automation och strukturrationalisering samtidigt som man inte bekymrar sig för konsekvenserna i form av arbetslöshet. Så fungerar det svenska pampväldet. Arbetslöshetsförsäkringen står inte i någon relation till ambitionerna från både LO och SAF och regeringen att rationalisera bort sina medlemmar. Konsekvenserna av den mekanismen i förening med invandrarpolitiken blir helt naturligt bitterhet och förvirring bland de arbetslösa och de som hotas av arbetslöshet. Och här finner vi idag … och då vet vi idag att om ungefär 70 % av den totala arbetsstyrkan upplever sitt tillstånd idag inte som tryggt utan som mycket osäkert, rädda för att bli bortrationaliserad av sina egna valda delegater. Och här finner vi idag hur invandrarna får schavottera som syndabockar för en politik de sist av alla har något inflytande över. Till yttermera visso arbetar invandraren under hotet om förpassning. Även den svenska familje- och befolkningspolitiken är kopplad till invandringen. I stället för en befolkningspolitik värd namnet agiterar samhället för att småbarnsmammorna skall ut i förvärvslivet och genomför i stort sett en ekonomisk utplundring av barnfamiljer. Att tillväxtkalkylen ändå går ihop beror i hög grad på invandrarnas nativitet. Under 30-talets hetsiga befolkningsdebatt kunde det låta så här, alltså i tidningar: Inom en snar framtid skulle folkminskningen börja och fortskrida i allt snabbare takt. Främmande människor – med annat tungomål skulle då sannolikt trampa denna älskade mark. Numera heter det: Veckans Affärer, citat 1966: ”Från befolkningsstatisktisk synpunkt bör vi i första hand söka locka till oss invandrare med stora familjer, helst med så många barn i tonåren som möjligt. Det är där de stora luckorna finns. Men då måste bostadsfrågan lösas. Invandrarna skall bidra till att överbrygga inte bara dagens utan morgondagens arbetskraftsbrist. I början av nästa årtusende skall 9-miljonersstrecket passeras. Det lär inte gå om födelsetalet fortsätter att sjunka mot de verkliga bottenvärdena. I så fall måste invandringen stimuleras ytterligare.”

Osmo Vatanen:

(Vatanen) För det första skulle jag fråga både SAF och AMS hur de ser på invandringen, om man skall fortsätta den eller om man istället skall utnyttja den svenska inhemska arbetskraftsreserven – där finns det både ungdomar och kvinnor och många andra som kan utbildas osv. med olika åtgärder. Och sedan för det andra skulle jag fråga främst SAF här, att kommer invandrarna att drabbas i framtiden t ex pga. automatiseringen.

Nikolaj-Klaus von Kreitor:

Hans Göran Myrdal ansåg att det föreligger ingen som helst lönemässig diskrepans mellan invandrare å ena sidan och den inhemska befolkningen och att t o m vissa index pekar på att invandrarna har högre värden på sina index och således är deras inkomst högre än genomsnittet för de svenska medborgarna. Och det sades att det finns vissa index som pekar på, men däremot sades inte hur dessa index är konstruerade och vilka är de indikatorer som har bedömts vara relevanta för konstruktionen av deras index. Jag skulle kunna peka på de undersökningar som bl. a. gjorts av professor Harald Swedner i Lund och Arne Trankell i Stockholm och som kommer fram till slutsatser som är helt annorlunda. Jag skulle också kunna hänvisa till de utlåtanden som invandrarutredningen gjort om invandrarnas lönemässiga status. Den undersökning som jag skulle vilja citera är gjord i Malmö och Lund och undersöker invandrarens socioekonomiska status, och undersökningen är gjord bland invandrare från Grekland och Jugoslavien. Enligt undersökningen så är det ca 28 % som kommer upp i en veckoinkomst som är högre än 300 kr sedan skatten har dragits. Däremot är förhållandena för den svenska befolkningen sådana, att 70 % av den svenska befolkningen kommer i ett löneläge som överstiger 300 kr/v sedan skatten är dragen.

Flertalet undersökningar pekar på att procenten förvärvsarbetande kvinnor är väsentligt högre än procenten förvärvsarbetande kvinnor bland den svenska befolkningen och jag stödjer mig på de siffror som finns i den här undersökningen. Det visar sig att mer än ¾, 83 % av de invandrade kvinnorna är förvärvsarbetande. Däremot är 53 % av de svenska kvinnorna förvärvsarbetande. Då skulle man kunna säga att om en indexkonstruktion är konstruerad på det sättet, att den mäter familjens inkomst utan att ta hänsyn till antalet förvärvsarbetande familjemedlemmar, ja, då blir den högre för invandrarna. Och man skulle kunna säga att man kan konstruera index på olika sätt. Det kan röra sig om politisk konstruktion.

Hans Göran Myrdal:

Jag talade om den lönestatistik som finns inom det område som jag företräder, alltså Arbetsgivareföreningens företag. Det är fråga om en statistik som omfattar olika branscher och där man från bransch till bransch kan konstatera att invandrarna i respektive bransch ligger väl i paritet med den inhemska svenska befolkningen. Jag tycker det är ytterst olyckligt man överhuvudtaget har myntat begreppet B-lag. Jag tycker det är fel att använda ett sådant begrepp – det är ju inte frågan om att klassa människor i A- och B-lag. Vi tror att det även i fortsättningen kommer att finnas behov från det svenska samhällets sida av en invandring och att invandrarna även i fortsättningen kommer att göra stora insatser i vårt land.

Jag tror att det var 15 år sedan ungefär som man i USA när man hade en kraftig konjunktursvacka hade en väldans diskussion om automatiseringen och teknologin skulle en gång för alla göra att folk fick mindre jobb. Sedan vände konjunkturen och den diskussionen försvann. Jag tror att det är på samma sätt här i landet. Det är inte på grund av automatiseringen eller en ökad teknologi som vi har problem, sysselsättningskris, just nu, utan det beror på att vi inte har tillräcklig expansion i ekonomin.

Nikolaj-Klaus von Kreitor:

Man har ofta nämnt i invandrardebatten att den första generationen invandrare är en förlorad generation. Däremot möjligheterna ligger öppna för den andra generationen, för invandrarnas barn, och att mobiliteten i den andra generationen är väsentligt högre än i den första generationens invandrare. Här har uppträtt representanter för Skolöverstyrelsen och målat upp en institutionaliserad idyll med undervisningsvälfärd. Jag skulle här vilja citera byrådirektör Jonas Widgren från invandrarutredningen samt professor Harald Swedner i Lund, som har sysslat med invandrarnas utbildningsmöjligheter. De här citaten av Jonas Widgren är följande: ”Endast ca 15 % av invandrarbarnen beräknas gå vidare till någon slags utbildning efter grundskolan och 85 % av alla andra barn. Vilka mekanismer ligger bakom den skrämmande skillnaden?” Och i anslutning till Jonas Widgren så vänder jag mig till representanterna för Skolöverstyrelsen och frågar: Vilka mekanismer ligger bakom denna skrämmande skillnad?

José Ramírez (politiker SAP, Haninge kommun):

Nu har man diskuterat länge vad man ska göra med de vuxna invandrarna som behöver få ganska snabbt den kompletterande undervisning som är nödvändig för att kunna leva som vanliga människor i det här landet. Utbildningsbehovet är ett av de centrala. Det gäller inte bara alltså att fylla på de bristande kunskaperna som man har från sitt hemland ibland utan det gäller också att få nytta av den utbildningen som en hel del av invandrarna har genom en anpassande utbildning i Sverige. Och därför kan man inte behandla frågan om språket som åtskild från samhällskunskap, matematik och andra frågor som är väsentliga för att kunna leva i det svenska samhället. Det är alltså genom att lära sig en hel del saker om det svenska samhällets funktion och värderingar som man lär sig språket och inte tvärtom. Jag tror inte på en undervisning som kör enbart med språket och sedan så småningom lär man sig det andra utan det måste vara en integrerad undervisning och det har man också börjat göra de sista åren. I det här fallet tycker jag att alla studieförbund har fått ett väldigt stort monopol över hela invandrarundervisningen. Och det vore inget fel med det om det låg i linje med deras målsättning. Men jag undrar om Skolöverstyrelsen verkligen har funderat på saken. Den grundläggande principen för grundskolan kan inte vara åldern utan den måste också vara kunskapsnivån, utbildningsstandarden, men de svenska studieförbunden har till uppdrag att komplettera grundutbildningen med en hel del andra bildningsorganisationer snarare än utbildning. Och här har man blandat ihop två målsättningar och lagt på studieförbunden hela invandrarundervisningen när det gäller vuxna, vilket gör att man splittrar, eftersom man har en ganska liberal ordning, där olika partier kan bilda sina egna studieförbund osv. Invandrarna har hamnat där i en konkurrenssituation mellan olika studieförbund som konkurrerar om invandrarna därför att de får statsbidrag för deras verksamhet och man kan göra ganska bra affärer. Man kan naturligtvis rätta till sin egen ekonomi inom studieförbundet, om man har en väldigt fin invandrarundervisning, eftersom man får 100 % statsbidrag för den undervisningen. Det kan ändå inte vara rationellt att splittra invandrare, som kanske kunde ingå i samma undervisningsgrupp mellan olika studieförbund. Man borde ha en mer centraliserad undervisning, där man kan då få in varje elev i den grupp där han kan få bästa möjliga undervisning och snabbast möjligt också. För att detta skulle vara möjligt så måste kommunerna träda in och vi har försökt exempelvis göra det i min kommun, men då får kommunen inget statsbidrag. Här är studieförbunden helt prioriterade. De får 100 % statsbidrag men vill den kommunala vuxenutbildningen försöka att få bättre ordning på och ha alla invandrare under samma tak för att då kunna bilda undervisningsgrupper som är rimliga, då blir det inte något statsbidrag.

En deltagare:

En lösning kan vara att ett av studieförbunden tar hand om hela invandrarundervisningen, även om det inte är den lösningen jag förespråkar, men det vore ändå rimligare än att alla studieförbund konkurrerar om invandrare.

En deltagare:

Finns det då ingen risk för politisering? Vi vet alltså hur benhårt invandrarverket och myndigheterna hållit på sin rätt att informera oss, och de få gånger som vi har försökt informera oss själv har det misslyckats. Alltså: Och vi har en klar politisk uppknytning av studieförbunden.

Margareta Ek:

De här två veckotimmarna för modersmålet är ett politiskt beslut och det kan vi alltså inte göra något åt. Vi har diskuterat flera gånger under hand med departementet men man har fått det svaret att vi inte inom överskådlig tid kan se någon ändring här. Som lärare skulle jag gärna se en utveckling av modersmålsundervisningen och det är inte lätt. Sedan var det frågan om obligatorisk eller frivillig modersmålsundervisning. Jag ansluter mig till den grupp som anser att det här valet skall vara fritt men jag vill gärna säga att vi skulle bra gärna vilja ha mycket större respons ifrån föräldrarna. Det är alldeles för många invandrarföräldrar som svarar att de har inget intresse av att barnen väljer modersmålet. Det tycker jag är ett stort bekymmer. Vidare så talades det här om att det inte förekommer någon invandrarundervisning i lärarutbildningen. Nu har dock invandrarfrågorna skrivits in i grundutbildningen men det tar några år innan en sådan åtgärd får effekt. Vi har t.o.m. fått en tillvalskurs i Malmö och Linköping; 160 timmar för mellanstadielärare, 80 timmar för lågstadielärare, som heter ”Undervisning av invandrare”. Men det dröjer några år innan vi har dessa välutbildade lärare ute på fältet. Vidare var det en som talade om förberedelseklasser och var negativ till detta. Det han sade var oerhört viktigt därför att det verkligen frågan om att få tag i den lämpliga läraren. Det är inte alltid säkert att den formellt behöriga läraren är den bästa; här är det ju alltså personligheten som det kommer an på. Så var det frågan om assimilation, det var någon som sade ”den som har assimilerats hjälper inte den som är ny” och vidare att majoritetssamhällets negativa eller föraktfulla inställning till minoritetsspråken… Det är en långsam process men under den korta tid som läroplanen har fungerat så är det många lärare som vittnar om att just modersmålet har fått en ökad status. De svenska eleverna har sett det som en intressant sak – det börjar får man hoppas att vända en smula. Men såvitt jag vet så är det också ett politiskt beslut som ligger bakom fördelningen av vuxenundervisningen på studieförbunden här. Min personliga uppfattning är att invandrarundervisningen bör ligga med kommunen som huvudman inom vuxenundervisningen.

Marti?:

Valfrihet har vi pratat om idag. Om föräldrarna kan återvända till hemlandet. Jag skulle påstå att knappast, om de har barn i skolåldern alltså, därför att barnen inte kan föräldrarnas språk och de har väldiga svårigheter där hemma sedan. Det har misslyckats det här med valfriheten hittills, men vi är på väg. 1966 började man med den här modersmålsundervisningen och sedan har det tagit sex år. Ändå finns det några kommuner som är s.k. svarta kommuner och väldigt många som har börjat nu –70 –71 och –72. Ja och sedan – vad skall man föra för att reparera skadorna på det känslomässiga planet? Vi har sådana elever på högstadiet i skolorna som inte kan yttra sig om någonting. Man skulle kunna säga nollspråkiga. Förslag: Tvåspråkiga psykologer och socialarbetare. Det går inte att tolka i sådana sammanhang. Jag skulle förslå att man utökar den uppsökande verksamheten.

Laila Säpänen:

Jag har hört att här har talats så mycket om att amn ökar de svenska timmar till skolbarnen och det tycks verka som om problemet var löst med det. Jag tycker att först och främst våra invandrarbarns problem skall lösas i skolorna. Jag har tre svenska barn som har en svensk fader, är födda i Sverige och har svenskt medborgarskap och de har aldrig haft språksvårigheter för när de började skolan så kunde de bara svenska och de var enbart i svensk miljö. Det var också så att jag som mor till barnen fick gå till skolan om det var någonting och då upptäcktes att jag var finsk. Jag skall tala om för er att bara för att jag var finsk så har mina barn haft ett helvete i skolan. Klagomål som man gjort kanske till Skolöverstyrelsen har kastats i papperskorgen, har gått till rektor i skolan men han har inte gjort någonting. Vi behöver fler utbildade lärare, som anpassar sig till de utländska barnen. Mina barn var svenskar, men när de har haft det svårt bara för att jag varit utlänning så kan jag förstå undersökningarna i Olofström, att det måste vara ruskiga saker som händer när barnen är utlänningar och inte kan ens svenska språket.

Hugo Serdén:

Jag tänkte bara göra några kommentarer till gymnasieskolans problem. Utvecklingen går alltid i den riktningen att den sätter alla prognoser ur spel. Det som står i invandrarutredningen, det är överspelat för länge sedan. I höst togs i Stockholm in drygt 50 % av invandrareleverna i årskurs 9. Vi inventerar alla invandrarelever i skolorna två gånger om året. Alla invandrarelever i årskurs nio som vi hade i maj följde vi upp när det gällde intagning i gymnasieskolan och där visade det sig då att 58 % av invandrareleverna i årskurs 9 sökte till gymnasieskolan – 50 % togs in. Vi har alltså fortfarande ett gap, därför att drygt 80 % av de svenska eleverna i årskurs 9 tas in till gymnasieskolan. I Malmö hade man en högre intagningsprocent än i Stockholm. 1969, när jag började arbeta med invandrarundervisningen i grundskolan och gymnasieskolan talade man om att det var 5 % som gick till gymnasieskolan. När det gäller resurserna försöker man ute i kommunerna göra som man har gjort här i Stockholm; givit den här resursen på lördagarna för att förstärka de resurser som staten ger. Det här får kommunen betala. Det kan vilken kommun som helst kosta på sig som vill ha en snabb förstärkning av undervisningen. Vi har en grupp som vi har oerhörda bekymmer med – det är de elever som kommer hitt till Sverige när de är 14-15 år. De hinner inte bli ”gymnasiemotiverade”. Vi hinner inte att lära dem svenska i den utsträckning som gör studier på gymnasiet meningsfulla. Vi gör vad vi kan, men det kräver oerhört mycket av de här eleverna och deras föräldrar och det kräver väldigt mycket av de svenska lärarna och invandrarlärarna. Men det är risk för att den här gruppen blir en outbildad eller lågutbildad grupp, rent teoretiskt sett. De barn som kommer när de är upp till tio år gamla räknar vi med att kunna hjälpa fram till en studiemotivation och en standard i övrigt som gör att de söker sig till en vidare utbildning. Problemen är ju så oerhört mångskiftande och komplexa. Det är oerhört väsentligt att föräldrarna till invandrarbarn engagerar sig i hem- och skolaföreningarna, även om det kan var svårt av språkliga skäl. Vi har gått ut här i Stockholm och bett distriktet för Hem och skola här att de skall försöka animera de lokala föräldraföreningarna så att man i styrelserna ser till att man har representanter för invandrargrupperna. På det sättet kan man åtminstone komma varandra närmare och det finns ju också möjligheter att vi tar de vuxna till skolan i en utsträckning som vi inte tidigare har gjort, att vi ordnar utbildning för de vuxna invandrarna, för föräldrarna och andra. Samtidigt som vi har eleverna på lördagarna så kan ju föräldrarna följa med och sätta sig på skolbänken och skaffa sig den bildning i svenska, som gör att de har lättare att förstå sina egna barn.

Ina Korhonen:

Jag ville gärna komma fram hit för att svara angående den här Toukomas undersökning i Olofström. Jag tror inte att man kan reducera problemet som han har tagit fram det, nämligen att det skulle bero på lärarnas bristande språkkunskap. En enskild lärare kommer aldrig att kunna förändra elevernas sociala ställning i samhället. Läraren kan endast fungera som en magnecyl – han kan hjälpa till. Visst finns det väldigt bra läromedel i Finland – de är både roliga och trevliga och det finns nya böcker – men de är inte anpassade till svensk skola. Översätt mer material från svenska till de olika språken. Sedan tänkte jag ta upp en sak som Riksförbundet finska föreningar har tagit upp på sitt årsmöte. Man skall försöka jobba fram de politiska besluten. De måste koma nerifrån och riksförbundet har kommit fram med en resolution där man försöker få fram nationella skolor, skolor för finska barn, klasser för finska barn, där behov finns. Och att det finns ett behov tror jag inte att någon av oss tvekar inför. Och det behöver inte vara finska skolor och finska klasser. det finns ju andra språkgrupper. Ett tredje förslag. Lägg in kurser som behandlar just invandrarnas frågor för lärare och där skulle jag också vilja lägga med ett förslag om litteratur. Ta med Hansegårds böcker, ta med Toukomas undersökning och Hannu Ylitalos ”Svenskarnas land”.

K.G. Roos:

Jag vill fråga hur statsmakterna ställer sig till invandrarrepresentation i alla de vitala organ som finns i samhället. Det är ingen vits att tala om gräsrotsdemokrati så länge vi har ett samhälle som fungerar som detta, som verkligen är toppstyrt.

Mötesordförande:

Kan jag be förslagsställarna att träda fram och lägga sina förslag?

Nikolaj-Klaus von Kreitor:

Ett betydelsefullt jämlikhetsinstrument för invandrarnas emancipation i det svenska samhället är invandrarnas rösträtt. Det första förslaget är: Sänka kvalifikationen för svenskt medborgarskap till tre år. Det andra förslaget är: Den svenska lagstiftningen är ofta diskriminerande mot invandrare. Som behörighetsvillkor för offentliga tjänster enligt tjänstemannalagen uppställs villkoren att vederbörande skall vara svensk medborgare med undantag för vissa grupper, såsom läkare. Det andra förslaget är att verka för snabb ändring av den svenska lagstiftningen som i princip konstituerar invandrarna såsom en underklass och fråntar dem möjligheterna till både social mobilitet och möjligheter till socialt och politiskt inflytande inom samhället. Länge har i statsförvaltningen kravet på svenskt medborgarskap upprätthållits till skydd för landets intresse och till förhindrande av konkurrens från utlänningar. Tjänstemannarätten betyder, rent praktiskt för invandrarna, samhället. Det tredje förslaget är att med stöd av en allmän dispensregel har invandrarna från de nordiska länderna fåt svenskt medborgarskap först efter fem år och numera efter tre år, medan för de övriga invandrare gäller kvalifikationstiden på sju år. Mitt förslag är att upphäva skillnaden mellan invandrare från nordiska länder och invandrare från icke- nordiska länder och tillämpa den allmänna dispensregeln innan lagen om sänkt kvalifikationstid för svenskt medborgarskap har trätt i kraft.

Mötesordförande:

Här är ett förslag som är inlämnat av Ina Korhonen.

Punkt nr 1: Översätt ytterligare svenska skolböcker eller avsnitt till olika språk.

Punkt nr 2: Minoritetsskolor och –klasser måste anordnas.

Punkt nr 3: Kräv kurser om invandrare och deras problem i lärarutbildningen.

Ett annat förslag här av Ina Letsos Eliasson, två punkter:

Punkt nr 1: Upphör med förberedelseklasserna för invandrarbarnen,

Punkt nr 2: Anordna särskilda kurser och informationsmöten för alla lärare, framför allt för svenskar. Och detta informationsmöte skall gälla hur man bäst bedriver kurativt arbete med invandrarbarn.

Sylvi-Maria Kari-Leuchtenberg:

Lokala invandrarinstitut som tar direkt kontakt med vuxeneleven och sedan enligt önskningar, hänvisningar och råd med studieförbunden. Jag kräver att man flyttar dessa livsviktiga organ från Stockholm. Jag ber att vi från början hänvisar direkt till Kungl. Majt, att man upphäver sådana lagar som diskriminerar mot invandrare.

José Ramírez:

Det finns ännu ett förslag – det råkar vara mitt eget.

Punkt nr 1: Ett permanent sekretariat för invandrarriksdagen upprättas och väljs av den här församlingen och detta sekretariat sitter fram till nästa riksdag och nyväljes då.

Punkt nr 2. Provisorisk rösträtt både vid kommunala och riksdagsval och radikal sänkning av gränserna för fullt medborgarskap.

Punkt nr 3: Ökad undervisning i finska för svenskar i skolan, att svenska elever i skolan ska lära sig finska, eventuellt som obligatoriskt ämne.

Punkt nr 4: Propositionell representation av invandrare i alla väsentliga organ i Sverige och i förvaltningen.

Punkt nr 5: Demokratisering av hela den svenska förvaltningen genom allmänna val till statliga styrelser och verk.

Punkt nr 6: Större inflytande för FN och Unesco och ett intensivt samarbete i någon form mellan oss här, invandrarriksdagen, och de internationella organen.